Två ord

Fredagens blodbadsorgie i Norge går nästan bortom vårt förstånd. Hur en sådan ofattbar mänsklig ondska överhuvudtaget är möjlig är svår att begripa. Men massakern visar med förskräckande, chockerande tydlighet vad som faktiskt kan hända om vi låter hatet och illviljan mot det öppna samhällets ideal frodas. Många spekulerade inledningsvis att militanta islamister skulle varit ansvariga för terrordåden. En felaktig, farlig och förhastad slutsats.

Istället var gärningen planerad och iscensatt utifrån inhemska, högerextremistiska motiv – en avgrundssvart avsky mot socialdemokrater, vänsteraktivister, muslimer och andra kulturer. Igår blottade sig antihumanismen från sin naknaste, perversaste och mest brutala sida. Personligen tänker jag främst på två ord.  Två djupt kända ord som en svensk statsminister en gång yttrade om fascismens samvetslösa bödlar. Två ord från en socialdemokrat som själv skulle bli offer för ett blodigt attentat mot demokratin i vårt eget land.

Dessa två ord är: satans mördare.

Ilska, sorg, smärta råder. Skuggan av den norska tragedin faller tung över oss denna helg. Men tillsammans skingrar vi mörkret. Vi låter oss inte besegras. Jens Stoltenbergs formulering tål att upprepas många gånger: ”Svaret på våld är ännu mer demokrati, ännu mer humanitet, men aldrig naivitet”.

Om skandalen Telia och en regering utan skrupler

”Vi behöver en partiledare med en frihetlig kompass”. Under den rubriken har ett antal centerpartister låtit publicera ett alster på dagens DN Debatt. Ja, ni vet. Maud Olofsson ska ju avgå och grät sig nyligen genom Almedalen. Strid om vilken efterträdare som ska ta över grepen i gamla Bondeförbundet pågår.

Som av en händelse skriver även Ola Larsmo i DN denna regniga Stockholmstorsdag. Bläddra till kulturdelen och eller kolla på nätet. Artikeln är mycket läsvärd. Och angelägen. Ola Larsmo vägrar nämligen längre att vara kund hos Telia. Namnet har för honom blivit ”förknippat med ett närmast fysiskt obehag”. Det är förståligt.

Telia, detta halvstatliga bolag, är i maskopi med statsapparaten i Vitryssland. Ett land där förtryck av sovjetiskt snitt ännu sker och hemliga polisen fortfarande heter KGB. Diktatorn Aleksandr Lukasjenko i sina mustascher må påminna om Tintinfiguren Plekszy-Gladz i den fiktiva östeuropeiska nationen Bordurien. Men det vitryska tyranniet är i högsta grad reellt. Förra året rankade Freedom House Vitryssland som en av världens tio värsta förbrytarregimer, tillsammans med länder som Burma, Nordkorea och Iran.

Vad bryr sig Telia om det? Man säljer sorglöst elektronisk teknik som Lukasjenkos KGB-drängar kan använda till övervakning, kontroll och uppspårandet av oppositionella. Mobiltelefoner och webbplatser stängs villigt av när diktaturen vill hindra demonstranter att samlas och organisera motstånd. Om denna smutsiga hantering tiger dock Telia och duckar för alla önskemål om förklaringar.

Fler än Ola Larsmo borde uppröras över att även regeringens ansvariga statsråd vägrar sjunga ut. Som IT-minister Anna-Karin Hatt. Hon är en av de hetaste kandidaterna till partiledarposten i Centern. Den frihetliga kompassen hos henne imponerar emellertid knappast med Teliaskandalen i åtanke. Men så förordar centergänget på DN Debatt heller inte Hatt, utan konkurrenten och riksdagsledamoten Annie Johansson. Att Telia och Vitryssland skulle spelat någon som helst roll för detta ställningstagande tvivlar jag dock starkt på.

När det gäller affärer med kriminella regimer i främmande länder verkar inget av Alliansregeringens fyra partier ha några nämnvärda skrupler. Som Ola Larsmo påpekar delar Anna-Karin Hatt regeringsansvaret för Telia med handelsminister Ewa Björling (M). Även hon tiger som muren. Desto pratgladare var Björling i början av 2010. Då var hon utomlands och hälsade på hos Muammar Khadaffi, som ännu satt i orubbat bo.

Till honom talade sig Ewa Björling varm för statliga Rymdbolaget, som avsåg att kränga övervakningsutrustning syftande till skärpt kontroll av fängelsestaten Libyens gränser (bakgrund här). Ofattbart nog, särskilt i ljuset av dagens frihetskamp mot Khadaffi och hans bödlar, blev det ingen nämnvärd debatt om saken på hemmaplan. De borgerliga politiker och opinionsbildare som tog avstånd kan räknas på ena handens fem fingrar.

Uppenbart är att inte endast Centern behöver en frihetlig kompass. Att hela regeringen saknar en sådan blev tydligt redan när Fredrik Reinfeldt utsåg Carl Bildt till utrikesminister. Inget veto från de övriga i Alliansen, trots att åtmindstone Folkpartiet borde vetat bättre.

Hur Bildt ens var tänkbar med sina synder från Lundin Petroleum i bagaget är minst sagt häpnadsväckande. Som bolagets styrelseledamot 2000-2006 kom Bildt att kleta ner sig ordentligt i Sudan, där Lundin samvetslöst bedrev oljeutvinning enligt den cyniska konstens alla icke-regler. En lika utmärkt som skakande skildring om Lundin och Bildt finns att läsa i Kerstin Lundells avslöjande bok Affärer i blod och olja (2010).

Ola Larsmo skriver att han nu betalat sin sista räkning till Telia och sagt adjö. Det gör han definitivt rätt i. Jag skulle vilja tillägga att svenska folket även har goda skäl att avstå från vidare abonnemang på en regering, som likt Telia inte bryr sig om skillnaden mellan demokratier och politiska gangsters.

Konceptkonst

Vore jag omåttligt rik skulle jag låta köpa upp en kollektion tavlor av berömda konstnärer. Sedan skulle jag mycket noga och omsorgsfullt måla över motiven. Med vit, heltäckande färg. Och vidtala en gallerist att ställa ut dem med titlar enligt följande mönster:

Peder Severin Krøyer, Hip hip hurra – transformed.

Caspar David Friedrich, Vandraren över dimhavet – transformed.

Nils von Dardel, Den döende dandyn – transformed.

Carl Larsson, Självporträtt – transformed.

August Malmström, Grindslanten – transformed.

Fattigmansalternativet är att man bara hänger upp några vita dukar direkt från Kreatimas butik på Kungsgatan och döper dem på samma sätt. Redan nu går det bra att beställa valfritt exemplar. 53 000 kronor styck, tack. Men det är inklusive moms också. Min signatur, diskret i högra hörnet, bjuder jag på.

And now: something silly

Läser i senaste numret av retromagasinet Mojo om Paul McCartneys musikaliska äventyr på 70-talet. Vilket gör det oundvikligt att tänka på Alan Partridges axiomatiska konstaterande: ”Wings – the band that the Beatles could have been!” Eller hur, va?

Vad klappar Ronnebys hjärta för?

Blekinge är Sveriges trädgård, brukar det heta. Och Ronneby är hjärtat i Sveriges trädgård. Om man får tro kommunens egen slogan. Det låter ju flott. Själv har jag alltid undrat på vilket sätt detta yttrar sig, vilken täckning Ronneby har för parollen. Rent konkret alltså.

Personligen har jag inget emot Ronneby, tvärtom. Det är en liten normaltrevlig, småsömnig ort där folk är som folk är mest. Hyggliga, helt enkelt. Stadskärnan tar man gärna en promenad i, om man har vägarna förbi. Helt okej konsthall finns också. Ibland spelas bra jazz. Inte så pjokigt. Sen ska vi inte glömma Ronneby Brunn förstås. Även om anläggningen under vinterhalvåret bär vissa drag av Overlook Hotel i The Shining.

Men detta att Ronneby skulle vara hjärtat… Tänk efter. Vad menas? Det är i grund och botten en ganska storvulen och, ja rent ut sagt, aggressiv proklamation. Ty om Ronneby påstår sig vara Blekinges hjärta, betyder inte det att de fyra andra kommunerna i Sveriges trädgård då måste sakna ett sådant? Fler än ett hjärta kan logiskt sett inte finnas.

Beskåda alltså detta hjärtlösa Karlskrona. Hjärtlösa Olofström. Hjärtlösa Karlshamn. Sölvesborg? Nej, där är det så hjärtlöst. Men i Ronneby – minsann.

Att inte övriga blekingar rasat över denna råa förolämpning från Ronnebys sida är märkligt. Men de är måhända mer föredragssamma och godhjärtade, vad vet jag?

Skämt åsido. Ronnebybornas hjärtan tycks i varje fall inte klappa särskilt varmt för Tommy Nilsson. Artisten. En gång sjöng han i det bortglömda rockbandet Easy Action. Därefter gjorde han succé i Melodifestivalen med låten En dag. Men detta hände sig 1989 och mycket vatten har flutit genom Ronnebyån sedan dess. Till helgen skulle Tommy Nilsson uppträda på Karön i Ronneby skärgård. Endast fyra personer var intresserade av att köpa biljett. Arrangören Joakim Bengtsson tvingas ställa in och är bitter:

”Det är fruktansvärt tråkigt. Man klagar och säger att det inte händer någonting i Ronneby, men samtidigt går man inte på de evenemang som finns”, säger han i dagens Sydöstran.

Och fortsätter sitt utfall mot Ronnebyborna med följande ord: ”Det var samma sak när vi öppnade nattklubb, det kom inte någon. Jag vet faktiskt inte vad man ska göra för att locka ut dem och det är riktigt tråkigt att det inte går att arrangera något här”.

Verkligen? Det är alltså publiken det är fel på. Invånarna. Orten. Mentaliteten. Man vägrar att vara tacksam i Ronneby. Man tar inte vad som bjuds. Man är kräsen och snål. Något hjärta i Sveriges vissnaste trädgård har man sannerligen inte. Man nobbar Tommy Nilsson, besöker inte Bengtssons nattklubb. Ronneby är värre än fucking jävla kuk-Åmål, liksom.

Tack, nog har vi hört ramsan förr. Joakim Bengtsson bor i varje landsortskommun. En person som är lokal, savvy nöjeskung i egna ögon. Men går på sjunkbomb efter sjunkbomb. Och skyller sina felsatsningar och sin bristande känsla för publikens smak på publiken. Enklare var det på 50-talet. Då räckte det med en lövad dansbana i skogen och fesljummet brännvin i buskarna. Numera är dock preferenserna något annorlunda.

Men vägen till Ronnebybornas hjärtan är för den skull knappast omöjlig att finna. Om det finns arrangörer med fräschare blod i ådrorna. Eller som har grönare fingrar. Sådana lär ju inte skada om man vill bedriva verksamhet i Sveriges trädgård.

Sommarnostalgi

Hatade alltid Puckstång.

”Nice meeting you kid”

”Gud, ge mig en klarinett och gör mig till Benny Goodman”. Så beskrev Beppe Wolgers sin upplevelse att som tonåring höra ”The King of Swing” på skiva. Beppe kom också under en tidig resa till USA att personligen möta Benny Goodman. Det var i maj 1948, någon hastig minut under en konsert på The Clic Club i Philadelphia. ”Nice meeting you kid”, löd den store idolens ord till sin valpige beundrare från Stockholm, Sweden.

Ja, tänk om Benny Goodman kunnat säga samma sak till mig med. En cool replik ur mungipan, lite så där Humphery Bogart-aktigt, innan han snabbt försvinner bakom scenen och man knappt hunnit fatta vad som hänt. Nice meeting you kid. Ibland behövs inte mer. Som att få en handfull odödligt stjärnstoft över sig. Nice meeting you kid. Man kan leva ett helt liv på dessa ord. Om någon som Benny Goodman har sagt det. Och man själv är mycket ung.

Nå, här befinner jag mig i Sundbyberg, en gråregnig julimåndag. Sitter på ett semesterödsligt kontor och attesterar fakturor, en försvarlig bunt. Men jag är ackompanjerad av The Benny Goodman Orchestra in it’s prime. Lyssna på klippet ovan, Bugle Call Rag, i en hip upptagning från 1936. Min namnteckning har nog aldrig blivit så svängig, skönt fräck, liksom dansande. Vi får väl se om revisorn går på det. Nice meeting you, Benny.

Strindbergs stjärnfall

Man har sina ständiga följeslagare genom livet, gestalter vilka aldrig upphör att fascinera och nästan blir likt en slags vänner. I min egen bekantskapskrets finns fantasten Salomon August Andrée och hans stolleförsök att flyga till nordpolen i ballong 1800 iskallt. Alltså var jag till sist tvungen att läsa Jan Wallentins uppmärksammade raffelroman Strindbergs stjärna, där expeditionen har en central roll i intrigen. Första kapitlet var inte oävet. Därefter en enda lång utdragen kraschlandning som får verklighetens Andréeäventyr att framstå som en total succé ur alla aspekter. Att mankulera samtliga ex i upplagan vore en insats för den litterära folkhälsan.

Israel – en apartheidstat?

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

Få konflikter väcker sådana hätska känslor bland utomstående som den till synes eviga motsättningen mellan israeler och palestinier. Det visade inte minst förra månadens handbollsmatch i Karlskrona, då Israel mötte Sverige. En massiv polisinsats behövdes för att garantera de israeliska idrottsmännens säkerhet. Lyckligtvis blev det heller inga våldsamheter som under Davis Cup-tennisen i Malmö häromåret.

Men verbalt gick det som vanligt hett till. Demonstranter utanför Rosenholms arena krävde, i namn av solidaritet med det utsatta palestinska folket, stopp för idrottsutbyte med Israel. Ja, allt annat utbyte också.”Bojkotta apartheidstaten Israel”, löd deras eldfängda budskap. Apartheid rådde förr i Sydafrika, där en samvetslös vit minoritetsregim bedrev ett ideologiskt, institutionaliserat rasförtryck mot landets svarta majoritetsbefolkning.

Något sådant förekommer inte i Israel, hittills Mellanösterns enda demokrati. Parallellen till apartheidtyranniets Sydafrika är således falsk och ger uttryck för en föga konstruktiv demonisering.

Därmed inte sagt att jag hellre skulle sällat mig till skaran av pro-israeliska demonstranter, som också fanns på plats vid utanför Rosenholm. Många av dessa intar en alltför okritisk hållning till Israels hårdhudade, nationalistiska regeringspolitik och blundar på ett oacceptabelt sätt för palestiniernas svåra situation. Varje sann Israelvän borde särskilt protestera mot bosättningarna på Västbanken, en kolonisering som inte bara förgiftar förhållandet till palestinierna. Utan också brutaliserar det israeliska samhället och urgröper de demokratiska värden som den judiska staten står för.

Situationen är idag mycket nedslående. Den tidigare starka israeliska fredsrörelsen är numera marginaliserad efter Ehud Baraks misslyckande i Camp David hösten 2000 och den därpå följande andra intifadan. Samtidigt är det palestinska ledarskapet svagt och splittrat. Att Gaza hamnat i händerna på den islamistiska terrororganisationen Hamas, vars mål är Israels förintelse, gör sannerligen ingenting bättre.

Slutligen är det dock inga andra än israelerna och palestinierna själva som måste förhandla fram en hållbar kompromiss som leder till fred och frihet. Vilken roll kan vi utomstående spela för att underlätta vägen dit? Är det att fortsätta underblåsa en redan tragisk polarisering? Personligen tror jag att verklig solidaritet kräver något helt annat.

Voulez-vous danser avec moi?

 

An American in Paris (1951).