Kamrater, motståndaren är välorganiserad

Skenlösningarnas politik

Skrivit i Corren 29/4:

Socialdemokraternas skuggfinansminister Magdalena Andersson presenterade under måndagen partiets vårbudget. Inga direkta nyheter förstås, eftersom man på bekant spinndoktormanér redan pytsat ut innehållet bit för bit i medierna under veckorna som gått för att maximera uppmärksamheten.

Partiet är också på tämligen maxat humör att plocka sedlar ur våra plånböcker. Totalt vill Socialdemokraterna att företagen och medborgarna ska betala in sammanlagt 32 miljarder kronor mer till statens kassakista. Detta för att lösa en rad angelägna samhällsproblem som med rätta oroar väljarna.

Men blir det någon valuta för pengarna? Ta bostadseländet. S vill satsa ungefär en miljard om året i bidrag till byggen av fler hyresrätter.

Det är inte ”något stort belopp i förhållande till de totala kostnader vi pratar om i den årliga bostadsproduktionen. Rimligen kan det här handla om en begränsad stimulans på marginalen”, konstaterar Boverkets analyschef Bo Söderberg (SvD 27/4).

Varför föreslår S inte avskaffande av hyresregleringen istället så att marknaden tillåts fungera? Då kan hyresrätter bli lönsamma att bygga igen för privata investerare och de långa köerna försvinna (se ledarsidan i gårdagens Corren).

S vill också, i likhet med Alliansen, satsa pengar på att minska klasserna i grundskolans inledande årskurser. Detta framställs som ett effektivt sätt att få bukt med elevernas fallande kunskapsnivåer, trots att åtgärden knappast har något stöd i etablerad forskning.

Mycket tyder snarare på att den svenska skolans kris inte främst är ett resursproblem, utan ett värderingsproblem. Lärarkåren är demoraliserad, eleverna brister i disciplin och ansträngning, föräldrarna tenderar att fly sitt ansvar för barnens studieresultat och förväntar sig anklagande att skolan ska sköta allt. Vad hjälper då mer skattepengar? (Författaren och debattören Patrik Engellau skriver tankeväckande om dessa aspekter på skolkrisen i sin nyutkomna bok Min oro).

Vidare anslår S två miljarder till förbättring av sjukvården. Fler vårdplatser utlovas. Ja, den usla tillgängligheten (bland den sämsta i Europa) är verkligen deprimerande. Men varför fokuserar man då inte på att komma till rätta med det gigantiska resursslöseri som orsakats av den föråldrade, fragmentiserade och kroniskt ineffektiva landstingsorganisationen?

Att heller inte regeringen orkat ta i frågan att avskaffa landstingen och strukturera om vården är ingen ursäkt. Nu fortsätter S bara att kasta friska pengar efter dåliga.

Och hur tror man att arbetslösheten skulle lindras genom kraftiga höjningar av arbetsgivaravgifterna för ungdomar, höjd moms för restaurangsektorn och försämrat RUT-avdrag? Sverige lider brist på enkla jobb som insteg på arbetsmarknaden, vilket särskilt drabbar unga, lågutbildade och invandrare.

Alliansen borde gjort mer för att undanröja hindren, absolut. Men S gör tvärtom situationen värre och erbjuder nya varianter av AMS-åtgärder och ett batteri av kurser som alternativ till produktiv sysselsättning genom sänkta trösklar (vilket partiets stora bidragsgivare LO bestämt motsätter sig).

Om något har Magdalena Andersson gett skenlösningarnas politik ett ansikte. Och du får betala notan.

Den eviga bostadsfrågan

Skrivit i Corren 28/4:

600 nya bostäder kan redan nästa år börja byggas i Linköping. Området det gäller är Valla.

Eftersom kommunens bostadsbolag Stångåstaden är främsta aktör kommer huvuddelen av beståndet att bli hyresrätter. Ett mycket välkommet beslut av samhällsbyggnadsnämnden, i synnerhet som Hyresgästföreningen i samma veva levererade en rapport om länets fortsatt kärva bostadssituation.

Den som söker lägenhet hos allmännyttan tvingas köa i ett år för en etta, för större lägenheter upp till 18 månader. Och då är läget ganska hyfsat i Östergötland jämfört med övriga landet. Den genomsnittliga väntetiden i Sverige för en etta hos offentliga bostadsbolag är 32 månader.

”Bristen på tillgängliga hyresrätter är en stoppkloss på bostadsmarknaden som får konsekvenser för både arbetsmarknad och tillväxt”, säger Hyresgästföreningens bostadspolitiska utredare Jonas Hagetoft i ett pressmeddelande. Så sant.

Samtidigt tillhör Hyresgästföreningen en av de hårdaste motståndarna till den effektivaste lösningen: att stimulera nyproduktionen i enskild regi genom marknadsmässiga hyror. Istället efterlyser Hyresgästföreningen ökade insatser från staten och kommunerna.

Som Linköping och Stångåstaden kanske? Tyvärr. Generellt orkar inte den offentliga sfären att ekonomiskt kompensera för regleringarna som, med uppenbart katastrofala resultat, rubbat jämvikten mellan tillgång och efterfrågan på hyresmarknaden.

Den sociala bostadspolitiken var nog vackert tänkt, i praktiken har dess vällovliga syften blivit det godas fiende. Det finns ingen annan väg ur denna soppa än att göra det lönsamt för privata investerare att satsa på hyresrätter, menar nationalekonomen Assar Lindbeck:

”Med dagens hyresreglering och andra bromsklossar kan man inte förvänta sig att privata aktörer ska gå in. Kommunerna? De har inte ens råd att renovera sitt nuvarande bestånd. Staten? Knappast, här kommer kraven skola, vård och omsorg i första rummet. Slutsatsen måste vara privat kapital som drar det stora lasset och då måste det finnas regelverk och modeller som ger rätt incitament” (Byggindustrin 31/1).

Sverige är förmodligen världsmästare på politiskt regelraseri inom byggandet. En av de andra bromsklossarna som Lindbeck nämner utöver hyresregleringen är exempelvis de frikostiga möjligheterna att överklaga planerade nybyggnationer, något som i värsta fall riskerar att försena Stångåstadens hyresrätter i Valla under åratal (inte för inte varnade samhällsbyggnadsnämndens ordförande Muharrem Demirok för detta i Corren 23/4).

Man avundas inte bostadsminister Stefan Attefalls Sisyfosliknande uppgift att åtminstone försöka rulla undan några stötestenar ur det väldiga berg av föreskrifter, lagar och detaljregleringar som hindrar en vettigt fungerande fastighetsproduktion och bostadsmarknad i Sverige.

Han har i alla fall gett oss chansen att bygga större friggebodar hemma på tomten. Om man äger någon. Mindre bemedlade svenskar som saknar tak över huvudet får lyda Tage Erlanders pinsamt aktuella råd från 1966 och ställa sig i den sovjetaktiga bostadskön. Eller skaffa husvagn, alternativt tälta.

Allvarligt talat, så här kan vi bara inte ha det längre.

Tennis – en sport för livet

Skrivit i Corren 24/4:

Tennisserven är den högsta konstformen, endast Mozarts opera ”Don Juan” når upp i samma paritet. Det hävdar Lars Gustafsson i sin sprudlande romanklassiker Tennisspelarna (1977), där han entusiasmerande skriver om tennisen som vida mer än en idrott bland andra.

Det är ett sätt leva, rent av en filosofisk verksamhet. I tre korta meningar fångar han spelets själ och psykologiska nyckel: ”En boll som har gått, skall du aldrig grubbla över. Den är borta, vare sig den var bra eller dålig är den verkligen borta. Det finns aldrig någon annan boll än den som du just har framför dig.”

Få har behärskat detta lika bra som Björn Borg, ett koncentrationsfenomen som kunde vända till synes förkrossande underlägen till seger genom att fokusera på bara på den boll som fanns i ögonblicket.

Det mest berömda exemplet är Wimbledonfinalen mot ärkerivalen John McEnroe 1980. Borg förlorade det nervdallrande långa tiebreaket i fjärde set med 16-18, som inkluderade sju (!) sumpade matchbollar. Vem som helst hade knäckts. Inte Borg.

Inför femte set återvände han iskallt till banan och spelade hem matchen som om ingenting hade hänt. ”Det finns aldrig någon annan boll än den som du just har framför dig.” Precis så! Men pröva själv. Det är sannerligen inte lätt. Fast mycket stimulerande att försöka.

Tennisen betraktades länge som överklassnöje i stil med golf och segling. En av dem som introducerade sporten i Sverige var Gustav V. Han hade som kronprins upptäckt tjusningen med boll och racket under ett besök i Storbritannien 1879.

Först på 1960-talet, när SVT började sända Davis Cupmatcherna med Janne Lundqvist och Uffe Schmidt, fick tennisen en bredare spridning. Men det riktigt stora genombrottet kom förstås med Björn Borgs sagolika triumfer under 70-talet.

Han var inte bara en idrottsman i yppersta världsklass. Med sitt pannband och långa hår hade han utstrålning som en rockstjärna, vilket revolutionerade den dittills städade tennisen och gav sporten horder av nya fans, särskilt i yngre åldersgrupper.

Svenska folket greps av tennisfeber och arvet håller faktiskt fortfarande i sig. För några månader sedan uppmärksammade P1-programmet Kropp & Själ hur generationen som växte upp med Borg som idol nu söker sig tillbaka till tennisbanorna. Strida strömmar av 40- och 50-åringar dammar av racketen igen och lever ut sina gamla Björn Borg-drömmar.

Vuxentennisen har fått ett rekordartat uppsving och fenomenet är märkbart över hela landet. Som Tobias Nilsson, tränare i Vänersborgs TK, säger:

”Tennis är väldigt bra på det sättet att man kan hålla på så länge man kan stå på benen. Fotboll och innebandy kräver att många samlas på en gång och kan vara lite riskabelt för otränade och de som har lämnat tonåren bakom sig. För att spela tennis räcker det att du har en kompis på ungefär samma nivå. Då kan du ha väldigt kul samtidigt som du får en bra träning”.

Att man kan spela även i hög ålder är inte minst regissören Jan Troell ett strålande bevis på. Han är född 1931, började med tennisen som vuxen på 70-talet och är, så vitt jag vet, ännu i farten.

”Det är bland det roligaste jag vet och jag prioriterar det väldigt högt”, har han sagt. 2005 gjorde Troell en skojig kortfilm, Love 60+, om hängivna pensionärstennisspelare på sin hemmaklubb i Trelleborg. Se den! (Finns på DVD:n som medföljer Kurt Mälarstedts fina Troellbiografi från 2011.)

Men vad händer i Linköping? Jag är själv en del av vuxentennisboomen, lekar ofta och gärna Björn Borg med mina vänner och har haft många härliga matcher på Linköpings sportcenters tennisbanor, både inne och ute.

Det är en trevlig och uppskattad anläggning, vackert belägen i den grönskade parken intill Stångån. Tro mig, jag besökt åtskilliga svenska klubbar och Linköpings är bland de trivsammaste. Vem kom på den bisarra idén att riva hela rasket?

Jodå, det är sant. Den borgerliga majoriteten i kommunstyrelsen har nämligen beslutat att bygga en ny simhall för 645 miljoner kronor och att denna simhall tvunget ska ligga just där! Jag finner inget annat ord än kulturskymning.

Heder åt S, MP och V som vägrade acceptera denna provokation mot Linköpings tennisfantaster. Istället vill de rödgröna partierna att den nya simhallen ska byggas vid Folkungavallen i enlighet med tidigare beslut, något som också de flesta Linköpingsbor som yttrat sig i ärende föredrar (Corren 23/4).

Det var väl en utmärkt plan, varför ändra på den och förstöra vår förträffliga tennisanläggning på kuppen? Saken blir inte bättre av att kommunalrådet Christian Gustavsson (M) inte gett något tydligt besked om ersättande banor. Hur, var, när? Bryr han sig?

Tennisen är en sport för livet, men uppenbarligen inte för Linköpings bestämmande politiker. Sorgligt.

Som ett eko från 1936

Skrivit i Corren 23/4:

De senaste hundra årens svenska försvarspolitik har följt ett märkligt, närmast tragikomiskt, kontracykliskt mönster.

Hösten 1911 fick Sverige en liberal regering som avsåg att skära ner på försvaret. Tre år senare bröt första världskriget ut. Där stod vi.

1918 var stormakterna Tyskland och Ryssland utslagna, Nationernas Förbund skulle lösa alla mellanstatliga konflikter framöver och 1925 beslöt Sveriges regering (nu S-märkt) att det var dags för en radikal nedrustning.

”Något direkt hot mot Sveriges oberoende och territoriella integritet kan för närvarande icke skönjas”, konstaterade man sorglöst.

När Hitler och Stalin började göra tillvaron i Europa osäker inleddes en omsvängning 1936 med ökade försvarsanslag, framför allt stärktes flygvapnet och även flottan fick visst resurstillskott. Tyvärr var det i senaste laget.

Innan försvarsmaktens upprustning var genomförd hade andra världskriget både hunnit börja och sluta. Vi stod nakna under den mest kritiska perioden då våra nordiska grannländer antingen anfölls av Ryssland (Finland 1939) eller ockuperades av Tyskland (Danmark och Norge 1940) – samt när Tyskland och Ryssland gick loss på varandra (1941).

Försvarsplaneringen under kalla krigets senare del är heller ingen upplyftande historia. På 80-talet satt vi fast i en föråldrad massarméstruktur av 40-talssnitt, patetiskt illa rustad för att möta den nya tidens högteknologiska vapensystem.

Vad hade hänt om Sovjetimperiet vägrat låtit sig upplösas så mirakulöst fredligt och i sina dödsryckningar istället valt att svara med massivt våld på folkresningarna i Östeuropa? Åter hade Sverige turen att tacka för att farorna i omvärlden skonade oss.

Vad lärde vi av det? Ingenting. I en naiv fredsoptimism som till och med överträffade mellankrigstidens illusioner skrotades själva idén om ett nationellt försvar. Den lilla militära förmåga som fanns kvar kom bäst till användning genom att trygga Sveriges säkerhet i fjärran länder som Afghanistan, hette det.

Att denna doktrin var lika väl underbyggd som en bärande pelare i kvicksand visade Georgienkriget 2008. Rysslands aggressivitet tog svenska försvarspolitiker med överraskning, men det dröjde till årets ryska Anschluss av Krim innan polletten trillade ner.

Tisdagens utspel från Alliansen om att stärka försvaret är naturligtvis mycket välkommet och det är helt rätt att fokus äntligen riktas på vårt strategiskt känsliga närområde i Östersjön. Precis som 1936 prioriteras satsningar på flyget och marinen.

Men den utlovade ökningen av försvarsanslagen på 5,5 miljarder kronor årligen ska ske stegvis och få full budgeteffekt först 2024. Kanske kommer vi sedan ha ett hyfsat återuppbyggt försvar runt 2030-35 eller så, i enlighet med gammal blågul kontracyklisk tradition. Putin lär bli måttligt imponerad.

Sanningen är att om ska Sverige få reell stadga och trovärdighet i försvarspolitiken krävs att de aviserade satsningarna kombineras med ett Natomedlemskap, helst i sällskap med Finland.

Det finns inget effektivare sätt att snabbt och varaktigt bidra till större säkerhet i Östersjöområdet, både för oss själva och för våra likasinnade grannar. Nato fanns inte 1936, men finns lyckligtvis nu. Alltså borde vi inte tveka.

Se upp för politiken

Politiska system och ideologier tror jag inte på. Där finns plats för så mycket besvikelse och misströstan, som suger kraften ur människan. Och det låser henne, och hennes fantasi, det stänger henne för det oväntade. Vidare gör det henne dömande, inskränkt, misstänksam, sårbar, intolerant.

– Lars Gyllensten, intervjuad av Beppe Wolgers i Stockholmstidningen 11/2 1960.

Två syskon i en kanot

Här är jag. Tillsammans med syrran hyrde jag denna röda lilla stuga på Dragsö i Karlskrona under påskhelgen.

Här är syrran. Hon heter Kerstin, men kallas gemenligen Karsten.

Och här är en svan som klampade omkring på stranden. Vi döpte den till Kurt.

Inspirerade av svanen och det fina vädret hyrde vi en kanot. Det är kul att vara på sjön, som synes.

Men det gäller att hålla sams. Annars riskerar man att få en paddel i skallen.

Vi lyckades, trots allt, paddla oss från Dragsö och in i Kålösundet (Långö till vänster).

Och sedan djärvt vidare till Ljungskär i Borgmästarefjärden.

På Ljungskär står det gamla kruthuset från fornstora dagar som genomgick antikvariskt renoveringsarbete.

Jag kunde förstås inte låta bli att klättra upp i byggnadsställningarna för att få nya perspektiv på omgivningen. Ser jag spänd ut? Jodå, höjden var ganska läskig.

Syrran var mindre äventyrlig och stannade klokt nog på marken.

Där kunde man å andra sidan göra spännande fynd som ett fågelbo med vilda påskägg.

Eller rent av en kanon som någon tappat för länge sedan. Jag ville ta den, men syrran bara suckade.

Istället gav vi oss ut på sjön igen.

Och landsteg på Höga holm, där vi beundrade utsikten mot Långö.

Höga holm är orörd av människohand. Märkligt på sätt och vis. Visst vore det trevligt med en fritidsstuga här med vy över Danmarksfjärden (Kålö skymtar till höger).

Sedan orkade vi inte mer upptäcksfärder på hav och öar, utan klev i land. Glad påsk!

”Jag väljer Marx framför Jesus”

Skrivit i Corren 17/4:

Påsken är här, den centrala högtiden inom kristendomen då Jesus korsfästes och återuppstod. Vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt föredrar emellertid en alternativ frälsare.

Som han uttrycker det i en intervju åt tidskriften ETC: ”Jag väljer Marx framför Jesus, även om jag inte känt någon av dem personligen” (20/3). På frågan om Sjöstedt läser mycket Marx blir svaret:

”Nej, jag läser mindre Marx än jag borde. Dagspolitiken tar över. Men marxismen är ett mycket bra verktyg för att förstå klassmotsättningar och hur de påverkar kulturen. Viktigt att betona är att socialismen är en frihetsrörelse, att den syftar till människans frigörelse”.

Verkligen? Kommunismen må ha mönstrats ut till namnet inom Vänsterpartiet. Men att dess ledande företrädare fortfarande ser det som oproblematiskt att offentligt lovorda marxismen som ideologisk ledstjärna tyder onekligen på att de illröda ränderna aldrig gått ur.

Lek med tanken att Vänsterpartiet i eget majestät och utan någon korrigerande opposition fått styra Sverige under ett antal mandatperioder. I vilken riktning hade då Jonas Sjöstedts marxistsocialistiska kompass fört oss? Till allas vår frigörelse? Snarare hade vi beträtt Vägen till träldom.

Så lyder titeln på en av förra seklets viktigaste böcker, utgiven 1944 av Friedrich von Hayek (sedermera nobelpristagare i ekonomi). Hayek hävdade där att en socialistisk samhällsekonomi kräver att staten successivt tvingas inskränka medborgarnas frihet och slutligen även demokratin, ty maktskiften hotar att störa den politiskt centraldirigerade produktionsordningen av varor och tjänster.

Marxisternas strävan att ersätta marknadskrafterna med ett socialistiskt ekonomiskt system skulle ofrånkomligen leda till förtryck och diktatur.

70 år senare har vi med all önskvärd tydlighet fått belägg för att Hayeks tes är riktig. Inget land har kunnat förena vare sig folkstyre eller välstånd med en statssocialistisk ekonomi.

Ändå finns det vänsterfolk som oförbätterligt låter sig tjusas av marxismens sockersöta drömmar om ”det klasslösa samhället”, en vision där människor förmodas leva i ett tillstånd som närmast liknar kristendomens paradisiska himmelrike (Jesus och Marx i alla fall utopin gemensam).

Ofta bortförklarar dessa övertygade socialister exempelvis Sovjetunionens bankrutt med att marxismens grundtanke är vacker och god – men tyvärr, tyvärr, har illvilliga makthavare korrumperat de höga idealen. Hur kommer det sig då att detta fenomen inträffat varenda gång kommunister regerat?

Tyranniets elände och människoförakt är inte bara en följd av den statssocialistiska ekonomin. Utan ligger djupt förankrad i marxismens idémässiga fundament: historiematerialismen, dialektiken, anti-individualismen, den oförsonliga klasskampen, det militanta förhållningssättet.

Varför tenderar vänsterpartister jämt att vara så uppskruvade, arga och hårda i debatten? Värderingsbasen som format deras politiska uppfattning är i grunden kompromisslöst konfrontativ. För en troende marxist är det utifrån historiematerialismens stålblanka lagar en objektiv nödvändighet att krossa kapitalismen och göra rent hus med det borgerliga samhället.

I princip är det bara marxisterna själva som förstår hur den ”sanna verkligheten” är beskaffad. De av oss som inte accepterar marxismens frälsningslära lider av falskt medvetande och blir per definition fiender som måste undanröjas om det klasslösa lyckoriket ska kunna genomföras. Därmed är det egentligen oväsentligt om makten grips och utövas med folkflertalets samtycke eller ej.

Inte utan skäl betecknade statsvetaren och liberalen Herbert Tingsten marxismen som en ”röd nazism”. I praktisk utövning var det mer som förenade de bägge totalitära ideologierna än vad som skiljde dem åt, menade han. I opposition spekuleras lika hämningslöst i missnöje med verkliga eller inbillade orättvisor.

Man saluför enkla och slagordsmässiga lösningar på komplicerade samhällsproblem, som antingen orsakats av judar (enligt nazisterna) eller av kapitalister (enligt marxisterna).

Väl i maktställning blir diktaturen lika fullständig, förtrycket av medborgarna lika hänsynslöst, klappjakten på oliktänkande lika utbredd och militarismen lika total. Den enda reella skillnaden är nazisternas patologiska rashat, slog Tingsten fast.

I sammanhanget bör dock noteras att antisemitismen – nazismens grundbult – ingalunda är exklusiv för extremhögern. Både Karl Marx och hans samarbetspartner Friedrich Engels var passionerade antisemiter.

Även deras föregångare inom den utopiska socialismen – Charles Fourier, Joseph Proudhon, Ferdinand Lassalle – hävdade klart antisemitiska ståndpunkter. För Karl Marx (paradoxalt själv av judisk härkomst) kom judarna att personifiera den kapitalistiska borgarklass han så lidelsefullt avskydde.

Enligt Marx var det judarna som infört penninghungern, schackrandet och den ohämmade egoismen i den västerländska kultursfären. Men med kommunismens genomförande skulle judarna ”befrias från sig själva” och judendomen utplånas.

I brevväxlingen med Engels utmålas judar konsekvent som smutsiga och tarvliga. Jargongen påminner otäckt om grovheterna i senare tids nazistiska propaganda. Dessa vulgariteter var blott alltför typiska för Karl Marx, denne ständigt grälsjuka och förbittrade figur, som i hela sitt vuxna liv plågade omgivningen med att från skrivkammaren utslunga förbannelser över allt och alla.

Att hans retoriska våldsamheter kom att bana väg för vidrigheterna i 1900-talets kommunistiska terrorstater borde väl inte förvåna någon som gjort sig omaket att studera vad Marx de facto satte på pränt.

Måhända skulle Jonas Sjöstedt göra klokt i att läsa mera Marx. Förhoppningsvis reviderar han då slutsatsen om den marxistiska verktygslådans förträfflighet.

Existentialism

All I want is a good time. The rest is propaganda.

– Arthur Seaton (Albert Finney), Saturday Night and Sunday Morning, 1960.

Sverige behövs i Nato

Skrivit i Corren 15/4:

Situationen i östra Ukraina blir allt värre. I stad efter stad har proryska grupper utmanat centralmakten i Kiev genom ockupation av myndighetsbyggnad efter myndighetsbyggnad.

Insatserna är helt uppenbart skickligt koordinerade och syftet är lika tydligt: att provocera fram ett glödhett krisläge som kan göras till förevändning för någon form av ingripande från Kreml.

Det är knappast en slump att Ryssland laddat upp med invasionsstyrkor som står hotfullt stridsberedda intill den östukrainska gränsen. Omvärldens fördömanden haglar över Vladimir Putins fortsatta gangsterpolitik och EU:s ledare talar om skärpta sanktioner.

Men Krim blev en enkel munsbit för Putin och tydligen är han redo att betala priset för ytterligare tuggor av sin granne, denna forna Sovjetrepublik vars status som självständig stat Putin aldrig betraktat som legitim.

I hans ögon är Ukraina en del av Ryssland, precis som en viss diktator i Berlin på 30-talet ansåg att Österrike tillhörde den tyska nationen och agerade därefter. Parallellen ska förstås inte dras för långt.

Någon Hitler är icke Putin. Men det är chockerande nog att Kreml repriserar en egen version av Anschluss år 2014 och att Ryssland inte har några skrupler mot att torpedera den efterkrigstida säkerhetsordningen i Europa.

Kan detta ske, är konsekvenserna otäckt oförutsägbara.

”Vi har påtalat det så många gånger: Ryssland är inget nytt Ryssland”. Det säger Marko Mihkelson, ordförande för utrikesutskottet i Estlands parlament, till tidskriften The Economist (29/3).

Numera kan inte de tre baltstaternas initierade varningar om rysk revanschism avfärdas av västpolitikerna som blott paranoia och russofobi. Samtliga baltländer är medlemmar i EU och Nato, vilket ger dem betydligt större trygghet än Ukraina som är ensamt utelämnat åt Kremls godtycke.

Dock hyser Baltikum en stor rysk minoritet (25 respektive 27 procent av befolkningen i Estland och Lettland) som faller under Putins famösa ”skyddsdoktrin”, ländernas relationer till Moskva har sedan Sovjetunionens fall sannerligen inte varit oproblematiska och de är genom sin geografi svåra att försvara mot angrepp österifrån.

Vem vågar idag slår fast att Putin inte framöver skulle våga sig på att en destabiliseringsoperation modell Ukraina även i denna del av det gamla ryska imperiet? Han kan exempelvis kalkylera med att västs tröskel till militär konfrontation förblir så hög att baltländernas suveränitet hellre offras än att Nato låter ett fullskaligt krig mot Ryssland utbryta.

Med Putin vet vi helt enkelt inte.

Just därför är det så viktigt att kraftigt förstärka säkerheten i Östersjöområdet. Det allianslösa Sverige har som allmänt bekant försummat sitt försvar på oansvarigast möjliga sätt.

Men ett skyndsamt Natomedlemskap tillsammans med Finland kunde bli en effektiv signal till Ryssland om det inte längre existerar några frågetecken om våra positioner och prioriteringar. Framför allt skulle det visa Putin att alla Östersjöstater står beslutsamt enade mot rysk expansion och han inte bör hysa några illusioner om att kunna splittra oss.

Alltså: visa statsmannaskap Reinfeldt och sluta ducka om Nato! Det är allvar nu.