Ljuv musik från vänster

I alla dessa år har jag kölhalat vänsterpartiets företrädare, på alla upptänkliga sätt misskrediterat deras åsikter och motiv. Och så läser jag om den avgående partiledarvikarien Ulla Hoffmann i Svenska Dagbladet.

Som vanligt pratar hon politik helt uppåt väggarna, men vem bryr sig om sådana perifera saker?

Ty på den i sammanhanget otippade frågan om bästa hårdsrocksband, svarar hon kompromisslöst: ”Deep Purple! Jag hörde dem första gången i början på 1970-talet, sedan dess har de suttit i ryggmärgen. Nu i höstas var de i Sverige igen. Jag var där förstås, och rockade loss i flera timmar”.

Hela min världsbild rasar samman. Hoffmann, det är ju en kvinna med klös och utsökt omdöme. En själsfrände!

Alf Svensson däremot, som annars är en hyvens man, gjorde mig som ung och inbiten Purplediggare djupt besviken när han kastade ur sig följande ord i Expressen den 17 mars 1985: ”Jag vill inte döma ut musikformen som sådan, eller de människor som lyssnar på den, men jag har väldigt svårt att tro att hårdrocken kan förmedla ett budskap, eller ge en kulturupplevelse”.

Även Svenssons borgerliga bröder i folkpartiet har en vissen attityd till elgitarrer och Marshallstackar. ”Högtalarmusiken med sitt väldiga sortiment… försätter lyssnarna i en situation som inte från alla synpunkter är önskvärd; den fjärmar och passiviserar honom”, hette det i fp:s programskrift En liberal kultursyn (1970).

Eller som förre fp-ledaren Per Ahlmark uttryckte det i boken Fritt sinne (sic!) 1992: ”Den här musiken blir knappast älskad för sin egen skull, alltså våldtar den. Idag kan man knappast gå in i en butik i Stockholm utan att bli beskjuten av industriellt producerade popackord”.

Men hetsen mot populärmusiken, det är ju en gammal vals.

”Vad är jazz? …en vidrig korsningsprodukt av depraverad judementalitet och primitiv negerfröjd, en andlig pest, som förgiftar de friska källsprången i våra nordiska själar”, menade lektor Erik Walles, författare till hatskriften Jazzen anfaller (1946).

Kom tillbaka Ulla Hoffmann, allt är förlåtet!

(Borås Tidning 2004-02-21)

En brännhet Purple

Skiva: Perks & Tit
Artist: Deep Purple
Label: Purple Records

Under några år i 70-talets början var Deep Purple störst, bäst och… tja, inte vackrast kanske, men deras dynamiskt hårdsvängande rockmusik var något av det häftigaste som dittills hade manglats ut från en Marshallstack.

Med album som In Rock, Machine Head och Made In Japan erövrade bandet miljoner och åter miljoner tonåringars hjärtan. Monsterhiten Smoke on the Water gjorde Stoneslåten Satisfaction rangen stridig om det tuffaste riffet att lira luftgitarr till framför pojkrumsspegeln.

1973 trumpetade den amerikanska branschtidskriften Billboard ut Deep Purple som kungar på skivförsäljningsfronten. Men då hade gruppen redan bränt ut sig. Sångaren Ian Gillan och gitarristen Ritchie Blackmore hatade varandra, Gillan hoppade av och bassisten Roger Glover fick sparken.

Det kunde varit slutet. Många inbitna fans vägrar också fortfarande acceptera någon annan upplaga av Deep Purple som äkta vara. Men frågan är om de ändå inte nådde sin kreativa och mest välljudande topp strax efter Gillans och Glovers sorti.

Ersättarna David Coverdale (sång) och Glenn Hughes (bas/sång) gav bandet en formidabel nytändning under inspelningen av Burn, som dök upp på skivdiskarna denna månad för precis 30 år sedan. Låtmaterialet höll nästan genomgående ypperlig klass och var mer melodiskt och bluesorienterat än tidigare.

Att Purple även höll färgen live – och det med råge – visar en gammal bootleg från USA-turnén 1974 kallad Perks & Tit, som nu fräschats upp digitalt och släppts lagligt på CD av fanclub-bolaget Purple Records (svåråtkomlig i vanliga skivbutiker, men finns att beställa på http://www.purplerecords.net).

”This is the last gig of our tour, so it’s going to be a bastard, OK?”, förklarar David Coverdale från scenen på San Diego Sports Arena efter att gruppen rivit av en benknäckarversion av öppningslåten Burn.

Och visst, Coverdale håller ord. Efter två svängiga rökare, Might Just Take Your Life och Lay Down Stay Down, levererar Purple den förmodligen svettigaste tolkningen av muskelbluesen Mistreated som fångats på band – vida överlägsen studiovarianten. Därefter följer 10 minuter Smoke on the Water och ett längre solo av Hammondguden Jon Lord.

Resten av konsertinspelningen har dessvärre gått förlorad, men det som finns bevarat räcker mer än väl. Här finns det klassiska Purplesoundet, representerat av Blackmores distinkta gitarrspel, Lords maffiga orgel och Ian Paices explosiva trummor. Lägg därtill Coverdales mörka bluesröst i excellent kombination med Glenn Hughes ljusare, souldoftande stämma och ni har en kvintett med potential att nå vilka höjder som helst.

Men Purple slarvade bort alltsammans i nya bråk, blott ett år senare stack Blackmore och det blev aldrig samma sak igen. Långt därifrån. Men det är – som det heter – en annan historia. Glöm den och lyssna på skivorna Burn eller Perks & Tit istället.

(Borås Tidning 2004-02-21)