Hans Holmér och Ingvar Carlsson, radarparet bakom Palmehaveriet

På måndag är det 25 år sedan Olof Palme mördades. En person har lagförts för dådet; Christer Pettersson. Fälld av en oenig tingsrätt i juli 1989, friad av hovrätten i november samma år. Riksåklagarens begäran om förnyad prövning avvisades av Högsta domstolen i maj 1998. Bevismaterialet räckte inte.

Ändå misstänker många fortfarande att Pettersson verkligen var mannen som höll i revolvern den där kyliga februarinatten 1986. De mikroskopiska möjligheterna att skapa klarhet i saken försvann med hans död i september 2004. Spåren är numera bottenfrusna. Och de hade redan hunnit kallna ordentligt när Pettersson anhölls den 14 december 1988.

Anhållandet kunde måhända skett tidigare. Bara någon månad efter skotten på Sveavägen får Palmeutredarna tips om att Pettersson, tidigare dömd för dråp, skulle skjutit statsministern. Han kallas till ett första förhör den 28 maj 1986, men dåvarande spaningsledaren Hans Holmér visar inget intresse.

Vid tidpunkten för mordet är Holmér länspolismästare i Stockholm och befinner sig på skidsemester i Dalarna. Han saknar erfarenhet som mordutredare, men skyndar ändå till huvudstaden för att ta kommandot över spaningarna. Polisens första brottsplatsundersökning är förbluffande amatörmässig. Holmérs ankomst fullbordar haveriet.

Han blir inledningsvis helt låst vid den så kallade 33-åringen, Victor Gunnarsson, som anhålls i mitten av mars. Gunnarsson har ett näst intill vattentätt alibi. Dock dröjer det flera månader innan polisen kollar det. Holmérs önsketänkande väger tyngre (åklagarna hävdar senare att Holmér manipulerat bevisningen mot Gunnarsson, mordmisstankarna avskrivs definitivt 1988 som grundlösa).

I maj 1986 ger en alkoholiserad vapenhandlare Holmér ett nytt uppslag: den kurdiska terrororganisationen PKK. Holmérs fixering är snart total. Vid en presskonferens under vintern förklarar han sig till 95 procent säker på att PKK mördat Palme. ”Desinformation”, säger åklagarna om Holmérs PKK-fantasier och kräver istället undersökning av spåren kring biografen Grand och Sveavägen – där en viss Christer Pettersson figurerar.

Holmér går inte att rubba. Han beordrar ett lika massivt som rättsvidrigt tillslag mot misstänkta PKK-sympatisörer. De arresteras av polisen och släpps omedelbart av åklagarämbetet, vars restriktioner för aktionen Holmér struntat i. Den halsstarriga kurdfokuseringen gör honom till slut omöjlig. Hans Holmér sparkas som spaningsledare och lämnar mordutredningen i mars 1987.

Ett helt år hade klantats bort. Och som alla professionella mordspanare vet: för varje minut som tickar efter ett mord ökar gärningsmannens chanser att komma undan. Efter tolv månader är det mycket svårt att få fast någon. Man kan emellertid inte enbart skylla på Holmérs monumentala inkompetens. Holmérs härjningar skedde med den nya statsministern Ingvar Carlssons fulla och aktiva uppbackning.

Redan från dag ett grep den socialdemokratiska regeringen in i det operativa spaningsarbetet och gjorde sig därmed medskyldiga till katastrofen. Ingen åklagare fanns i Holmérs famösa Palmegrupp, som sammanträdde två gånger dagligen. Men väl en regeringstjänsteman. Justitieminister Sten Wickbom träffade Holmér i stort sett varje vecka. Holmér hade även ett stort antal möten med statsministern.

”I samma grad som politikerna släpptes in i utredningen, stängdes åklagarna ute. Åklagarens uppgift i rättsstaten är att kontrollera polisen. Men här prioriterades alltså den politiska kontrollen framför den rättsliga”, skrev juristen Hans-Gunnar Axberger i en för Ingvar Carlsson förödande artikel i tidskriften Moderna Tider sommaren 1995.

Axberger gav där flera exempel på hur regeringen hjälpte sin förtrogne allierade Holmér att sätta rättssystemet ur spel. På mordutredningens andra dag begär polisen telefonavlyssning på den kroatiske terroristen Miro Baresic. Åklagaren finner ingen laglig grund för detta (Baresic hade alibi, han satt i fängelse på livstid). Polisen går då till regeringen, som ger grönt ljus.

När sedan 33-åringen blir aktuell, sätter regeringen upprepade gånger press på åklagarna att ge Holmér fria tyglar. Victor Gunnarsson drabbas av polisiära övergrepp och det sker med Ingvar Carlssons stöd.

Historien upprepar sig under PKK-jakten. Holmér låter varken rättsparagrafer eller bristande bevisning lägga hinder i vägen. Åklagarna vill bromsa, men befinner sig i underläge då Holmér hålls om ryggen av Socialdemokraterna i Rosenbad. Även efter att Holmér tvingats avgå behåller regeringen kontakten med honom. Holmérs gamle kompis Ebbe Carlsson inleder en privat deckarjakt med sanktion av justitieminister Wickboms efterträdare Anna-Greta Leijon. När Ebbe Carlsson-affären briserar i juni 1988 är Leijons karriär som statsråd över.

Men Ingvar Carlsson har aldrig behövt ta något reellt ansvar för sina solkiga manövrar i rättsstatens utmarker, som dessutom saboterade spaningarna. Hans regering ”bidrog starkt till den olyckliga utvecklingen”, menade Granskningskommissionen i sitt betänkande om Palmeutredningen 1999.

Kommissionen hävdade också att Ebbe Carlsson-affären ”sakligt och formellt” var en fortsättning på den ”olyckliga inriktning” som brottsutredningen hade under sitt första år. Vid denna kritik har det stannat för Ingvar Carlssons del, som lämnade politiken i mitten av 90-talet. Kompanjonen Hans Holmér slog mynt av sin fabuleringsförmåga som thrillerförfattare innan han avled 2002. Han var hela tiden övertygad om att PKK-spåret var rätt.

Och Christer Pettersson? I samband med 25-årsdagen av mordet återkommer oundvikligen frågan; avlossade han kulan som fällde Sveriges statsminister Olof Palme? Vore det inte för radarparet Hans Holmér och Ingvar Carlsson hade vi kanske fått veta svaret.

”Öppen dialog” med SD i Karlskrona?

I dagens Sydöstran förklarar Björn Gustavsson (MP), ordförande i Karlskronas idrotts- och fritidsnämnd, varför han släpper in det främlingsfientliga partiet Sverigedemokraterna i nämndens arbetsutskott:

”En öppen dialog är något som är grundläggande för mig och Miljöpartiet är ett öppet parti.”

Det är inte första gången Miljöpartiet i Blekinge närmar sig Sverigedemokraterna. Inför valet förra året uttalade Sofia Bothorp, gruppledare för MP i Karlskrona, att hon gärna såg ett samarbete med SD:

”Vi kan ju inte frysa ut och stänga ute Sverigedemokraterna och de som vill vara med och påverka samhället i en riktning mot hållbarhet och ekonomisk hållbarhet” (Blekingenytt 28/4, 2010).

Bothorps frieri till SD fick stöd av Claes Jansson, gruppledare för MP i landstinget Blekinge och kommunpolitiker i Karlshamn. I Sydöstran den 29/4, 2010 deklarerade han:

”I Miljöpartiet har vi inga centrala påbud om att hålla Sverigedemokraterna utanför… Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att själv ha en dialog med folkvalda SD-representanter.”

Ingen som röstade på MP i Blekinge torde alltså ha blivit lurade av att få SD på köpet. Men nog är det beklämmande. Vad blir nu nästa steg i denna ”öppna dialog” med hatets och intoleransens företrädare? Jag är ledsen, men i en kommun där sådant sker har jag ingen större lust att bo.