Det stinker om VM-fotbollen i Qatar

Skrivit i Corren 24/3:

Massiv korruption. Utbredd människohandel. Byggarbetare som tvingades jobba under slavliknande villkor. Skandalrapporterna inför fotbolls-VM i Ryssland 2018 gav sannerligen inte någon vacker inramning åt idrottsfesten. Men vad annat var att vänta när Internationella fotbollsförbundet (Fifa) lät Vladimir Putins tyranniska maffiastat stå som värdnation? 

Snart är det åter dags och kvalmatcherna börjar till nästa års fotbolls-VM i Qatar. Känns de motbjudande omständigheterna från Ryssland månne igen? Fifas böjelse för att skicka världens elitspelare till att sparka boll på förskräckligt styrda ställen tycks osviklig. Men lägger den hugade värden bara upp tillräckligt med feta sedelbuntar på bordet behöver man kanske inte vara så knusslig. Vare sig det handlar om tsar Putin, eller emiren i Qatar och hans absoluta monarki enligt gammal apart, samhällsförkvävande Mellanöstern-modell. 

Respekten för mänskliga rättigheter i Qatar kan försiktigt uttryckt karaktäriseras som bristfällig. ”Stora utmaningar finns vad gäller arbets- och levnadsförhållanden för migrantarbetare, yttrandefriheten samt diskriminering av kvinnor och hbtq-personer”, konstaterar den svenska regeringen på sin hemsida. 

Brittiska tidningen The Guardian avslöjade nyligen att 6500 gästarbetare dött sedan Qatar mutade till sig fotbolls-VM av Fifa 2010. Nog finns det ”utmaningar” alltid. Amnesty International uppmanar nu till påtryckningar för att Qatar ska upphöra med övergreppen och den horribla mänskliga exploateringen. Enligt FN:s vägledande principer måste Fifa ”säkerställa att mänskliga rättigheter respekteras i organiserandet och utförandet av världsmästerskapen”, slår Amnesty fast. 

Problemet är att diktaturer sällan varit särskilt pigga på att medverka till detta. Ska Fifa et consortes säkerställa efterlevnaden av mänskliga rättigheter borde aldrig odemokratiska länder få ansvaret för några fotbolls- och idrottsevenemang överhuvudtaget. Det vore faktiskt den enda moraliskt rimliga principen. Men då krävs ett helt annat tryck från publik, idrottsförbund och sponsorer. 

I Norge har debatten svallat om lämpligheten att spela VM-fotboll i Qatar. Flera elitklubbar vill att det norska landslaget bojkottar. Men här hemma tvår Svenska fotbollsförbundets höjdare sina händer. Visst ger Qatar-VM skäl för kritik och fint om fler människor engagerar sig, menar generalsekretaren Håkan Sjöstrand på oljigt slingrande manér. Men bojkott? ”Det är bättre att föra en dialog” (TT 22/3). Jo, tjenare. Tusentals döda människor för det ska spelas fotboll hos emiren är dock inte så enkelt att snacka bort. 

Jemenkriget avslöjar Sveriges dubbelmoral

Skrivit i Corren 27/5:

”Det är helt förfärligt, det är helt sönderbombat. Människor sitter på gatorna, det är stenhögar överallt och stora hotell som man bara ser skeletten av”, sa utrikesminister Ann Linde till nyhetsbyrån TT om sina intryck av Aden.

Det här var i februari. Linde hade besökt den förr stolta hamnstaden i Jemen, sedan antiken en känd knytpunkt för handeln i Mellanöstern, som ett led i Sveriges ansträngningar för att bidra till fred i det krigshärjade landet.

Den blodiga inbördeskonflikten i Jemen har nu rasat i dryga fem år, egentligen ett krig via ombud där de rivaliserande regionala stormakterna Saudiarabien och Iran slåss om makt och inflytande på Arabiska halvön.

Priset är ohyggligt. Omkring 100 000 människor har dödats. Miljoner har drivits på flykt under hemska umbäranden. Landets infrastruktur är till stora delar utplånad. FN har klassat Jemenkriget som den värsta humanitära katastrofen i världen. Skamligt nog har vi själva en skuld i sammanhanget.

I Kjell Espmarks mörka satir över samtidens Sverige, Resan till Thule (2017) gycklas det giftigt med vårt lands skyhöga moraliska anspråk och iver att frälsa andra nationer med godhet. Thules – det vill säga Sveriges – främsta exportvaror är dels ”soltorkat samvete”, dels synnerligen effektiva kanoner. Den infernaliske Espmark låter Thules styrande förklara paradoxen som ”ett fredsarbete i militära termer”.

Dessa rader i boken är inte utan viss sanning med tanke på Sveriges motsägelsefulla roll i Jemen. Bara ett halvår innan Ann Linde på ort och ställe kunde bevittna det förfärligt sönderbombade Aden, hade Förenade Arabemiraten öppet erkänt luftanfall mot den anrika kuststaden som krävde såväl militära som civila offer.

Förenade Arabemiraten är en diktatur, lierat med tyranniet Saudiarabien i det pågående kriget. Och till Förenade Arabemiraten har Saab, med regeringens godkännande, sålt krigsmaterial. Som SVT avslöjade den 23/5 fortsätter den cyniska kommersen.

Saab har flera plan av modellen Global Eye beställda, luftburna plattformar för spaning och stridsledning. Det första planet kompletterade Förenade Arabemiratens styrkor under slutet av april. Kontrakten beräknas vara värda närmare 10 miljarder kronor.

Det tillåter alltså regeringen trots sitt engagemang för att skapa fred i Jemen, trots att reglerna för svensk vapenexport skärptes 2018, trots att januariavtalets punkt 70 stipulerar att vapenaffärer med icke-demokratier som deltar i Jemenkriget inte ska förekomma.

Det är kryphålet gällande så kallade ”följdleveranser” som gör dubbelmoralen legalistiskt möjlig. Har Saab en gång tecknat kontrakt med en skurkstat som Förenade Arabemiraten kan exporten bara rulla på och pengarna forsa in, oavsett.

Ett Aden i grus och aska har uppenbarligen mindre betydelse, eller vad säger vår fredsmissionerande utrikesminister?

En otäck påminnelse om vår turbulenta tid

Skrivit i Corren 13/1:

176 människor omkom, varav 17 från Sverige, när det ukrainska passagerarplanet störtade kort efter starten från Teherans internationella flygplats i onsdags. ”Motorfel”, påstod Irans islamistiska diktaturregim om den möjliga olycksorsaken och blånekande ihärdigt till all inblandning.

Men anklagelserna om motsatsen visade sig stämma. I helgen tvingades Iran erkänna att dess egen militär skjutit ner planet i tron att det var en inkommande kryssningsrobot. Prästväldet står nu med byxorna nere inför världen, både som ansvarig för den fruktansvärda tragedin och för sina inledande lögner om anledningen till kraschen som krävde alla dessa oskyldiga dödsoffer från många nationer.

Något annat än att Iran ovillkorligt samarbetar med samtliga drabbade länder och ger full insyn i haveriutredningen kan inte komma på fråga. Iran måste också substantiellt kompensera de omkomnas anhöriga, även om inget skadestånd egentligen naturligtvis kan ersätta ett enda förlorat människoliv. Med en notoriskt opålitlig och grym banditregim som Irans är det nödvändigt att den internationella pressen hålls uppe tills det står otvetydigt klart att mullorna verkligen levererar.

Hela denna ruskiga händelse är en lika konkret som otäck påminnelse om den säkerhetspolitiskt turbulenta tid som råder. USA:s drönarattack mot den iranske toppgeneralen Qassem Soleimani den 3 januari höjde drastiskt konflikttemperaturen i Mellanöstern. Oron för utvecklingen mot ett storkrig tilltog över en natt. Efter att Iran svarat med ett närmast symboliskt menat raketanfall mot amerikanska baser i Irak verkade situationen dock bli något lugnare.

Men i hotande krigslägen är risken för katastrofala misstag alltid överhängande, vilket nedskjutningen av det ukrainska passagerarplanet så förfärligt illustrerar. Irans luftvärn satt med fingret på avtryckaren och någon i befälskedjan klarade uppenbarligen inte att hålla huvudet kallt i stressen. Plötsligt var hundratals människor döda i ett brinnande civilt flygplansvrak. Som en oförutsedd konsekvens är därmed även Sverige omedelbart berört av – och de facto inblandat i – kraftmätningen mellan USA och Iran.

Vilka vidare förvecklingar som väntar av alltsammans i Mellanöstern, denna den mest instabila av världens regioner, är hopplöst svårt att sia om. Men att inte ens vi, i vårt lilla nordiska hörn långt borta, undgår att brutalt påverkas när det smäller står som synes utom tvivel. Hur är det med Sveriges beredskap? Är den god?

Franz Ferdinand spökar igen

Skrivit i Corren 7/1:

Ingen rivaliserande europeisk stormakt önskade den världsbrand som utbröt 1914. Spänningarna hade förvisso under tidigare år stundtals varit starka. Men vid varje allvarligare kris brukade man ändå till sist besinna sig och avvärja krigsfaran.

När Österrike-Ungerns tronföljare Franz Ferdinand mördades i Sarajevo, ett terrordåd sponsrat av den serbiska staten, blev resultatet emellertid som bekant katastrofalt annorlunda. Insatserna höjdes nonchalant och dåraktigt i ett olycksaligt diplomatiskt chicken-race där alla riskkalkyler sprack och snart var Europas arméer på marsch mot avgrunden.

Sedan USA:s eliminerande av Irans toppgeneral Qassem Soleimani i fredags har många oroligt dragit parallellen till skotten som fällde Franz Ferdinand. Även om det knappast finns anledning att sörja Soleimanis frånfälle – han var en ondskans hantlangare med mycket blod på sina otäcka händer – är det uppenbart att USA spelar ett väldigt farligt spel i en region som därtill är värre krutdurk än Europa var 1914.

Donald Trumps av allt att döma impulsiva beslut att beordra den dödliga attacken mot Qassem Soleimani representerar en strategiskt ogenomtänkt och vårdslöst kastad handske som kan få synnerligen ödesdigra konsekvenser. Varken USA eller Iran har intresse av ett storkrig, men risken är påtaglig att konfliktnivån i det notoriskt instabila och konfliktfyllda Mellanöstern nu eskalerar bortom det kontrollerbaras gräns.

Iran kan lika lite som Österrike-Ungern för drygt 100 år sedan låta bli att svara kraftfullt på mordet av en nationell höjdarfigur. Redan har den islamistiska regimen i Teheran öppet förklarat sig vägra några begränsningar i anrikningen av uran, vilket betyder att Iran går på offensiven i utvecklingen av egna kärnvapen. Något sådant torde omöjligen ärkefienderna USA, Israel och Saudiarabien kunna acceptera.

Trump har också ett återval att tänka på till hösten. Han lär rimligen inte bli mindre svår att bromsa med trycket att visa de amerikanska väljarna presidentmusklerna – särskilt inte när även ett riksrättsåtal hänger över honom. Trump har inte råd att visa tecken på svaghet. Det har förstås heller inte mullorna i Iran.

En händelsekedja av upptrappande drag och motdrag som påminner det europeiska förloppet efter skotten i Sarajevo kan därför rysligt nog inte uteslutas. En bitter historisk ironi i sammanhanget är att det var Franz Ferdinands död som i förlängningen gav upphov till dagens infekterade situation i Mellanöstern.

Som Bernhard Zand, journalist på tyska Der Spiegel, konstaterat: ”Ingen grupp stater, så små till ytan, har sedan dess drabbats av så många krig, inbördeskrig, revolutioner och terrordåd som första världskrigets segermakter lämnade i arv.”

Om 2020 kommer att imitera 1914 är platsen onekligen kusligt välvald.

Vem är Trump att tala om Normandie!

Skrivit i Corren 11/10:

Kurderna hjälpte inte USA vid landstigningen i Normandie 1944. Även i den långa katalogaria av bisarra uttalanden som vi tvingats höra från Donald Trump är motiveringen till sveket anmärkningsvärd.

Den kurdiska YPG-milisen spelade en central roll i kampen för driva tillbaka det barbariska IS-väldet i Mellanöstern. Det tackar Trump med beslutet att återkalla de amerikanska styrkorna från inbördeskrigets Syrien, överge sina kurdiska allierade och prisge dem åt Turkiets invaderande trupper.

Trumps hänvisning till frånvaron av kurdisk uppbackning på D-Dagen för 75 år sedan är komplett absurd, direkt vettlös – men onekligen talande för hans tjurskalligt egocentriska nationalism.

Trump har sannerligen gjort skäl för sitt återbruk av den gamla kampanjparollen ”America First”, samma historiskt komprometterade slogan som de amerikanska isolationisterna på 40-talet skanderade i sitt motstånd mot att USA skulle intervenera i andra världskriget.

Hade Donald Trump då varit president istället för Franklin D Roosevelt skulle det nog aldrig blivit någon landstigning i Normandie överhuvudtaget, om så kurderna till sista man förklarat sig villiga att bistå i stormningen av Hitlers ”Festung Europa”.

Ungefär en tredjedel av Syrien behärskas av idag den kurdiska milisen. Den amerikanska reträtten innebär att Trump de facto gett klartecken åt den turkiska despoten Erdogan att gå över gränsen och upprätta en så kallad ”säkerhetszon” i norr, ämnad att knäcka kurdernas grepp och deras självständighetssträvanden som Turkiet aldrig kunnat tåla (vad vi ser hända nu är ytterligare en rond i det lika komplicerade som konfliktfyllda efterspelet av det osmanska imperiets fall för hundra år sedan – i den meningen har Mellanösterndelen av första världskriget egentligen inte upphört).

När Trump lämnar det kurdkontrollerade norra Syrien i sticket och låter de turkiska bomberna regna, riskerar dammluckorna att brista. Det ingalunda slutgiltigt besegrade IS ges chansen att vädra morgonluft igen när kurdiska YPG blir upptagna av att skydda sig själva.

Slaktaren i Damaskus, Bashar al-Assad, lär nog inte heller vara sen att försöka dra fördel av scenförändringen. Likaså den regionala stormakten Iran, vars islamistiska regim hungrar efter syriskt område som en brygga till sin terrorklient Hizbollah i Libanon – något som Israel med all rätt räds som ett dödligt hot. Lägg därtill utsikten av en förnyad episk flyktingkatastrof i dramats svallvågor.

Trumps signal är tydlig. USA:s stöd går inte att lita på, världspolisen har kapitulerat. Räkna med omvälvande konsekvenser.

Utan ansvar i Jemen?

Skrivit i Corren 10/9:

”Det lyckliga Arabien” kallades Jemen en gång i tiden. Idag är det helvetet på jorden, skådeplats för världens just nu värsta humanitära katastrof.

Jemen är sedan flera år sönderslitet av ett brutalt, cyniskt och komplext krig som i grunden är uttryck för en regional maktkamp mellan de bägge intervenerade ärkerivalerna Iran och Saudiarabien.

Hittills beräknas kriget skördat omkring 60 000 dödsoffer. Över 20 miljoner av Jemens knappt 30 miljoner invånare är i desperat behov av humanitär hjälp för att klara livhanken.

Det råder skriande brist på mat, rent vatten, mediciner och bränsle. Hot om utbredd svält är överhängande, sjukdomar som kolera och difteri sprider sig.

Kriget bedrivs fullständigt hänsynslöst med upprepade attacker mot civila mål, bland annat bombas sjukhus, ambulanser och bostäder. FN:s krigsbrottsutredare konstaterade i en väldokumenterad rapport förra veckan att de stridande partnerna gjort sig skyldiga till horribla övergrepp i form av mord, tortyr och sexuellt våld.

Sverige har i sammanhanget spelat en märklig tvetydig roll. Regeringen har dels försökt bidra till att stoppa kriget genom att låta vårt land stå värd för FN:s fredssamtal.

Men har samtidigt vänt bort blicken från den svenska vapenexporten som bidragit till att hålla Jemenkriget igång. När SVT i december förra året konfronterade utrikesminister Margot Wallström och justitieminister Morgan Johansson i frågan, var ingen av dem pigga på att alls tala om saken.

Den moraliska stormakten – som Sverige sedan gammalt gärna vill framställa sig som – har uppenbarligen sina mörka fläckar.

Nu riktar Amnesty International svidande kritik mot en rad ledande företag inom den internationella vapenindustrin. De gör inte tillräckligt för att hindra att deras produkter används i kränkningar av mänskliga rättigheter, menar Amnesty.

Ett av företagen på de anklagades bänk är Saab, som levererat militärt materiel till Saudiarabien och dess i Jemen allierade krigsförbrytare Förenade Arabemiraten. Att radarsystem från Saab använts i Jemenkriget är tyvärr ett obestridligt faktum.

Men Saabs kommunikationsdirektör Sebastian Carlsson tvår likt Pontius Pilatus sina händer.

Staten har ju gett tillstånd för vapenexporten. Staten är bättre på att göra bedömningar kring mänskliga rättigheter. Att kräva att ett enskilt företag som Saab skulle kunna bygga upp en egen analyskapacitet på detta område är ”inte realistiskt”, hävdar han (SVT 9/9).

Men andra ord ska vi alltså tro att en avancerad, högteknologisk försvarskoncern som Saab är oförmöget att själva förstå vad som händer i Jemen, till skillnad från vilken hyfsat informerad nyhetskonsument som helst.

Har bara staten gett grönt ljus är det fritt fram att sälja militära produkter till kriminella förtryckarregimer med gedigna krigs- och människorättsbrott på meritlistan.

Flykten från det egna ansvaret är i Saabs fall ovärdigt och minst sagt beklämmande. Att regering och riksdag skamligt ser genom fingrarna med hanteringen kan omöjligen tas som en godtagbar ursäkt.

Högt spel om Iran

Skrivit i Corren 23/5:

Ett stort framsteg för freden. Barack Obamas främsta utrikespolitiska triumf. Så löd återkommande kommentarer när kärnteknikavtalet med Iran slöts. USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Ryssland och Kina fick mullorna i Teheran att reducera sitt befarande program för utveckling av atomvapen och godta FN-inspektioner. I utbyte lättades sanktionerna mot det dittills hårt ekonomiskt pressade Iran.

Ett historiskt genombrott. Eller?

Åtskilliga republikaner i USA som John Bolton – idag Donald Trumps nationella säkerhetsrådgivare – var ilsket kritiska och liknade överenskommelsen med det ökända Münchenavtalet 1938. Samma tongångar hördes från ett upprört Israel. Obama var i själva verket en ny Neville Chamberlain.

Den brittiske premiärministern hyllades initialt för att fått Hitler att avstå från krigiska planer, mot priset att Tjeckoslovakien offrade Sudetlandet. Som alla vet blev resultat inte ”peace for our time”.

Hitler saknade majoritetsstöd bland den tyska befolkningen när han kom till makten. Höga militärer kom snart att se Hitler som en farlig galenpanna som hotade kasta ett otillräckligt rustat Tyskland ut ett storkrig som omöjligen kunde vinnas.

Men genom Münchenavtalet gick luften ur oppositionen. Hitlers inhemska ställning stärktes, samtidigt som han övertygades om att Tredje rikets internationella motståndare var veklingar och inte mycket att frukta. Överenskommelser kunde inte stoppa honom. Det var Stalingrad, El Alamein och ett sönderbombat Berlin som gjorde det.

Nu upprepade Barack Obama samma ödesdigra misstag när han trodde sig kunna köpslå med den teokratiska regimen i Iran, ett styre av grovt kriminella fundamentalister vars föreställningsvärld baseras på en lika irrationell som hänsynslös ideologi.

Att häva sanktionernas strypsnara skulle göra livet drägligare för Irans invånare och pacificera det utbredda folkliga missnöjet. Mullorna skulle sitta säkrare i sadeln och betrakta avtalet – vilket bara fryste kärnvapenutvecklingen några år – som en billig, tillfällig eftergift åt ett naivt USA.

Chamberlain raserade Storbritanniens och Frankrikes avskräckningsförmåga gentemot Hitler. Obama raserade USA:s avskräckningsförmåga gentemot Irans prästvälde.

Analogin med München 1938 har del som talar för sig. Iran agerar oförbätterligt expansivt och krigiskt med tydligt sikte på geopolitisk dominans över Mellanöstern. Funnes det några förhoppningar om att denna skurkstat skulle bli lugnare till sinnes är raka motsatsen fallet. Fråga Israel, regionens enda demokrati, som dess notoriske dödsfiende Iran nyligen skickade missiler mot.

Trumpadministrationen kan faktiskt göra rätt som river det bristfälliga kärnteknikavtalet och istället utlovar de ”kraftfullaste sanktionerna i historien” för att tvinga Iran att upphöra med alla äventyrligheter. Tuffast möjliga maktspråk, uppbackat med råa muskler, är ibland enda sättet att hantera gangsternationer.

Dock riskerar paralleller till det förflutna att leda väldigt fel. Iran 2018 är inte Hitlertyskland 1938. Trumps linje kan förvisso stärka oppositionen i Iran och underblåsa en kupp – men i än värre riktning. I apparaten kring nuvarande regim finns starka krafter som anser att avtalet 2015 var till Irans klara nackdel. Man gav upp mycket för lite och med Trump i Washington är det viktigare än någonsin att skaffa kärnvapen till islamistiska arsenalen.

Konsekvensen om sådana nukleära fanatiker tar över? Tyvärr existerar inget facit.

Stoppa ondskan i grind

Skrivit i Corren 4/8:

De försökte föregå apokalypsens fyra ryttare och upprätta ett eget dödsrike i askan av all mänsklig civilisation de kunnat förstöra. Inte sedan Hitlertyranniets naziterror har världen upplevt ett sådant totalt samvetslöst, fanatiskt, destruktivt, våldsdyrkande barbari.

Men i sin perversa hybris att vilja frammana Harmagedon står de nu inför undergången själva. Enbart brinnande rester återstår av Islamiska statens utropade kalifat i Syrien och Irak.

Med risk för att vara övertydlig – men det tycks nödvändigt i en fredsskadad idyll som Sverige där förståelsen av begreppet ”ondska” fallit i träda – har IS inte kunnat tryckas tillbaka genom dialog, förhandlingar och vädjan om att ta reson. Det enda möjliga sättet att svara den islamistiska mördarkultens jihadister har varit med kulor och krut. En ohygglig massa kulor och krut. Precis som det en gång krävdes för att krossa nazisternas Förintelsekorståg i Europa.

Hitlerväldet och IS har inte varit lika i varken resurser eller skepnad, men når samma grad av ondskefull natur. Därför är det befogat att karaktärisera IS som en urspårad, utopisk nazivariant av islam – bara för att göra det begripligt vilken sorts rörelse av kompromisslös brutalitet och avgrundsdjupt människoförakt vi har att göra med.

Det är känt att omkring 300 personer, enligt Säpos uppskattning, valt att lämna vårt land för bödelstjänst hos IS. Medan dess idag krympande kalifat snart är utraderat, har frågan uppstått hur på plats gripna IS-jihadister från Sverige ska hanteras.

Eftersom de inte varit reguljära soldater, utan stridande terrorister, vore det fel att kalla dem krigsfångar i vanlig mening. Utsikten att de skulle transporteras tillbaka hit kan knappast anses önskvärd, även om svenska myndigheter och politiker ännu verkar tämligen handfallna i saken.

Bäst vore att följa nyligen avgångne inrikesminister Anders Ygemans tidigare förslag att tillfångatagna IS-svenskar i första hand ska dömas och straffas i Irak (SvD 14/7). Signalen om att naivitetens tid är förbi måste vara glasklar.

Har man gått i sold hos IS och gjort deras värderingar till sina, har man mält sig ur vårt demokratiska samhälle. Principen när det gäller återvändare bör således vara att – så långt det är förenligt med internationella konventioner – jihadister med dubbla medborgskap fråntas sitt svenska pass och de med uppehållstillstånd bara kan glömma det.

Övriga återvändare som dyker upp och som vi inte kan porta (då ingen får göras statslös), är odiskutabelt att klassa som överhängande hot mot rikets säkerhet. Enda alternativen som någon ska kunna räkna med är domstol, fängelse, noggrann övervakning och omhändertagande av barn som tragiskt släpas med av sina terroristföräldrar.

Sverige får aldrig – aldrig! – vara landet som visar undfallenhet mot ondskans hantlangare.

På glid in i mörkret

Skrivit i Corren 19/7:

Brist på dramatiska frågor att avhandla fanns inte när EU:s utrikesministrar och USA:s dito John Kerry möttes i Bryssel under måndagen.

Mot bakgrund av världspolitikens stormiga skymningsläge var det knappast märkligt att det utåt betonades vilken fundamental roll som den transatlantiska länken mellan Europa och USA spelat för demokratin, friheten och välståndet.

Detta partnerskap svetsades ihop under andra världskrigets kamp mot nazismen och fascismen, under den fortsatta nödvändigheten att besegra kommunismen; det tog sig uttryck i Natos och EU:s bildande, det representerar en oskattbar civilisatorisk värdegemenskap.

Positivt var därför löftet om att ytterligare stärka banden genom påskyndandet av det stora europeisk-amerikanska frihandelsavtalet, som nu ska försöka förverkligas redan innan årets utgång.

Men samtidigt, på andra sidan Atlanten i Cleveland, inleddes Republikanernas partikonvent som ska kröna vildhjärnepopulisten och förolämpningsmaskinen Donald Trump till presidentkandidat – en uttalad protektionist och frihandelsmotståndare, isolationist och Putinbeundrare.

Om denne olycka når det mäktigaste politiska ämbetet i världen, hur säkra kan vi då vara på att det transatlantiska partnerskapets hållfasthet och styrka?

Ett USA på drift är det sista vi behöver i denna påfrestande tid av global islamistisk terror, IS-jihadism i ett statskollapsande Mellanöstern, geopolitisk rysk aggression, ovisshet om det kinesiska tyranniets vägval och ett EU som brottas med flyktingkris, ökande främlingsfientligt auktoritära krafter, konvulsionen av Brexit och som lök på laxen: den misslyckande militärkuppen i Turkiet, utnyttjad av presidentsultanen Recep Tayyip Erdogan för att koppla greppet hårdare kring makten.

Hans ogenerade utrop att ”upproret är en gåva från Gud” säger allt om denne cyniske skurk. Erdogan har tagit tillfället i akt att inleda massutrensningar i statsapparaten, än mer likrikta systemet till sin fördel och kanske återinföra det barbariska dödsstraffet.

Hoppet om Turkiet som regional utvecklingsmodell för en demokrati på muslimsk botten ter sig definitivt grusat, så även illusionen om Turkiet som framtida EU-medlem.

Erdogans tidigare tunga syndakatalog av valfusk, rättsövergrepp, klappjakt på journalister och förtryck av den kurdiska minoriteten har visat vilken Putinartad, skendemokratisk gangster han är, nu slår han ut i full blom.

Men vad ska EU och USA göra? Turkiet är en Natoallierad gränsande till Syrien och behövs i kriget mot IS. EU betalar Erdogans regim miljardbelopp för att Turkiet ska dämma upp Mellanösterns flyktingvåg.

Vill väst på allvar bråka med en sultan som sitter med sådana realpolitiska trumfkort på hand?

Gjorde Tony Blair fel?

Skrivit i Corren 8/7:

I januari 2010 verkställde det befriade Iraks regering dödsdomen mot Ali Hassan al-Maji. Han var kusin till Saddam Hussein och en av diktatorns värsta hantlangare.

När Saddam invaderade Kuwait 1990 blev Ali Hassan al-Maji guvernör i den ockuperade Gulfstaten och styrde med blodig järnhand tills den USA-ledda FN-koalitionen kastade ut förtryckarna.

Vid Bagdadregimens krigsnederlag gjorde Iraks kurder och shiamuslimer uppror. Ali Hassan al-Maji fick ännu en blodig merit. Han krossade resningen med lika brutala metoder som vanligt.

I omvärlden är al-Maji främst känd genom sitt öknamn: ”kemiske Ali”. Det gavs han 1988 efter giftgasbombningen av den kurdiska staden Halabja. 5000 civila män, kvinnor och barn dog. Under 80-talet var denne Kurdistans slaktare ansvarig för att ha mördat uppåt 100 000 människor i norra Irak.

Om minnet av Saddam Husseins vidriga diktatur bleknat i allmänhetens medvetande, borde ”kemiske Alis” gärningar tjäna som korrektiv mot glömskan.

Det är särskilt aktuellt nu, med anledning av att Storbritanniens förre premiärminister Tony Blair fått förkrossande kritik av en brittisk kommitté som utrett bakgrunden till Irakinvasionen 2003. Bland annat hävdas att Blair borde väntat med att engagera brittisk militär tills alla fredliga medel att hantera Saddam var uttömda. FN var heller inte med på fälttågsnoterna.

Och som bekant: några lager av massförstörelsevapen i Irak som det då larmades om hittades aldrig.

Att Tony Blair reservationslöst slöt upp bakom USA:s president Bush orsakade stormande protester i Storbritannien. Kriget anses ohjälpligt ha fläckat den tidigare så uppburne Labourledarens anseende.

Helt klart nonchalerade också USA-alliansen svårigheterna att bygga upp ett demokratiskt samhälle av det Irak som tyranniet totalt förött. Sekteristiskt kaos och islamistisk terror har plågat landet sedan dess. Tony Blair vidhåller ändå att han gjorde rätt. Ska vi tro honom?

Betänk naturen av Saddam Husseins välde i tre decennier och det ständiga, överhängande hot han utgjorde i Mellanösternregionen. Två gånger startade Saddam anfallskrig mot sina grannar, Iran 1980 och Kuwait 1990.

Han skickade missiler mot Saudiarabien och Israel. Han var bortom allt tvivel besatt av att producera kemiska, biologiska och nukleära massförstörelsevapen. Atombombprojektet var nära sin fullbordan innan det första Gulfkriget satte käppar i hjulen.

Han hånade världssamfundet genom att systematiskt bryta mot en uppsjö bindande FN-resolutioner, den viktigaste var 1441 som krävde fullständigt samarbete med FN:s vapeninspektörer. Kanske borde vi tacka en lycklig stjärna att USA och Storbritannien slutligen ingrep när övriga FN uppenbarligen inte förmådde ta sig själv på allvar?

Vi vet att Saddam bibehöll avsikten och kunskapen att återstarta sitt program för kärn- och kemvapen när FN-inspektörerna var borta och sanktionerna lättats.

Under Saddam Hussein var Irak ett enda stort fängelse där statsapparaten firade dagliga orgier i terror, tortyr och mördande. Inkluderat kriget mot den egna befolkningen beräknas hans diktatur ha dödat två miljoner människor. Fyra miljoner irakier tvingades i landsflykt.

Dagens Irak må vara en tragedi. Men hur hade det varit om Saddam fått sitta kvar? Minns ”kemiske Ali”.

Alternativet att låta Saddam hållas förskräcker.