Kategoriarkiv: Ekonomi

Farväl, Oxford Street

Skrivit i Corren 26/3:

Jag fick äntligen tag på den! En VHS-kassett med David Bowies farvälkonsert som Ziggy Stardust på Hammersmith Odeon i juli 1973, filmad av den legendariske dokumentärmästaren D A Pennebaker.

Knappt tio pund kostade rullen. Jag var i himlen, jag var på HMV – världens största skivaffär, belägen på Oxford Street i London. Rena paradiset för en ung, rockfrälst kille under det glada 80-talet.

HMV var ett sannskyldigt Mecka med ett enormt utbud att botanisera bland. Bara plånbokens tjocklek och resväskans utrymme satte (ytterst förargliga) begränsningar på vad man kunde släpa hem av i Sverige annars svindyra, svåråtkomliga vinylplattor och musikvideor.

Detta var innan internet förstås, en väsensskild planet från nu. Någon dånande avund var det länge sedan förvisandet av en engelsk Bowie-VHS eller ett obskyrt Marc Bolan-album väckte i kompiskretsen. Allt finns ju i ett närmast tröttande digitalt överflöd att tillgå blott en knapptryckning bort på mobilen.

Skivaffärer, i den mån dessa forna populärkulturella tempel ännu existerar, är som en relik från stenåldern. Vem vallfärdar idag till det gamla flaggskeppet HMV i London?

Det går inte ens att göra av nostalgiska skäl, om man ändå råkar vara i den brittiska huvudstaden. Förra månaden slog HMV:s portar igen för alltid.

Överhuvudtaget verkar timmen slagen för den berömda shoppinggatan Oxford Street. Skyltfönster efter skyltfönster gapar dystert tomma som symptomatiska tecken på butiksdödens obevekliga framfart.

Fysiska affärer konkurreras där som här i snabbt takt ut av näthandeln, men även av förändrade konsumtionsmönster i övrigt. Trenden tycks peka mot ”peak materialism”. Hellre än att bygga på våra berg av handfasta grejer, vill vi spendera mer pengar på upplevelser och åtnjutandet av högklassiga servicetjänster.

2018 blev Linköping – för tredje gången i ordningen – utsedd till vinnare av priset ”Årets stadskärna”. Ett glädjande bevis på Linköpings innovationskraft – hittills, åtminstone.

Men har kommunen beredskap för att klara den omvälvande utvecklingsrycken när den traditionella handeln marginaliseras, butikskedjorna klappar ihop som på Oxford Street och citylivet hotar att gå ned på ödsliga lågvarv? Utan en attraktiv, vital centrummiljö blir varken London eller Linköping några särskilt skojiga metropoler att vistas i.

Those were the days.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Ekonomi, Kultur, Linköping, Storbritannien

Intresset ljuger aldrig

Skrivit i Corren 8/3:

”Människor inom samma yrke råkas sällan ens för avkoppling och trevnad utan att samtalet slutar i en konspiration mot allmänheten eller i något påhitt för att höja priserna”, förkunnade liberalen Adam Smith som med sitt epokgörande verk The Wealth of Nations  (1776) stod fader till den moderna nationalekonomin.

Smith var anhängare av fri konkurrens och svuren fiende till sin tids merkantila tvångssystem, där staten gynnade vissa marknadsaktörer med förmånliga regleringar och diskriminerade alla andra.

Det var givetvis ett djupt osunt förhållande, som inskränkte etablerings- och näringsfriheten på breda samhällslagers bekostnad.

De privilegierade handelsbolagen och hantverkarskråna skaffade sig otillbörlig makt och rikedom genom att utnyttja sin statligt favoriserade ställning. De var förstås heller inte sena att kräva ytterligare regleringar för att skydda sin monopolistiska dominans och slå vakt om sina bekvämt intjänade profiter.

Dessvärre finns liknande tendenser kvar än idag. När företag manipulativt agerar för att hämma konkurrensen och maximera vinsten genom att vända det statliga regelverket till sin egen krassa fördel, brukar det numera kallas ”rent-seeking”.

Ett aktuellt skolexempel är koncernen Viva Wine & Spirits, bestående fem importörer av vin och sprit (Chris Wine & Spirits, Giertz Vinimport, The Wine Team, Winemarket och Iconic Wines), den största privatägda gruppen i Sverige inom sitt verksamhetsområde.

Våren 2018 beslöt majoriteten i riksdagens socialutskott att undanröja det svenska förbudet mot gårdsförsäljning. I januariavtalet 2019 mellan S, MP, L och C (punkt 23) står att ”en utredning om gårdsförsäljning av alkoholhaltiga drycker ska genomföras”.

Vad tycker oligopolimportören Viva Wine & Spirits om dessa liberaliserande tongångar från maktens korridorer? Koncernen står bakom initiativet ”Gårdförsäljning.info” som med en hemsida, ett Twitter- och ett Facebook-konto intensivt propagerar för att… ja, vad tror ni?

Aldrig i livet att svenska gårdar ska tillåtas sälja egenproducerat vin direkt över egen disk! Systembolagets monopol måste ograverat värnas! Annars riskeras folkhälsan!

Att Viva Wine & Spirits räds inhemsk konkurrens som hotar deras vinstmarginaler har självklart ingenting alls med saken att göra…

Lämna en kommentar

Under Ekonomi, Mat och dryck

Dårskapen att lämna EU är tydlig

Skrivit i Corren 18/2:

Norrköpings flygplats förlorar sin enda reguljära linje – till den tyska metropolen München – när nu det brittiska flygbolaget BMI gjort konkurs. Ekonomin uppges ha vingklippts av dels högre bränslekostnader, dels av kaoset kring Brexit som drog undan mattan för BMI:s möjligheter att säkra flygkontrakt på den europeiska marknaden.

Här ser vi alltså en konkret, direktverkande konsekvens av Storbritanniens huvudlösa beslut att lämna EU. Det kommer mera. I synnerhet om det inte blir något utträdesavtal mellan London och Bryssel till den 29 mars, då medlemskapet ska vara finito.

Det tyska forskningsinstitutet IWH har i en färsk rapport kalkylerat på vad en ”hård Brexit” får för kostnad. Storbritanniens import från EU minskar med 25 procent, varvid minst 600 000 jobb går upp i rök hos företagen som exporterar till de brittiska öarna.

I Tyskland, Europas ekonomiska motor och Sveriges största handelspartner, blir förlusten 103 000 jobb – och det i en nation med redan fallande BNP-siffror och en befarad recession i faggorna. Mot bakgrund av att den svenska tillväxten knappast heller är mycket att skryta med, så kan man ganska enkelt konstatera att spridningseffekterna av Brexit kan arta sig till en tämlig blodig ekonomisk historia.

Det ändlösa virrvarret i Storbritannien sedan folkomröstningen 2016 har åtminstone tjänat som ett tydligt avskräckande exempel. För väljarna i varje annat medlemsland måste tanken på att kasta loss från unionen framstå som ren dårskap.

Inför vårens val till Europaparlamentet har också, symptomatiskt nog, såväl SD som V lagt ner sina gamla utträdeskrav. Svenska folkets opinionsstöd för ett fortsatt medlemskap är numera solitt. Det är bra.

Men det vore olyckligt om Brexitkrisen hämmar den viktiga kritiska debatten om deformeringen av EU till en överstatlig, makthungrig byråkratkoloss. Det europeiska samarbetet bör fokusera mindre på bidrag och kontroller, istället mer på frihandel och marknad som det var från början.

Lämna en kommentar

Under Ekonomi, EU

Inbromsning eller krasch?

Skrivit i Corren 15/2:

Fredagen den 29 mars är slutdatum för Storbritanniens medlemskap i EU. Stupet närmar sig alltså. Ännu finns ingen färdigklubbad kompromiss om skilsmässoavtalet.

Kanske skjuts utträdet upp. Kanske nås en lösning i sista stund som styr undan fallet över kanten i en ”hård Brexit”. Vad händer annars?

Farhågor saknas inte. Om britterna kraschar sig ur unionen i avtalslöst tillstånd kan det mörka scenariot bli verklighet med dyrköpt kaos i handeln och ekonomin, plus att oroligheterna på Nordirland riskerar att flamma upp igen.

Konsekvenserna av en sådan smäll i ett finansmarknads- och konjunkturperspektiv är svåröverskådliga, men ger inte direkt skäl för optimism. Det gör heller inte situationen i Italien med sin skyhöga statsskuld, sina problemtyngda banker och sin lättsinniga populistregering. En genomklappning där och inga räddningspaket från EU som under värsta Greklandsdramat skulle hjälpa.

Den strukturella rötan i Italien, unionens fjärde största ekonomi, är för omfattande. Några krisbegränsande akutinsatser är helt enkelt inte möjliga. Sannolikt hade Italien istället tvingats lämna euron.

Den som söker potentiella sjunkbomber i omvärldsekonomin behöver inte leta länge. Vad sägs exempelvis om ett intensifierat handelskrig mellan Kina och USA som lök på laxen?

Vi har vant oss vid en osedvanligt lång period av högkonjunktur, men nu börjar det bli svårt att blunda för varningslampornas röda blinkande sken. Den begynnande inbromsningen kan snabbt övergå i en tvärnitande köldchock. Historiskt är det inget tyvärr ovanligt, men vi tenderar ju så gärna att glömma och hoppas att de goda tiderna ska vara bestående.

I Sverige är arbetsmarknaden ännu het, men som exportberoende nation är vi väldigt sårbara för störningar av problem utifrån. Vår egen ekonomi har dessutom upphört att växa. BNP-siffran är i nedgång, försäljningen i detaljhandeln minskar och butiksdödens spöke rasslar med kedjorna.

Fastighets- och bostadsmarknaden står inför en osäker framtid. Hushållens skuldberg är astronomiskt. Riksbanken har höjt räntan något, men är kvar i minustecknets avklingande dopingläge. Hur internationella investerare bedömer utvecklingen ger kronkursen en klar indikation om: den är usel.

Regeringen, och alla vi andra, får nog räkna med att tuffa tag väntar.

Lämna en kommentar

Under Ekonomi

Finns det liv efter butiksdöden?

Skrivit i Corren 30/1:

Klädkedjan Joy brottas med lönsamhetsproblem och stänger flera av sina butiker i landet. Huruvida Joys två Linköpingsbutiker (i Gränden respektive I-Huset) kommer att finnas kvar är, som Corren rapporterat om, ännu en öppen fråga.

Joy är i dystert sällskap med många andra företag inom den traditionella detaljhandeln.

Nyligen gick leksaksjätten Top-Toy i konkurs, julkommersen kunde inte rädda deras BR- och Toys R Us-butiker. Gallerix har också kursat. JC knäar, Kappahl kämpar i motvind, liksom Hobbex och Lindex. Listan kan göras lång. Inte ens IKEA går fria från bekymmer och har fått varsla personal.

Det är en väldig, snabbt accelererande omvandling som nu sker. När vi föredrar att shoppa på nätet krymper behovet av fysiska butiker och köpcentrumens framtid blir tuffare.

Dessutom har vi en väntande lågkonjunktur runt hörnet, vilken lär driva på butiksdöden ytterligare. Det innebär i sin tur att fastighetsägarna lämnas med tomma lokaler, svårare att hyra ut.

Det spiller sedan över på bankerna, som riskerar att drabbas av svidande kreditförluster – i värsta fall upp till 80 miljarder kronor, enligt en pessimistisk rapport som konsultföretaget PwC släppte i höstas.

Även om vi slipper ett sådant drastiskt stålbad, måste vi dock räkna med att citykärnans ansikte i Linköping – precis som i andra svenska städer – kommer förändras betydligt inom de närmaste åren.

Men till vad?

Kanske till det bättre ändå. Visst, färre butiker – fast med nya upplevelsekoncept för att attrahera kunder och som gör det roligare att handla. Fler caféer och restauranger, ökat utrymme för kulturella uttryck, nöjesevenemang och andra aktiviteter som får känslan av Linköping att bli kontinentalare.

Människan är en social varelse, suget efter att mötas och umgås kommer knappast att försvinna. Det talar för att stadslivet inte bara står rycken, utan möjligen också går mot en ny spännande vår.

Lämna en kommentar

Under Ekonomi, Linköping

Reagan, kom tillbaka!

Skrivit i Corren 29/1:

”Ett av de största bidragen USA kan ge världen är att främja frihet som nyckeln till ekonomisk tillväxt. Ett kreativt, konkurrenskraftigt USA är svaret på en föränderlig värld, inte handelskrig som skulle stänga dörrar, resa större hinder och förstöra miljoner jobb. Vi bör alltid komma ihåg att protektionism är destruktivt. Amerikanska jobb, amerikansk tillväxt, USA:s framtid är beroende av handel – handel som är öppen, fri och rättvis.”

Så löd president Ronald Reagans budskap till den amerikanska kongressen i januari 1988. Orden var han trogen.

Under Reagans ledarskap på 80-talet gick USA i spetsen för en internationell reducering av tullar, regleringar och kvoter. Världshandeln liberaliserades, globaliseringståget sköt fart, välståndsökningen fick ett rejält uppsving. Reagan lade grunden till den marknadsliberala renässans, vars gyllene frukter vi skördat sedan dess.

Störst betydelse har utvecklingen haft för jordens mest utsatta människor. Sedan 1990 har det ekonomiska armodet avtagit i sådan rasande takt att FN:s mål om att utrota världsfattigdomen till 2030 inte alls är någon utopi, tvärtom. Vid andra världskrigets slut levde hälften av befolkningen på jorden i extrem fattigdom. Idag: inte ens 10 procent.

Men numera är det en radikalt annorlunda republikan än Reagan som leder världens mäktigaste nation och viktigaste demokrati. Watergateavslöjaren Bob Woodward tecknar ett skrämmande porträtt av honom i sin nya bok Fruktan – Donald Trump i Vita huset (Modernista 2019).

I centralt stycke skildrar Woodward hur Trump redigerar ett kommande tal på hemvägen från G20-mötet i Hamburg i juli 2017.

”Presidenten skrev ner sina tankar med prydlig klar stil: ’TRADE IS BAD’ (’HANDEL ÄR DÅLIGT’). Han sa det visserligen aldrig i något tal, men han hade till slut funnit en sammanfattande formulering av och det sannaste uttrycket för sin protektionism, isolationism och glödande amerikanska nationalism”.

Trump i ett nötskal. Det är inte lite som står på spel om hans fientlighet mot det globala handelssystemet vinner mark och slungar oss åter in i en nyprotektionistisk värld. På förra veckans ekonomiska toppmöte i Davos summerade WTO-chefen Roberto Azevedo konsekvenserna med att vi då ”står inför mörkrets tidevarv, det kan jag garantera er”.

Ronald Reagan, var är du?!

Lämna en kommentar

Under Ekonomi, USA

Framtiden är guldets

Skrivit i Corren 7/12:

Cash is king, hette det förr. Nu har kungen i praktiken abdikerat. Kontanternas dagar är räknade. Inom tre till fem år kommer sedlarnas och myntens epok vara över i Sverige, spådde vice riksbankschefen Cecilia Skingsley i veckan.

Två forskare, Niklas Arvidsson och Jonas Hedman vid KTH respektive Handelshögskolan i Köpenhamn, har till och med spikat ett exakt datum när vårt land blir kontantlöst: den 24 mars 2023.

Deras prognos är baserad på kontantanvändningens brant stupande trend, i kombination med handelns stigande kostnader för att hantera fysiska pengar. Snart nås den kritiska punkt när sedlar och mynt straffat ut sig från marknaden genom att helt enkelt inte vara lönsamma längre.

Vi har oss själva att skylla. Föredrar en förkrossande majoritet smidiga elektroniska betalningsformer som kort och swish får det naturligtvis konsekvenser. Och det innebär inte enbart att kontanterna dör ut.

I utvecklingens förlängning skymtar ett nytt landskap där enskilda aktörer introducerar egna digitala valutor, tror Cecilia Skingsley: ”Om vi inte gör något kan vi se fram mot en framtid där pengar kommer att privatiseras spontant” (Dagens Industri 5/12).

Så kallade kryptovalutor finns förvisso redan, den mest kända är bitcoin, men de är inte allmänt gångbara och motarbetas av statsmakterna.

Jag skulle dock inte ha något emot att slippa riksbankens kronor och ören, vars värdebeständighet är direkt usel och inte har något annat än ett skakigt politiskt-institutionellt förtroende att bygga på (jämför gärna kronans kurs jämfört med schweizerfrancens sedan 70-talet och bered dig på en rejäl chock över all den köpkraft du berövats).

Om vi går mot en framtid där statens fiat-valuta (pengar som trollas fram ur intet) konkurrensutsätts av digitala privatvalutor bör den välkomnas med öppna armar. Då skulle nämligen guldmyntfoten kunna göra comeback.

Det borde vara en gyllene affärsidé för enskilda banker. Tänk dig att de börjar ge ut egna pengar, kopplade till guldet som sedan urminnes tider representerar ett universellt accepterat medel för byteshandel och värdelagring.

På 1800-talet gjorde ett trettiotal affärs- och sparbanker just detta i Sverige – tills Cecilia Skingsleys riksbank monopoliserade sedelutgivningen vid förra sekelskiftet och den klassiska guldmyntfoten dukade under med första världskrigets våldsamma statliga utgiftsexpansion i västvärlden.

Men den historiska olyckan behöver vi inte alltså fortsätta dras med. Ty vem vill ha en skvalpigt otrygg statsvaluta om det uppstår attraktiva digitala privatbanksvalutor vilka har guld som ankare?

Blickar vi bakåt på tidigare erfarenheter går det inte att få stabilare pengar. Guldmyntfoten håller värdet säkert överallt internationellt, motverkar destabiliserande marknadsspekulationer, gynnar en sund kapitalistisk tillväxtekonomi och pengarna kan inte inflateras av centralbankers och politiska partiers manipulationer.

Statens roll skulle i ett sådant system vara att fungera som övervakare av regelverket för de enskilda bankerna, men inte mycket mer.

Att kontanterna försvinner är tråkigt och medför betydande nackdelar. Men inget ont som inte har något gott med sig, får vi åtminstone hoppas.

Lämna en kommentar

Under Ekonomi