Hur många krogbord finns kvar efter pandemin?

Skrivit i Corren 6/5:

Pandemin har blivit ett lyft. För bostadspriserna. På villamarknaden har det genomsnittliga huspriset ökat med 25 procent riket runt under senaste året. Det säger något om efterfrågetrycket. Nog för att svenskens fixering vid hemmet som uttryck för självförverkligande och statusmarkerande tidigare varit påfallande. I coronans tid av nödtvångets sociala distansering tycks intresset blivit starkare än någonsin. Ett folk av stugsittare som knarkar Hemnet. Tja, vad ska man göra? 

Trenden kanske mildras när pandemin viker. I personlig lockdown medan smittan grasserar illa i vårt hörn av Sverige och väntan på vaccindosen äro lång, längtar åtminstone jag allt intensivare efter att slippa mina egna fyra väggar. Men nya kvadratmetrar att renovera och inreda vill jag inte ha. Det räcker nu! 

Jag är hellre benägen att instämma med gamle doktor Samuel Johnson: ”Människan har inte hittat något som ger mera lycka än ett bra värdshus eller en krog”. Drömmeriet framför datorskärmens Hemnet-annonser kan fara och flyga. Det är till det myllrande utelivet vid krogborden och bardiskarna jag längtar som en gång Heidenstam längtade hem till stenarna där barn han lekt. 

Man kan dock undra vad som månne bliva kvar av restaurangnäringen. Smittskyddsrestriktionerna har slagit hårt mot branschen som knäar akut ekonomiskt. Det larmas om massor av förlorade jobb, tömda reserver, uteställen i omedelbar riskzon att ta ned skylten och med det ett befarat kunskapstapp inom krogprofessionen som blir svårt att ta igen. Samtidigt stiger ropen på den offentliga hjälp som tyvärr har trögt att nå fram till företagen. 

”Det har skapats en ohållbar situation där i grunden sunda verksamheter svälts ut och går i konkurs. Läget förvärras ytterligare av att de redan utlovade stöden dröjer och att reglerna och tolkningarna är oklara. Detta måste snarast förändras”, dundrade Visitas vd Jonas Siljhammar och Svensk Handels vd Karin Johansson i debattartikel häromveckan (Besöksliv 26/4).

Konsekvenserna av en ödelagd krog- och restaurangbransch vore på många sätt hemska, en förlust av civilisatoriska proportioner. Låt mig erinra om vad författaren Per Hagman skrev för ett halvår sedan:  

”Rationellt sett har det alltid varit betydligt mer prisvärt att hemma konsumera en kopp kaffe, ta ett glas eller äta en måltid. Ändå har människan sedan urminnes tider och i de flesta kulturer haft ett behov av att ägna sig åt sådant på lokal, mer eller mindre ofta. Därför att vi vill träffa nya och gamla bekantskaper, se och bli sedda och så vidare. För att inte tala om alla affärsuppgörelser, odödliga dikter och porträtt som därför klottrats ner på servetter och notor” (Expressen 28/11). 

Det är ingen värdig tillvaro att stranda i hemmabostaden. Utan en kvarterskrog att fly till, att mötas och umgås på, slocknar staden och livet går i moll. 

Underhållsskulden växer för vägnätet

Skrivit i Corren 27/4:

Många vägar i Östergötland, som staten ansvarar för, mår knappast så bra som man skulle önska. Gå in på sajten varavagar.se och kolla själva hur det ser ut kring exempelvis Linköping, Ödeshög eller Motala.

Vägsträckorna är pedagogiskt färgade enligt rangskalan mörkt rött (mycket dåligt skick), rött (dåligt skick), gult (tillfredsställande), grönt (bra skick), mörkt grönt (mycket bra skick). 

Man kan väl lite försiktigt säga att röda nyanser inte saknas. Bakom sajten står branschorganisationen Transportföretagen, som vill väcka opinion för att mer resurser måste anslås till att avhjälpa bristerna. 

Idag är mer än var tionde statlig väg i Sverige – 12,7 procent av detta vägnäts totalt 98 500 kilometer – i ett direkt usel kondition. Gapet mellan nuvarande behov och anslag motsvarar enligt Transportföretagens beräkningar en underhållsskuld på 19,7 miljarder kronor. Den skulden väntas att drygt fördubblas till 42 miljarder kronor 2030, om staten fortsätter att missköta sina åtaganden. 

Vägnätets fortlöpande förfall är en kapitalförstöring av väldiga mått som allvarligt hotar trafiksäkerheten, hämmar den försörjande sektorns konkurrenskraft (9 av 10 transporter sker via väg!) och ökar klyftorna mellan stad och landsbygd. 

Förra veckan presenterade regeringen sin infrastrukturproposition för perioden 2022-33, ett paket värt 876 miljarder kronor. Inom denna ekonomiska ram tillförs vägunderhållet 33 miljarder kronor. Det förstås bra, men inte så bra att det täcker vad som egentligen skulle behöva göras åt alla gamla synder som staten samlat på sig. 

Ett oroande inslag i sammanhanget är att regeringen tjurskalligt framhärdar med att de kontroversiella höghastighetsbanorna måste byggas, trots att de är lika dyra som olönsamma. Kostnaden är satt till cirka 300 miljarder kronor. Som ofta är brukligt i stora offentliga byggprojekt lär dock slutsumman bli avsevärt högre.

Trafikverket kalkylerar i dagsläget med att varje investerad snabbtågskrona blott ger 40 öre tillbaka, vilket ändå är väldigt optimistiskt räknat enligt professor Maria Börjesson på Statens väg- och transportforskningsinstitut. 

Stockholms Handelskammare varnade samtidigt i helgen för att ett 80-tal planerade satsningar på nya vägar och vanliga järnvägar kan tvingas få stryka på foten, eftersom regeringens infrastrukturpengar inte räcker. Frågan är given: varför ska då hundratals miljarder brännas till föga nytta på dessa hopplösa höghastighetsbanor? 

Projektet är en ekonomisk gökunge som tränger undan resurser till angelägna investeringar, icke minst nödvändigheten av att ordentligt rusta upp det sönderfallande svenska vägnätet.

Konsten att skapa en gyllene epok

Skrivit i Corren 17/4:

En höstdag 1974 träffade ekonomen Arthur Laffer några medarbetare till den republikanske presidenten Gerald Ford på en restaurang i Washington. I syfte att förklara sin tes att minskade skatter faktiskt kunde öka intäkterna, tog Laffer fram pennan och ritade några streck på en servett.

Episoden har gått till den ekonomiska historien som födelsen av Lafferkurvan. Den är både enkel och elegant. Vid skattesatsen 0 procent blir naturligtvis också intäkterna noll, samma utfall ger 100 procent. Tricket är att hitta en optimal dynamisk nivå som minimerar skatteuttagets skador på den produktiva ekonomin och samtidigt maximerar statens intäkter.

Exakt var den gränsen ligger är omtvistat. Men Lafferkurvans grundläggande princip är det få numera som ifrågasätter. Arthur Laffer menade att arvet efter Roosevelts ”New Deal” och Lyndon Johnsons ”Great Society” medfört en högskattepolitik som genom sina effektivitetsförluster allvarligt hotade att hämma välståndsutvecklingen.

Det var kort sagt dags för Republikanerna att bryta trenden som bar Demokraternas signum och satsa på en sundare kurs. Vilket något trevande skedde under Ford, men sedan med rejälare tag när Ronald Reagan satt i Vita huset nästkommande decennium och hela världen fick lära sig vad ”supply-side economics” betydde.

Men Arthur Laffers idé var inte ny. Inte heller praktiserandet av den. Andrew W Mellon hade sjösatt teorin ett halvsekel tidigare, fast då med beteckningen ”scientific taxation”. Mellon var en förmögen bankir, industrialist och filantrop.

Under första världskriget hade demokraten Woodrow Wilson låtit statsmakten svälla över alla tidigare breddar. Den politiska klåfingrigheten drabbade ekonomin hårt med skatter, regleringar och kontroller. Få insåg lika klokt och framsynt vilka negativa konsekvenser detta innebar som Mellon.

Efter att republikanen Warren G Harding triumferat i valet 1920 med slagordet ”return to normalcy” utsågs Andrew W Mellon till finansminister. Han baserade sin uppfattning om skattepolitikens utformning på lika delar sunt förnuft som egen erfarenhet från näringslivet.

Skattenivåer påverkar affärsbeslut, investeringar och alla ekonomiska aktörernas beteenden. Lägre skatter gynnar rationaliteten i deras handlingar, vilket ökar det generella välståndet i samhället och gör att staten får mer – inte mindre – intäkter än med höga skatter.

De första stegen mot en avreglerad ekonomi enligt Mellons recept togs under Harding, men den populäre presidentens hälsa sviktade och han dog oväntat i augusti 1923. Vicepresidenten Calvin Coolidge tog vid, fast besluten att rulla tillbaka staten och skära ned på utgifterna. 

”Beskattningens historia visar att överdrivna pålagor inte betalas. De höga taxeringsnivåerna sätter oundvikligen press på den skattskyldige att dra sig tillbaka från produktiv verksamhet”, skrev Mellon i sin bok Taxation: The People’s Business. Den utkom valåret 1924, då Coolidge sökte väljarnas förtroende för en mandatperiod i egen rätt.

Kärnan i Mellons skattefilosofi återfinns i följande belysande rader: ”Varje människa med energi och initiativförmåga i det här landet kan få ut vad han vill av livet. Men när initiativen blir lamslagna av lagstiftning eller genom ett skattesystem som förnekar honom rätten att få en rimlig andel av sina inkomster, då kommer han inte längre att anstränga sig och landet berövas den energi varpå dess fortsatta storhet beror”.

Under valkampanjen höll Coolidge ett radiotal till amerikanska folket, där han dömde ut den gamla skattepolitikens ”despotiska pålagor” och förklarade att den viktigaste åtgärden nu var att frigöra individen: ”Det är vår uppfattning att folket äger staten, inte att staten ska äga folket”. 

Calvin Coolidge och Republikanerna vann en övertygande seger med 54 procent av rösterna. Skatterna kom att sänkas fyra gånger under Coolidges sex år i Vita huset. Den högsta marginalskatten reducerades från 50 till 25 procent. Enbart den stimulansen ökade intäkterna från 77 miljoner till 230 miljoner dollar. (När Harding tog över efter Wilson var den värsta marginalskatten ännu högre, under första världskriget hade den skruvats upp från 7 procent till 73!).

Det var låg- och medelinkomsttagarna som gynnades mest. 1928 betalade 98 procent av amerikanerna ingen inkomstskatt alls. Tala om ekonomisk frigörelse. Nationens BNP växte med 7 procent årligen mellan 1924-29. Industriproduktionen ökade med 70 procent. I slutet av 1920-talet motsvarade USA:s andel av den totala världsproduktionen otroliga 34 procent, en överlägsen distansering av alla andra konkurrerande industriländer.

Inkomsten per capita steg med 30 procent, reallönerna för vanliga medborgare ökade med 22 procent och arbetslösheten under Coolidgeåren snittade på 3,3 procent (1926 var arbetslöshetssiffran en enda procent – det du, Stefan Löfven!).

Coolidge och Mellon höll också ord med löftet att krympa staten (vilket deras sentida efterföljare Ronald Reagan inte förmådde, The Gippers insats var snarare hejda statens expansion). Mellan 1921-29 drogs den federala budgeten ner från 5,1 miljarder dollar till 3,3 miljarder. Den för epoken enorma statsskulden, ytterligare ett bittert arv efter Wilson och kriget, betades av från 22,3 miljarder dollar 1923 till 16,9 miljarder 1929.

Historikern Paul Johnson har kallat Coolidgeepokens USA för ”det sista Arkadien” och skriver: ”Vad tjugotalet visade var den relativa hastighet med vilken industriell produktivitet kunde förvandla lyxvaror till nödvändigheter och sprida dem ner i klasspyramiden” (Modern Times: A History of the World from the 1920s to the 1980s, 1983).

I boken High Tide of American Conservatism (2010) summerar Garland S Tucker 1920-talets framgångsrika republikanska politik så här: ”Ekonomiska fakta indikerar att välståndet verkligen var mer utbrett – och mer distribuerat – än någonsin tidigare i amerikansk historia. Miljoner amerikaner kunde för första gången skaffa eget hem, bil och arbetsbesparande apparater – många av medelklassens privilegier som dittills varit utanför deras räckvidd”. 

Börskraschen 1929 och Franklin D Roosevelts New Deal-program betydde dock att radarparet Coolidge och Mellon hamnade i vanrykte. Det var, och är, djupt orättvist. Raset på börsen hade Coolidge redan anat skulle komma, en naturlig reaktion på en fartfylld ekonomi som nådde överhettning. Men när den svarta onsdagen inträffade i oktober 1929 hade han lämnat presidentposten.

Tyvärr beslutade Coolidges efterträdare Herbert Hoover att möta situationen genom en kraftfull återreglering av ekonomin, istället för att hålla huvudet kallt och låta marknadskrafterna komma i jämnvikt igen. Roosevelt gasade vidare på Hoovers linje, fast ännu mer frenetiskt och med inspiration från det kommunistiska Sovjetunionens planekonomiska experiment.

Följden blev förödande, mänskligt som ekonomiskt, och krisen förvärrades till en långvarig depression. New Deal-programmet var bevisligen ett flagrant misslyckande, men märkligt nog kom den i eftervärldens ögon att länge hyllas och omhuldas. Roosevelt fick – i detta avseende – en gloria han knappast förtjänade och hans statsinterventionistiska politik blev dominerande i USA tills Reagan gjorde entré.

Vad hade hänt om Mellons och Coolidges ”scientific taxation” fortsatta att gälla? En sak torde vara bortom diskussion. Det är från dessa herrar vi ska lära, inte av deras antagonister. I alla fall om vi vill värna tillväxt, välstånd och en skapande ekonomi. Må det vara en läxa för post-pandemins 2020-tal. 

Gyllene chans för Östergötland

Skrivit i Corren 16/3:

”Lived po lanned / De e va jag vill ha / Lived på lanned / De enda som e bra”, sjunger gamle hjälten Peps Persson i sin härliga tolkning av amerikanske R’n’B-musikern Robert Parkers Give me the country side of life. Peps förskånskade version blev en hit vid utgivningen 1988, trots att gröna vågen-tematiken då var allt annat än i fas med tidsandan. Men nu verkar det ha vänt. Ordentligt.

Livet på landet, eller åtminstone bortom den värsta asfaltsdjungeln, är idag vad många fler än Peps Persson från Tjörnarp vill ha och längtar efter. Det är inte minst tydligt i Stockholm, där flyttlassen börjat rulla ut istället för in och det i snabbt ökande takt.

Folk har fått nog av att betala de fantasisummor som den överhettade bostadsmarknaden kräver. Detta i kombination med coronapandemin har mycket märkbart drivit på lockelsen till landsbygd och mindre orter.

Ola Thufvesson, samhällsforskare vid Lunds universitet, säger i Blekinge Läns Tidning den 13/3 att det som sker faktiskt är en förändring av revolutionär magnitud. Sveriges centrumpunkter, inte bara Stockholm utan även andra större metropoler, går mot uppsplittring och minskad dominans medan den geografiska spridningen tilltar. Det är inte unikt för vårt land, fenomenet är globalt.

Coronan har tvingat fram skarpare fokus på hemmatillvaron och den omedelbara närmiljön. Att bo trångt och dyrt i betongen med ett storstadsutbud som stängts ner är föga attraktivt. Alltså tenderar människor att se sig om efter bättre platser som bjuder högre livskvalitet, rymligare boende till plånboksvänlig kostnad i harmonisk omgivning och vacker natur, med hygglig samhällsservice på rimligt avstånd.

Med teknikens hjälp är jobb och försörjning inga problem. Pandemin har fått hemarbetet att demokratiseras. ”Nu kan miljoner människor bete sig som enstaka konsulter gjorde för fem-tio år sedan. Och då kan man ju faktiskt bo precis var man vill”, säger Ola Thufvesson.

Vilka möjligheter borde inte detta vara för småkommunerna i Östergötland att konkurrera om nya och kapitalstarka invånare, särskilt från den närliggande Stockholmsregionen? Peps Perssons Skåne är förvisso inte illa. Men livet på det östgötska landet torde ändå vara ett halmstrå vassare och innehålla det mesta man kan önska sig. Marknadsför och visa! Vårt fina landskap torde ha alla förutsättningar att bli en vinnare i 2020-talets gröna våg.

Politiker ska inte leka affärsmän

Skrivit i Corren 28/1:

Kommunal affärsverksamhet är en tillväxtbransch. Det senaste 20 åren har det varje vecka, riket runt, startats minst ett nytt kommunalt bolag. Antalet sådana politikerstyrda företag, vilka drivs med skattebetalarnas pengar som riskkapital, är numera uppe i dryga 1700 stycken med en total omsättning på runt 200 miljarder kronor.

I Linköping är den ogenerat vidlyftiga lokalpolitiska kommersen samlad i koncernjätten Stadshus AB, som 2019 hade en omsättning på 7,8 miljarder kronor. Moderbolagets affärsflora består av Tekniska verken i Linköping AB, AB Stångåstaden, Lejonfastigheter AB, Sankt Kors Fastighets AB, Visit Linköping & Co AB, Linköping Science Park AB, Resecentrum Mark o Exploatering i Linköping AB, samt Linköping City Airport AB.

Denna form av offentlig verksamhet i skarven mellan politik, förvaltning och marknad måste rimligen betraktas som starkt problematisk. Inte minst därför att företagsklimatet tenderar att påverkas negativt. För det ordinarie näringslivet blir de kommunala bolagen som en slags gökungar.

”Att de spelar en allt större roll vet vi och att de med små medel faktiskt kan ställa till stor skada bland de privata företagen. Lite generellt kan jag säga att ett kommunalt bolag kan vara ett hinder för tio andra, mindre företag att etablera sig i en kommun”, menar nationalekonomen Andreas Bergh på Institutet för näringslivsforskning i Lund (fPlus 26/1).

Tillsammans med Gissur Erlingsson, biträdande professor på Centrum för kommunstrategiska studier vid Linköpings universitet, står han bakom den nyligen släppta rapporten Kommunala bolag – i vems intresse?.

De bägge forskarnas undersökning visar att det råder ”en betydande oenighet bland kommunpolitiker huruvida ledamöter i kommunala bolagsstyrelser i första hand bör representera kommunens eller bolagets intressen”. Det kan ses som det olyckligt inbyggda dilemmat av att privat och offentlig rättsordning kolliderar i de skvaderaktiga pseudoföretag som kommunala bolag utgör.

Inte nog med det. Forskarna konstaterar också att betydande oenighet råder bland politikerna i vilken grad deras egna partiers intressen ska beaktas i bolagsstyrelserna. Till vänster (S, V, MP) lutas det åt sätta partilojaliteten främst, medan det är vanligare inom borgerligheten att bolagets intressen trumfar partiets.

Det torde vara uppenbart denna härva av intresse- och målkonflikter i styrelserummen knappast gör partipolitiker till de mest lämpade att sköta affärer och agera på marknaden. Det blir heller inte bättre av att kommunala bolag försvårar för oberoende granskning och insyn, vilket kan kosta medborgarna dyrt. Som forskaren Andreas Bergh säger till fPlus, ”när det uppstår korruption i en kommun, då är ett kommunalt bolag nästan alltid inblandat”.

Lät inte det hända i Linköping. Avveckla Stadshus AB!

Heja Roland, sänk skatten i Linköping!

Skrivit i Corren 1/12:

Coronaeländet har bara börjat. Även med ett vaccin i faggorna kommer vi att tvingas hantera pandemin hela nästa år, på alla nivåer i samhället. Det kärva budskapet ger regeringskansliets krissamordnare Elisabeth Backteman i DN (29/11). Med Sverige översköljd av farsotens andra våg blir inte minst ekonomin än mer pressad.

Vad kan göras för att lindra prövningarna? I Linköping har S föreslagit att den kommunala bostadsjätten Stångåstaden borde avstå från att höja hyrorna under 2021. Correns ledarsida har instämt och pläderat för att det vore en pragmatiskt riktig krisåtgärd i dessa exceptionellt tuffa dagar då vi alla måste hjälpas åt (se ledaren den 19/11).

Den styrande Alliansen har dock avvisat S-förslaget, trots att Stångåstadens ekonomi nog utan större problem skulle klara ett års frysta hyresnivåer för den goda sakens skull. Tidskriften Hem & Hyra belyste i januari hur kommunen årligen plockar Stångåstaden på runt 60 miljoner kronor som går till annan verksamhet. Detta stora vinstuttag kritiserades av Hyresgästföreningen i Linköping som bevis på att det politikerkontrollerade bolagets hyror var oskäligt höga.

Förvisso är kommunala bolag en styggelse och inget som hör hemma i en sund marknadsekonomi. Fast oavsett ideologisk hållning i den frågan får man väl ändå konstatera att Stångåstaden lär ha marginaler för en ”coronarabatt” på hyrorna – något som kunde vara befogat i rådande undantagsfall från alla normala omständigheter.

Roland Larsson, C-ledamot i styrelsen för kommunkoncernen Stadshus AB, tycker inte det. ”Det är högst förvånande att Corren på ledarplats förordar något så unikt som att kommunen skall börja bedriva fördelningspolitik genom sina bolag”, skriver han i ett inlägg i måndagens tidning. Jo, möjligen.

Men låt oss erinra om vad som står på första raden i det borgerliga samverkansprogrammet för mandatperioden 2018-2022: ”I Alliansens Linköping sätts människan före systemet”. I unikt svåra tider är det kanske på sin plats för Allianspartierna att leva upp till den devisen och visa lite flexibilitet.

Å andra sidan har Roland Larsson förstås fullständigt rätt i att det inte kommer alla Linköpingsbor till del om Stångåstaden fryser hyrorna. Han menar att ett bättre och rättvisare fördelningspolitiskt instrument är sänkt kommunalskatt. Absolut! Vilken ljuv musik i våra öron!

Alliansen har i sitt program deklarerat en ”ambition om ett minskat skattetryck”. Den ambitionen har ledarsidan, skam att säga, tvivlat på. Icke längre. Heja Roland! Gör verklighet av orden. Nu är det perfekta tillfället att lätta bördorna och hjälpa Linköpings skattebetalare att klara pandemikrisens ekonomiska påfrestningar.

S har rätt om Stångåstaden

Skrivit i Corren 19/11:

Det hände sig när våren närmade sig city och inte gav oss några ljusare tider, utan den värsta krisen i mannaminne. En global farsot som saknade bot svepte in över landet med förödande konsekvenser och samhällsekonomin tvärnitade.

”Alla Linköpingsbor måste hjälpas åt”, vädjade kommunstyrelsens ordförande Niklas Borg (M). Skulle vi klara att rida ut coronapandemins svåra prövning var gemensam solidaritet av nöden.

Men Stångåstaden, den kommunala bostadsjätten som Borg och hans stadshuskollegor ansvarade för å alla Linköpingsbors vägnar, tolkade budskapet på sitt eget sätt och krävde sina hyresgäster på mera cash.

Trots den exceptionella situationen, var vd:n i det så kallade allmännyttiga bolaget – Fredrik Törnqvist – inte begiven på att lätta några bördor genom att pausa Stångåstadens redan aviserade hyreshöjningar.

Han hade ”massor av kostnadsökningar att ta hänsyn till”. Klarade inte hyresgästerna att hosta upp stålarna, fick de begära en avbetalningsplan eller hjälpas av a-kassan och socialen (Corren 25/3).

Uttalandet var lika tondövt som den styvsinta hyreshöjningen och mötte en del hård kritik, bland annat från denna ledarsida. Men kort därpå insåg även Stångåstaden allvaret och gav tre månaders ”coronarabatt” på hyrorna i syfte att mildra pandemins skadeverkningar.

”Tajmingen blev olycklig och det vill vi rätta till”, erkände Törnqvist i ett pressmeddelande (8/4). Det ska han ha heder för. Bra gjort.

Men nu, när julen börjar närma sig city och hela landet lamslås av en andra förödande coronavåg, blåser det kontroversiellt kring Stångåstaden igen. Mot bakgrund av den synnerligen kärva eklutsperiod som råder, har Socialdemokraterna föreslagit att det politikerkontrollerade bolaget avstår från nya hyreshöjningar nästa år.

Det vore en utmärkt, påkallad insats som kan bidra till att underlätta ekonomiskt för utsatta hyresgäster med små marginaler – och som samtidigt skulle ha ett viktigt normerande signalvärde.

Correns ledarsida har i vanliga fall inget till övers för kommunal bolagsverksamhet. Men i detta undantagsläge från alla vanliga fall, vore det fullt befogat att använda Stångåstaden som just det politiska instrument som bolaget i grunden är.

För att lindra och stötta, där man kan lindra och stötta. För att visa föredömligt ledarskap och agera med det goda exemplets makt, praktiskt och pragmatiskt. Ty orden om att ”alla Linköpingsbor måste hjälpas åt” gäller väl fortfarande och är ingen tom retorik, eller hur Niklas Borg?

I tisdags hade Stångåstaden ett extrainkallat bolagsstyrelsemöte, där M ändå gick i spetsen för att avslå S-förslaget om frysta hyresnivåer. Det olyckligt otajmade beslutet borde Alliansen ompröva och rätta till.

Rädda Ringhals från statliga Vattenfall

Skrivit i Corren 15/10:

Lita på en gammal hallänning och häng med till västkusten, så ska ni få se på grejer. Hoppa in i bilen och ta vägarna ner mot Borås, byt där till 41:an mot Varberg, vik av i Veddinge och kör genom Väröbacka. Och kolla, på en udde vid Kattegatt ligger det: Ringhals.

Här är det bokstavligen spänning i luften. Det sprakar av elektricitet i de stora kraftledningarna som löper ut från reaktorblocken. Annars är allt tyst och lugnt. Himlen är ren, frisk och klar. Inga skorstenar spyr ut rök. Inget öronbedövande dån. Ändå producerar denna elfabrik gigantiska mängder ström som bidrar till att hålla Sverige igång.

Det är en imponerade anläggning, även med internationella mått, faktiskt ett av de större kärnkraftverken i världen. Dessutom, vilket kan tyckas otippat, härbärgerar Ringhals ett av landets främsta samlingar av modern svensk 80-talskonst.

Det rör sig om flera hundra verk, merparten inköpta under överinseende av Statens konstråd 1984-90, som pryder kontrollrum, matsalar, korridorer och entréer. Normalt brukar vi vara välkomna på guidade konstvandringar innanför grindarna. Tyvärr har pandemin, och den nu oroväckande ökade smittspridningen, gjort att det inte är normalt längre.

Tills vidare är därför är konstvandringarna stoppade. Synd. Men det är givetvis förståeligt, då riskerna med det otäcka viruset covid-19 enträget och uthålligt måste ta på allvar.

Mindre förståeligt är att Vattenfall, Ringhals statliga huvudägare, inte tycks ta ödesfrågan med klimathotet på riktigt samma allvar. Fossilfri energiproduktion är A och O i den nödvändiga omställningen. Kärnkraft har därtill fördelen att svara för leveranstrygg elförsörjning oberoende av årstid och väderlek (i motsats till sol- och vindkraft).

Likväl stoppade Vattenfall driften av Ringhals 2 i december förra året. Permanent. Snart sprakar det ännu mindre i kraftledningarna. Ty inom kort stoppas också Ringhals 1 för alltid (återstår de bägge reaktorerna 3 och 4). Orsaken sägs vara bristande lönsamhetsskäl. Trots att vi upplevt elbrist och industrin varnar för ett obalanserat elsystem och våldsamt fluktuerande priser som slår mot produktion och investeringar i Sverige.

Symptomatiskt är att ett privat konsortium (West Atomic Alliance) nyligen bildats i syfte att köpa loss och driva Ringhals 1 vidare. Så nog verkar det vara hygglig affär kvar i reaktorn ändå. Senaste beskedet från Vattenfall är emellertid att någon räddande försäljning inte är aktuell. Energijätten slår vakt om sin ställning som oligopolaktör på marknaden och gör större vinst om klimatsmarta reaktorer försvinner med högre eltaxor som följd.

Skåda Ringhals och skåda vad staten är i färd att göra det till. Ett iögonfallande haveri för svensk miljö- och energipolitik.

Svensk politik á la Marx

Skrivit i Corren 25/9:

Ryktet om Marx död måste vara starkt överdrivet. På den svenska politiska arenan verkar han vara vid tämligen god sprattlande vigör och åtnjuta ett icke ringa partiöverskridande inflytande.

Groucho Marx, alltså. Han som deklarerade sin djupt kända övertygelse enligt den obetalbara devisen: ”Jag håller hårt på mina principer och om dom inte passar er så har jag andra”.

Denna marxistiska tes visade sig icke minst Stefan Löfven besjälad av i veckan, när han anklagade Vänsterpartiet för att legitimera Sverigedemokraterna.

Vänsterpartiets nya sannolika partiledare Nooshi Dagostar är nämligen på krigsfot mot regeringens sänkning av arbetsgivaravgiften för ungdomar. Hon vill riva ut den ur budgeten, ge pengarna till ”välfärden” istället, och har fått SD att axla stridsrustningen tillsammans med henne.

V:s förhoppning är nu att även M och KD ska ansluta sig till denna Grouchopakt mellan riksdagens ideologiska motpoler på ytterkanterna. M och KD, som vanligen säger sig gilla skattesänkningar fast tydligen inte just den här, har hittills lämnat avvaktande svar på det oheliga frieriet.

Men att den borgerliga oppositionsduon tvekar, beror knappast på att M och KD skulle vara principiellt främmande för varken sällskapet eller att torpedera budgetordningen. I början av året hade de inga bekymmer att slå sina påsar ihop med V och SD i syfte att stoppa ett liknande förslag från regeringssidan.

Eller snarare från S/MP-regeringens samverkande borgerliga januaripartier C och L, om man ska vara mer petig. Tanken om en generell sänkning av ungdomars anställningskostnader har sitt ursprung hos dom. Socialdemokraterna har tidigare – men det var uppenbarligen förr det – dömt ut idén som ineffektiv och bortkastade pengar. Den åsikten delar M och KD fortfarande.

Men Svenskt Näringsliv applåderar förslaget som ett viktig krisinsats i coronapandemins mörka kölvatten. Och en mäktig organisation som Svenskt Näringsliv, traditionellt närstående borgerligheten och kanske främst M, är ju lite jobbig att komma på kant med.

Något sådant problem har förstås inte V, ej heller SD och att kampera ihop som vapenbröder när det passar möter inga principiella hinder för dessa ärrade gamla budgetpirater. Det borde väl Stefan Löfven veta. Ska vi snacka om att legitimera SD? Låt oss friska upp minnet.

Vem var det som först gick i bräschen för att hissa Jolly Roger i riksdagsmasten och gå till attack mot praxis att budgeten måste antas (eller förkastas) i sin helhet?

Trots löftet att aldrig samarbeta med SD, mönstrade S villigt ombord Jimmie Åkesson i den rödgröna båten hösten 2013 och sköt glatt sönder Alliansregeringens förslag om höjd brytpunkt för den statliga inkomstskatten. Hej, Groucho!

Skål för von Platens succéprojekt

Skrivit i Corren 21/9:

Den 26 september 1832 var det dags! Göta kanal, Sveriges genom tiderna väldigaste byggnadsverk, stod äntligen klar att invigas. Kung Karl XIV Johan utbringade en skål för initiativtagaren Baltzar von Platen ”som ägt mod att åtaga sig det stora företaget”.

Tyvärr kunde von Platen inte själv närvara. Han hade avlidit tre år tidigare och hann aldrig uppleva fullbordandet sitt drömprojekt – att förbinda Kattegatt och Östersjön med en vattenled genom Sveriges inland.

Han lade fram den djärva planen 1806. Bergsbruk, jordbruk och andra näringar skulle få ett rejält uppsving, menade von Platen. Kung och riksdag var snart med på noterna.

De första spadtagen på Göta kanal togs i maj 1810. Åtskilliga tusen indelta soldater tjänstgjorde med att för hand gräva de 87 kanalkilometrarna, av sträckans totalt dryga 19 mil från Vänern till Östersjökusten. 8 miljoner kubikmeter jord lassades upp. 200 000 kubikmeter berg sprängdes. 250 000 kubikmeter murbruk gick åt. 58 slussar byggdes.

Prislappen? 9 miljoner riksdaler, en extremt dyr utgift i relation till Sveriges blygsamma BNP på den tiden. Och vad hände?

Det dröjde inte länge förrän järnvägarna kom och revolutionerade 1800-talets transportväsende. Göta kanal blev kort efter invigningen hopplöst obsolet och står som monument över Sveriges värsta felinvestering någonsin.

Det snacket har jag ofta hört. Myten att Göta kanal skulle varit en flopp har dessutom fått ny aktualitet i debatten om höghastighetstågen, även det ett enormt resursslukande projekt och som riskerar att bli kvickt passé av utvecklingen (elektrifierade motorvägar, fossilfritt flyg). Jag är heller ingen tillskyndare av några robust olönsamma snabbtågsbanor. Men glöm jämförelsen med 1800-talets Göta kanal-satsning. Argumentet är falskt.

Som historikern Dick Harrison framhållit var Göta kanal en omedelbar succé, vilken betydde mycket för att sätta fart på näringslivet (icke minst här i Östergötland) och den gryende industrialiseringen av Sverige. Först i ett senare skede gjorde järnvägarna entré och då snarare som ett komplement som tog över persontrafiken. Kanalfrakterna av tyngre gods – timmer, spannmål, kol, malm, etc – spelade en viktig ekonomisk roll ända in på 1930-talet.

I våra dagar har Göta kanal fått en renässans som turistmagnet, en kulturhistorisk attraktion som lockar 3 miljoner besökare årligen. Just nu pågår de mest omfattande insatserna på den statligt ägda kanalen sedan invigningen 1832. Regeringen har precis anslagit ytterligare budgetmedel till välbehövlig renovering och underhåll.

Sveriges blåa band är absolut värd att återställas i sin forna glans. Nog lär vi många gånger om fått valuta för de 9 miljoner riksdaler som Baltzar von Platens dröm kostade att realisera. Skål för honom!

Göta kanals inlopp i Motala anno 1872.