”Det är som en stor stark kille slår en liten svag kille på käften.”
Så uttryckte sig statsminister Göran Persson nyligen när han kommenterade USA-alliansens angrepp på Irak. Liknelsen må vara dubiös, Saddam Hussein är knappast ett beklagansvärt offer i något som kan jämföras med ett grabbslagsmål på skolgården.
Men även om Persson vid tillfället slarvade med orden, så belyste det ändå hans starkt formalistiska syn på folkrätten och FN-systemet.
USA och Storbritannien saknade godkännande från FN:s säkerhetsråd för det nu pågående kriget. Alltså är det olagligt, ett brott mot den internationella rättsordningen som Sverige måste fördöma. Detta oavsett vilka andra aspekter som man rimligen kunnat väga in i bedömningen.
Exempelvis att Irak under tolv år brutit mot sammanlagt sjutton FN-resolutioner som krävt redovisning och oskadliggörande av landets arsenal av massförstörelsevapen.
Eller att Frankrikes och Rysslands hot om veto mot militära insatser gjorde fortsatta diplomatiska förhandlingar tandlösa.
Eller att Saddam Hussein är en ovanligt hänsynslös tyrann, som under 30 år inte bara våldfört sig på sin egen befolkning, utan även angripit sina grannländer Iran, Kuwait, Saudiarabien och Israel.
Vem är egentligen skurken i sammanhanget – USA eller Irak?
Ur strikt legalistisk synvinkel må Perssons uppfattning hålla streck (och däri har han stöd från en majoritet av den svenska riksdagen), men det känns ändå som ett försvar av en sjuk sak.
Rättstillämpning helt frikopplad från moral och humanitära ideal kan knappast kallas legitim, utifrån de normer som vårt demokratiska samhälle annars hyllar. Vi bör nog inta viss misstro mot politiker som likt Sveriges statsminister ägnar sig åt paragrafrytteri i lufttomma rum, när grundläggande värden står på spel.
Bo Lundgren fångade något mycket väsentligt i den folkrättsliga problematiken vid förra veckans riksdagsdebatt om Irakkriget.
”Människors rätt att inte hotas av förtryckare med massförstörelsevapen måste ytterst väga tyngre än enskilda staters vetorätt”, menade moderatledaren. Han gjorde sig därmed till tolk för en modernare syn på vad folkrätten främst bör vara; ett värn för människors okränkbarhet och inte för staternas suveränitet.
Den på FN baserade rättsordning vi har idag, är en återspegling av situationen efter andra världskriget, en kompromissformel grundad på det begynnande kalla krigets politiska realiteter. Det sovjetiska kommunistimperiet stod då i harnesk mot den fria världen, anförd av USA.
Att samla dem i en gemensam organisation som FN krävde därför att man inte gjorde någon skillnad mellan demokratier och diktaturer. Representanter för folkvalda regeringar måste behandlas med samma respekt som gangsterregimernas hantlangare i världssamfundets generalförsamling och säkerhetsråd.
Vid formuleringen av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna omöjliggjordes därmed också någon distinktion mellan de olika rättigheternas betydelse.
Resultatet blev att rätten till liv och frihet är lika viktig som exempelvis rätten till semester eller lön på allmänna helgdagar. Därför kan en tyrann som Fidel Castro smita undan kritik mot avsaknaden av politisk frihet på Kuba, med påståenden om att hans regim är fenomenal på sjukvård och utbildning
Och folkrättens kärna, alltså skyddet av statssuveräniteten, betyder tillspetsat rätten för despoter att slakta sina undersåtar inom erkända och säkra gränser.
Det är en av samtidshistoriens värsta skamfläckar att världen stod passiv när en miljon människor mördades i Rwanda 1994. Men hade USA ensidigt ingripit för att hindra dödandet, vore det ju ett brott mot internationell lag i traditionell tappning.
Under senare år vi emellertid sett en utveckling mot större humanitärt hänsynstagande. Så skedde i Jugoslavien 1999 när Nato – utan FN:s godkännande – satte stopp för serbernas massaker på kosovoalbaner. Symptomatiskt nog protesterade även då många inom den svenska vänstern över detta folkrättsstridiga agerande från USA:s och dess allierades sida.
Men betydde det att interventionen i Kosovo också var moraliskt felaktig?
När de heta känslorna från Irakkriget lagt sig, borde det vara hög tid för en bred och sansad diskussion om vilka normer som bör gälla i 2000-talets värld. Skall FN kunna spela en relevant roll i en tid där demokratiska och frihetliga ideal blir allt mer framträdande, kan vi knappast vänta med en reformering av det gamla systemet.
Borås Tidning 2003-03-28
Christian Dahlgrens Blogg 