Lyckorecept á la Ebba Lindsö

Idag bevistade jag en inspirationsföreläsning av Ebba Lindsö på Hotell Rival vid Mariatorget. Det var mycket intressant. Du kanske ofta undrat över vägen till glädje och harmoni?

Tag då ett jobb som du absolut inte vill ha, säg VD för Svenskt Näringsliv. Se till att bli konstant motarbetad av illasinnade kollegor, löp därtill offentligt gatlopp hela tiden och avsluta med att få sparken under förnedrande former efter 800 dagar.

Komplettera sedan gärna med att börja importera keramik från ett land där du vilar upp dig på långa lyxsemestrar. Egypten exempelvis. Keramiken misslyckas du förstås kapitalt med att sälja i Sverige. Men att skänka bort hela restlagret till Röda korsets ungdomsförbund ger en oanad inre tillfredsställelse.

Tja, efter detta är du i hamn och lever lyckligare än någonsin. Svårare än så är det inte.

Tack för den fina inspirationen, Ebba!

”Frihetslängtan förenar israeler och araber”

”There’s one thing that unites Israelis, Arabs and all humanity. We all strive to be free. There’s a new generation of Arabs who are doing astonishing things. We have to take a moment to honor Arabs for having the courage to stand up.”

Gene Simmons, demonbasist i KISS, är på besök i sitt gamla hemland Israel och passar på att hylla frihetskämparna i arabvärlden (läs mer här).

Rädda kulturarvet Skärfva!

Min senaste krönika i Sydöstran (23/3):

Som en blekingsk ryggåsstuga korsad med ett grekiskt tempel. På annat sätt är det svårt att karaktärisera vad som måste vara ett av vårt lands märkvärdigaste byggnadsverk, herrgården Skärfva. Uppförd i Karlskrona vid 1700-talets slut av fartygssnillet Fredrik Henrik af Chapman. Med sin djärva förening av nordisk allmogestil och antikens klassiska ideal har Skärfva fascinerat och förbryllat besökare i alla tider. Det är kort sagt ett unikt arkitekturhistoriskt arv, som både återspeglar andan och personligheten hos denne märklige Chapman.

För dryga 230 år sedan fick han uppdraget av Gustav III att sjösätta det som blev Sveriges sista stormaktsflotta. Och revolutionerande hela skeppsbyggnadskonsten på kuppen. När Chapman kom till Karlskrona införde han rationaliserad serieproduktion efter vetenskapliga metoder på örlogsvarvet. Högeffektiv planering och hårt driven standardisering var melodin. Då något fullständigt banbrytande. Långt senare använde USA samma system för att snabbtillverka de omtalade Libertyfartygen under andra världskriget.

Skärfva var Chapmans sommarresidens, där han fortsatte att utveckla sina epokgörande idéer om skeppskonstruktionens teori och teknik. Den fantastiska bostaden ligger harmoniskt inbäddad i naturen och kring herrgården anlades även en engelsk park av Chapmans barndomskamrat William Chambers, med tiden berömd hovarkitekt i London. Till parken ritade Chambers också ett mycket speciellt klocktorn, som faktiskt är Sveriges första nygotiska byggnad.

Från 1860-talet har Skärfva funnits i ätten Wachtmeisters ägo, men snart inte länge till. Den ekonomiska bördan för renovering och underhåll har blivit övermäktig. I ungefär ett år har Skärfva annonserats ut till försäljning på den internationella privatmarknaden. Personligen tycker jag det är förbluffande, ja rent skandalöst, att Karlskrona kommun hittills visat så lite intresse för att säkra Skärfva åt kommande generationer. Dess värde i världsarvet är ju oskattbart. I höstas vädjade förvisso landshövding Gunvor Engström till staten för att rädda Skärfva.

Men utan rejäl uppbackning från våra kommunpolitiker och andra lokala representanter lär inte mycket hända. I synnerhet som alliansregeringen knappt har någon kulturpolitik att tala om. Desto angelägnare att de som värnar Karlskrona och dess världsarv nu höjer sina röster till Skärfvas förmån. Varför inte låta kommunen och staten dela på kostnaderna för inköp och drift?

Korv är konst – det förstår man i Solna

Thomas Qvarsebo, Korv-Ingvar, 2001.
Solna centrum.

Här bor jag nu

Vykort från Solna, mitten av 1980-talet. Jag var här då också. I en knapp dag. Vill minnas att det var sensommar, augusti. Reste upp från min dåvarande halländska hemstad Kungsbacka för att headbanga på min första hårdrockskonsert. Monsters of Rock, Råsunda. Fräcka grejer. Det var Mötley Crüe, Van Halen och AC/DC. Eddie van Halen gjorde ett gitarrsolo som klockade på femton minuter. Ungefär lika roligt som att betrakta färsk färg torka på en nymålad vägg. Sedan dess har jag varit allergisk mot instrumentalsolon under livekonserter. Värst i kategorin är när trummisen bankar loss mol allena. Liksom, varför? Men skitsamma, nu är jag tillbaka. I Solna. Vädret är fint och i eftermiddags skymtade jag Sveriges bästa tennisreporter Jonas Arnesen i köpcentrumet. Bara en sån sak. Hej!

Angel from Montgomery

Vad säger man? Bonnie Raitt är rätt och slätt gudomlig.

I huvudet på en hårdrockare

Det där med subkulturer är onekligen ganska skojigt. Som hårdrock. Numera mainstream, rena familjeunderhållningen. Tag bara succéfestivalen Sweden Rock i Blekinge, dit mängder av besökare i alla åldrar flockas varje sommar för att mysa till skrikande gitarrer och dånande trummor. Picknick och heavy metal, vad kan vara trevligare när solen skiner?

Men det fanns en tid när hårdrock var något hemskt, mystiskt och farligt – av vuxenvärlden närmast betraktad som en slags musikalisk nazism med självaste Belsebub som dirigent. Här är ett fint klipp ur Barnjournalen. Året är 1983 och programmets undersökande reporter gör en vågad sociologisk fältstudie i det svenska ungdomslandskapets mörkaste utmarker. ”Hårdrockarnas intresse för våld och ondska gör det lätt att tro att de också är för krig”. Those were the days!

”…så länge orden finns…”

O nej, sorgens ord dödar ingen.
Det är ordlösheten som dödar.
Talande lever vi,
stumma dör vi.

Lyssna då till min röst,
en arm låga som lyser
på grottans väggar.

– Ingen är här,
ingenting är att frukta
så länge orden finns
och lågan lyser.

Olof Lagercrantz (1911-2002)

Pausmusik

Enter again the sweet forest.
Enter the hot dream
Come with us.
Everything is broken up
And dances.

Jim Morrison & The Doors, Ghost Song.

Solna – en bit av Malmö, Jämtland och Kamratposten

Solna, mitt i smeten, där har jag precis slagit mig ner för tillfället. Det är slående likt senmodernismens Malmö. Klungorna av höghus har samma opersonliga och något kyliga atmosfär, att vandra i det stora köpcentrumet är som att besöka Mobilia. Märklig upplevelse.

Men mest fascinerande är utsmyckningen av Solna centrums T-banestation. Ett totalkonstverk med glesbygdstema signerat Karl-Olov Björk och Anders Åberg. Gestaltningen är lätt naivistisk och småproggig i lysande rött och skogsmullegrönt, det är som att stiga rakt in i ett väldigt, tecknat uppslag av Kamratposten från mitten av 70-talet.

Jag står på perrongen, väntar på vagnen och förnimmer en varm, skön känsla av barndom, Beppe – och Jämtland faktiskt. Man får liksom lust att kramas lite. Jo, jag tror att jag kommer gilla Solna ändå.