De omöjliga uppföljarna

Efter nästan 30 år är det dags för den gravt dysfunktionella familjen Backlund att ge sig ut på semestervägarna igen. Den 5 december har uppföljaren till humorklassikern Vi hade iallafall tur med vädret (1980) biopremiär.

Och vem vet? Den kanske blir kul. Värre kalkon än lågvattenmärket Göta Kanal 2 häromåret lär det i vilket fall knappast bli.

Uppföljare av det här slaget känns förstås som tämligen lättköpta historier. Handen på hjärtat, när såg du senast en sequel som var i klass med ettan? Tja, vi har naturligtvis Gudfadern 2, Terminator 2 och sen… ungefär ingenting.

Hur många gånger har man inte suttit där i biofåtöljen med besvikelsens iskalla popcorn i munnen?

Hög tid för förnyelse av genren!

Varför inte göra sequels av rullar som egentligen borde vara helt omöjliga att spinna vidare på? Själv skulle jag exempelvis gärna sett att James Cameron satte igång med Titanic 2.

Hopplöst projekt? Inte alls.

Storyn kunde ju vara i stil med följande:

En fanatisk Titanicfreak och multimiljardär bärgar vraket och skruvar ihop det till ett fungerande fartyg igen. Den andra jungfrufärden får TV-serien Love Boat att blekna i jämförelse. Men ingen har räknat med att det elaka isberget ånyo är på hugget. And this time it’s personal!

Rafflande, va?

Andra otippade uppföljare kunde vara filmer som Alla presidentens män 2  – Watergateäventyret fortsätter, Dr Strangelove – återkomsten, Der Untergang – nu mer än någonsin.

Försök tänka ut storylines till dessa, om ni kan.

Vinnaren får fikon.

(Borås Tidning 2008-11-21)

När Sverige var ungt och modernt

Medan övriga Europa försökte resa sig ur andra världskrigets ruiner gick det förskonade Sverige på högvarv. Ekonomin blomstrade. Jobb fanns hur mycket som helst. Folkhemmet började byggas på allvar. Sverige tog silver i fotbolls-VM. Ingo knockade Floyd. Filmstjärnorna hette Marilyn Monroe och James Dean.

Och så fick vi vår första verkliga ungdomsgeneration, som diggade en ny sorts musik från USA – rock &roll.

Vandringsutställningen 50-talsliv, som nu visas på Rydals museum, vill ge en bild av hur det var att växa upp under detta omvälvande decennium. Främst är det dagens tonåringar som är målgruppen.

– Men det är också många vuxna som gärna ser tillbaka på den här tiden. Det var viktiga år i Sverige. Det rådde en positiv syn på framtiden, även om det också fanns en oro över kalla kriget och kärnvapnen. Ändå tycks optimismen ha dominerat, säger Ida Lagnander som är pedagog på regionens utställningsproducent Västarvet.

Hon har noterat att 50-talet blivit trendigt igen. H&M säljer femtiotalsinspirerade kläder, hippa designerns lånar gärna av decenniets mönster och linjer, Elvis och Johnny Cash har åter blivit heta namn.

Varför är 50-talet så populärt?

– Ungdomar som jag har talat med tycker att 50-talet verkade så lugnt och tryggt. Tillvaron var enklare och mer gripbar. Uppfattningen är även att föräldrarna var närmare sina barn.

Det finns en tydlig tendens av att forna familjeideal gått en renässans till mötes, menar Ida Lagnander:

– Äktenskapen ökar igen, fler gifter sig. Man tänker efter innan man skaffar familj och vill verkligen att det ska hålla. Många har varit med om skilsmässor och då känns idén om kärnfamiljen ganska tilltalande. Men på 50-talet såg nog ganska många unga kärnfamiljen nästan som ett fängelse.

Men Elvis och Cash? Hur kommer det sig att dessa gamlingar fortfarande vinner anhängare i skolorna?

– Många unga tycker dagens musikscen är jobbig att ta till sig. Det är för mycket annat störande omkring artisterna idag. 50-talsmusiken är också grunden för all populärmusik som kom sedan.

Det stora intresset för 50-talet har gjort att Ida Lagnander vill bredda förståelsen för vad som skedde med Sverige under denna epok.

– Dagens ungdomar har kanske inte sammanhangen klart för sig. Mycket som vi numera tar för självklart kom ju faktiskt då. Som enhetsskolan, bättre bostäder med toalett inomhus, utökad semester.

Efter krigsårens avskärmning var Sverige öppet för förändring, ivrigt att ta till sig allt som var nytt. Radion och TV:n förmedlade ett informationsflöde som dittills saknade motstycke.

Det ekonomiska välståndet finansierade ett batteri av socialpolitiska reformer som gjorde vardagslivet drägligare. På kort tid blev vi ett av världens modernaste länder.

– Det fanns en anda av ständiga förbättringar. Den känslan har vi nog tappat lite idag. Å andra sidan fanns det exempelvis inte mycket tankar kring miljön på 50-talet. Alla skulle ha en bra och billig bil, men man tänkte inte på vad bensinen orsakade.

(Borås Tidning 2008-11-13)

Två konstnärer, ett sound

Lätta, mjuka skulpturer i keramik. Textilier med täta, abstrakta broderier. Ett sofistikerat möte mellan två material, två konstnärer. Eva Hild och Malena Karlsson har en utställning gemensam på Galleri Jeanette Ölund.

Deras verk är som olika instrument med klanger som harmonierar sällsamt väl med varandra. Objekten tycks skräddarsydda för att uppnå detta kommunikativa sound. Men, nix!

– Vi har inte pratat ihop oss innan. Men vi har ställt ut tidigare tillsammans på Flaménska galleriet för några år sedan. Då hade vi redan en misstanke om att vi kompletterade varandra bra. Sedan dess har vi talat om att det skulle vara roligt med ett nytt samarbete, säger Malena Karlsson.

Varför går era verk så bra ihop?

– Dels har vi båda rötter i hantverket, i ett material som vi utgår från. Sedan arbetar vi bägge med långsamma processer för att gestalta en intuitiv känsla av världen.

Malena Karlssons textilier består av digitala tryck och broderier med närmast tredimensionella effekter.

Hon beskriver motiven som amöba-aktiga, vilka inte omedelbart går att associera till något bestämt.

– Temat utgår från människans förmåga att varsebli världen. Vad är egentligen sant av det vi ser? Som betraktare får man ta in mina verk ett tag. Det finns inga enkla lösningar, säger Malena Karlsson.

Eva Hild, som numera även nått internationell uppmärksamhet med sina särpräglade skulpturer, har en något annorlunda infallsvinkel:

– Jag utgår kanske inte lika mycket från perception. Det handlar mycket om att gestalta kroppar som har ett djup. I mitt fall är det luftens volym. Skulpturerna är ett skal som omsluter luft, som ett negativt avtryck.

Skulle man inte också kunna säga att det är en gestaltning av organisk harmoni? Det är i alla fall mitt eget intryck…

– Javisst, det skulle jag aldrig själv kommit på (skratt). Mina skulpturer utgår kanske inte från en harmonisk känsla, snarare tvärtom. Det är komplexiteten och det kaotiska i livet som jag omvandlar. Men när det är färdigt känner jag också lugn och harmoni.

Det låter som en slags terapi.

– Ja, definitivt. Men det har säkert inte hjälpt, haha!

Du har uppnått stora framgångar med din konst. Hur har det påverkat dig?

– Det är förstås fantastiskt roligt. Men jag kan samtidigt känna att jag behöver skapa utrymme för lugn och ro, så att man inte hamnar i ett ekorrhjul på grund av efterfrågan. Kommande året är det mindre inbokningar. Jag måste få tid att prova andra saker, säger Eva Hild.

Framöver planerar hon att ge sig i kast med skulpturer i material som svart lera och metall.

Hur ser ni båda på konstens mening?

– För mig är det en personlig utmaning i mitt liv. Jag får väl tro att andra är som mig. Om det inte fanns något som provocerar, väcker reflektioner och funderingar skulle jag annars bara stannat i soffan, säger Malena Karlsson.

– Jag kan känna att konsten är ett sökande, att leva efter nya perspektiv. Människan har en sida – och det gäller oavsett om man håller på med det själv – som tycker om att skapa något nytt. Konsten är en del i detta, menar Eva Hild.

(Borås Tidning 2008-11-08)

En rekonstruerad känslovärld

Bok: Stridens skönhet och sorg
Författare: Peter Englund
Förlag: Atlantis

Augustikvällen är varm och behaglig. Genom den lilla staden Schneidemühl i östra Tyskland marscherar soldater mot tåget som ska föra dem vidare västerut, mot Frankrike och fronten. Året är 1914, ett krig har just börjat.

Den tolvåriga skolflickan Elfriede Kuhr följer det sammanbitna regementets väg till stationen, där en klunga av Schneidemühls invånare samlats. De unga uniformsklädda männen klättrar ombord på godsfinkor vilka långsamt sätts i rörelse.

Elfriede skriver i sin dagbok:

Hurraropen steg till ett vrål, soldaternas ansikten trängdes i de öppna dörrarna, blommor flög genom luften, och på en gång började många av människorna på platsen att gråta.

På återseende! Vi skall ses här hemma igen!

Var inte rädda! Vi är snart tillbaka!

Vi kommer att fira julen tillsammans med mamma!

Något snart julfirande i hemmets lugna vrå för dessa militära resenärer blir det förstås inte. Tågen, dessa oräkneliga olycksaliga tåg, ska fortsätta att rulla länge än på Europas ständigt lika överhopade järnvägslinjer. Elfriede Kuhl kan själv handfast konstatera konsekvensen av tågens destinationer. Fram till hösten 1918 växer sig kyrkogårdarna utanför Schneidemühl bara större och större.

Idag klockan 11 är det precis 90 år sedan vapnen äntligen tystnade på första världskrigets slagfält. Dess namn – Verdun, Gallipoli, Somme, Ypres – klingar numera avlägset som vore de Borodino eller Gettysburg, ödesdigra platser vilka tycks tillhöra ett för länge sedan gånget tidevarv.

I vårt kollektiva medvetande har första världskriget reducerats till en bleknad episod som föregick det andra och ännu väldigare krig som följde tjugo år senare. ”En glömd hävstång”, enligt den amerikanske historikern William Manchester. Ty konflikten 1914-18 blev inte bara mänsklighetens dittills blodigaste. Ur krutröken föddes också, på gott och ont, den moderna epok som är vår egen.

Detta har förmodligen bidragit till att första världskriget idag verkar mer fjärran än vad det relativt korta avståndet i torra decenniesiffror ger sken av. Människorna i 1900-talets gryning bebodde ju på sätt och vis ett annat universum.

Men historikern och akademiledamoten Peter Englund har nu utkommit med ett verk som har ambitionen att rekonstruera första världskrigets känslovärld. Skildringen, författad på utsökt prosa, baseras på brev, dagböcker och memoarer.

Vi får följa krigsårens vardagsdramatik ur ögonen på nitton obemärkta personer av båda kön och skilda nationaliteter.

En av dem är ovan nämnda Elfriede Kuhr vid den allt gråare tyska hemmafronten med dess hopplösa surrogatvaror och enformiga kålrotsdiet. En annan är Pál Kelemen, ungersk kavallerist på fälttåg mot tsarens ryska invasionsstyrkor i Galizien, där trupperna jagar varandra fram och tillbaka innan den första krigsvinterns isande snöoväder gör det blodiga helvetet än värre.

Vanligtvis brukar den leriga skyttegravsdöden i norra Frankrike stå i fokus när första världskriget avhandlas. Peter Englund låter dock även mindre omskrivna frontavsnitt som Östeuropa, Afrika, Mesopotamien och Balkan ta ordentligt utrymme.

Vecka för vecka görs nedslag i deltagarnas olika öden och erfarenheter, som formar sig till en högst fascinerande och mycket levande mosaik av det som britterna kallat ”The Great War”. Det är nästan som man själv rent fysiskt får kliva rakt in i skeendet.

Till bokens förtjänster hör att den åskådliggör hur historien ingalunda är given, eller ens särskilt begriplig för aktörerna som står mitt i det dagsaktuella förloppet. Vad som tvärtom är slående är förvirringen, bristen på information och överblick, ovissheten om vart utvecklingen egentligen är på väg.

Den ångestfyllda situationen att vara utelämnad åt makternas spel skildras i några citerade rader från maj 1916 av den italienske bergsjägaren Paolo Monelli:

Detta är kriget. Inte risken att dö, inte granatens röda fyrverkeri som förblindar när den slår ned med ett vinande ljud (—), utan känslan av att vara en marionett i händerna på en okänd dockmästare, och den känslan kyler ibland hjärtat som om döden själv gripit tag.

Vi får även möta dem som finner en märklig sorts tillfredsställelse i att gå krigsgudarnas ärenden. Från samma månad 1916 återges den tyske örlogsmatrosen Richard Stumpfs upplevelse av Skagerackslaget:

Om jag sade att jag var rädd skulle jag ljuga. Nej, det var en obeskrivlig blandning av fröjd, skräck, nyfikenhet och… stridsglädje.

Det finns ett antal klassiska litterära verk som bär vittnesbörd om hur första världskriget tedde sig på individuell nivå. Robert Graves Farväl till alltihop, Ernst Jüngers I stålstormen och Siegfried Sassoons Vi föll in i ledet är bland de mest berömda. Peter Englund lyckas förbluffande väl att förmedla en upplevelse som inte står detta kanoniserade sällskap långt efter.

Det är helt enkelt storslagen och intensivt berörande läsning.

(Borås Tidning 2008-11-11)

Tack för allt, käre Labbe

Det var visst nått presidentval i USA, men den nyheten känns naturligtvis banal i jämförelse med beskedet som nådde oss i tisdags. Lennart ”Labbe” Bergelin är borta, 83 år ung.

Nu får han spela dubbel med Sven Davidson i Sankte Pärs mastersturnering på moln i fortsättningen. Hoppas att Labbe fixar det nya underlaget, men det är nog inga problem.

Denne tunge forehand från Alingsås kunde ju konsten att anpassa sig. Davis Cup-matchen på gräs mot Australien 1950 är legendarisk. Bergelin mötte världsettan Frank Sedgman i en rafflande holmgång då det plötsligt började spöregna. Sedgman var till skillnad mot Bergelin rustad för halkan, bytte raskt om till spikskor och såg ut att gå mot en promenadseger. Vad göra? Tja, när det hotande nederlaget grinade Labbe i ögonen kastade han helt sonika sina egna skodon – och vann. Barfota! Svenska Dagbladets bragdmedalj kom som ett brev på posten.

Lennart Bergelins betydelse för svensk tennis kan knappast överskattas. Som ledare lotsade han fram Sverige till vår första mästartitel i Davis Cup 1975. Och frågan är om Björn Borgs sagolika karriär varit lika sagolik utan Labbes totala satsning som personlig tränare och extrapappa.

Inte minst var Bergelin en suverän innovatör på det språkliga området. Flera av hans kärnfulla svengelska uttryck har med all rätt blivit odödliga klassiker. Som exempelvis:

– Do you have what we in Sweden call skiftnyckel?

– He lost because of the other guy’s stopballs.

– The bottom is nådd.

Eller min egen favorit, den fantastiska tolkningen av ”Det är det som susen gör” – That is that, that that is doing.

Serva i frid, Labbe!

(Borås Tidning 2008-11-05)