Vid sydöstra utposten

Salt, bittersalt
är havet, och klart och kallt.
På djupet multnar mycket,
men havet renar allt.

– Karin Boye, ur Härdarna, 1927.

Die Lebensinsel

Arnold Böcklin, 1888.

The Fog Warning

Winslow Homer, 1885.

Die Toteninsel (Dritte Version)

Arnold Böcklin, 1883.

Clemenceau om staten och friheten

Statens auktoritet får bara användas för att försvara individens frihet, och den får aldrig växa till förtryck.

Vi genomförde den franska revolutionen. Våra fäder trodde att det var för att vinna friheten, men så blev det inte. Vi bytte bara ut våra förtryckare. Vi giljontinerade kungen, länge leve staten som kung. Vi avsatte påven, länge leve staten som påven. Vi har kastat ut Gud, som högerflygeln påstår, länge leve staten som Gud.

Staten, och jag känner den väl, har en lång historia full av mord och blod. Alla brott som blivit begångna i världen, alla massakrer, krig, löftesbrott, risker, bestraffningar, tortyr, allt har blivit rättfärdigat i statens intresse.

Jag är en svuren fiende till av stat och kommun fördelad rättvisa.

– Georges Clemenceau, fransk politiker och tidningsman, 1841-1929.

En värld att återvinna

Skrivit i Corren 25/10:

Från 1700-talet närde Storbritannien ambitionen att bli världens ledande handels- och sjöfartsnation. Manifestationen av detta blev, på tidstypiskt vis, uppbyggandet av ett globalt imperium där britterna lade under sig enorma fjärran områden som behärskades med relativt små resurser. Det var ett av de väldigaste imperier som skådats.

Kolonialproblematiken finns mycket att säga om och rättmätigt hårt kritisera. Men det är inte poängen här. Utan snarare; hur kom det sig att britterna fick hållas så pass länge av konkurrerande maktintressen innan upplösningen under 1900-talets första hälft gjorde sagan all?

Den liberale filosofen Ayn Rand har ett intressant svar:

”Liksom under romarriket accepterade världen det brittiska imperiet eftersom det pumpade in energi i det världsomspännande handelsnätet i allmänhet. Även om Irland fortfarande i hög utsträckning och med mycket dåligt resultat styrdes med repressiva metoder (av statusskäl) var det på det hela taget lagstyre och frihandel som osynligt exporterades från England. Då England behärskade haven kunde alla människor var de än kom ifrån i praktiken flytta var som helst och ta sina pengar och ägodelar med sig. Precis som fallet var med det romerska imperiet, föll det brittiska samman när det repressiva inslaget i blandekonomin blev dominerande och politiken etatistisk. Det var inte militär styrka som höll samman det brittiska imperiet”.

Globaliseringen är inget nytt fenomen. Före första världskriget låg världen öppen som den aldrig gjort tidigare. Eller senare.

Revolutionerande kommunikationsmedel – ångbåtar, järnvägar, telegrafer – i kombination med industrialisering, migration, liberal marknadsekonomi, värdebeständig guldmyntfotsbaserad valuta och frihandel, skapade ett fantastiskt välståndslyft. (Historikern Charles Emmerson ger en synnerligen fascinerande bild av denna epok i boken 1913: The World Before the Great War, 2013.).

Inte för inte var London världens finansiella centrum, britternas dominans utgjorde en grundbult i systemet. Katastrofen 1914-18 förändrade allt.

Storbritannien klappade ihop. Den starka staten blev normerande, så även uppfattningen att ekonomin måste styras och kontrolleras, gränsmurar för människor och handel restes. Våra dagars globalisering har på många sätt varit välsignelsebringande, men är ändå jämförelsevis haltande.

Hur hade utvecklingen sett ut om första världskriget inte brutit av den dåvarande tidspilen som istället fått löpa fredligt vidare? Den kontrafaktiska tanken är svindlande.

Mänsklighetens resursutnyttjande hade kunnat bli oändligt effektivare, välståndet och de skapande friheterna så mycket större för så många fler. Brittiska imperiet hade sannolikt upplösts i vilket fall, men i mjukare, mer ordnade former och kanske ersatts av ett internationellt kongressforum som ny systemgarant.

Vägen från 1980-talets ekonomiska liberaliseringar till nu har, med de teknologiska framstegen, satt globaliseringen i rullning igen. Tyvärr har även bromsklossar gjort sig gällande.

Protektionismens falska populistprofeter har åter fått vind i seglen. Bägge kandidater i det amerikanska presidentvalet är uttalat frihandelsskeptiska. EU:s mödosamt ihopsydda frihandelsavtal med Kanada (Ceta) går mot ovisst öde sedan parlamentet i belgiska Vallonien saboterat processen.

Än viktigare för tillväxten är frihandelsavtalet TTIP mellan världens två största ekonomier: USA och EU. Blir det verklighet alls? Och vilka konsekvenser får Brexit för marknadsrelationerna mellan EU och Storbritannien?

Utsikterna för en friare världshandel har definitivt varit ljusare. Drygt hundra år efter krigsutbrottet 1914 brottas vi ännu med svårigheterna att återvinna den öppnare värld av blomstrade välståndsdynamik som då förlorades. Att vi inte lär oss.

Gentlemen emellan

Skrivit i Corren 24/10:

Förra måndagen skrev jag här om det offentliga samtalsklimatet, där takt och ton ibland tenderar att lämna en del övrigt att önska. Yttrandefriheten är en fundamental rättighet som måste ha vidsträckta, mycket vidsträckta, ramar.

Men att vi kan säga nästan precis vad som helst, nästan hur som helst, om vem som helst, innebär inte nödvändigtvis att vi alltid bör göra det.

Icke minst nätets sociala medier har medfört fantastiska möjligheter, snudd på en demokratisk revolution, i att ge många fler plattformen att uttrycka sig, debattera, reagera över missförhållanden av olika slag, sprida åsikter, idéer. Det är givetvis förträffligt.

Samtidigt har vi ett ansvar för våra ord, i den demokratiska andan ligger implicit en civilisatorisk fordran att försöka vårda en anständighetskultur i det mellanmänskliga meningsutbytet. Illa vore det annars om de vidsträckta friheter som står oss till buds blir sin egen fiende.

Under veckan som gick råkade jag på sajten Gentlemannaguiden finna några väl valda till svenska översatta stycken ur Cecil B Hartleys 1800-talshandbok A Gentlemans Guide to Etiquette. Mossiga grejer? Snarare påfallande aktuella.

Forna tiders råd för höviskt beteende i sociala sammanhang är inte så dumma, faktiskt. Lite till mans och kvinns kanske det inte skadar att ta lärdom av exempelvis dessa punkter när vi munhuggs:

1. ”Du får gärna ha en bestämd politisk åsikt, men manifestera den inte vid alla tillfällen och framförallt, försök inte tvinga andra att hålla med dig. Lyssna lugnt på andras idéer om samma ämnen och ifall du inte kan hålla med, var artig även när du för fram din avvikande åsikt. Medan din samtalspartner kanske försöker påpeka att du är en dålig politiker, låt honom åtminstone tvingas erkänna att du är en gentleman.”

2. ”Var aldrig högfärdig eller tala på ett diktatoriskt sätt; låt alltid din konversation kännetecknas av vänlighet och öppenhjärtighet samt avsaknad av tillgjordhet.”

3. ”En man med äkta intelligens och kultiverat sinne är i allmänhet anspråkslös. I sin dagliga tillvaro känner han kanske att hans intellektuella färdigheter ligger på en högre nivå än de runtomkring honom; men han låter ändå inte någon i sin omgivning känna sig underlägsen eller mindervärdig.”

4. ”Om du märker att du håller på att bli arg i en diskussion, byt ämne eller var tyst. I stridens hetta kanske du använder ord som du aldrig skulle använda dig av i lugnare situationer och vars innebörd du bittert kunde ångra när du yttrat dem.”

Homage to Claude Debussy

Raoul Dufy, 1952.

Nixon, kom tillbaka!

Skrivit i Corren 21/10:

Richard Nixons stoltaste stund? Det var när han förlorade presidentvalet 1960. Utgången blev synnerligen jämn. John F Kennedy, motståndaren på Demokraternas sida, vann med hårfin marginal. Av de över 68 miljoner väljare som gått till valurnorna drog Kennedy det lägsta strået med blott drygt 100 000 röster.

Genast började ihärdiga rykten om valfusk florera. Demokraternas partiapparat hade riggat resultatet i avgörande delstater som Illinois och Texas. Sanningshalten i detta är fortfarande oklar, det fanns graverande omständigheter, handfasta bevis har dock aldrig presenterats.

Inom Republikanerna fanns åtskilliga som ilsket anklagade Kennedy för att ha stulit valet. Nixon utsattes för hård press att vägra erkänna sig besegrad och istället kräva omräkning av samtliga röster (en omständlig process som kunnat fördröja installationen av den nye presidenten upp till ett år).

Nixon slog bort allt sånt prat, även om han inte hade några illusioner om Kennedykampanjens fläckfrihet. Omsorgen om nationen vägde tyngre, menade han.

En omräkning skulle utlösa en konstitutionell kris, slita sönder landet inrikespolitiskt, skapa djupa svårläkta sår, samt ohjälpligt skada USA:s ställning som världens ledade och viktigaste demokrati. Nixon föredrog att sikta på comeback i ett annat val (1968 som bekant, då han vann).

Watergateskandalen på 70-talet fick förvisso sedan Nixon att framstå som urtypen för den politiske skurken. Men det är samtidigt betecknande att han hellre avgick – som den förste och hittills ende amerikanske presidenten någonsin – än att ställas inför riksrättsåtal i kongressen och slåss för sin skamfilade heder i Watergatehärvan.

Det handlade inte bara om att Nixon bedömde utsikterna att själv klara skivan som små. Utan även om att han, med en slags parallell till 1960, ville bespara USA den politiska handlingsförlamning som ett utdraget åtalsförfarande mot presidenten skulle medföra.

Vad man än kan säga om Richard Nixon, denne märklige och mångfacetterade shakespearefigur, så var han först och främst en amerikansk patriot som ville sitt land och världen väl, hans högsta önskan var att gå till historien som fredens globale arkitekt och förhindra ett tredje världskrig.

Ja, arvet efter honom är kontroversiellt och verkligen inte odelat positivt. Men i avgörande ögonblick satte han de facto USA:s bästa framför sin egen person.

Jämför nu Nixon med den republikan som är årets presidentkandidat: Donald Trump. Hans kampanjslogan är ”Make America Great Again”. Istället gör han ofelbart allt för att sänka USA i dypölen och kvadda dess anseende.

Länge har Trump, och med ökad frenesi, påstått att hela valsystemet är genomruttet. Myndigheter och journalister är i lömsk maskopi med Demokraterna i syfte att stjäla valet åt Hillary Clinton (som han dessutom lovar att slänga i fängelse).

Han uppviglar sina sympatisörer till den grad att många anhängare hotar med revolutionärt våld om Clinton vinner. Som DN:s USA-korrespondent Martin Gelin rapporterat är 8 av 10 Trumpväljare övertygade om att alltsammans redan är en fixad match.

Hillary Clinton är ingen ängel, men det som Trump representerar och de stämningar han piskar upp är en naken attack mot den amerikanska demokratins grundvalar. Trump sår medvetet vindar som kan bli en farlig storm, han svartmålar USA som en simpel bananrepublik och struntar totalt i konsekvenserna.

En ovärdigare, mer egotrippad och mot amerikanska frihetstraditioner fientligare figur har aldrig stått på någon av de bägge stora partiernas valsedlar till Vita huset. Endast Gud vet hur följderna av denna brutala cirkus blir, det kommer garanterat dröja innan den hårda polariseringen överbryggats och det politiska livet normaliserats.

Är det konstigt om man börja längta efter Richard Nixon?

Den halvfärdiga staden?

Skrivit i Corren 20/10:

Denna murriga förmiddag i sena oktober står jag i duggregnet, blickar ut över Roxens vattenytor och funderar på Tomas Tranströmer. Det är naturligtvis oundvikligt. Hans gamla villa ligger bara något stenkast bort längs den lilla väg som jag följt ner till strandkanten.

”Var människa en halvöppen dörr / som leder till ett rum för alla. / Den oändliga marken under oss. / Vattnet lyser mellan träden. / Insjön är ett fönster mot jorden.”

Var det möjligen Roxen han tänkte på då han skrev detta? Inte otroligt, rent av sannolikt.

Stroferna är från dikten Den halvfärdiga himlen, ur poesisamlingen med samma namn, utgiven 1962. Tranströmer bodde här åren 1960-66, när han – parallellt med sitt litterära värv – arbetade som psykolog på ungdomsanstalten Roxtuna.

Anledningen till att jag åkt hit är egentligen inte för den världsberömde nobelpristagarens skull, även om det är en gripande upplevelse att gå i hans spår. Utan för att staten vägrar släppa på markerna runt omkring.

Som Corren berättat vill Linköpings kommun utveckla området mellan Ekängen och Roxtuna till en blomstrande stadsdel och projekterar för bygget av 1200 nya bostäder. Men statsmakten, mer specifikt Riksantikvarieämbetet, säger stopp. I trakten finns nämligen den anrika kungsgården Tuna, som självklart är och ska vara ett skyddat byggnadsminne.

Fast är det lika självklart att skydda flera hundratals hektar i kungsgårdens anslutning för bevarande av ett historiskt odlingslandskap? Riksantikvarieämbetet tycker det, alltså kan kommunen glömma att bygga.

Okej, jag må vara en simpel lekman. Men efter att ha okulärbesiktigat hela den föregivna härligheten på plats, kan jag inte låta bli att i mitt stilla sinne undra hur absolut nödvändigt skyddsvärd dessa marker är. Det måste väl inte byggas precis in på kungsgårdens knutar, i övrigt tycks mig Riksantikvarieämbetet vara på tok för rigid i sin bedömning.

Att förändra landskap har människan gjort oavbrutet i tusentals år. Skulle vi nu av historiska pietetsskäl låta den utvecklingen plötsligt stanna, bör i princip Sverige från Ystad till Haparanda konserveras.

Ett övergripande problem som vi brottas med, är att det ständigt hänvisas till alla möjliga orsaker i syfte att försvåra och hindra byggande. Är det inte upptäckten av sällsynta grodor, är det att grannar anser utsikten hotad, att någon byggnad blir för hög relativt någon annan, och så vidare. Ekängen/Roxtuna är ytterligare ett illustrativt exempel på orimligt prioriterande.

Är vårt behov av att frysa förflutenhetens odlingsjordar intakt till framtiden verkligen större än vårt högst pockande behov av bostäder i detta fall? Vill vi, med Tranströmers ord, skapa förutsättningar ”som leder till ett rum för alla” borde det inte vara snack om saken.

Linköping får inte bli den halvfärdiga staden. Linköping är en vital kommun med växtkraft som måste tillåtas att fortsätta expandera. Låt hammarslagen eka över Ekängen och Roxtuna!

Det utesluter inte att vi ska bevara och vårda den genuint skyddsvärda kulturhistoria som finns där. Byggnadsminnesförklara Tomas Tranströmers villa! Sätt åtminstone dit en upplysande skylt vid huset. Skandal att det inte redan skett.

Jag menar, hur många nobelpristagare i litteratur har bott och verkat vid Roxen?

Huset där Tranströmer bodde.