På mindre än hundra år har det västerländska samhället tre gånger utmanats av totalitära världs-åskådningar, vars idéer och målsättningar är oförenliga med de universella värden som utgör basen för vår civilisation: demokrati, frihet och mänskliga rättigheter.
Nazismens och kommunismens hegemoniska maktanspråk trycktes tillbaka och krossades till priset av enorma uppoffringar. Något alternativ till seger fanns ju inte, anpassning eller underkastelse hade ofrånkomligen varit liktydigt med förtryck, slaveri och massdöd.
I dag står det allt tydligare att den islamiska fundamentalismens ideologiska strävanden och ohämmade våldspraktik, åter tvingar oss till en försvarskamp av civilisatoriska dimensioner.
I förordet till nyutgåvan av Vänstern och tyranniet (Timbro 2003) hänvisar författaren Per Ahlmark till professor Yehuda Bauer, en av världens ledande förintelseforskare. Liksom nazismen och kommunismen är den radikala islamismens mål att erövra och utplåna sina fiender, menar Bauer.
De tre ideologierna utgår samtliga från heliga texter, vilka måste tolkas bokstavligt.
De kräver att världen skall stöpas om i enlighet med deras respektive utopier, de föraktar frihet, pluralism och demokrati. Samtliga åskådningar genomsyras av antiamerikanism och antisemitism. Och alla tre ser folkmord som ett legitimt medel att nå sina mål.
I sammanhanget bör poängteras att islam, i likhet med kristendomen, har många olika trosriktningar och att den stora majoriteten i den muslimska världen inte är radikala, våldsfixerade fundamentalister.
Hotet gäller förstås även dessa, vars religion missbrukas och förvrängs till en omänsklig träldomslära. Inte minst därför är det avgörande att muslimska trosbekännare klart markerar avstånd från all slags terror och de totalitära anspråk som sker i Allahs namn. Vår kamp är gemensam, friheten att utöva sin tro efter eget gottfinnande är en mänsklig rättighet som omfattar alla.
Islam är en växande del av Europa och beräknas ha omkring 15 miljoner anhängare (alla är dock inte utövande). I Sverige är islam numera vår största minoritetsreligion. Efter al-Qaidas terrordåd mot World Trade Center den 11 september 2001 ansåg många svenska politiker det som viktigt att uttrycka stöd till vanliga muslimer.
Risken fanns att islamofobin kunde flamma upp i terrorns spår, ge vind i seglen åt diverse extrema krafter och spä på tendenser av främlingsfientlighet i det svenska folkdjupet. Integrationsminister Mona Sahlin var snabb att visa solidaritet genom att besöka moskén på Medborgarplatsen i Stockholm. Det var en betydelsefull markering, som visade att islam är en självklar och välkomnad del av vårt mångkulturella samhälle.
Men toleransen kan aldrig vara villkorslös. Muslimer har rätt att kräva respekt för sin religion. Men inte till priset av att man tillåter andra muslimer att kränka demokratiska och medmänskliga värden. Eller själv visar intolerans mot utomstående religiösa grupper och folkslag. Samma krav gäller alla – kristna, judar, buddister eller vilka de nu kan vara.
Den moské som Sahlin besökte efter händelserna 11 september, huserade i början av juli i år en veckolång konferens för det Europeiska rådet för Fatwa och Forskning (ECFR).
Ett 20-tal ledande muslimska teologer med arabisk bakgrund sammanträdde under det officiella temat Jihad och förnekande av dess koppling till terror. De utfärdade religiösa utlåtanden (fatwor) rörande det rätta muslimska levnadssättet. Titeln för konferensen indikerade avståndstagande från den urskillningslösa våldsdyrkan som fanatiska islamistgrupper hänger sig åt.
Men så blev ingalunda fallet. Det Islamiska förbundet i Stockholm ville uppenbarligen heller inte ge publicitet åt konferensen i svenska medier. Någon pressinformation förekom inte. Mig veterligt skrev endast Svenska Dagbladet (på eget initiativ) en allmänt hållen artikel den 8 juli.
Men i den brittiska arabiskspråkiga dagstidningen Al-Sharq Al-Awsat trycktes nyligen en omfattande rapport (utdrag finns översatta till engelska på hemsidan: http://www.memri.org). Det är ohygglig läsning.
ECFR uppmanade från moskén i Stockholm alla muslimer att stödja den palestinska självmordsterrorn mot Israel och förintelsen av den judiska staten.
Självmordsterrorn sägs vara ett ”nödvändigt heligt krig” (jihad). Alla israeler – män, kvinnor, barn – förklaras vara legitima mål. Israel har inga ”så kallade civila invånare”, enligt ECFR.
Alla judar är genom sitt blotta israeliska medborgarskap ”inkräktare, onda, tyranner och ockupanter”. Därmed är det fritt fram att döda alla man kommer åt och fördriva resten.
Det utfärdades även tillstånd att mörda oskyldiga muslimer, om sådana tvingas tjäna Israels intressen. Vidare slår man fast att självmordsbombning är ”det kraftfullaste av vapen, därför att det är ett unikt vapen som Allah givit alla sina troende. Det utgör en form av gudomlig rättvisa på jorden”.
De ”martyrer” som utför självmordsbombningar ”säljer sig själva till Allah och får paradiset i utbyte”.
Uppvigling till folkmord mot en främmande stats invånare. Detta sker alltså i Stockholm, sommaren 2003.
Antag att vår huvudstads judiska församling upplåtit sin synagoga på Östermalm åt en konferens för extremistiska rabbiner, som uppmanat judiska trosbekännare att ”befria” Västbanken och Gaza från palestinier enligt samma principer. Något sådant skulle vi självklart aldrig acceptera.
Och svenska medier hade knappast tigit om en sådan skandal kommit till deras kännedom.
Islamiska förbundet i Stockholm har en del att förklara. Dess trovärdighet i kampen mot den islamiska fundamentalismen har fått sig en allvarlig knäck. Dessutom har man utsatt alla fredliga svenska muslimer för en oerhörd risk att kollektivt stämplas som medlöpare åt samvetslösa massmördare.
Och en olämpligare plats att predika terror på än i en gudstjänstlokal kan man svårligen hitta.
En sak måste vara glasklar: islamofobi hör inte hemma i Sverige eller någon annanstans. Lika lite som antisemitism gör det.
Men den församling som arrangerar en folkmordskonferens i sin egen moské har knappast underlättat bekämpandet av sådana fördomar.
(Borås Tidning 2003-08-13)
Christian Dahlgrens Blogg 