Category Archives: Ekonomi

Sårbart utan kontanter

Skrivit i Corren 24/1:

En kär vän gav mig rådet att spara minst 50 000 kronor i kontanter, gömma dem i ett bankfack och inte röja dessa pengars existens för någon. Man kan ju aldrig veta vad som händer i livet. Och vem kan man i egentligen bergsäkert lita på? En lagom tilltagen hemlig sedelbunt var alltid bra att ha till hands som ett frihetligt trygghetskapital, bortom övriga världens snokande blickar.

Kanske ett tips som MSB – Myndigheten för samhällsskydd och beredskap – bör fundera på som en allmän rekommendation till svenska folket, nu när vi åter manas att förbereda oss på att krig och ofärdstider kan komma.

En kvalificerad angripare som vill lamslå Sverige sätter rimligen in första stöten mot elsystemet samt mobil- och datanätet. Blackout i riket! En konsekvens blir svårigheten, än värre omöjligheten, att handla med kort eller använda andra digitala betalningsformer. Räkna med cash som regerande king igen.

Min väns råd var nog inte dumt, i princip. Men akta dig för att följa det! Bankerna tillåter nämligen inte kontanter i sina fack sedan flera år tillbaka. Anledningen är EU:s lagstiftning mot penningtvätt, terrorfinansiering och liknande kriminella otrevligheter. Dock kan ingen hindra dig från att förvara pengarna i det mest klassiska av ställen: madrassen.

Att ha en större summa kontanter hemma varnar emellertid polisen av goda skäl för, så vad göra? Måhända kan MSB klura ut något fiffigt alternativ vad det lider, om myndigheten är intresserad av problematiken. Fast frågan är vad det skulle hjälpa när fysiska pengar ändå ser ut att gå sotdöden till mötes i Sverige.

Bankerna vill ogärna befatta sig med kontanter längre, överhuvudtaget. Trenden börjar märkas även i butikerna. Elgiganten Phone House vid Stora torget i Linköping är ett aktuellt exempel. Denna affär, liksom många i samma kedja, har bestämt sig för att helt nobba sedlar och mynt (Corren 23/1). Motivet är begripligt.

Man vill minska rånrisken och värna personalen, kontanthantering medför fördyrande omkostnader – och en förkrossande majoritet av kunderna föredrar ju kort i vilket fall. Det är signifikativt för utvecklingen av våra betalningsvanor, i rasande fart är vi på väg mot ett samhälle där kontanternas roll är nästintill utspelad. Storebror i George Orwells dystopiska roman 1984 hade förtjust gnuggat händerna.

Ty med kontanternas försvinnande görs vi inte bara sårbarare vid nationella krislägen. Den personliga integriteten i vardagens fredliga lunk äventyras också. Statens finmaskiga nät för övervakning och kontroll kan dras åt på ett dramatiskt sätt. Diverse skurkar får det trassligare att dölja ekonomiskt relaterad brottslighet, visst.

Samtidigt inskränks vanliga medborgares legitima frihetsutrymme. Varje gång vi handlar kontantlöst lämnas digitala spår, minsta transaktion dokumenteras och våra privatliv blottas för detaljerad kartläggning. Den civila zonen utanför politikersektorns och myndighetsapparatens långa fingrar krymper ytterligare.

Poängen med 50 000 hederligt förtjänade, undanstoppade kronor i sedlar är att stärka egenmakten och kunna gardera sig mot alla eventualiteter. Men i ett land där cash har abdikerat som king står individen vådligt naken.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, Frihet

200 miljardersfrågan

Skrivit i Corren 10/1:

Här har partipolitikerna som till hösten siktar på att vinna väljarnas gunst något att bita i. Det är Riksrevisionens granskningsrapport som bär den sövande torra titeln Tillämpningen av det finanspolitiska ramverket, RIR 2017:32. Innehållet är dock desto explosivare.

”Den demografiska utvecklingen under 2020-talet kommer att innebära fortsatt växande utgifter för de välfärdstjänster som kommuner och landsting ansvarar för”, skriver Riksrevisionen i den sammanfattande inledningen och konstaterar:

”Om personaltätheten i välfärdstjänsterna ska vara oförändrad behöver statsbidragen i genomsnitt öka med drygt 20 mdkr per år under 2020-talet. Det motsvarar en ökning av statsbidragen på drygt 200 mdkr mellan 2020 och 2030 enligt de beräkningar som Riksrevisionen tagit del av men som inte uttryckligen redovisas i de ekonomiska propositionerna”.

Det sistnämnda betyder rakt ut sagt att regeringen försökt mörka den obekväma ”utmaningen”, som skitjobbiga problem att förtvivlat slita sitt hår över eufemistiskt brukar betecknas på politikerspråk.

Och det är klart, något skojigt budskap att trumpeta ut vitt och brett inför en valrörelse är det väl inte – varken för regeringen eller oppositionen. Men att låtsas som det regnar är naturligtvis heller inte särskilt ärligt mot väljarna.

Vi har alltså en situation där antalet äldre bara ökar och ökar, även barn i viss utsträckning, vilket skapar ett växande tryck på leverans från vården, omsorgen och skolan.

Som om inte den stigande mångmiljardnotan för detta vore nog, har Sverige svettigt dyra integrationsproblem. Stora grupper nyanlända får inte arbete på många år, utan hamnar i långvarigt och socialt destruktivt bidragsberoende.

Därtill lär nuvarande högkonjunktur vika nedåt under nästa mandatperiod, vilket gör att kostnadstsunamin som Riksrevisionen pekar på blir ännu kärvare att hantera för stackarna vid makten.

Hur skulle då lösningarna kunna se ut? Den enkla vägens politik är att höja skatterna, förstås.

Sveriges kommuner och landsting, SKL, har redan återkommande larmat om att detta krävs för att säkra välfärden, om inga andra åtgärder vidtas. Grejen är bara att skattetrycket i Sverige är väldigt högt som det är – 44,1 procent av BNP, tillsammans med Finland det fjärde högsta i OECD-ligan och nästan hela 10 procent över snittet bland konkurrande industriländer (Ekonomifakta, 27/11 2017).

Det medför att ännu högre skatter riskerar att skada produktiviteten i samhällsekonomin. Snarare vore det i vårt läge lämpligare om politikerna sänkte skatterna för att få mer pengar. Låter det paradoxalt?

Begrunda följande exempel från den svenska verkligheten. De tidigare S- och M-ledda regeringarna sänkte mellan 2000-2013 skattetryckets andel av BNP från 49 till 42,9 procent. Det gjorde att ekonomins hjul kunde snurra lite friare och generera mer, inte mindre, resurser till den offentliga sektorns utgiftsområden. Realt ökade skatteintäkterna med ungefär 260 miljarder kronor.

Men sådant är inte allena saliggörande. Samtidigt måste välfärdens kärna prioriteras hårdare och verksamheterna effektiviseras bättre, icke minst genom de möjligheter som digitaliseringen och robotiseringen ger.

Landstingsvårdens tungrodda organisation skriker efter reformering och inom kommunerna får det nog vara slut på att – som i Linköping – satsa skattebetalarnas pengar på lyxiga simhallar för 760 miljoner kronor, eller vad nu detta lokala prestigebygge väntas landa på.

Andra förslag? Fråga politikern som vill ha din röst.

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, Politik, Skatter

Vårt behov av Nicolin

Skrivit i Corren 23/11:

Så tvingades Leif Östling att kasta in handduken. ”Sveriges företagare måste med full kraft kunna argumentera för ett bättre företagsklimat, där skatter och avgifter är en viktig del, utan att störas av eventuella debatter om min person”, lät han hälsa i ett pressmeddelande om sin avgång.

Uppenbart är att Svenskt Näringsliv inte pallade att backa upp sin ordförande, utan istället hukande och skotträdda såg det bäst att vinka ut honom genom dörren. Patetiskt. Det är som ett återfall i det sena 60- och tidiga 70-talets ryggradslösa ängslighet, då både näringslivet och borgerligheten vek ner sig för den politiska vänsterns problemformuleringsprivilegium.

Mönstret i ”affären” Östling förskräcker på ett liknande sätt.

Han gjordes till måltavla av statstelevisionen som någon slags moraliskt dubiös person. På vilken grund? Han hade fullt lagligt värnat sin privata, förvärvade egendom genom skatteplanering utomlands. Han ifrågasatte i kärnfulla ordalag vad han egentligen fick för pengarna som betalats till den svenska fogden.

Därmed ställdes i blixtbelysning den problematiska kombinationen av vårt hårda skattetryck och hur de offentliga systemen brister i återleverans. På ett djupare plan handlande det om relationen mellan det kreativa och skapande Sverige kontra det kontrollerande och bevakande. Såväl sakligt som ideologiskt ingen helt bekväm diskussion för kollektivisterna på statsmaktens kommandohöjd. Direkt gick drevet igång.

LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson fördömde, likaså statsminister Stefan Löfven, finansminister Magdalena Andersson utmålade rent av Leif Östling som en samhällsfara. Något annat var knappast att vänta från det skattehungriga regeringspartiets folk. Men att ledande borgerliga företrädare som Jan Björklund, Annie Lööf och Ulf Kristersson svansade efter i mobben?

Symptomatiskt ekar även eftergivenhetens opportunistiska ynkedom bland Svenskt Näringslivs representanter.

”Hans uttalande provocerar väldigt många svenskar och skapar också en klang i samtalsklimatet som inte är önskvärd”, säger styrelseledamoten Maria Mattson Mähl om sin ordförandes sorti.

Men kanske var Leif Östlings provokation exakt vad som behövdes? Hade borgerligheten samlats bakom honom istället för att fly fältet kunde vi fått en spänstig, välbehövlig debatt om sånt som äganderättens fundamentala betydelse, vikten av ett rimligare skatteuttag, att staten inte implicit får betrakta alla medborgarnas ihoparbetade pengar som systemets, att politiker och förvaltning måste använda offentliga medel effektivare och med större respekt, och så vidare.

Den chansen försatte man. Kurage, kompass och självförtroende saknades. Möjligen inte förvånande med tanke på den bleka oppositionspolitik som Alliansen bedrivit under hela denna förlorade mandatperiod.

För Svenskt Näringslivs del kan man bara önska att organisationen, precis som blev fallet på den gamla SAF-tiden, rycks upp ur sin defaitism av någon opinionsbildande tuffing i stil med Curt Nicolin.

Han provocerade definitivt många och skapade en klang i samtalsklimatet som bidrog till att Sverige utvecklades i friare, liberalare och företagsvänligare riktning på 80-talet.

Vad hände med den kampglada nicolinska andan?

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, Näringsliv, Skatter

Vad får friheten kosta?

Skrivit i Corren 15/11:

LSS-reformen är den största frihetsreformen som genomförts i vårt land i modern tid, har Liberalernas partiledare Jan Björklund förklarat. Stora ord. Men för människor med svåra funktionsnedsättningar finns tveklöst täckning. Rätten till personlig assistans innebar en individuell självständighetsrevolution i den dagliga livsföringen som gjorde tillvaron värdigare, rikare, humanare.

Reformen drevs igenom av Björklunds företrädare Bengt Westerberg under dennes period som socialminister i det tidiga 90-talets borgerliga Bildtregering. Det fanns dock ett inbyggt aber som på längre sikt fått hela konstruktionen att gunga. LSS var rejält, och förmodligen medvetet, underfinansierad.

Minns att Sverige då genomled en svår ekonomisk strukturkris som blev rena stålbadet. Westerberg hade därför sannolikt aldrig fått riksdagen med på noterna om han inte, i den goda sakens namn, slirat en del på kalkylerna. 1993 beräknades LSS kosta 2,7 miljarder. I verkligheten kom beloppet att fördubblas de första åren, efter millennieskiftet började kostnadsutvecklingen skena och närmade sig 30-miljardersvallen 2016.

Men S/MP-regeringen drog i bromsen, signalerade till Försäkringskassan att vara mer återhållsam med beviljande av assistanstimmar och nyligen föll en dom i Högsta förvaltningsdomstolen som tolkades snäva in utrymmet ytterligare. Det försämrade villkoren mötte massiv och förståelig kritik.

Tusentals människor i behov av personlig assistans drabbades av neddragningarna, deras vardag blev genast påtagligt mörkare och oförutsägbarare. Friheten som staten garanterat dem genom LSS-reformen verkade inte längre vara mycket att lita på.

Men under tisdagen meddelade det ansvariga statsrådet Åsa Regnér att regeringen stoppar Försäkringskassans sparknivar i väntan på att den tidigare tillsatta LSS-utredningens översyn av lagen blir färdig. Det synes rimligt och anständigt. Framöver måste dock regelverket göras tydligare, liksom styrningen och kontrollen förbättras, så att intentionerna bakom LSS inte förvanskas.

Det är ingen hemlighet att oseriösa assistentbolag blivit en guldgruva för kriminella element. Systemet läcker som ett såll. Fusket med oriktigt utbetalade assistentersättningar uppskattas till mellan 3 och 4,5 miljarder kronor årligen (Fokus nr 45/2017).

Detta omfattande, hjärtlösa och cyniska bedrägeri på bekostnad av en av det svenska samhällets mest utsatta grupper är givetvis fullständigt oacceptabelt och kan inte fortgå. Åsa Regnér medger själv, om än försiktigt formulerat, att myndigheternas hantering av skattepengarna lämnat en del övrigt att önska: ”Det är viktigt att säkerställa att medlen går till rätt personer och inte till saker som det är inte är tänkt” (TT 14/11).

Men det största problemet är politiskt och ligger kvar oförlöst sedan Bengt Westerbergs dagar. Sverige ska ha höga ambitioner när det gäller omsorgen om personer med funktionsnedsättningar. Fast hur höga? Svaret kräver ofrånkomligen en prislapp, även om det låter rått. Den offentliga kassan är ju begränsad och politik är inte enbart att vilja. Politik är snarare att välja, att kunna prioritera bland mängder av trängande behov och önskemål.

Frihetsreformen LSS sjösattes till en orealistisk låg kostnad och sprängde snart alla budgeterade ramar. Vad ska gälla? Riksdagen är tvungen att tömma den bittra kalken och göra en hållbar avvägning mellan ambition och anslag.

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, Socialpolitik

Döbelnsmedicin, nej tack!

 

Skrivit i Corren 14/11:

”Jag vill, jag skall bli frisk, det får ej prutas, / Jag måste upp, om jag i graven låg”, säger den sjuke Georg Carl von Döbeln inför slaget vid Jutas – enligt Johan Ludvig Runebergs klassiska diktverk Fänrik Ståls sägner om finska kriget 1808-1809.

Desperat utropar den svenske fältherren, ivrig att avvärja de invaderande ryssarna: ”Nej, doktor, nej, tänk ut en sats, min herre / Som gör mig för imorgon sjufalt värre / Men hjälper mig idag på mina ben!”.

Därav har vi fått uttrycket ”döbelnsmedicin”, en snabbt övergående lindrande kur med kraftigt negativa biverkningar.
Det är ungefär vad Finansinspektionen nu föreslår när man vill skärpa amorteringskravet ytterligare för dem som tar nya bostadslån.

Åtgärden syftar till att dämpa hushållens höga skuldsättning och parera de riskfyllda obalanserna i samhällsekonomin. Möjligen kan det ge en tillfälligt positiv effekt på makroplanet.
Dock kommer det genast att bli smärtsammare för yngre och andra grupper i lägre inkomstskikt att inleda egen bostadskarriär. De får även svårare att flytta till jobb på annan ort, vilket blir vådligt för dynamiken på arbetsmarknaden.

Klyftan förstärks alltså mellan outsiders och insiders, denna kroniska problematik i välfärdssystemet som nationalekonomen Assar Lindbeck länge och utförligt kritiserat.

I vidare bemärkelse är det i och för sig önskvärt med en sundare amorteringskultur i lånesvängen. Men att staten skulle ta ännu större befäl över människors utgiftsprioriteringar i den privata, redan hårdbeskattade hushållskassan är en motbjudande och frihetsinskränkande omyndigförklaring av medborgarna som borde avvisas på rent principiella grunder.

Georg Carl von Döbeln vann slaget vid Jutas. Emellertid förlorade Sverige kriget och kung Gustaf IV Adolf avsattes. Vinner Finansinspektionen gehör i regeringen för tuffare amorteringskrav kan också det bli en dyrköpt historia, för såväl statsminister Löfven som för landet.

I synnerhet bostadsrättsmarknaden visar klara tecken på avkylning och en normalisering vore förstås bra. Samtidigt lurar faran att luften inte pyser långsamt och behagligt ur ballongen, utan att det snarare slutar med en smäll.
Strängare amorteringskrav förefaller därför osedvanligt feltajmat i rådande känsliga läge.

Realt och psykologiskt kan det nämligen, om olyckan är framme, bidra till att utlösa ett isande prisras i fastighetsbranschen som tvärnitar konjunkturen. Hushållen drar in på konsumtionen, efterfrågan i ekonomin minskar, arbetslösheten ökar.

Har Stefan Löfven planer på att fortsätta som statsminister efter valet 2018 bör han nog undvika att leka med äventyrliga politiska marknadsingrepp, som rymmer svåröverskådligt riskabla konsekvenser och som får det att svida ont i skinnet på väljarkåren.

Moderaterna och övriga allianspartier har sedan tidigare, klokt nog, sagt nej till Finansinspektionens döbelnsmedicin.
Kunde politikerna istället enas om slopade ränteavdrag (kompenserat med sänkt inkomstskatt), lättad reavinstbeskattning och avskaffad hyresreglering vore det en betydligt hälsosammare kur för bostadsmarknadens tillfrisknande.

Lämna en kommentar

Filed under Bostäder, Ekonomi

Äntligen skymtar slutet för oljan

Skrivit i Corren 16/10:

Någon som minns Romklubben? Den grundades under värsta vänstervågen 1968 av den italienske Fiat-direktören Aurelio Peccei som en slags exklusivare motsvarighet till välgörenhetslunchätarna i Rotary. Där samlades en självutnämnd elit av världsfrälsare inom vetenskap, politik och näringsliv i syfte att räcka de förtrampade massorna en räddande hand.

Romklubben existerar fortfarande, men för en tämligen undanskymd tillvaro. Annat var det 1972, när rapporten Tillväxtens gränser presenterades. Genomslaget blev enormt. Länge skulle Romklubbens opus åberopas i den politiska debatten som vore det stentavlorna Moses bar ned från Sinai. Den moderna utvecklingen ledde i racerfart mot avgrunden, löd budskapet.

Överbefolkning och rovdrift på livsviktiga resurser innebar att en civilisatorisk kollaps väntade runt hörnet. Det skulle inte dröja länge innan jordens reserver av bly, zink och koppar var uttömda. Lika illa var det med olja, kol och naturgas. Hade Romklubbens spådomar slagit in skulle vi numera befinna oss i en dystopisk Mad Max-tillvaro.

Som vanligt med undergångspredikningar blev verklighetens facit ett annat. Den svåraste fattigdomen minskar radikalt, svältkatastrofer blir allt ovanligare, överbefolkningens gissel visade sig vara en myt. Lika ogrundad var varslet om att tillgångarna på mineraler som bly och koppar skulle försvinna.

Ett grundfel som Romklubben gjorde var att man rent statiskt drog ut på kurvor om ökad förbrukning, utan att räkna med vilka korrigeringar som teknologiska och marknadsekonomiska faktorer kunde medföra i kalkylen. Det har inte hindrat senare alarmister från att trampa i samma fälla. Som en repris på Romklubbens katastrofprofetior snackades det för några år sedan vitt och brett om ”peak oil”. Idag talas det tystare om att oljan vore på väg att sina.

Den fria prisbildningens mekanismer för utbud och efterfrågan stimulerande dels en snålare och effektivare energianvändning, dels vassare metoder för utvinning av det svarta guldet (fracking). Resultatet är att det finns mer olja att exploatera än aldrig förr. Ändliga naturtillgångar har en viss förmåga att ständigt överleva sin ändlighet, skulle man kunna säga.

Ändå skymtar ”peak oil” vid horisonten. Inte i den gängse, diskrediterade betydelsen av begreppet. Utan i meningen att vårt beroende av olja sannolikt kommer att minska drastiskt inom de närmaste decennierna. Det aktuella oljepriset är drygt 50 dollar per fat. Om tjugo år ungefär, kan priset rasa till blott 15 dollar.

Detta om vi ska tro Internationella valutafondens spåkula (Fokus nr 39/2017). Vanskligt är det förstås att sia om framtiden, fråga Romklubben… Men IMF:s prognos bygger på den reella konsekvensen av det revolutionerande drivmedelsskifte i transportsektorn som av allt att döma snart är ett faktum. Adjö fossilbränslen, hej elektrifiering!

Vi behöver inte olja för att hålla oss rullande längre. Strålande nyheter för miljön. Jättegoda nyheter för den internationella ekonomin och politiken. Inte så få skurkregimer i världen har stora oljefyndigheter som finansiell bas. Exempelvis Saudiarabien och Ryssland är snarast bensinmackar förklädda till länder, vars kriminella härskare lever högt på pengarna vi tankar deras fickor fulla med.

En marginaliserad roll för oljan och den ekonomiska grunden för många förtryckarapparater vittrar bort. Således finns goda skäl till hopp om ljusare, friare, grönare tider.

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi

Fullt fart mot isberget

Skrivit i Corren 11/10:

”Det började som en skakning på nedre däck”, sjunger Mikael Wiehe i sin berömda låt ”Titanic”. En dagsaktuell allegori över svensk bostadsmarknad? Håll i hatten.

Ett tecken på inledande skakningar är beskedet från fastighetsbolaget Wallenstam som står med 90 nyproducerade bostadsrätter i Stockholmsregionen. Plötsligt har de blivit olönsamma att sälja och bolaget omvandlar istället lägenheterna till hyresrätter. ”Vi noterar att bostadsrättsmarknaden svalat av”, meddelar vd:n Hans Wallenstam (Dagens Industri 10/10).

Om febertoppen är passerad i huvudstaden, där priserna slagit vartenda rekord, vad väntar då inte i övriga landet? I bästa fall pyser luften sakta ur bubblan. I värsta fall smäller den. Risken för det senare scenariot är tyvärr ganska stor.

Kombinationen av högkonjunktur, minusräntor och den fartblint expansiva finanspolitiken har gjort ekonomin våghalsigt obalanserad. Finansminister Magdalena Andersson påminner om Titanic-kapten Edward Smith som ignorerar isbergsvarningarna och ångar på för fullt. Inte konstigt att Konjunkturinstitutet kritiserar hennes smällfeta valårsbudget, bland annat med påpekandet att nödvändiga strukturreformer saknas.

Drivhusekonomin har stimulerat ett omfattande byggande, företrädesvis av dyra bostadsrätter som medelklassen har skuldsatt sig över taknocken i billiga lån för att kunna köpa. Men nu kommer alltså signaler om ett överutbud i den hittills stekheta byggbranschen.

Samtidigt råder bostadsbrist som slår hårt mot nyanlända och unga, mindre bemedlade grupper som lider av underskottet på den sedan åratal sönderreglerade och trögrörliga hyresmarknaden.

Rasar priserna på fastigheter och räntorna stiger som vid tvärniten efter 80-talets sorglösa kasinofest, lär de högbelånade hushållen tvingas dra åt svångremmen ordentligt. Konsumtionen minskar, arbetslösheten ökar. Inte minst kommer alla lågutbildade flyktingar, som redan idag har oroande svårt med både bostad och jobb, att få det väldigt krävt.

Men regeringen agerar som krasch och kris är utsuddade från ordboken. Trots att den extrema situationen skvallrar – likt tryckande hetta inför ett åskoväder – om annalkande fara, ligger beredskapen nere och inga framåtsyftande reformer görs.

”Vi går till botten där vi står, men flaggan den går i topp!”, för att citera slutorden i Wiehes klassiker.

Lämna en kommentar

Filed under Bostäder, Ekonomi