Nostalgiskt om en gyllene epok

Bok: Borg mot McEnroe
Författare: Malcom Folley
Förlag: Norstedts

Denna sommar är det precis 30 år sedan en orakad Björn Borg kastar sin racket mot himlen utanför London. Baslinjernas kung, det iskalla koncentrationsfenomenet från Södertälje, har just tvingat rumänen Ilie Nastase att bita i gräset och vunnit Wimbledon. Det är bara början till den osannolika segerraden av fem titlar i följd på ärevördiga All England Club.

För ett tag ställer Borg alla konkurrenter i skuggan. Ända tills ett yngre, hetlevrat bollgeni från New York gör entré: John McEnroe. Till spelstil och temperament Borgs motsats. Deras gladiatorliknande tvekamp på tennisarenorna hör till idrottshistoriens mest fascinerande kapitel. I centrum står förstås den monumentala Wimbledonfinalen 1980, då Borg besegrar serve- och volleyspecialisten McEnroe i en stenhård femsetare vars like varken skådats förr eller senare.

Året därpå är det McEnroes tur att triumfera över Borg, både i Wimbledon och i US Open. I praktiken betyder det slutet för Borg. Utbränd och detroniserad drar han sig tillbaka – omåttligt saknad av McEnroe som förlorar den ende motståndare han genuint respekterar.

Ingen har skildrat rivaliteten mellan dessa bägge tennisgudar bättre än Tim Adams, vars essä I huvudet på John McEnroe (Norstedts 2004) redan är en klassiker i sportlitteraturen. Samma höga klass när det gäller analytisk skärpa och stilistisk briljans håller inte den brittiske journalisten Malcom Folleys bok Borg mot McEnroe, som nu utkommer på svenska.

Men Folley bjuder i gengäld på en bredare bild av träracketarnas gylleneepok och har intervjuat de flesta nyckelfigurer kring Borg och McEnroe, inklusive huvudpersonerna själva. Resultatet blir en nostalgisk läsfest omen tid då tennisproffsen kunde vara lika spännande som rockstjärnor. Som komplement till Adams mästerverk är det inte så dumt.

(Borås Tidning 2006-05-29)

I Oppfinnar-Jockes rike

Många kända amerikaner har svenska rötter. Bland andra USA:s president George W Bush, astronauten Buzz Aldrin (tvåa på månen) och Atlantflygaren Charles Lindbergh. Härstammar möjligen även Oppfinnar-Jocke från vårt avlånga lilla land i Norden?x

Enligt den legendariske Disneytecknaren Carl Barks föddes Gyro Gearloose (som Oppfinnar-Jocke heter på engelska) i Ankeborgs norra stadsdel på 1920-talet. Specifik information om hans bakgrund är det ont om.

Vi vet dock att flera familjemedlemmar också har fallenhet för uppfinnandets ädla konst – som farfar Ratchet och brorsonen Newton.

Av de kluriga generna i släkten att döma, borde väl chansen vara ganska hyfsad att någon förfader till Gyro Gearloose en gång utvandrat från Sverige. Vi har ju länge utmärkt oss som en nation av kreativa genier. Vår historia bokstavligen vimlar av dem.

En snillrik figur var exempelvis Sven Wingquist (1877-1953) som uppfann det sfäriska kullagret. En annan var Alfred Nobel (1833-1896), dynamitens upphovsman. Eller Gustaf Dahlén (1869-1937), som automatiserade fyrtekniken genom solventilen och en ny typ av gasbehållare.

För att inte tala om Johan Petter Johansson (1853-1943), som inregistrerade närmare 100 patent, mest berömda är rörtången och skiftnyckeln.
Så håller det på, raden av banbrytande svenskar kan göras lång. De resurser som Per Albins socialdemokrater byggde folkhemmet av kan vi till stor del tacka Wingquist, Dahlén och gänget för.

Det var deras kombinerade påhittighet och entreprenörsanda som kring förra sekelskiftet skapade en makalös boom av välståndsalstrande industriföretag: SKF, AGA, Bahco, Laval, Ericsson, Sandvik, etcetera. 

Den svenska uppfinningsrikedomen har också hållit i sig genom åren. Idag tillhör vi de länder som satsar mest på forskning och utveckling, i förhållande till BNP. Sverige finns även med i elitdivisionen när det gäller nya patent.

Dock har vår position försvagats något sista tiden. Svenska Dagbladet larmade i veckan om att antalet blågula patentansökningar till det internationella organet World Intellectual Property Organization (WIPO) minskar. På deras rankinglista över de patentstarkaste länderna har Sverige rasat från sjätte till nionde plats.

Vi har tappat mark till Sydkorea, Schweiz och Holland. Nästa år väntas Kina peta ned oss ytterligare en placering.

Hur allvarligt är detta? WIPO:s vice generaldirektör Francis Gurry tycker inte att det finns anledning till oro. Utvecklingen är delvis naturlig, och relativt sett klarar sig Sveriges oppfinnar-jockar fortfarande anmärkningsvärt bra i den skärpta globala patentkonkurrensen.

Även om antalet patentansökningar backat med drygt två procent, så är ändå fjolårets siffra på 2.784 stycken inte fy skam.

Som Gurry säger: ”Hur många är ni, nio miljoner? Räknat per capita är det extremt goda siffror. Sverige är ett teknologiskt moget land, medan länder som är mer teknologiskt omogna och med ett större antal invånare nu går förbi” (SvD 15/5).

Vårt överskuggande problem är snarare att den kommersiella utdelningen på uppfinningarna blivit sämre. Patent må registreras i massor. Men många förblir outnyttjade, säljs utomlands eller resulterar i småföretag som aldrig förmår lyfta till några högre höjder. Talande är att efter 1945 inskränker sig återväxten av större, innovationsbaserade företag till summa summarum tre stycken: IKEA, Tetra-Pak och Gambro. I övrigt har vi fått förlita oss på att gamla trotjänare som Ericsson och SKF kan hålla ångan uppe vid utvecklingsfronten.

En viktig förklaring till detta är den s-märkta företagarpolitiken. Lagar, skatte- och anställningsregler har sedan andra världskrigets slut skräddarsytts för redan existerande storbolag. Det har hållit uppstickande fåmansföretag på mattan och hindrat dem från att utvecklas till nya industrikoncerner.

Alfred Nobel & Co slapp även socialdemokraternas konfiskatoriska fogdar och kunde bygga upp betydande förmögenheter på sina talanger. Den drivkraften har i den heliga jämlikhetens namn förmenats dagens potentiella entreprenörer.

Dessa avskräcks dessutom från att starta eget genom det sociala trygghetssystemet, vilket är exklusivt utformat för arbetstagare. En företagare beskattas som anställd – men tvingas samtidigt leva med osäker inkomst, utan a-kassa, och utan garanterad sjukpeng i flera veckor.

Hur länge har vårt land råd att avstå från politiska reformer som stimulerar fler driftiga människor att omsätta sina idéer i företagsmässiga former?

Numera har släktskapen mellan uppfinnarlandet Sverige och den fiffige Disneykaraktären i Ankeborg bara blivit alltför uppenbar.

Trots mängder av häpnadsväckande innovationer lyckas ju Oppfinnar-Jocke sällan göra några pengar på sina snilleblixtar.

(Borås Tidning 2006-05-21)

Rappakalja om oljans slut

Minns ni Romklubben? Den grundades mitt under värsta vänstervågen 1968 av den italienske Fiatdirektören Aurelio Peccei som en slags exklusivare motsvarighet till välgörenhetslunchätarna i Rotary.

Där samlades en självutnämnd elit av världsfrälsare inom vetenskap, politik och näringsliv i syfte att räcka de förtrampade massorna en räddande hand.

Romklubben existerar fortfarande, men för en tämligen undanskymd tillvaro numera. Annat var det 1972, när medlemmarna presenterade rapporten Tillväxtens gränser. Genomslaget blev enormt. Länge skulle Romklubbens opus åberopas i den politiska debatten som vore det stentavlorna Moses bar med sig från Sinai.

Rapportens budskap var att mänskligheten stod inför en apokalyps av närmast bibliska proportioner. Den moderna utvecklingen ledde i racerfart mot avgrunden. Överbefolkning och rovdrift på livsviktiga resurser innebar att en civilisatorisk kollaps väntade runt hörnet.

Det skulle exempelvis inte dröja många år innan jordens reserver av bly, zink och koppar var uttömda. Lika illa var det förstås med olja, kol och naturgas. Några decennier till bara – sedan var det obevekligen finito.

Hade Romklubbens spådomar slagit in skulle vi på denna sidan milliennieskiftet leva i en dystropisk Mad Max-tillvaro. Som vanligt med denna typ av undergångspredikningar blev verklighetens facit ett annat. Mänskligheten har det idag generellt sett bättre än någonsin.

Fattigdomen minskar radikalt, svältkatastrofer blir allt ovanligare, överbefolkningens gissel visade sig vara en myt. Lika ogrundad var varslet om att tillgångarna på mineraler som bly och koppar skulle försvinna.

Ett grundfel som Romklubben gjorde var att man rent statiskt drog ut på kurvor om ökad förbrukning, utan att räkna med vilka korrigeringar som teknologiska och marknadsekonomiska faktorer kunde väntas medföra i kalkylen.

Men vad lär vi oss av historiens misstag? Föga, tycks det. Särskilt oljan, den ständigt sinande, har varit ett populärt ämnesområde för generationer av alarmister. Debattfrågan är ungefär som modet med utsvängda jeans. Ibland ute, ibland inne. Och nu är det åter trendigt med 1972 års förkunnelse om att snart – mycket snart! – är det minsann tomt i tanken för gott.

En som trillat dit är vår egen statsminister Göran Persson, naturromantikern som från sitt rymliga gods i Sörmland skissar på projektet att tvinga in hela Sverige i en liten kravmärkt grön folkhemsstuga.

Persson vill inte enbart dra ur kontakten för hälften av landets elproduktion genom att skrota kärnkraften. Även oljan skall bort från riket innan källorna torkat ut i världen. En kommission är redan tillsatt för ändamålet. Lagom till 2020 måste svenska undersåtar upphöra med den syndiga oljeanvändningen.

I veckan lät sig statsministern intervjuas av DN och förklarade glatt hur prisspiralen på de allt sällsyntare dropparna skulle förändra våra levnadsbetingelser. Bland annat var det adjöss med nöjet att resa billigt med Ryanair till Europas metropoler. ”Det kommer att bli ohyggligt mycket dyrare att flyga lågpris i framtiden”, påstod Persson efter sin titt i kristallkulan (9/5).

Dråpligt nog offentliggjorde Energimyndigheten i samma veva en studie (Oljans ändlighet – ett rörligt mål), vilken helt drog brallorna av regeringschefen.

Någon risk för att oljan tar slut finns inte och den kommer dessutom att bli billigare, slogs det fast i rapporten. ”Kraftigt fallande priser” är rimligt att vänta på marknaden runt 2008-2010 och Energimyndigheten påpekade även nyktert: ”Att bestämma mängden utvinningsbar olja är som att försöka nå regnbågen. Den flyttar sig bortåt ju närmare man kommer”.

Värt att komma ihåg är att vi har större tillgång på olja nu, än när Romklubben skrämde upp hederligt folk med sina katastrofprofetior. Detta trots ökad produktion och tillväxt. Konstigt? Inte alls.

Ty som ekonomen Klas Eklund förklarat: ”Högre oljepriser gjorde det lönsamt att söka efter nya fyndigheter även där utvinningskostnaderna var högre; de högre priserna gjorde det samtidigt lönsamt att spara olja och utveckla nya, energisnålare produktionsmetoder; allt detta gav efter hand ett utbudsöverskott på olja som drev ned priserna på olja igen” (Jorden gick inte under, Industriförbundet 2000).

Dessutom har vassare teknik medfört att det både är lättare att upptäcka nya oljefält, samt att exploatera gamla fyndigheter som tidigare varit svåra att komma åt. Det säkraste man kan säga är faktiskt att det svarta guldet lär fortsätta flöda rikligt länge än.

Tag alltså snacket om den förestående oljebristen för vad det är: rappakalja.

(Borås Tidning 2006-05-14)