Månadsarkiv: februari 2012

Onda hjältar (3): Frank

Publicerad den av
Svara

Det har funnits oräkneliga tuffa revolvermän i biosalongernas Vilda västern. Men har någon överträffat Franks kallblodigt aristokratiska skjutjärnspsykopat? Under hans svarta hatt glittrar blandningen av förtjusning och sadism i den stålblåa blicken, vilken metodiskt och briljant lyfts fram av filmens många närbilder. Som publik naglas man ohjälpligt fast i en tryckande känsla av nervdallrande ångest. Det är nästan som ens egen sista stund vore kommen.

Once Upon a Time in The West (1968) är Sergio Leones bästa västernrulle och mer än så. Det är en av de främsta filmerna som gjorts i genren, ett epos på tre timmar som excellerar i fascinerande och överdådigt visuellt kameraarbete, kombinerat med en mycket smakfullt använd ljud- och ljussättning. Berättartempot är långsamt, poetiskt och sugande. Leones infallsvinkel är historien om järnvägsbolagens ofta skrupelfria erövring av Amerika. Bolagets ledje råskinn till mördare är förstås Frank, som möter sin antagonist Harmonica i Charles Bronsons gestalt.

Henry Fonda i skurkrollen var definitivt ett lyckokast. Han hade dittills under skådespelarkarriären enträget format sin image på vita duken som USA:s ”Mr Clean”. Karaktärerna han spelade var alltid hederliga, ärliga och rakryggade helylletyper. Ursprungligen tackade han också nej när Leone otippat ville ha honom att göra Frank. Men ändrade sig efter att Leone lagt fram saken med orden: ”Picture this: the camera shows a gunman from the waist down pulling his gun and shooting a running child. The camera pans up to the gunman’s face and… it’s Henry Fonda.”

Synd bara att detta blev enda gången vi fick se Fonda som ond. Han skulle väldigt gärna fått skrämma oss fler gånger.

När morgondagarna sjöng

Publicerad den av
Svara

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

Europa, vad gick fel? Svar: Österrike-Ungern upplöstes och försvann. Begrunda följande stycke i nyutgåvan av Stefan Zweigs klassiker Världen av igår (Ersatz förlag):

”Vi kunde ägna oss mer ostört åt vår konst, våra intellektuella böjelser, mer individuellt, mer personligt utforma våra privatliv. Vi kunde leva mer kosmopolitiskt, då hela världen stod öppen för oss. Vi kunde resa utan pass och tillstånd, vart vi ville, ingen förhörde oss för att utröna vår politiska inställning, härkomst, ras och religion”.

Så såg horisonten ut från ett kafébord i dubbelmonarkins Wien åren kring förra sekelskiftet. Ja, faktiskt från vilket kafébord som helst. Aldrig har gränser spelat mindre roll än då. Efter Napoleonkrigen hade situationen i Europa blivit stabilare än någonsin. Frånsett några mindre väpnade konflikter och bråk i kartans marginaler, härskade fred och framtidsoptimism. Vetenskapen tog häpnadsväckande jättekliv. Likaså gav industrikapitalismen löften om en dittills oanad välståndsutveckling, vars frukter allt fler fick del av.

Även kulturellt var det en nydanande blomstringsperiod. Stefan Zweig tillhörde den unga generation av författare och konstnärer som var lika hemmastadda i Paris, London och Berlin som i Wien. Teater, litteratur, poesi och konst diskuterades intensivt. Kulturen sågs som det viktigaste medlet för att knyta mänskligheten samman.

Det nästan tusenåriga habsburgska imperium Zweig föddes i, rymde också åtskilliga nationaliteteter och språkgrupper. Spänningar fanns förvisso. Överlag dominerade dock känslan av trygghet och tillförsikt. Den åldrige kejsaren Frans Josef stod garant för en ordning, vilken parad med en sakta verkande liberalisering av det politiska livet, tycktes vara för evigt.

Stefan Zweigs bok är en fantastisk, intensivt berörande skildring av en gyllene epok då morgondagarna sjöng. Läs den! Och fundera på hur allt kunde ta slut genom det världskrig som Europa snubblade in i 1914. Ett krig som ingen ville ha och ingen förstod. Men som öppnade avgrunden för dårskapens tidsålder med hämningslös rasism, fanatisk nationalism, kommunism, fascism och nazism.

Österrike-Ungern styckades upp 1919. Det tidigare sorglösa och storslagna Wien blev en provinsstad i ett rumphugget Österrike, som sedan Hitler annekterade. Stefan Zweig, som var jude, lyckades fly barbariet men begick självmord i förtvivlan 1942. Den frihetens värld han vittnar om har vi ännu inte återvunnit.

Onda hjältar (2): Vincent

Publicerad den av
Svara

”I am a cool guy, with a job I contracted to do”, säger Vincent konstaterande. Ungefär som det vore den självklaraste saken i världen att bara hoppa in i en taxi för att frilansskjuta lite folk åt maffian under ett nattpass i Los Angeles. Men han gör det onekligen med stil och klass.

Vincent i Michael Manns mörkt glimrande film Collateral (2004) är ett kallt kalkylerande, sofistikerat ärkeproffs i en snitsig kostym han bär upp med samma elegans som skinnet på en kobra. Ändå anar vi att en kännande människa döljer sig någonstans bakom hans reptilaktiga effektivitet och amoraliska livssyn. Vilket förstås är den ingrediens som får karaktären att bli verkligt intressant.

Att han är en hängiven diggare av jazzguden Miles Davis gör knappast saken sämre (Spanish Key från Bitches Brew liras i en nyckelscen – sic!). Man kan ju frestas att sadla om till yrkesmördare för mindre. Tom Cruise må annars vara en medioker skådis. Denna roll axlar han dock fläckfritt, faktiskt rent mästerligt.

Onda hjältar (1): Falconetti

Publicerad den av
2

Han kom som en mörk, isande vinterstorm en TV-afton 1977 och gav hela svenska folket kalla kårar. Trots att Falconetti bara var med i tre av tolv avsnitt i De fattiga och de rika, stal han hela serien från huvudrollsinnehavarna Peter Strauss och Nick Nolte. Inte konstigt.

Falconetti utstrålade en sådan obeveklig diabolisk läskighet att luften nästan sögs ur tittarnas lungor. Få TV-skurkar, varken förr eller senare, har gjort ett lika starkt och minnesvärt intryck. Ingen har heller haft ett fräckare namn; Falconetti klingar vasst och hårt som bladet på en stilett.

Skådespelaren William Smith var så övertygande som Nick Noltes nemesis att folk hade svårt att skilja fiktion från verklighet. Efter det sista avsnittet, där Falconetti tagit livet av Noltes charmigt struliga karaktär Tom Jordache, kunde William Smith knappt visa sig utanför dörren i USA.

”Someone shot at me. A woman tried to attack me with a bottle. Some people just lose touch with reality or just don’t have enough going on in their own lives”, har han berättat i en intervju.

Miniserien De fattiga och de rika (löst byggd på Irwin Shaws roman Rich Man, Poor Man) blev en monumental framgång för TV-bolaget ABC. Omedelbart gjordes en snabbskriven uppföljare där Falconetti istället fick jaga livet ur Tom Jordaches karriärfixerade bror Rudy (Peter Strauss). Men tyvärr hade då Falconettis coola ögonlapp försvunnit och ersatts av ett emaljöga.