Ljus på Hirsch

Bok: Axel Hirsch. Folkbildare och filantrop
Författare: Per Wästberg
Förlag: Svenska Akademien/Norstedts

På mitt nattduksbord ligger det senaste verket i serien Svenska Akademins minnesteckningar; Per Wästbergs briljanta biografi över Axel Hirsch (1879 – 1967).

Få känner hans namn i dag, och även för samtiden var Axel Hirsch en föga bekant person. Hirsch skydde offentligheten, men bakom kulisserna var han en centralfigur i frivilligarbetet för att lindra den sociala nöden i Sverige decennierna kring förra sekelskiftet.

Det var modernismens genombrottstid, vårt land ömsade skinn från efterblivet bondesamhälle till högeffektiv industrination. Entreprenörsboomen födde storföretag som Ericsson, Atlas Copco, Nobel, SKF – ja, alla de industrier som möjliggjorde Sveriges makalösa välståndsutveckling under 1900-talet.

Samtidigt härskade skriande fattigdom och avgrundsdjupa klasskillnader. Misären bland de lägre samhällsskikten för tanken till dagens elände i tredje världen.

Ointresset för en socialpolitik värd namnet var monumental bland rikets styrande. Men vid sidan av den växande arbetarrörelsens eldfängda krav på en totalreformering under socialismens baner, fanns en omfattande filantropisk rörelse av socialt engagerade borgerliga aktivister.

En av dem var alltså Axel Hirsch, en judisk mångmiljonär som vigde sitt liv åt välgörenhet, fattigvård och folkbildning. Han var en eldsjäl i ideella organisationer som Centralförbundet för socialt arbete (CSA), bildat 1903, och verkande som undersökande journalist i dess organ Social Tidskrift.

Före Lubbe Nordström reste Hirsch landet runt, kartlade Lortsverige och fungerade som inofficiell socialinspektör på kommunala fattigvårdinrättningar. CSA var ett slags frivilligt socialdepartement, före regeringen beslöt inrätta ett officiellt sådant 1920.

Axel Hirschs skugga vilade även över ideella bostadsbolag, stiftelser, läsestugor, arbetarinstitut och mycket mera.

Per Wästberg lyfter fram ett fascinerande livsverk, som i det tysta bidrog till forma det moderna välfärdssamhället – det som socialdemokraterna sedermera gjort monopol på i sin historieskrivning. Denna bok är en välkommen motvikt.

(Borås Tidning 2003-07-15)

Höns är också människor…

Farväl äggindustri. Så kallar sig en grupp djurrättsaktivister, som i slutet av april bröt sig in på Gimranäs äggkläckerier i Hudene och Fåglavik. De utsatte anläggningarna för systematisk och omfattande skadegörelse. Gimranäs VD Börje Hjalmarsson uppskattar att förstörelsen kostat hans företag omkring två miljoner kronor.

Aktivisterna har erkänt, och som BT rapporterade om i tisdags står de nu under åtal och riskerar fyra års fängelse. Kort efter aktionen mot Gimranäs skrev en av förövarna, Johan Jaatinen, en debattartikel i BT där han försvarade dåden med att det var odemokratiskt att låta hönor värpa i ”onaturlig takt”.

Därför var det nödvändigt att ”aktivt ingripa till hönornas förmån, och stoppa det djurförtryck som pågår”. Jaatinen menade att det inte var han som borde ställas inför domstol, utan djurindustrin.

Gimranäs Börje Hjalmarsson replikerade att han betraktade aktionen som en terroristattack. ”Jag ser sådana här aktioner lika mycket som ett angrepp på demokratin som på mitt företag”, sade Hjalmarsson i en BT-intervju.

Han anklagade också miljöpartiet för att sanktionera de ideologiskt motiverade brotten. Det har han onekligen god grund för. Jaatinen har en bakgrund som språkrör för Grön Ungdom i Umeå och skall enligt egen uppgift ha författat delar av djurrättskapitlet i miljöpartiets partiprogram.

Det finns skäl till vaksamhet. Jaatinen och hans gelikar inom den urspårade djurrättsrörelsen har inte mycket till övers för det moderna samhället och den parlamentariska demokratin. De ser djuren som utsatta för kapitalistisk rovdrift och offer för mänsklighetens ohämmade egoism. Naturen anses besitta en högre moral, som människan genom sin civilisationsprocess har fjärmat sig ifrån.

Tankarna har släktskap med 1800-talets naturromantiska idéströmning, som med avsky reagerade mot det framväxande industrisamhället. I motsats till det moderna projektets ideal om förnuft och rationalitet, vurmades för en natur- och blodsmysticism som senare kom att bli en bärande bjälke i den fascistiska ideologin.

En central beröringspunkt mellan fascismen och dagens revolutionära djurrättsfanatiker är att man frånkänner människan ett unikt och individuellt värde. Endast som del i ett kollektivt, organiskt system har människan en funktion och de som hotar att störa jämvikten måste oskadliggöras. Annars riskerar nationen (i fascisternas fall) eller naturen (i djur- och miljöfanatikernas fall) att bryta samman.

Att den senare gruppens biocentriska idéer vunnit insteg i det civilsationskritiska miljöpartiet är kristallklart. I samband med de grönas partikongress i juni 2000, förklarade det dåvarande språkröret Matz Hammarström:

”Vi måste bryta med den härskarmentalitet som ligger i humanismen. Vi kan inte utgå från att alla beslut skall fattas utifrån människan, utan respektera också andra liv. Ur ekologiskt perspektiv är människor och djur lika mycket värda”.

I förra årets valrörelse lade partiet fram en djurpolitisk rapport där man tog avstånd från människans särställning. ”För oss är djuren inte objekt, utan kännande individer, som har rätt att leva för sin egen skull oavsett deras värde för människor… Även människor är ett djur… som tagit sig rätten att härska över andra”, hette det bland annat.

Och på miljöpartiets hemsida (www.mp.se) slås det otvetydigt fast: ”det finns helt enkelt ingen relevant skillnad mellan människa och djur”.

Detta är alltså hållningen hos det parti som sedan 1998 tjänstgjort som regeringsunderlag i Sverige. Idéerna är lika groteska som oerhörda. Ty djur är inte människor. Djur uppför sig enligt de regler som gäller för deras art och omgivning. De kan inte som människan handla och tänka etiskt, moraliskt eller förnuftsbaserat.

Därför är de andra varelser än vi och har ej heller samma värde som vi. Och den skoningslösa selektion och instinktivt betingade kamp för överlevnad som råder i naturen, kan omöjligen stå modell för en mänsklig ordning. Människan som alltings mått är ett fundament i den värderingsbas av västerländsk humanism och judisk-kristen etik som vårt samhälle bygger på.

När miljöpartiet upphöjer djuren till människans nivå, devalverar man samtidigt människovärdet och urholkar respekten för mänskligt liv. Enligt de grönas uppfattning måste dödande av djur principiellt likställas med mord på människor. Den tanken är också vanligt förekommande hos de militanta djurrättsaktivisterna och anses rättfärdiga deras attacker mot djurhållningsföretag som Gimranäs.

I en debattartikel i Västerbottens-Kuriren den femte februari 1998, förklarade Johan Jaatinen att hans olagliga aktioner i kamp för djuren, var att likställa med kampen för judarnas rättigheter i Nazityskland.

Rimligen borde alltså då företrädarna för Gimranäs äggkläckerier var lika goda kålsupare som Heinrich Himmler & Co i Jaatinens minst sagt grumliga föreställningsvärld. Men även nazisterna förespråkade en radikal djurrättsfilosofi som varken Jaatinens terroristgrupp eller miljöpartiet borde stå främmande inför.

”För tyskar är djur inte bara varelser i organisk mening, utan varelser som lever sina egna liv och är begåvade med uppfattningsförmåga, som känner smärta och upplever glädje och kan vara trogna och fästa sig”, sade Hermann Göring i ett radiotal 1933.

Vivisektion förbjöds av Hitler, som avskydde alla former av djurförsök och som menade att nazismen var ”tillämpad biologi”. Illustrativt är att den berömde tyske zoologen (och sedermera nobelpristagaren) Axel von Frisch drabbades av bannor från nazisterna eftersom att han utfört experiment på daggmaskar.

Vilka konsekvenser gränsupplösningen mellan djur och människa medförde under denna regim är knappast obekant.

(Borås Tidning 2003-07-10)