Alingsås, en soldränkt dag i maj. Jack Vreeswijk leder en röd damcykel med korg på styret längs trottoaren inne centrum. Vi har stämt möte på ett av den charmiga trästadens många caféer. Han slår sig ned vid bordet där jag sitter. Nöjer sig med en slät kopp (”Har redan käkat”) medan jag äter upp min beställda räkbaguette.
Vi snackar lite ditt och datt inledningsvis. Hur hamnade han i Alingsås? Som det brukar vara. En tjej. Okej. Trivs? Absolut. Mysig och lugn stad. Jack Vreeswijk är född i Stockholm, vilket tydligt hörs på dialekten. Han är cool och chosefri. Lätt att tycka om. En polaren Jack, liksom.
Alright, säger jag och torkar munnen med servetten. Ska vi köra? Visst.
Hur mår visan 2009?
– Jag har fått frågan förr. Nu är visan ingen medial grej direkt. Inget som det brukar skrivas om. Men för ett par år sedan mådde visan väldigt bra. Jag tror att den mår bättre idag. Den har nog alltid mått bra, förresten.
Hur märks det?
– Det ser man inte minst på alla visfestivaler. Som festivalen i Västervik som är en otroligt stor folkfest. Den har funnits i 44 år vid det här laget. Västervik är väl visknuttarnas Mecka, säger Jack Vreeswijk som själv uppträtt i Västervik många gånger.
Han hänvisar även till erfarenheterna som turnerande visartist på många andra orter i vårt avlånga land.
– På senare år har det blivit mycket lättare. Förut var man hänvisad till pubar och mindre ställen. Nu är det mer av konserter på Folkets hus och sånt.
Beror det på din eller visans ökande dragningskraft?
– Både och, tror jag. Jag har ju gått den långa, smala vägen. I samband med att jag skulle släppa min första skiva 1996 blev jag jättehajpad i medierna. Men när plattan floppade fick man börja från scratch. På ett sätt var det väldigt nyttigt. Hajpen var sjuk, något som jag inte hade förtjänat. Jag var bara en kändisunge.
Vad fick dig att gå i din fars fotspår, en gigant som Cornelis Vreeswijk? Det förefaller som ett rent hopplöst projekt att ge sig in på.
– Jag var dum i huvudet! (skratt) Men efter floppen fick jag knega mig tillbaka på egna meriter.
Hur upplever du att sjunga Cornelis visor?
– Förr skämdes jag lite för det. Det var ungefär som, tja, att åka räkmacka. Nu känns det bara naturligt. Och jag kommer inte runt det heller. När jag var ute och turnerade märkte jag att jag hade en fallenhet för att tolka hans visor. Folk sa också till mig: ”Dina egna visor är ju bra. Men…”. Alltid detta ”men”. Haha!
Om någon vecka kommer hans tredje skiva, betitlad Vreeswijk sjunger Vreeswijk. Förutom två egna sånger består den huvudsakligen av material ur Cornelis fatabur.
– Egentligen är det inget nytt. Redan på förra plattan gjorde jag många Cornelislåtar, påpekar han.
Men de sånger Jack valt att tolka hör inte till de mest kända. Som Fåglar hämtad från en av Mäster Cees konstnärligt mest ambitiösa album: Poem, ballader och lite blues (1970).
– Det är en jävligt udda låt som jag fastnade för, till och med som barn. Den har många metaforer och kan sägas handla om hans egen farsa, min farfar alltså. Eller kriget. Mest är det nog kriget faktiskt.
Hönan Agda var inte aktuell…?
– Nej. Jag säger inte att jag tycker illa om den. Men den var en plojlåt egentligen och speglar inte det farsan gjorde under sin 25-åriga karriär.
Fortfarande har dock många svenskar Hönan Agda som referenspunkt till Cornelis, menar Jack. Ett viktigt motiv bakom den nya skivan är att påminna om den seriösa vispoeten bortom myten.
– Han var ingen alkis som bara skrev fräcka visor och hamnade i finkan för olovlig körning. Han var så mycket mer.
För att återknyta till första frågan om visans hälsotillstånd. Hur mår Cornelis Vreeswijk 2009?
– Han mår nog ännu bättre. Jag får mejl från grabbar i 15-årsåldern som sitter och lirar Cornelislåtar. Jag blir även inbjuden till gymnasieskolor att sjunga hans visor och svara på frågor om honom.
Vad är det som gör att Cornelis lyckas fånga nya generationer?
– Det är nog språket. Hans direkta tilltal. Och framför allt att han beskriver folk som hamnat i samhällets marginaler. Dagens unga har inte nappat på Hönan Agda! Jag har fått mycket frågor om en av hans brutalare skivor, Istället för vykort. Där sjunger han om Vietnamkriget, Wallenberg och gör upp med etablissemanget.
En av mina Cornelisfavoriter är låten Hajar’u det då, Jack? Som handlar om dig! Men i grunden om att man ska strunta i magsura kritiker och glatt våga gå sina egna vägar.
– Den har varit något av en ledstjärna för mig, textmässigt. Fast det är ingen låt jag skulle göra själv. Det hade ju blivit lite väl… (skratt)
En idiotisk fråga. Saknar du honom?
– Det har gått i vågor. Men det känns särskilt när man fått barn själv. Jag hade ju velat att de skulle fått träffa honom.
(Borås Tidning 2009-05-16)
Christian Dahlgrens Blogg 