I Malmö fann jag en fin butik

På skattespettet ska du som medborgerlig broiler rotera

Skrivit i Corren 31/5:

När Stefan Löfven härförleden ombildade sin regering valde han att peta framtidsministern Kristina Persson. Men inte folkhälsoministern Gabriel Wikström. Detta, kära läsare, kan vi se som ett talande tecken.

Nuets nyfikna politiska blick mot morgondagen gör sig icke längre besvär. Istället har det nostalgiska svärmeriet för 1970-talets kollektivistiska etatism vunnit en klar seger. Och vad behövs då en framtidsminister till?

Låt er ej förledas av Gabriel Wikströms påfallande ungdomliga lekamen. Såväl i mentalitet som till ministergärning är han en ogenerad ålderman. Likt en vålnad från fornstora S-dagar representerar Wikström förbehållslöst den gamla paternalistiska överhetstraditionen att göra medborgarnas privata leverne till en statsangelägenhet.

”Det är rimligt att staten på vissa områden reglerar vad man röker, dricker eller stoppar i sig”, deklarerar han utan att darra det minsta på manschetten. Nya moralistiska förbudslagar hotar bolmande tobakskonsumenter, även det betydligt ofarligare snuset har hamnat i skottgluggen.

Förmynderikorståget stannar förstås inte där. Folket kan bli för feta och röra sig för lite. Detta oroar Wikström mycket. Myndighetsapparaten har således fått i uppdrag att projektera ett batteri av interventionistiska åtgärder. Ty som ministern alamistiskt förkunnat: ”Sitta är bland det farligaste man kan göra. Det är det nya röka”.

Bror Rexed jublar sannolikt saligt i sin himmel. Han var Socialstyrelsens S-märkta generaldirektör 1968-78 och offentlig folkuppfostrare par excellence.

Han ansåg att svenskarna i det allt mer teknikorienterade samhället riskerade att bli på tok för passiviserade. Särskilt bilkörning och TV-tittande brännmärktes som två stora hälsofaror därvidlag. Omfattande kampanjer syftande till ”förändring av vanor och traditioner ifråga om kost och fysisk aktivitet” drogs igång.

Bland annat kolporterades beskäftiga instruktionsfilmer hur vi enligt statsmaktens uppfattning piggare skulle börja arbetsdagen genom övningar i hurtig morgongymnastik och näringsriktig frukost.

Den giftige kåsören Stig Ahlgren i legendariska tidskriften Vecko-Journalen anande dock mindre altruistiska motiv bakom Socialstyrelsens offensiv till allmänhetens fromma. I en artikel under rubriken ”Födointaget” fick den ansvarige myndighetschefen sina fiskar (eller snarare pekpinnar) varma:

Är det var och ens personliga lycka och välgång som bekymrar vår Storebror, generaldirektör Rexed? Nej, det är de ekonomiska aspekterna på produktions- och inkomstbortfall, där samhället kommer in i bilden i fråga om vård- och omsorgskostnader. Rätt uppfödda enligt broilerprincipen, ehuru inte avsedda att stekas, möjligen rotera på skattespettet, ska vi hållas vid prima liv hela vår produktiva ålder för att sedan lämnas åt sidan för att tyna bort av uttråkning.

Den som undrar vad som driver Gabriel Wikström i hans nitiskhet finner måhända svaret i Ahlgrens citerade stycke. Naturligtvis värnar en skattehungrig regering av Löfvens snitt om ett sådant fynd – en från värsta 70-talet återuppståenden Rexed, strävades efter att hälsotrimma undersåtarna friska och raska i de sunda statsfinansernas intresse.

Vakna rätt med Storebror! Välkommen till folkhemmet anno 1970-tal.

Suck i maj

Jag är trött.
Jag är trött på människor
som säger hur allt är,
som vet allt och kan allt.

Jag är trött på människor
som tycker något om allt.

Jag är trött på sanningar,
trött på djärva präster
som sjunger ut i kvinnofrågan.
Trött på riksdagsmän
som säger ifrån.

Jag är trött på kloka råd,
på humor och målande meningar.

Jag är trött på toppmöten,
räkningar och telefoner.

Jag är trött på mig själv.
Jag vill ha sommar
och ingenting att göra.

Jag vill ha fred,
jag vill vara ifred
och ha så mycket
dåligt samvete jag vill.

– Beppe Wolgers

Ur förflutenhetens skugga

I den sena majnatten ligger jag och läser Peter Lutherssons lärda, fängslande, vemodiga bok Förlorare. Den handlar om författare som Karen Blixen, Thomas Mann, Robert Louis Stevenson, Antoine de Saint-Exupéry, Stefan Zweig.

Samtliga verksamma i traditionen innan de litterära modernisterna och totalitarismens ideologiberusning – alla besjälade av vad Luthersson kallar 1800-talets etos: idealism, hederlighet, äventyrlighet, tron på människans värde och värdighet. Han skriver:

Företrädarna för 1800-talets etos startar gärna vid individen och i sådana egenskaper som en individ bör förvärva, påbjuder inte uppslutning kring någon bestämd ideologi eller oomkullrunkerlig politisk eller religiös uppsättning av dogmer, sätter inte sin lit till kollektivet som kollektiv. En personlighets- och uppförandekodex eller en livshållning framträder som avgörande…

Grundpelarna är ungefär följande: Privilegier förpliktigar. Dygd och goda seder ska eftersträvas. Falskhet och fåfänga är förkastligt. En privilegierad har att iaktta ”en viss ärbar måttfullhet”, bör vara vidsynt och i sitt uppträdande behaglig. Bildning är påbjuden, likaså tapperhet. (sid 252-53)

Synd att 1900-talet vann.

Återaktuell Kipling: We and They

Father, Mother, and Me 
Sister and Auntie say
All the people like us are We,
And every one else is They.
And They live over the sea,
While We live over the way, 
But – would you believe it? – They look upon We 
As only a sort of They!

We eat pork and beef 
With cow-horn-handled knives.
They who gobble Their rice off a leaf, 
Are horrified out of Their lives;
And They who live up a tree,
And feast on grubs and clay,
(Isn’t it scandalous?) look upon We
As a simply disgusting They!

We shoot birds with a gun.
They stick lions with spears.
Their full-dress is un-.
We dress up to Our ears.
They like Their friends for tea.
We like Our friends to stay;
And, after all that, They look upon We 
As an utterly ignorant They!

We eat kitcheny food.
We have doors that latch.
They drink milk or blood,
Under an open thatch.
We have Doctors to fee.
They have Wizards to pay. 
And (impudent heathen!) They look upon We 
As a quite impossible They!

All good people agree, 
And all good people say,
All nice people, like Us, are We
And every one else is They:
But if you cross over the sea,
Instead of over the way,
You may end by (think of it!) looking on We
As only a sort of They!

– Rudyard Kipling, 1865-1936.

Brexit the Movie

En även ur liberalt svenskt perspektiv se- och tänkvärd film, som frihetligt pläderar för Brexitlinjen i brittiska folkomröstningen den 23 juni. Nödvändigtvis är det inte en lysande idé att Storbritannien lämnar EU. 

Samtidigt kan man fråga sig vad som behövs för att bryta Brysseladelns förskansning bakom osunda maktstrukturer, överpolitiseringen som korrumperar den europeiska gemenskapstanken och regleringsblockerandet av en tillväxtvänligare marknadsekonomi.

Partistmegalomanin, en diagnos

Som jag alltid påpekar för vänner inom partipolitiken, begår de ett gravt misstag när de förutsätter att vettiga människor har minsta intresse av vad de sysslar med. Partipolitik intresserar bara konstitutionellt grälsjuka med en oemotståndlig lust att lägga sig i det som inte angår dem. 

Mitt påpekande verkar märkligt nog aldrig få fäste hos partipolitikerna själva. Nästan ingen annan yrkesgrupp – inte husvagnsförsäljare, inte sotare, inte florister, inte traversförare – vidhåller på samma envisa sätt att allt de gör har något slags allmänintresse.

– Johan Hakelius, Enkelriktat, 2009.

Made in Linköping

Linköping är, bland annat, vida berömt för att ha tillverkat storheter som den fredsivrande humanisten Tage Danielsson och det militära stridsflygplanet Gripen – nyligen presenterad i vässad E-upplaga. Vad få kanske vet är att Gripen även har funnits i en tidig velocipedversion. Huruvida Försvarsmakten använde denna pedal-Jas till cykeltolkning av värnpliktiga bassar är dock i skrivande stund oklart. 

Credo

Be regular and orderly in your life so that you may be violent and original in your work.

– Gustave Flaubert, 1821-1880.

Inget parti visar nåd

Skrivit i Corren 27/5:

Står du och svär vid macken igen? Ja, det är dyrt att fylla tanken till bilen. Men skyll inte hålen i plånboken på marknaden. Hade den fått råda vore din kassa betydligt stadigare.

Boven i drivmedelsdramat sitter på annat håll. Mer än 60 procent av vad du betalar per liter bensin är nämligen politikerpengar, det vill säga skatt.

Och pålagan är fiffigt konstruerad för att mjölka ut mesta möjliga från dig som fordonsägare. Du tvingas inte bara pröjsa koldioxidskatt och energiskatt (vid årsskiftet höjdes den sistnämnda skatten igen, med 48 öre per liter bensin och 53 öre per liter diesel).

Ovanpå dessa skatter har politikerna även lagt skatt på själva konsumtionen, det som kallas moms. Det blir alltså skatt på skatten. Vad brukar sådan orimlig kostnadssättning kallas i andra sammanhang? Pröva ett ord på fem bokstäver: ocker. Men det stannar inte vid detta.

Våra folkvalda har uppfunnit ännu ett statligt inkomstmaximerande trix. Drivmedelsskatterna kommer framöver att räknas upp årligen med två procentenheter över konsumentprisindex. Det sker helt automatiskt, utan att nya riksdagsbeslut behöver tas.

För oss bilåkande människor i civilsamhället betyder det att hålen i våra plånböcker bara grävs djupare och djupare över tid. Inom blott några år kommer Sverige att ha de internationellt värsta drivmedelsskatterna. Redan idag står pålagorna inte i någon som helst vettig proportion till vad bilismen kräver i exempelvis vägslitage och utsläpp.

Statens väg- och transportforskningsinstitut visade i en rapport från 2014 att biltrafiken länge överbeskattats, kostnaden som bilisterna betalar är dubbelt upp än vad som är motiverat strikt miljömässigt och samhällsekonomiskt.

Den individuella rörlighet som bilen möjliggör har en enorm betydelse för hur vi kan bo, arbeta, handla och socialt interagera med varandra. Det är en frihetsmaskin som främjar personligt oberoende, ökad livskvalitet och ekonomisk tillväxt. Det gäller såväl på landsorten som i städerna.

Men detta är, de facto, inte politiskt comme il faut. Drabbade medborgare har inget parti att vända sig till, då partiväsendet gällande drivmedelsskatterna fungerar som en kartell. Rösta rött eller blått, det är likgiltigt.

Minns vad Magdalena Andersson (S) sa i valrörelsen: ”Det är jättedyrt att tanka bensin som det är, vi ser inget behov av att höja bensinskatten” (Expressen 17/8 2014). Sedan blev hon finansminister och väljarna blåstes all världens väg.