Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:
Under 90-talets början gav Timbro ut två böcker som tillhör decenniets viktigaste i försvaret av demokratins och humanismens ideal. Den ena var Tyranniet begär förtroende, en samling texter av DN:s legendariske chefredaktör Herbert Tingsten.
Få andra publicister har med sådan klarhet och lärdom analyserat 1900-talets eländigaste tankegods: nazismen, kommunismen, rasismen, det koloniala förtrycket.
För urvalet svarade Per Ahlmark, som strax därpå utkom med en egen bok i Tingstens anda: Vänstern och tyranniet. Skriften var en uppgörelse med ledande svenska politiker och intellektuella som efter 1968 hånglat med blodsbesudlade potentater som Mao, Pol Pot och Castro.
Böckerna startade en intensiv idédebatt kring diktatur, massmord och medlöperi. Många som då tillhörde Tingstens och Ahlmarks supportrar är idag knutna till Reinfeldts regering som ministrar, tjänstemän och riksdagsledamöter, eller verkar som ledarskribenter i borgerlig press.
Vad har de lärt? Själv har jag ställt mig den frågan åtskilliga gånger. Nu jublar vi åt att Khadaffis vidriga regim i Libyen äntligen faller. Sverige har, på NATO:s begäran, sänt dit JAS-plan för att hjälpa rebellerna att krossa en av världens brutalaste diktaturer.
Men förra året sände samma regering handelsminister Ewa Björling (M) till Tripoli för att hjälpa statliga Rymdbolaget att sälja övervakningsutrustning, som var menad att stärka murarna runt Khadaffis fängelserike.
Ewa Björling är även med IT-minister Anna-Karin Hatt (C) ansvarig för att halvstatliga Telia kränger elektronik till diktaturen i Vitryssland. Elektronik som Lukasjenkos KGB-drängar använder för att bekämpa landets demokratiaktivister.
Och som en föga hedrande krona på verket har vi Carl Bildt som utrikesminister, en man vars kostym är nedkletad i blod och olja efter sina smutsiga affärer med folkmordsregimen i Sudan för Lundin Petroleums räkning åren 2000-06.
”Det besvärande med Sveriges högerledda regering är varken dess allmänna politik eller löftena i valrörelsen. Det motbjudande handlar om utrikespolitiken, synen på folkmord och cynismen hos de mest ansvariga”, skrev Per Ahlmark ilsket i DN häromåret. Denna upprördhet var han från liberalt håll i stort sett ensam om.
Gällande vänsterns synder kan borgerlighetens folk uppenbarligen skrika väldigt högt. Men när högern förnedrar sig härskar tystnadens ryggradslösa konformism. Det är inte bara motbjudande. Det är ett intellektuellt och moraliskt förräderi.
”Författare pratar alldeles för mycket om böckerna som dem har skrivit. Jag tycker att författare borde lära sig att hålla käften! Därför säger jag inget mer.”
Christian Dahlgrens Blogg 