När Stones var Stones

Brian Jones 1968.

Om kriget kommer

Skrivit i Corren 30/8:

Att Ryssland länge uppträtt hotfullt mot de baltiska Natoländerna och betraktat dessa tidigare sovjetrepublikers suveränitet med ungefär samma illa dolda respektlöshet som Ukrainas – ja, det visste vi ju.

Och att den militaristiska Putinregimen ivrigt upprustat, ändrat Europas gränser med våld och odlat en konspiratorisk bild av väst som Rysslands nemesis – ja, det visste ju vi också. Men att detta skulle hända! Det kunde väl ingen på allvar tro!

Här sitter vi i godan ro och så går det knappt att komma ut på internet, datorerna är som knäppa. Plötsligt har en massiv attack mot Sveriges IT-system lamslagit grundläggande samhällsfunktioner och nyhetsförmedlingen är för ett tag mycket knackig. Många rykten och obekräftade uppgifter är i svang. Sedan börjar situationen bli förfärande tydlig.

Delar av Stockholm står bokstavligen i lågor efter ett ryskt militärt angrepp. Men det var bara en avledande operation i syfte att locka Försvarsmakten att skyndsamt omgruppera alla sina (tyvärr bristfälliga) resurser dit.

Från vad som först såg ut som harmlösa civila transportfartyg har ryssarna blixtlandsatt militär trupp på Gotland. Hemvärnsmännen gjorde en heroisk insats och sköt skarpt med vad som fanns till hands, men blev snabbt oskadliggjorda av ryssarna som monterade upp batterier med luftvärnsrobotar på ön.

Samtidigt överrumplas Blekinge av ryska förband som där installerar robotpjäser för sjömål. Genom att flytta fram positionerna på detta vis har Ryssland säkrat sitt egentliga byte: Baltikum. Östersjön är nu mer eller mindre låst för Natos undsättande marin- och flygstridskrafter.

Innan Nato förmått kämpa ner den effektiva eldspärren baserat på ”lånat” svenskt territorium, har Ryssland redan hunnit ta ett fast grepp om de tre baltstaterna. I praktiken är Baltikum lika förlorat som Krim. Och Sverige befinner sig i krigstillstånd för första gången sedan 1814…

Nej, detta har naturligtvis inte hänt, tack och lov. Scenariot bygger på en föredragning av Karlis Neretnieks, ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademin och tidigare chef för Försvarshögskolan, om vad vi rimligen kan räkna med skulle kunna hända – i värsta fall.

Sannolikheten att det verkligen händer? Liten, kanske försumbar. Men som Horace Engdahl illusionslöst uttrycket det: av allt att döma är krig mänsklighetens framtid. Tecknen idag tycks dessvärre inte motsäga honom.

Vore det då inte bra med ett välrustat svensk försvar? Samt att vara med i Nato så vi gemensamt kan krigsplanera förebyggande åtgärder mot scenarion som ovan?

Vi vet ju att omvärldsläget knappast är så rosigt som vi helst skulle önska. En hygglig brandförsäkring vet vi också är dumt att stå utan.

Slutsats? Skicka in svaret till din riksdagsman som beslutar i frågan.

Le Juif errant

Francis Picabia, 1940-41.

Hur kan vi säga nej?

Skrivit i Corren 29/8:

Senhösten 2009 skickades miljöminister Andreas Carlgren (C) fram för att möta pressen i Rosenbad. Statsrådet deklarerade Clint Eastwoodaktigt att nu var hans ”23 månader av tuff miljögranskning” till ända. Och resultatet?

Tja, det var ju ingen Clintanrulle, trots Carlgrens smått rörande försök att maskera undfallenheten.

Alltså ja till Rysslands begäran att dra en jättelik gasledning genom svensk ekonomisk zon nära Gotland i Östersjön. 200 000 rördelar skulle svetsas ihop från Viborg till Greifswald och förse Tyskland med 55 miljarder kubikmeter gas årligen.

Bakom det kontroversiella projektet: Nord stream. Huvudägare: den ryska energijätten Gazprom.

Starkt kritiska röster höjdes när planerna annonserades. Putinregimen, som redan då med Georgienkriget tydligt visat färgen om sin natur, skulle genom Nord Stream skänkas en oroande jackpott.

Dels sattes Tyskland, ett av EU:s kärnländer och Europas ekonomiska motor, i riskabel beroendeställning till Kreml om rysk gas tilläts spela en avgörande roll för tyskarnas energiförsörjning.

Dels skulle själva gasledningen bli en slags revirmarkör för Ryssland, ett ur Kremls ögon sett legitimerande av Östersjön som del i den ryska geopolitiska ”intressesfären”. Det pekades varnande på att Ryssland uttryckligen betraktade sin energiexport som ett maktpolitiskt instrument i utrikespolitiken.

Men den moderatledda Alliansregeringen duckade och valde formeln att behandla Nord stream som blott ett miljöärende. Andreas Carlgrens ”tuffa” granskning var en charad. I den stund som Nord streams ansökan registrerades i Rosenbad, fanns inget annat alternativ än att vika ner sig.

I den verkliga världen är det dock föga lönt att sjunga med änglarna i klander av Fredrik Reinfeldts ministär. Vad hade lilla Sverige att sätta emot när muskelgrabbarna klampar på?

Vi var en lika utsatt som klent försvarad småstat utan allierade, de facto impotent på stormaktspolitikens och säkerhetsstrategis slagfält om Nord stream. Det var endast för Alliansregeringen att rulla runt och sprattla med benen.

Men vi kunde lärt läxan till nästa gång liknande utmaningar riktades mot väsentliga säkerhetsintressen som berör vår nation och vårt närområde.

Steg ett vore att verkligen inse de kalla realiteter vi har att tampas med.

Steg två vore att ordentligt stärka vår försvarsförmåga i Östersjöregionen och skaffa allierade som kan backa upp oss. Någon tvekan ska icke råda kring vår trovärdighet att hävda vårt lands integritet och beslutsamhet. Räkna inte med några möjligheter att köra över Sverige hur som helst, det kostar att bråka med oss!

Så vad hände?

2016 körs historien i repris. Gazprom vill bygga Nord stream 2. Argumenten mot projektet är samma som 2009, därtill än mer brännande i ljuset av Rysslands överfall på Ukraina och ockupation av Krim.

Baltstaterna i Nato säger sturskt nej till gasledningen. Det uppmanade USA:s vicepresident Joe Biden även Sverige att göra när han var på Stockholmsbesök förra veckan. Moderaterna, idag i opposition, kräver också nej i dramatiska termer.

Okej. Bara en fråga. På vilket sätt är Löfvens regering bättre rustad nu att avvisa Nord stream än Reinfeldts då?

Den dressande dandyn

Hip 1920-talsreklam för Paul Olmer & Cie, illustration av Pierre Broussard.

Die Sünde

Franz von Stuck, 1893.

Tidlöshetens budskap

Skrivit i Corren 26/8:

”Svart skog växte kvävande kring Israel, / Guds midnattssångerska. / Hon gick under i dunklet, / Namnlös”.

Orden syftar på Förintelsen av den judiska minoriteten i det naziockuperade Europa. Men i det barbariska mörkret fanns personer som vägrade acceptera att judarna skulle bli namnlösa offer för Hitlers gaskammare.

En av dem, den mest berömde, är svensk. Nu på lördag firar vi hans minne.

Det är Raoul Wallenbergs dag, instiftad som nationell manifestation för civilkurage och medmänsklighet. Wallenberg stod upp mot SS-mördaren Adolf Eichmann i Budapest 1944 och räddade tusentals ungerska judiska män, kvinnor och barn från att bli aska i Auschwitz.

En modig människas beslutsamma handling kan göra skillnad! Det är en uppfordrande lärdom. Betänk en annan av Förintelsens avgörande läxor. Det började inte med Hitler.

Järnvägsspåren till gaskamrarna och krematorieugnarna var förberedda långt innan nazisterna grep makten. I två tusen hade antisemitiskt tankegods förgiftat den europeiska kultursfären. Auschwitz blev kulmen på det judehat som plågat Europa genom sekler.

Det slutade heller inte med Hitler. Antisemitismen frodas ännu världen över, påtagligt även i Sverige och utmanar därmed grundvalarna till det vi kallar civilisation. Och att dess fernissa är tunn, det vet vi. Eller borde veta.

Det var inte demoner som byggde Auschwitz. Det var inte demoner som var besatta av att mörda alla judar de kunde få tag på. Det var människor som vi.

Därtill människor i ett högt utbildat, kulturellt och tekniskt avancerat land som Tyskland. Vad säger det oss?

Förintelsen må förefalla likt ett helvetesverk av osannolik ondska. Men Förintelsen var en realitet och inträffade bevisligen. Vilket betyder att Förintelsen kan hända igen. Omständigheterna och formerna kan skifta, hotet finns ändå där, ständigt närvarande i dunkelt.

Inför den 27 augusti, Raouls dag, finns skäl att läsa Nelly Sachs. Hon var tyskjudisk poet, född i Berlin 1891. Nazisterna ville 1940 sätta henne i koncentrationsläger.

Efter ingripande av bland andra prins Eugen lyckades hon mirakulöst undkomma som flykting till vårt land. Nelly Sachs blev svensk medborgare och delade 1966 nobelpriset i litteratur med den israeliske författaren Shmuel Agnon.

Theodor Adorno menade i slutet av 40-talet att ingen poesi längre var möjlig efter Auschwitz. Snarare gäller motsatsen; att poesin är viktigare än någonsin efter Auschwitz.

Det visar om inte annat Nelly Sachs. Lyriken blev hennes överlevnadsstrategi, instrumentet för att bearbeta både sina egna och det judiska folkets erfarenheter av katastrofen. Förintelsen kom att sätta sitt outplånliga märke på Sachs diktning, ett bärande tema gestaltat lika starkt som sensibelt, sorgesånger omöjliga att värja sig mot.

Denna texts ovan inledande rader är hämtade från Sachs diktsamling I dödens boningar (1947). Det är även detta stycke: ”Skuggorna föll sedan länge. / Inte var de menade nu / Dessa tidens ljudlösa hugg / Som fyller döden – / Livsträdets avfallna löv –”.

Vaksamhet mot nya hugg; kravet på handling av kurage och solidaritet när vi ser andra människor i skuggan av dödens hotande boning.

Det är det lika tidlösa som aktuella budskap vilket både Raoul Wallenberg och Nelly Sachs representerar.

Not a dumb blonde

Sometime things fall apart so that better things can come together.

– Marilyn Monroe

Odysseus und Kalypso

 Arnold Böcklin, 1883.

Ett förslag till Demirok

Skrivit i Corren 25/8:

Muharrem Demirok, kommunalråd (C) i Linköping, är ingen politiker som kan förväxlas med en grå strukturtapet. Orädd, profilerad och färgstark, sällan utan uppslagsrika idéer som man inte alltid behöver göra vågen över – men som onekligen bidrar till att vitalisera det lokala diskussionsklimatet.

Personer som vågar sticka ut i partipolitiken är viktiga, så att inte det representativa folkstyret förtvinar till ett sömnpiller. Demirok har nu skapat rubriker genom att föreslå lokala utegångsförbud, som en åtgärd mot den grasserande bilbrännarhuliganismen som plågar landets utanförskapsförorter.

Det kan man ju lugnt kalla en kontroversiell debattfackla. Vilket i sig är bra, som ett sätt att inskärpa hur allvarligt läget faktiskt är.

”Samhället och polisen har misslyckats. Nu är det kriminella som vinner varje gång och det drabbar framförallt de människor som bor i redan utsatta områden. Det är en fara för hela demokratin”, säger han i Corren.

Problemanalysen är korrekt. Men ska vi sträcka oss till det partiella undantagstillstånd som utegångsförbud i brottsbelastade bostadsdistrikt innebär? Det är trots allt inte revolutionära massupplopp eller regelrätta krig där.

1) Utegångsförbuden skulle drastiskt beskära friheten för den förkrossande majoriteten av hederliga, skötsamma människor som lever på dessa platser. Det är inte rimligt.

2) Utegångsförbuden kräver – om de ska tjäna sitt syfte – ständig närvaro av en patrullerande ordningsmakt som upprätthåller förbudet och kan gripa dem som trotsar det. Då kan man lika gärna återställa trygghet, lag och ordning genom ökad polisiär närvaro och övervakning utan utegångsförbud, eller hur?

Dock ett aber. Den statliga polisen är mycket välutbildad. Men gles i sina led, utsatt för dålig ledning, och uniformerad fotpatullering – som bevisligen ger goda resultat i stökiga miljöer – ägnar de sig aldrig åt (okej det sista var en överdrift, 1 procent av arbetstiden utgörs av fotpatrullering vilket ju är mer än noll). Uppklarningsprocenten av vardagsbrott är också skrämmande lågt.

Så istället för lokala utegångsförbud, kunde väl Muharrem Demirok lyfta frågan om en kompletterande lokal poliskår till statens, anställd av kommunen och direkt ansvarig inför den.

Då skulle vi sannolikt få väsentligt effektivare muskler i kampen mot den tendens till kriminella ”no go-zoner” och parallellsamhällen, som Demirok så förtjänstfullt pekar på.