Dekadensens tidevarv

Skrivit i Corren 29/7:

Något håller på att gå sönder i Sverige. Det var Socialdemokraternas mantra när partiet fortfarande satt i opposition. Möjligen låg det en djupare sanning i det, även om S-retoriken främst var menad som ett angrepp på Reinfeldtregeringens verkliga eller påstådda tillkortakommanden.

Inte så att en apokalyptisk systemkollaps står för dörren. Men det finns tecken på sprickbildningar i samhällsstrukturen som följd av kantringstendenser i värderingsklimatet. Och det gäller inte enbart Sverige, utan den kulturgemenskap vi tillhör.

Chris Patten, tidigare EU-kommissionär och Hong Kongs siste brittiske guvernör, menar i DN den 28/7 att västvärlden numera kan ”beskrivas som dekadent”. Han exemplifierar genom att identifiera en moralisk röta i EU när det gäller hållningen till antiliberala regimer och dess nonchalans av mänskliga rättigheter.

En illustration är det ovärdiga kryperiet inför Kina, där vaktslåendet om kommersiella handelsintressen fått EU:s ledare huka i buskarna om Pekingdiktaturens brutala politik mot oliktänkande. En annan är EU:s slapphet gentemot den egna medlemsstaten Ungern, vars premiärminister Viktor Orbán demonstrerar öppet förakt mot snart sagt alla demokratiska normer som unionen står för.

Patten hävdar att EU:s anspråk på att vara ett värderingarnas samfund riskerar att undermineras och varnar för utvecklingen av ett utrikespolitiskt förfall liknande 20- och 30-talen. Om detta är en konsekvens av dekadensens tidsanda är inte svårt att finna andra uttryck.

Ta bara det svenska lånekalaset, underblåst av ohållbart nedtrycka räntor. Vi skuldsätter oss som morgondagen inte fanns. Hushållens totala bolån är nu rekordhöga, över 3000 miljarder kronor. Samtidigt festas det loss på billiga konsumtionskrediter till bilar, resor, etc. Vad händer när konjunkturen vänder, räntorna normaliseras och allt måste betalas?

Och vad är inte skandalen kring säkerhetsläckaget i Transportstyrelsen, där rena lagbrott skett, om inte dekadensfenomen i förvaltningssektorn? Färskt i minne innan detta episka haveri uppdagades är avslöjande oegentligheter på Statens fastighetsverk, Karolinska institutet, Skatteverket och självaste Riksrevisionen. ”Tyvärr har vi upplevt att värdegrunden sviktar betänkligt för statstjänstemän”, sa i början av året Ulla Andrén från antikorruptionsorganisationen Transparency International.

Hur sedan den politiska hanteringen och ansvarstaget i regeringen fungerade angående just genomklappningen i Transportstyrelsen har vi redan på ett deprimerande vis sett. Där bevisade Löfven och hans närmaste ansvariga statsråd onekligen att något gick sönder.

Har Patten rätt om dekadensens frätande utbredning i vårt västliga samhälle? Då finns åtminstone den historiska trösten att allt går i cykler. Men var beredd på att baksmällan före uppryckningen kan bli tuff.

Chris Patten. Västvärlden är dekadent, menar han.

Löfven borde avskedat sig själv

Skrivit i Corren 28/7:

Stefan Löfven biter sig kvar vid makten. Ursäkten är att han inte vill skapa ”politiskt kaos i Sverige”. Ställd inför hotet om Alliansens misstroendevotum mot tre av hans ministrar ombildar han istället sin regering – den regering som bär kollektivt ansvar för det nationella säkerhetskaoset i skandalen som kommit att kallas Transportgate.

Tydligen ska vi låta oss nöja med att statsråden Anna Johansson och Anders Ygeman offras, medan försvarsminister Peter Hultqvist får stanna.

Han har tidigare framstått som en duglig kraft, men efter avslöjandet om de uppseendeväckande turerna kring den väldiga säkerhetsläckan på Transportstyrelsen är det svårt att förstå hur förtroendet för honom ska kunna repareras. Vi måste utgå från att Alliansen gör allvar av sin intention att fälla honom, annars vore det märkligt.

Det mest rimliga – och hedervärda – efter denna härdsmälta hade givetvis varit om Löfven själv tagit konsekvenserna av sitt bristande ledarskap som satt skyddet av riket på spel och begärt avsked. Tyvärr blev alltså så ej fallet. Men det är en skadeskjuten och solkad statsminister som nu ska försöka halta sig fram till nästa val och möta väljarnas dom.

Alliansen är nog tacksamt glada för det, då den borgerliga oppositionen varken är beredd att ta över eller riskera nyval. Men att borgerligheten för en gångs skull visat bett och pressat Löfven ger ändå lite hopp om att det kanske finns ett alternativ att räkna med 2018.

Det här har varit en sorglig mandatperiod av politisk svaghet och parlamentarisk impotens. Sverige förtjänar verkligen något bättre. Inte minst när det gäller värnet av nationens trygghet, något som skötts förbluffande illa – synder som även den förra Alliansregeringen medverkat till.

Skarpare fokus och rejälare maktpolitiskt handlag behövs för att få ordning på statens centrala uppgiftsområden: polis, försvar och allmän säkerhetsberedskap. Det är särskilt viktigt i dessa dagar när framtiden ter sig ovissare än på länge och omvärldsläget mörknar med Putin och Trump som lösa kanoner på den internationella scenen.

För övrigt är det beklagligt att folkhälsominister Gabriel Wikström tvingas lämna regeringen av personliga hälsoskäl. Förvisso hade vi sett fram mot hans avgång, men inte av den anledningen. I dessa spalter har han fått hård, men från våra utgångspunkter berättigad kritik, för sin förbudsmoralistiska inställning och iver att lägga sig i medborgarnas privata leverne.

Dock förtjänar han beröm för sin ambition att humanisera narkotikapolitiken genom att underlätta sprutbytesprogram och vi önskar honom ett snart tillfrisknande.

Regeringen måste fällas

Skrivit i Corren 27/7:

Varför har vi politiker? Deras främsta uppgift är inte – även om man stundtals kan förledas till det intrycket – att syssla med feminism, hbtq, bananer från Fairtrade, hitta på ständigt nya skolreformer, fördela skattebidrag till olika intressegrupper, försvåra bilåkande bland allmänheten, skriva förintande inlägg mot partikonkurrenter på Twitter och annat i den stilen.

Nej, det viktigaste vi har att begära av rikets styrande är att de utan prut i sin dagliga gärning prioriterar värnandet av folkets säkerhet. Övrigt är jämförelsevis av mindre betydelse. Statsapparatens existensberättigande vilar ytterst på förmågan att garantera samhällets invånare en tillvaro i fred, frihet och trygghet. Oavsett vilka som sitter vid makten måste vi kunna lita på att kontrollen av våldsmonopolet är i goda händer och garden hålls uppe mot såväl inre som yttre hot.

På detta, fullständigt avgörande, område har nuvarande regering uppenbart fallerat och därmed är dess förtroende rimligen förbrukat. Avslöjandet om IT-kollapsen på Transportstyrelsen – den värsta säkerhetsläckan sedan landsförrädarna Wennerströms och Berlings dagar – är mer än ett ”haveri” (som Stefan Löfven formulerat det).

Det är en första rangens praktskandal, och vad som sent om sider kommit fram om regeringens hantering av eländet med försök till mörkläggning, bortförklaringar, flykt undan ansvar, påstådd icke-kommunikation mellan statsråden och deras chef, et cetra, för närmast tanken till en svensk version av Nixonadministrationens ökända jonglerande i Watergate.

Den borgerliga oppositionen har deklarerat avsikten att rika misstroendevotum mot infrastrukturminister Anna Johansson, inrikesminister Anders Ygeman och försvarsminister Peter Hultqvist för deras schabblande i säkerhetsfiaskot. Men eftersom regeringen är kollektivt ansvarig med statsminister Stefan Löfven i spetsen vore det mera logiskt och riktigt om riksdagens icke-socialistiska majoritet gav hela den rödgröna ministären respass.

Fast är de fyra borgerliga partierna då beredda att ta över styret själva i en minoritetsregering som måste tolereras av SD? Eller kommer det att utlysas extra val, när endast ett år återstår till det ordinarie valet? Inget av dessa alternativ lär vara lockande.

Att å andra sidan låta Löfven fortsätta ratta riket vore heller inte acceptabelt i ljuset av de uppdagade oegentligheterna kring skötseln av nationens säkerhet. Så vad göra?

En lösning på dilemmat kunde vara tillsättandet en opolitisk ämbetsmannaregering, som expedierar löpande ärenden fram till valet i september 2018 medan partierna samlar ihop sig.

Frihet

Vid havet på Sturkö i Blekinge. Här vill jag leva.

Grästennis!

Gästar Karlskrona tennisklubb där man kan spela på det mest klassiska av underlag. En härlig känsla.