Du betalar bankskatten

Skrivit i Corren 26/8:

Alltid mer, aldrig nog. Politikernas behov av pengar är oändligt, därför att de tenderar att låta politikens gränser sträckas ut i det oändliga.

I vårt system har medborgarnas möjligheter att bygga upp en egen politikeroberoende välfärd i princip släckts, eftersom huvuddelen av deras arbetsinkomster slukas av det offentliga. Mycket av detta sker genom ”dolda” skatter, som sällan eller aldrig redovisas tydligt och som politikerna helst inte talar om.

Vilket man kan förstå, utifrån deras utgångspunkter. Det kanske blir dålig stämning i folkdjupet om det dagligen och stundligen pedagogiskt klargjordes att vanliga löntagare varje månad totalt tvingas betala närmare 70 procent i skatt.

Men eftersom medborgarna vant sig vid att ansvaret för deras välfärd främst åvilar det allmänna – och offentliga pengar är allas pengar – har kraven ständigt ökat på vad den politiska sfären måste leverera. Det som Tage Erlander på 50-talet betecknade som ”de stigande förväntningarnas missnöje”. Vi också kalla det för välfärdsgirighet, i sin tur ytterligare underblåst av partiernas kostsamma löften.

Det är ju den inarbetade metoden för politiker att skaffa sig stöd och röster, genom olika utgiftsdrivande ”satsningar” för att slå vakt om det offentliga systemet. Däremot är det ingen som går till val på ett program för att krympa socialstaten och istället överlåta mer makt och ansvar på den enskilde i det civila samhället. Ett sånt paradigmskifte, mot en individualiserad välfärdsmodell där huvuddelen av medborgarnas pengar stannar hos dem själva, skymtar inte vid horisonten.

Nåväl, sådan är det politiska kulturen i Sverige. Problemet, det eviga problemet, är notan. Nuvarande regering har sänkt vissa skatter i syfte att stimulera drivkrafterna till arbete och företagande. Detta inte i första hand för att stärka människors egenmakt, det är snarast en bisak i sammanhanget.

Utan för att garantera pengaflödet från den närande sektorn till de offentliga kassorna. Det har lyckats i så motto att skatteintäkterna aldrig varit större. Ändå räcker pengarna inte. Redan ingångna åtaganden i kombination med ytterligare önskelistor äter upp resurserna. Alltså sneglas det mot nya intäktskällor. Från vänster till höger har idén om en särskild bankskatt blivit ett frestandet recept.

Banksektorn är som en skyddad verkstad (affärsriskerna är statens – läs skattekollektivets – i slutänden), konkurrensen är begränsad, vinsterna är höga och folkets förtroende är lågt. Att klämma åt bankerna och sno dem på ett antal sköna miljarder – det lär näppeligen några omfattande väljarskaror protestera mot, tvärtom.

Fast bankskatten är i egentligen populistisk en bluff, ty vem får betala? Direktörerna? Aktieägarna? Det är lika troligt som att Elvis lever och har hälsan på en hamburgerbar i Honolulu.

Det är inte bankerna som kommer att drabbas av politikernas pålagor. Det är kunderna som på patenterat vis får kompensera bankernas minskade vinstmarginaler genom diverse kreativa avgifter. I realiteten blir bankskatten ännu en indirekt (”dold”) beskattning av svenska folket.

Alltid mer, aldrig nog. Som sagt.

Problemet Gyllenhammar

Skrivit i Corren 25/8:

”Fattigt och fegt var det att realisera Volvos tillgångar på det sätt som skedde. Helt enkelt en förbannad skandal”.

Nej, PG Gyllenhammar skräder inte orden i sin nya bok Oberoende är stark. Den gamle kejsaren av Volvo dömer ut sina efterträdare på Hisingen i Göteborg och riktar förintande kritik mot att koncernens personvagnsdivision såldes till amerikanska Ford 1999 (som decenniet senare avyttrade bilproduktionen till kinesiska Geely).

Volvo ”avrustades utan motstånd” och krängdes ”till reapris”, menar Gyllenhammar.

Men varför tvingades Gyllenhammar lämna Volvo 1993, ett företag som han styrt med järnhand sedan 1971? Det var resultatet av den spruckna fusionen med Renault, som i praktiken hade inneburit att franska staten skulle slukat Volvo – något som Gyllenhammar, fusionens ivrigaste tillskyndare, mörkade för sin egen styrelse!

När det uppdagades var hans saga all, men bilarna rullade ju bort ändå. Fast snacka går ju i efterhand. Dock hade Volvo kunnat förbli helsvenskt. Förutsättningarna fanns. Under 80-talet var Volvo världens lönsammaste personbilstillverkare.

Förvisso är konkurrensen på personbilsmarknaden mördande och produktutvecklingens stigande kostnader är särskilt kännbara för mindre aktörer. Likväl finns exemplet BMW. På 70-talet var Volvo större än BMW. Tyskarnas modeller höll heller inte samma kvalitet som nu.

Men BMW hade en kraftfull huvudägare, familjen Quandt, som stenhårt trodde på sitt företags möjligheter. Quandt fegade inte för konkurrensen, tvärtom: man stimulerades av den. De följande tjugo åren lyckades BMW etablera sig som ett världsledande lyxbilsmärke. Som bolag växte BMW även klart förbi Volvo i storlek. Varför kunde inte Volvo hänga med?

En viktig förklaring är att Volvo rattades av tjänstemannadirektörer som tvivlade på sina personbilars framtid. Gyllenhammar kläckte till och med ur sig att bilar inte var ”sexigt”. 80-talets rekordvinster satsades inte på att ta fram prestigemodeller utifrån den långsiktiga affärsstrategi som besjälade BMW.

Pengarna investerades istället i en märklig diversehandel med allt från sillkonserver till läkemedel. Tanken var att hålla Volvokoncernen lönsam även när konjunkturen i bilbranschen dippade.

Konsekvensen blev emellertid bristfälligt fokus på kärnverksamheten, vilket bäddade för att hela personbilsdivisionen sedermera fick säljas ut.

Problemet var alltså att Gyllenhammar aldrig balanserades av någon svensk Quandt. Aktierna var spridda på ett flertal anonyma institutioner, som inte tog ägaransvar förrän Gyllenhammar gick bakom ryggen på sin styrelse i Renaultaffären. Detta belyser i sin tur följden av den S-märkta ekonomiska politik som fördes i Sverige efter 1945.

Den gick ut på att skapa en kapitalism utan kapitalister. Privat kapitalbildning missgynnades systematiskt till förmån för institutionellt ägande. Under efterkrigstiden minskade svenska privatpersoners börsägande från 75 procent till 12,5 procent.

När svenskarnas aktieköp åter tog fart under 80- och 90-talen var det via fonder och pensionssparande, vilket fyllde på institutionernas kassakistor. Men fler kapitalister som var inriktade på att långsiktigt förvalta substansvärden fick vi inte. Tjänstemän har därmed kunnat dominera företag som Volvo, när ägarna saknat både ansikte och aktivt intresse.

Nog är det ”en förbannad skandal”.

30 år sen idag på Råsunda

Jag var där.

The Evil Empire kräver sitt skålpund kött

Båd´stat och lagar oss förtrycka
vi under skatter dignar ner…

Många rovdjur på vårt blod sig mätta
men när vi nu till vårt försvar,
en dag en gräns för dessa sätta,
skall solen stråla lika klar.

– Internationalen

Ledarskap

If an individual wants to be a leader and isn’t controversial, that means he never stood for anything.

– Richard Nixon, amerikansk president 1969-1974.

Den ruttna vapenbyken

Skrivit i Corren 21/8:

Saudiarabien är stadigt parkerat på människorättsorganisationen Freedom House årliga skamlista över de ”värsta av de värsta” diktaturerna i världen. Tyranniet är en medeltida mardröm av spöstraff, halshuggningar och råbarkad kvinnoapartheid.

Statsreligionen är en kvävande, extrem variant av islam: wahhabismen. Den sprider Saudiarabien också internationellt genom finansiering av moskéer och koranskolor i länder som Pakistan, där företrädesvis unga män indoktrineras i en våldsbejakande religiös fanatism. En perfekt rekryteringsbas för islamistiska terrornätverk av typen al-Qaida.

2009-2010 förde Saudiarabien ett blodigt krig i Jemen. Tusentals civila slaktades. Året därpå ingrep saudisk militär i Bahrain och slog ner upproriska demokratiaktivister. Saudiarabien borde kort sagt vara så förbjudet ett land kan bli för svensk vapenexport. Enligt det officiella regelverket.

Hörnstenarna i Sveriges utrikespolitik är ju främjandet av demokrati, solidaritet och mänskliga rättigheter. Inte motsatsen. Men bortom vackra deklarationer och en synbarligen sträng lagstiftning, finns en annan verklighet som avtäcks i den nyutkomna boken Saudivapen. Hycklande politiker, ljugande tjänstemän och hemliga spioner – en politisk thriller om svensk vapenhandel.

Författare är Bo-Göran Bodin och Daniel Öhman, de bägge SR-journalisterna vilka våren 2012 i en serie Eko-reportage avslöjade skandalen med den vapenfabrik i Saudiarabien som Sverige lovat bygga.

Bakgrunden till historien är kalla krigets slut och den därpå följande nedrustningen av försvaret i Sverige och övriga västvärlden. Vår högt utvecklade vapenindustri behövde därför, nu mer än någonsin, andra kunder för att överleva.

Som det oljerika Saudiarabien. Dit ville Saab sälja ett militärt radarsystem åren kring millennieskiftet. Försvarsdepartement under Leni Björklund (S) backade upp Saab som vore svenska staten en integrerad del av företagets marknadsavdelning.

Dock siktade Saudiarabien på egen kapacitet att tillverka vapen. Och krävde att Sverige, i gengäld för köpet av Saabs radar, hjälpte till med teknologi och kompetens för detta. Inga problem. 2005 slöt S-regeringen ett synnerligen långtgående samverkansavtal med den saudiska regimen.

Myndigheten FOI (Försvarets forskningsinstitut) skulle bygga vapenfabriken via ett bulvanbolag för att kringgå lagar och insyn. Inspektionen för strategiska produkter, som ska övervaka att reglerna för vapenexport följs, var med på noterna.

Det var även den borgerliga regeringen som tillträdde 2006. Tills Sten Tolgfors (M) blev försvarsminister. Han ville stoppa vapenfabriken. Av detta blev intet sedan Marcus Wallenberg, ordförande i Saab, förklarat för regeringen att konsekvensen för svenska affärsintressen i Saudiarabien då hamnade i allvarlig fara.

Boken Saudivapen beskriver i förödande detalj hela den unkna härvan, inte minst makthavarnas skrupelfria försök att vilseleda media och allmänhet. Den solkiga sanningen är att politiker, myndigheter och industri bakom kulisserna sitter i knät på varandra för att slå vakt om vapenexporten. Cyniskt och korrupt? Onekligen.

I vågskålen ligger emellertid massor av jobb, stora pengar och bevarandet av Sveriges ställning som avancerad ingenjörsnation. Vad har inte Saab betytt för Linköping exempelvis? Men det är civilisatoriska värden vi sätter på spel, hemma och utomlands.

Vist om vinst

Dess uppgift är inte bara att vara en mätare på graden av effektivitet i olika sätt att använda de ekonomiska resurserna. Vinstintresset är dessutom den enda renodlade bevakaren av att resurser utnyttjas effektivt.

– Kjell-Olof Feldt, socialdemokratisk finansminister 1982-1990.

En tårta för mycket

Skrivit i Corren 20/8:

Labyrintartade avspärrningar, ett myller av bastanta vakter med sträng uppsyn, mörka limousiner, polismotorcyklar. Så brukar det ofta se ut när framträdande politiker i andra länder besöker den så kallade verkligheten.

Folket ska hållas borta och får nöja sig med att vinka på behörigt avstånd, säkerhetsapparaten är rigorös. I Sverige har vi i det längsta försökt slippa en sådan utveckling.

Den öppna samhällsmodellen är en del av vår nationella identitet och utslag av den traditionella folkrörelsedemokratins ideal. Likt vilka medborgare som helst ska prominenta makthavare kunna röra sig fritt och utan besvär i det offentliga rummet. Närhet och kontakt, inte upphöjdhetens avskärmning – det är så vi önskat ha det. Och som vi har fått betala dyrt pris för.

Statsminister Olof Palme mördades på öppen gata i Stockholm efter ett biobesök. Utrikesminister Anna Lindh knivhöggs till döds i vimlet på varuhuset NK när hon skulle handla kläder. Två exceptionellt allvarliga attentat mot demokratin som skakade vårt land på djupet.

Tvånget av ett skärpt skydd kring toppolitikerna blev tydligt. Trots detta finns ändå en strävan att bevara Sverige som ett öppet samhälle så långt det fortfarande är möjligt. Inte minst som nu i valrörelsetider är det värdefullt att väljare och valda kan mötas och föra dialog i vardagen.

Därför finns inga ursäkter för den typen av angrepp som KD-ledaren Göran Hägglund drabbades av i Göteborg under måndagen. En tårta i ansiktet mot en förtroendevald kan aldrig slätas över som någon slags humoristisk protest. Det är ett nidingsdåd, en kränkning av inte enbart Hägglund som person.

Utan även ett sabotage mot vårt styrelseskick och det demokratiska samtalet. Och särskilt grovt med tanke på att den skyldige var en infiltratör från en urspårad grupp politiska aktivister som nästlat sig in i partiets ungdomsförbund.

Det är rena gangsterfasoner, uttryck för en brutalisering av det politiska klimatet som naturligtvis är komplett oacceptabel. Motivet bakom attentatet mot Hägglund skulle vara hans påstådda ”homofobi”.

Men att ogilla eller avsky någon annan människas åsikter kan aldrig bli ett frikort för överfall, våld, hot eller trakasserier. Många tycker hjärtligt illa om SD och Jimmie Åkesson exempelvis. Det medför ingen rätt att överge sakargumenten och förfalla till gatupöbelns rännstensmetoder. Även Åkesson har som bekant blivit ”tårtad”, också utsatt för äggkastning, etc.

Vi ser idag hur extrema vänster- och högergrupper mobiliserar på ett oroväckande sätt och hänger sig åt politiskt motiverad kriminalitet och våldsbrottslighet.

Vi ser idag hur förtroendevalda på samtliga nivåer i det demokratiska systemet pressas allt hårdare genom skrämsel, hot och infama påhopp.

Vi ser idag hur den politiska diskussionen på sociala medier tenderar att förråas till en kaskad av hån, förakt och verbala hänsynslösheter mot ideologiska meningsmotståndare. Språkbruket ter sig inte sällan avhumaniserande. Minns att ord spelar roll, ord kan få konsekvenser och trigga fysiska angrepp.

Ja, politik väcker känslor, heta känslor. Det är förståeligt. Låt gärna debatten vara tuff. Men kan vi inte samtidigt axla ansvaret att uppträda respektfullt och civiliserat mot varandra kan vi hälsa det öppna samhället adjö.

Ace Frehley går rakt på sak

Ace Frehley
Space Invader
(Steamhammer/SPV)
Betyg: 4/5

Den tidigare KISS-gitarristen Ace Frehley, enligt myten hemmahörande på planeten Jendell, har landat igen. Med besked. Detta måste vara hans bästa prestation på egen hand sedan det legendariska KISS-soloalbumet 1978, som distanserade bandkollegornas respektive alster både försäljnings- och kvalitetsmässigt.

Låtmaterialet är kanske inte är lika starkt som den gången, men är synnerligen njutbart för alla som gillar rak, riffbaserad 70-talsrock. Det svänger, det kränger, gitarrspelet är blixtrande, distinkt och rått personligt.

Vad ska man säga? Det finns bara en Ace och KISS utan honom kommer alltid att kännas som en tämligen urvattnad historia. Lyssna på den här plattan och ni förstår varför. Rock on, Spaceman!

(Recenserat i Corren 20/8)

Vinst för välfärden

Skrivit i Corren 19/8:

Opinionsmätningar tyder på en utbredd skepsis bland svenska folket mot vinstintressen inom skattefinansierad välfärdsverksamhet. Denna skepsis har blivit Vänsterpartiets främsta politiska affärsidé inför valet.

När Jonas Sjöstedt är i farten är det ständigt raka och stenhårda puckar. Han missar inte ett tillfälle att måla upp bilden av hur den sinistra Alliansen låter giriga kapitalister skära guld ur välfärdssektorn, som snart riskerar att bli ett tomt och färdigkalasat kadaver. Ungefär.

Effektivt och slagkraftigt, ja. Men så demagogiskt att V håller på att straffa ut sig från den rödgröna majoritetsregering som Jonas Sjöstedt hoppas på. ”

De kan inte börja med att sätta sig och kompromissa när de varit så kategoriska som de har varit. Kanske trivs de bäst när de får vara i opposition”, sa Socialdemokraternas nygamla vallokomotiv Margot Wallström i söndags om Sjöstedts rigida ”Inte till salu”-budskap.

Kommentaren återspeglar onekligen den dimbank av ovisshet och spretande viljor som det politiska alternativet till Alliansen utgör. Men strunt i det för ett ögonblick.

Låt oss istället fokusera på sakfrågan. Är det en dålig idé med vinst i välfärden? Man förstå om många medborgare känslomässigt upplever en oro. Marknaden är hård och kall, staten är varm och omhändertagande.

Det är ett retoriskt grundackord som länge funnits i den socialdemokratiskt präglade svenska politiska kulturen. Sjöstedt är, utifrån sin socialistiska övertygelse, förvisso starkt ideologiskt motiverad i sin vinstkritik.

Men han odlar också en slags folkhemsnostalgi att det var bättre och tryggare förr med de gamla offentliga välfärdsmonopolen. En föreställning som spätts på av mediedramatisk rapportering om fall där privata välfärdsaktörer misskött sig (fast det blir märklig nog aldrig samma upphetsning när liknande fall avslöjas inom exempelvis kommunala skolor och vårdhem).

Det var dock väljarnas allt större missnöje med ”den gamla goda tidens” välfärdsmonopol som ursprungligen tvingade fram liberaliseringarna under 80- och 90-talen. Från politisk sida brottades man även med växande kostnads- och produktivitetsproblem.

Den forna socialstaten hade kort sagt blivit för dyr och ineffektiv, samtidigt medborgarna inte accepterade att stå i köer med mössan i hand inför maktfullkomliga myndighetspersoner.

De enskilda välfärdsföretagen har sedan dess bidragit till en generell utveckling av ökad mångfald, högre kvalitet, bättre servicegrad och mer valuta för våra skattepengar. Vinst behövs dels som ett kvitto på bra fungerande verksamhet.

Privata aktörer som levererar illa slås i allmänhet snabbt ut från marknaden om de inte kvickt skärper sig. Kunderna röstar med fötterna, helt enkelt. Motsvarande incitament finns inte inom den offentliga sfären, som är avhängig ett mer komplicerat politiskt och byråkratiskt styrsystem.

Vinst behövs dels som en förutsättning för att företagsamma människor ska vilja ta risker att pröva innovativa idéer och bygga upp något alls till andras gagn.

Ta bort möjligheten till avkastning och vi är tillbaka på den gråa ruta som svenska folket ville lämna: ingen valfrihet, kass tillgänglighet, stagnerad välfärd – till ett pris som kostar skattekollektivet skjortan. Inte så trevligt va?