Gott nytt år!

Och glöm inte att leva livet som det vore en roman.

Wellfleet Road

Edward Hopper, 1931.

Ljuset som dödar stjärnorna

Skrivit i Corren 28/12:

Ni skulle sett, det var fantastiska grejer, naturens magi. Jag fick precis ett foto i mejlboxen från en vän som åkt till Australien över jul- och nyårshelgen. Bilden visade en sprakande, gnistrande, andlöst majestätisk natthimmel.

Vyn över oändligheten var som direktlevererad av Nasas rymdteleskop Hubble. Men fotografiet hade tagits med en vanlig kamera, på marken, långt ute i den australienska öknen.

”Här i södra hemisfären lyser stjärnorna starkare och klarare än någon annanstans, det känns verkligen som man kan se rakt ut i kosmos”, skrev min globetrottande vän hänfört.

”Stjärnorna är så nära och ljuset från dem är så starkt att mörkret inte känns lika kompakt och ogenomträngligt som hemma! Stjärnbilderna är liksom bak-o-fram, och så ser man ’The Southern Cross’, vackert”.

Oj. Fantasin tog språng. Snacka om kontrast till den grådassiga utsikt som omgav mitt fattiga julfirande. Gissa om jag fick både ett och två avundsjuka styng i själen.

En himmel av den knivskarpa kaliber som mejlet vittnade om, är tyvärr en allt sällsyntare upplevelse för oss urbaniserade, ihopträngda samhällsvarelser. Detta pärlband av stjärnor, som i urminnes tider fascinerat och inspirerat mänskligheten, håller numera på att blekna bort som levande inslag i vårt kollektiva medvetande.

Vintergatans stjärnparad, planeternas rörelser och månens olika faser var för tidigare generationer integrerade vardagsfenomen. Så icke längre. De flesta av oss har knappt någon koll. Vilket inte är konstigt, eftersom vi har svårt att överhuvudtaget se vad himlavalvet rymmer.

Orsaken till den nya ogenomträngligheten kan tyckas paradoxal. Men boven i dramat är att världen blivit mer och mer upplyst. Bokstavligen.

I moderna städer förekommer ett enormt slöseri med läckande ljusföroreningar från gatlampor, reklamskyltar, fasader, bilar och så vidare. Kanske drygt hälften av det artificiella ljus som förbrukas, går till spillo genom slarvigt konstruerade armaturer och strålkastare. Ljuset försvinner upp mot atmosfären, konkurrerar ut stjärnorna och blockerar himlen.

Med blotta ögat kan vi en mörk och molnfri natt se omkring 6 000 stjärnor. Fast då måste man ge sig ut till havs, till skogarna i glesbygden, göra en tripp till fjällen i norr – eller kuska runt klotet till de australienska vidderna i söder.

I en stad som Linköping däremot, kan vi bara upptäcka en stjärna av tio. Än värre är det i mångmiljonmetropoler som London, där en stjärna av hundra är synlig. Londonborna är dock lyckligt lottade i jämförelse med befolkningen i det neondränkta Las Vegas. De har ynka tre (!) stjärnor på sin himmel.

För astronomer är ljusföroreningarna ingen nyhet. Detta luttrade släkte har sedan förra sekelskiftet tvingats flytta sina teleskop längre och längre bort från bebodda trakter. I Sverige är det idag omöjligt att göra några vetenskapliga, optiska studier av rymden. Professionella astronomer använder observatorier på Atlantens Kanarieöar eller i de chilenska Anderna. De är förstås inte ensamma om bekymret i den internationella astronomkretsen. Alla lider av det påträngande ljuset.

Ett lyxproblem för vetenskapsmän, kanske någon invänder. Begrunda då vad slaskljuset innebär i termer av bortkastad energi. Ungefär tio procent av den svenska elförbrukningen används till belysning. Hur mycket resurser skulle vi inte spara om ljuset användes effektivare?

Även det ekologiska systemet drabbas. Bestulna på mörkret har flyttfåglar svårt att orientera sig mellan kontinenterna. De flyger fel, når aldrig målet och förloras. I tidskriften Science konstaterade nyligen forskare, som analyserat rader av satellitbilder från perioden 1992-2010, att ljusföroreningarna stadigt ökat i jordens skiftande regioner. Följden är att nattaktiva djurarter påverkas negativt, bland annat kan fortplantningen störas.

Och innebär det inte även att en bit av människans väsen dör när stjärnorna släcks? Njutningen att blicka ut i rymdens evighet, att låta sig hänryckas av dess mysterier och slösande rikedom; det ger perspektiv åt vår egen existens, föder tankar kring tillvarons innersta och mest avgörande frågor. Varifrån vi och världen kommer, livets och universums uppkomst, meningen med alltihop.

Det är inte endast en sak för naturvetenskapen. Det rör lika mycket filosofin och religionen. För att inte tala om alla konstnärer och poeter som hämtat näring från Vintergatans episkt glittrande skådespel.

”Natthimlen råmade. Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde”, skriver Tomas Tranströmer i dikten Eldklotter. Är det inte en underbar strof? Men för att fullt ut kunna uppskatta och tjusas av den, krävs ju att man har kontakt med det kosmos som Tranströmer metaforiskt tagit vid spenarna.

Det stjärnbeströdda himlavalvet är kort sagt en omistlig del av civilisationens kulturarv – som hotar att glida oss ur händerna. Nittionio procent av Västeuropas invånare kan inte se en riktig stjärnhimmel. Brittiska astronomiska sällskapet har larmat om att Nordeuropa är väg mot total stjärnlöshet. Noll stjärnor, alltså. Noll.

Nog är det förbluffande att ljusföroreningarnas växande miljöproblem hittills varit så föga omdebatterat i den breda offentligheten. Den trista utvecklingen kan ändå hejdas med ganska enkla åtgärder.

Vad är poängen med att tända hela länder som gigantiska fyrbåkar för kråkorna? De flaxar inte gladare för det, tvärtom. Smartare vore att skärma av uppåt- och sidoriktade ljuskällor så att de gör bättre nytta för oss på gator och torg. Initialt lär den omställningen kosta en slant givetvis, men det tjänar vi snabbt in. Bara vinsten av att åter få skåda en natthimmel i dess forna glans är väl inte fy skam, eller hur?

Fast mot bakgrund av hur hopplöst trögt miljöpolitikens kvarnar brukar mala, har jag ärligt talat ingen större lust att vänta. När går nästa flyg till Australien? Finns hotellrum ledigt i nyår, tro? Ett sådant stjärnklart fyrverkeri som det ännu bjuds på ”down under”, inkluderat det mytomspunna Södra korsets stjärnbild, får man ju bara inte missa!

Trees & Puddles, East Yorkshire

David Hockney, 2004.

Dawn, Sandy Hook, Connecticut

Martin Lewis, 1933.

Spatserkäpp, en oundgänglig stilmarkör

Den bästa julklappen köper man i vanlig ordning till sig själv. För min del blev det en spatserkäpp, inhandlad i den trevliga Malmöaffären Brobergs på Triangeln. ”Njutning & stil sedan 1881” lyder denna butiks devis, vilket onekligen känns förtroendeingivande. 

Ni undrar måhända vad en spatserkäpp ska vara bra för. Har jag möjligen skadat mig på tennisbanan och fått problem med knäet eller dylikt? Alls icke!

I början av förra seklet var käppen för varje modemedveten herre en lika självklar accessoar som hatt och handskar. 

”Att gå med käpp hör till överklassens njutningar”, förkunnar den odödliga etikettbibeln Mannen i sino prydno. Kursbok i savoir vivre (1925) och förklarar vidare:  

Man stöder sig icke på käppen annat än om det är skralt med benen. Man svänger ej med den, ej heller manövrerar man med den på något annat sätt som kunde riskera medborgarnas ögon. Käppen är fullständigt onyttig, men elegant. 

Av någon obegriplig anledning, tidernas förfall kanske, kom spatserkäppens viktiga roll som stilmarkör att hamna i bakvattnet under 1900-talets gång. Det förstås djupt beklagligt, ty vad är väl en promenad utan gentlemannamässig utrustning?

Out of Africa

Karen Blixen: I had a farm in Africa at the foot of the Ngong Hills. The Equator runs across these highlands, a hundred miles to the north, and the farm lay at an altitude of over six thousand feet. In the day-time you felt that you had got high up; near to the sun, but the early mornings and evenings were limpid and restful, and the nights were cold.

Karen Blixen: He even took the gramophone on safari. Three rifles, supplies for a month, and Mozart.

Karen Blixen: She almost had me for lunch.
Denys Finch Hatton: It’s not her fault, Baroness. She’s a lion.

Denys Finch Hatton: Get in!
Karen Blixen: When did you learn to fly?
Denys Finch Hatton: Yesterday.

Denys Finch Hatton: You’ve ruined it for me, you know.
Karen Blixen: Ruined what?
Denys Finch Hatton: Being alone.

Karen Blixen: Perhaps he knew, as I did not, that the Earth was made round so that we would not see too far down the road.

Karen Blixen: If I know a song of Africa, of the giraffe and the African new moon lying on her back, of the plows in the fields and the sweaty faces of the coffee pickers, does Africa know a song of me? Will the air over the plain quiver with a color that I have had on, or the children invent a game in which my name is, or the full moon throw a shadow over the gravel of the drive that was like me, or will the eagles of the Ngong Hills look out for me?

The Shore at Deauville

Konstantin Korovin, 1932.

Portrait of Ernest Wijnants

Rik Wouters, 1912.

När julsjukan slår till

God jul, kära läsare! 

När vi nu sitter så här vid den tindrande granen, mätta och glöggfryntliga, vad skulle då inte passa bättre än en stunds kontemplation över Julen, dess orsaker och verkningar? Och det är just titeln varur följande lilla stycke är hämtat, skrivet av allas vår Falstaff, fakir anno 1894. Håll till godo!

Redan i slutet av Novembris börjar julbacillen att vakna till sig ur sin årsdvala. Den smyger sig då ut och uppsöker sitt offer, som den genast angriper. Till att börja med märker patienten ingenting, utan fortfar med sina dagliga och nattliga sysslor. Men snart nog göra bacillens verkningar sig förnimbara, och efter ett par dagars inkubation utbryter hos patienten en åkomma, som jag måste kalla julfebern, Februs ]ulicus, F.

 Denna helsot yttrar sig alltid i en omisskännlig oro och brådska; patienten kan inte sitta stilla, han springer ut och in i butiker, köper utan att pruta (ett mycket svårt symptom!), förseglar små och stora paketer med lack (ett osvikligt tecken!), känner en sjuklig lusta att äta lutfisk, dricker gärna mörkt öl, skriker ”god jul!” till höger och vänster och är fullständigt komfys i huvudet.

Febern når alltid sin höjdpunkt den 24 december på aftonen, då patienten känner sig synnerligen sällskapssjuk; flera patienter pläga då sluta sig samman kring ett stort bord, de skratta åt allting, dricka spirituosa och knäcka sönder nötter, äta förfärligt mycket och slumra slutligen in i en dov sömn, ur vilken de ofta rusa upp mitt i natten, d. v. s. vid 6-tiden på morgonen, då de springa till ett stort, upplyst hus, varest de sjunga unisont åtskilliga sånger, och gå därpå något förslappade hem.

 Härpå börjar förbättringen, långsamt men säkert. Men för att återhämta krafterna måste patienten äta och dricka förskräckligt mycket en tre veckors tid. Därpå börjar i regel en del råd och anmaningar att ställas till patienten, i form av s. k. räkningar, och dessa recept pläga lugna den sjuke rätt märkbart. Sedan han erhållit ett tjogtal dylika recept, är sjukdomen hävd, och endast en viss märkbar nervositet sitter kvar i kroppen ännu en tid.

 Detta är i korta drag julsjukans förlopp.