Kategoriarkiv: Ekonomi

Sluta stödja Fairtrade

Skrivit i Corren 5/11:

Tillhör det kommunens uppgift att med skattebetalarnas pengar propagera åt LO och Svenska kyrkan? Det tycker inte Lunds nya styre, bestående av de fyra Allianspartierna och det lokala partiet Förnyalund. Därför har kvintetten beslutat att lämna certifieringen Fairtrade City.

Enligt Fairtrades hemsida var 72 svenska kommuner anslutna till denna diplomering i september 2018.

Det innebär att dessa kommunernas makthavare förbundit sig att verka för ett ökat utbud av rättvist producerade varor och uppfostra medborgarna till en etisk riktig konsumtion. Som LO:s och Svenska kyrkans gemensamma bolag Fairtrade Sverige AB definierat det, nota bene.

Fackets och kyrkans progressiva idéer om handel kan aldrig vara fel att stödja, tyckte de borgerliga i Linköping förra gången Alliansen rattade vår kommun. Sålunda blev Linköping Fairtrade City-märkt i maj 2009. I fjol stod Linköping värd för Fair Trade Forum, där nätverkande rättviseaktivister och representanter från landets övriga fackligt-kyrkliga certifierade kommuner strålande samman för att konferera på temat ”Hållbar livsstil”.

Deltagarna hade säkert en trevlig och givande upplevelse. Men det är inte gratis. I juni släppte Skattebetalarnas förening en rapport som försiktigt kalkylerade den sammantagna notan för kommunernas Fairtrade-engagemang till minst 156,2 miljoner kronor under 2017.

Summan inkluderar certifieringsavgiften, hur mycket kommunerna spenderar på inköp av Fairtrade-varor som kaffe och bananer, samt vad opinionsbildningen kostar som bedrivs för Fairtrades räkning.

Nu finns dock inget mer att hämta från kommunkassan i Lund, meddelar politikerna i den skånska universitetsstaden: ”det är slöseri med skattepengar att betala för just denna certifiering samtidigt som många studier visar att det inte alls gynnar arbetare i utvecklingsländer”.

Det är precis vad den nytillträdda Alliansen i Linköping också borde meddela. Ty det var och är fel att stödja Fairtrades alternativa handelssystem med sina reglerade minimipriser. Det saboterar marknadsekonomins grundläggande mekanismer för utbud och efterfrågan. Det gör produktionen dyr och ineffektiv. Det konserverar redan utsatta ekonomiska och sociala förhållanden.

Vetenskapliga belägg för detta har – som Correns ledarsida flera gånger påpekat – kommit från University of London 2014, från Berkeleyuniversitetet 2012, från Lunds Universitet, SLU och AgriFood Economics Centre 2009.

Rättvis handel i verkligheten är fri handel utan tullar och subventioner. LO och Svenska kyrkan må ha en annan uppfattning. Men varför ska Linköpings skattebetalare tvingas bidra till att sprida och legitimera Fairtrade Sverige AB:s förvillelser?

Annonser

Lämna en kommentar

Under Ekonomi, Linköping, Mat och dryck, Politik

Bättre med kafferep?

Skrivit i Corren 18/10:

Över fem veckor utan regering är svenskt rekord, men internationellt är det inget att skryta med. I Tyskland tog det senast fem månader av manglande innan Angela Merkel kom på banan igen som förbundskansler. I Holland drog regeringsbildningen också rejält ut på tiden – 225 dagar – efter valet förra året.

Den hittills ohotade VM-mästaren i grenen är Belgien, där politikerna lyckades med bedriften att lämna landet utan nytt styre i hela 541 dagar 2010-2011. Av vad jag kunnat utröna verkade belgiska folket knappt märkt något. Ekonomin klarade sig fint ändå, statsförvaltningen fungerade som vanligt, vardagslivet lunkade på utan mankemang.

Varför skulle det bli annorlunda i vårt välordnade Sverige? Om vi ser positivt på det, kanske det bara är utmärkt att ha Stefan Löfven som en lam statsministeranka ett tag framöver. Låt partiledarna fortsätta med sitt kafferep hos talmannen tills snön faller, våren kommer och sommaren nalkas. Blir det sedan höst igen, så gör för all del ingen brådska.

En handlingsförlamad övergångsregering kan inte höja skatterna, kan inte stifta lagar som kväver välfärdsföretagare med vinstbegränsningar, kan inte hitta på fler slösaktiga meningslösheter som statliga subventioner av elcyklar, kan inte utsätta skolan för batterier av klåfingriga direktiv, et cetera.

Det civila Sverige hade kunnat koppla av och fått arbetsro. Att pausa politiken har alltså uppenbara fördelar.

Men då handlar det ju om dålig politik. Problemet är att vi sedan länge befinner oss i ett oroande dödläge när det gäller bra politik. Som Nordeas chefsekonom Annika Winsth säger: ”Vi har redan åtta år i ryggen utan några riktiga strukturreformer och risken är nu att det blir fyra år till” (Dagens Industri 17/10).

Det Sverige lever på idag är huvudsakligen frukten av gamla meriter, i kombination med en minusräntedopad högkonjunktur som maskerat de eftersatta behoven av att knacka bort rosten i maskineriet och smörja de reala tillväxthjulen.

Så tyvärr. Något lyxutrymme för ett politiskt stillestånd á la Belgien finns inte. Det kapitalet är spenderat.

Eftersom konjunkturen snart vänder neråt är det än angelägnare att reformträdan bryts. Skattesystemet kräver en genomgripande översyn, centrala samhällsområden som arbets- och bostadsmarknaden skriker efter liberaliseringar.

Därför borde partierna släppa blockeringsleken över kaffekopparna och formera en regering med muskler att leverera. Ju fortare desto bättre.

Lämna en kommentar

Under Ekonomi, Politik

Trump leker med elden

Skrivit i Corren 9/10:

Få har pläderat så väl för frihandelns betydelse som Östergötlands berömde son, den katolske kyrkomannen och humanisten Olaus Magnus. I det fantastiska verket Historia om den nordiska folken (1555) skriver han med sitt karaktäristiska schvung:

”Ty så har den gudomliga försynen ordnat det, att människorna underhåller varandra genom ömsesidigt utbyte av varor, då olika förmåner av naturen är dem beskärda. Somliga har överflöd på fisk, andra på vilda djur, andra åter på åkerfält, för att glatt kunna leva tillsammans med varandra, så att de just i olikheterna av sina produkter finner anledning till en angenäm och glad användning av livets goda och en eftersträvansvärd enhet i sinnena”.

Kan det sägas bättre? Hos Olaus Magnus finns egentligen i koncentrat det som skotten Adam Smith senare vidareutvecklade i Wealth of Nations (1776). Största möjliga rikedom nås genom arbetsfördelning och fri handel, något alla tjänar på.

Det visade Storbritannien i praktisk tillämpning på 1840-talet när parlamentet avvecklade spannmålstullarna efter den förödande irländska svälten. Några år senare, 1852, kunde feministen Fredrika Bremer rapportera hem till svenska läsare i Aftonbladet:

”Handelsfriheten hade burit frukt, och under dess flagga hade slöjder och näringar uppblomstrat till nytt liv. Överallt hörde jag samma talan av alla klasser; välståndet var allmänt där, var i stigande. Den bleka nödens anlete, som förr hade synts mig så förfärande, det såg jag ej mer så som förr”.

Det lyckade resultatet fick britterna att gå i bräschen för att skrota protektionismen och öppna sina gränser. En drivande kraft bakom denna politik var Manchesterliberalen Richard Cobden. Han kom också att lägga grunden till det europeiska frihandelssystem som Sverige anslöt sig till 1865.

Aldrig tidigare i den mänskliga historien nådde välståndet sådan omfattning och började spridas så brett. Storbritannien erövrade positionen som världskapitalismens centrum och i Sverige inleddes befrielsen från fattigdomens bojor.

Den som tror att tullmurar och isolationism skapar något gott har alltså överväldigande empiriska skäl att tänka om. Tyvärr styrs USA nu av en notoriskt frihandelsfientlig president, vars faktaresistenta inbillningar inte ens Olaus Magnus lär kunna rubba.

Trumps internationella handelskrigande under stridsropet ”America First” riskerar att få katastrofala globala konsekvenser, menar den amerikanske stjärnekonomen och nobelpristagaren Robert Shiller. Han varnar för fallande tillväxt, minskade investeringar, uppblossande nationell självtillräcklighet jorden runt och att världsfreden äventyras (SvD 8/10).

Det är som Frédéric Bastiat, en annan av de klassiska frihandelskämparna, kärnfullt uttryckte det: ”Om inte varor korsar gränserna gör soldater det”. 1930-talet gav Bastiat deprimerande rätt.

USA reagerade på Wall Streets börskrasch genom att chockhöja tullarna i syfte att skydda sin industri. Europa svarade med samma idiotiska mynt. Exporten avstannade, världshandeln krympte drastiskt. Det blev depression och massarbetslöshet. Ideologiska vettvillingar fick vind i seglen och 1939 bröt helvetet lös.

Bevare oss för att Trumps dumheter utlöser en upprepning!

Lämna en kommentar

Under Östergötland, Ekonomi, Europa, Frihet, Historia, Storbritannien, USA

Ny start för Sverige!

Skrivit i Corren 4/10:

Minns ni när Ingvar Carlsson var statsminister och Kjell-Olof Feldt finansminister? Valutaregleringen avskaffades, det dysfunktionella skattesystemet reformerades, de offentliga verksamheterna började effektiviseras, TV-monopolet bröts och Sverige ansökte om medlemskap i EU.

Den borgerliga Bildtregeringen, som tillträdde 1991, gasade fartfyllt vidare på den inslagna vägen. Olof Palmes socialistiska löntagarfonder skrotades och privata alternativ uppmuntrades. Det blev friskolor, reklamradio och bemanningsföretag. Och icke minst: telemarknaden avreglerades, vilket drog igång IT-sektorns starka framväxt.

I det korta perspektivet överskuggades dock betydelsen av Carlsson/Bildt-årens strukturreformer av 90-talets statsfinansiella haveri. Det var priset vi tvingades betala för gamla synder. Göran Persson genomförde sedan en ekonomisk sanering som fick Moder Svea på rätt köl igen.

Budgetprocessen stramades upp, punkt sattes äntligen för tidigare decenniers förödande inflations- och devalveringspolitik. Riksbanken blev oberoende av regering och riksdag, välfärdsapparatens ymniga läckor tätades någorlunda hyggligt, ett hållbarare pensionssystem infördes, arvsskatten fimpades.

Maktskiftet 2006 till Fredrik Reinfeldts Alliansregering innebar ytterligare riviga reformtag. Jobbskatteavdragen gjorde det mer lönsamt att arbeta och mindre attraktivt att leva på bidrag, bättre ordning skapades i social- och sjukförsäkringarna, förmöghetens- och fastighetsskatten försvann, bolagsskatten sänktes.

Mellan 1999 och 2014 pressade Persson- och Reinfeldtministärerna ner det totala skattetrycket från 49,1 procent av BNP till 42,5 procent (vilket ökade skatteintäkterna med drygt 260 miljarder kronor).

Redan under Alliansens andra mandatperiod märktes emellertid att luften gick ur reformagendan. Istället kom SD in i riksdagen. Regeringen tappade både majoriteten och orken. Därefter blev det som bekant deprimerande värre… Och hur rävspelet i sandlådan kring höstens regeringsbildning kommer att sluta står skrivet i stjärnorna.

Personligen önskar jag vid här laget att Calvin Coolidge, alternativt Ronald Reagan, gjorde comeback från himlen och tog över Sverige. Fast det är väl ungefär lika realistiskt som att Ulf Kristersson ska lyckas få ett stabilt och handlingskraftigt reformsinnat styre på plats igen. Men vänta lite, måste det verkligen vara så?

Epoken 1986-2010 har ju bevisligen hänt. De facto var då S och M i växelverkan drivande för en liberaliseringsvåg som nog varken Coolidge eller Reagan själva skulle skämts särskilt mycket över. Resultatet var en omdaning av Sverige som, åtminstone delvis, tål att jämföras med 1800-talets uppryckningsperiod under Louis de Geer och Johan August Gripenstedt.

Höj blicken, bortse från partiretorikens dimbank av trista slagordspredikningar och betrakta nyktert vår egen historia. I svensk politik saknas inte förmågan att prestera förstklassigt. De senaste åtta årens vilsna vattentrampande är inget som nödvändigtvis måste fortsätta.

En drömd förmyndarregering med Reagan vid kontrollerna borde kunna glömmas (nåja), om S och Alliansen inser vilket lysande reformverk de har att falla tillbaka på som gemensam grund för att skapa en duglig majoritet.

Det viktigaste nu är att hålla ytterkantspartierna isolerade, fokusera på sakfrågorna och återstarta den framgångsrika liberaliseringen av Sverige.

Lämna en kommentar

Under Ekonomi, Historia, Moderaterna, Skatter, Socialdemokraterna, USA

Vår absurda ekonomi

Skrivit i Corren 22/8:

Ekonomin är inget som bekymrar väljarna i årets valrörelse. Frågor som sjukvård, skola, invandring, brottslighet och – efter rekordtorkan – miljön, har långt högre prioritet när opinionsinstituten pejlar stämningarna i folkdjupet. Det är inte märkligt. Högkonjunktur råder alltjämt i Sverige, tillväxten är fin, så varför oroa sig?

Finansminister Magdalena Andersson intygar med ett bländvitt reklamleende för sin regerings räkning att ekonomin är väldigt stark och redovisar ljusa, om än något avtrappande BNP-prognoser fram till nästa val. Allmänt råder uppfattningen att 2018 är kulmen på konjunkturen. Men att inbromsningen kommer ske bekvämt inbäddad i bomull är troligen en fåfänglig förhoppning.

Febriga fester brukar vanligen sluta i baksmälla, så kalkylera med en tvärnit – även om politikerna ogärna vill att du ska tänka på sådana otäcka saker i valtider. Ingen vill ju spela den impopulära rollen av Kassandra, som förgäves försökte varna Trojas invånare om deras bistert hotande öde.

Situationen vi befinner oss i är emellertid historiskt absurd. Regeringen har inte bara i strid mot etablerad visdom (som anbefaller åtstramning) ytterligare gasat upp varvtalen i ekonomin genom en maxat expansiv budgetpolitik. Riksbanken ägnar sig åt massiv konjunkturdoping.

Stefan Yngves sänkte till 0-ränta i oktober 2014, sedan till minus 0,1 procent i februari 2015, fortsatte neråt och räntan ligger nu på minus 0,5 procent sedan februari 2016. Svenskarna har badat i extremt billiga pengar under flera år och vant sig vid det som något normalt.

Följden är ett jättelikt osunt skuldberg i kombination med tillgångsbubblor, som en fortfarande överhettad bostadsmarknad och felallokering av resurser. Undantagstillståndet i kreditmiljön får annars lågproduktiva investeringar att verka okej och gynnar samtidigt en spekulationsrusning till riskfyllda projekt när adrenalinstinna placerare söker avkastning på sitt kapital.

Till detta kommer att kronan senaste åren rasat kraftigt i värde. En svag valuta sägs ofta vara mumma för exportindustrin, men är också en form av doping. Vi rear ut våra tillgångar på den internationella marknaden, vilket bland annat gör att företagen slipper hålla sig lika vassa i konkurrenstrycket och invaggas i ett beteende av bristande anpassning.

Den på ytan goda ekonomin vilar alltså på vådligt artificiella underliggande fundament som omöjligen kan förbli bärande i långa loppet. Det är således inte en orimlig gissning att nästa finanskris, kanske utlöst av ett bankruttmässigt Italien, hamnar på nästa regerings bord. Och beredskapen är god?

Lämna en kommentar

Under Ekonomi

Kolet är vår vän

Skrivit i Corren 7/8:

För 360 miljoner år sedan fanns inte människan, men det fanns jättelika skogar på jorden som surrade av insekter. Den rika växtligheten omvandlades med tiden till kolossala fyndigheter av kol, en välkommen present till oss när vi gjorde entré i evolutionskedjan och i 1700-talets slut äntligen började förstå galoppen hur våra allmänt dassiga livsvillkor radikalt kunde förbättras.

Kolet blev basen för den industriella revolutionen som befriade mänskligheten från att vara dömd till slit och släp, fattigdom och armod. I dessa dagar, särskilt nu när klimatlarmen ringer extra högt i öronen efter rekordtorka och skogsbränder, är attityden till utnyttjandet av de fossila energitillgångarna inte lika välkomnande – utan ses snarare som ett direkt hot mot överlevanden på vår planet.

Tala om baksmälla och det i episka proportioner. Den syndfulla människans pris för sin lättsinniga materialism och ogudaktiga hybris, skulle den eskatologiskt lagde dysterkvisten kunna säga.

Situationen är förvisso väldigt allvarlig, inget tvivel om den saken. Vi tycks hamnat i en oroande rävsax. Den globala ekonomin skulle kollapsa om kolet slutade användas.

Det är enkelt att utvinna, är mycket lönsamt och står sig stark i konkurrensen med andra energislag. Kol är världens mest använda bränsle och svarar för cirka 40 procent av den totala elproduktionen. Baksidan är att det globala klimatet riskerar att gå över styr och vad är vårt välstånd värt då?

Växthuseffekten må vara förutsättningen för allt liv – enbart solen räcker inte för att värma upp jorden till gästvänliga temperaturer – men människans industriella koldioxidutsläpp i atmosfären håller på att kasta det naturliga systemet ur balans. Därom råder förkrossande vetenskaplig enighet.

Dock är det ju inte kolet i sig som orsakar problemet, eller hur? Det är själva förbränningen av det i dess nuvarande former. Lyckligtvis finns en lösning: CCS. Förkortningen ska uttydas ”Carbon capture and storage”. Alltså att man avskiljer koldioxiden och skickar tillbaka den i berggrunden eller under havsbotten, samma plats där den fossila energireserven funnits lagrad under årmiljonernas lopp.

Tekniken existerar och fungerar lovande, men är fortfarande dyr och resurskrävande. Det behövs ambitiösare, riktade satsningar för att få fart på och kommersialisera koldioxidlagringen.

Centern är således helt rätt ute som för svensk del vill anslå 3,4 miljarder kronor i detta syfte de närmaste åren. ”Eftersom koldioxiden redan är en del av kretsloppet så minskar vi inte bara utsläppen, då kan vi också ta bort utsläpp från atmosfären. Vi kan få minusutsläpp”, sa Annie Lööf vid partiets valkonvent förra veckan.

Så ska det låta! CCS är vägen framåt. Fullt utvecklad och marknadsmässig gör denna teknik att kolet förblir människans vän och kan nyttjats – hållbart – länge än.

Lämna en kommentar

Under Centern, Ekonomi, Energi, Miljö

Hoovers dumheter igen

Skrivit i Corren 5/6:

Tiden är kommen för att fasa ut tullarna, deklarerade Nationernas Förbund 1927. Första världskriget decenniet tidigare hade gjort slut på 1800-talets stora globaliseringsvåg, inledd av det brittiska imperiets beslut att – ensidigt, nota bene – öppna sina marknader för frihandel. De ekonomiska vinsterna blev enorma och andra länder började ta efter Storbritanniens exempel.

Varor och kapital flödade över gränserna, människor rörde sig utan pass, välståndsutvecklingen tog ett jättesprång. Tills krigsutbrottet 1914 satte sin fasansfulla punkt.

Massor av regleringar, tullar och andra handelshinder följde i den blodiga konfliktens spår. Freden innebar tyvärr ingen avveckling, trots det lovvärda initiativet från FN:s föregångare Nationernas Förbund. Till råga på allt valde USA 1928 en av sina sämsta presidenter någonsin: Herbert Hoover.

Han var en framgångsrik affärsman, men en ytterst klen politiker och tillhörde Republikanerna (déjà vu, någon?). I juni 1930 undertecknade han Smoot-Hawley-akten, uppkallad efter de republikanska  kongressledamöterna Reed Smoot och Willis C Hawley som i ett lagförslag krävde hårda protektionistiska åtgärder för att skydda den amerikanska hemmamarknaden från utländsk konkurrens.

Sånt kunde tyckas politiskt populärt mot bakgrund av den besvärliga lågkonjunktur som utlösts av det chockartade börsfallet 1929. En samling av 1028 (!) ekonomer varnade dock Hoover för att Smoot-Hawley-akten bara skulle göra etter värre. Presidenten vägrade ta reson och höjde tullarna drastiskt på hundratals varor. Det bidrog till att lågkonjunkturen fördjupades till en svår depression.

Den internationella handeln förgiftades när land efter land svarade med att höja sina tullar som hämnd. Hätska nationalistiska stämningar späddes på och världen kanade in i ännu en katastrof. Det var först med republikanen Ronald Reagan i Vita huset på 80-talet som frihandeln fick ett riktigt uppsving igen. Han gick i spetsen för den marknadsliberala renässans vars resultat blev en andra välståndsaccelererande globaliseringsepok.

Att protektionisten Herbert Hoover nu åter spökar i Donald Trumps gestalt är mycket olyckligt. Presidentens förnuftsvidrigt höjda tullar hotar inte endast USA:s egen ekonomi. Risken är överhängande av lika korkade repressalier från EU och övriga drabbade handelspartners. Det kan bli en ond spiral som, om det vill sig illa, knäcker den öppna världsekonomin och gör oss alla till förlorare.

Men alla – hallå EU! – måste ju inte tvunget följa USA på vägen att låta Hoovers dumheter gå i repris. Man kan faktiskt lära sig något av historien också.

Herbert Hoover, USA:s olycksalige president 1929-33.

Lämna en kommentar

Under Ekonomi, EU, Historia, USA