Category Archives: Ekonomi

En fransk Schröder?

Skrivit i Corren 16/5:

Otacksamhet är ofta politikens lön. Fråga Gerhard Schröder, tidigare ledare för socialdemokratiska SPD och tysk förbundskansler 1998-2005. Han ärvde en ekonomi i allvarlig stagnation och en överdrivet generös välfärdsmodell med djupa strukturproblem.

Få kanske minns det idag, men faktum är att bekymren var så svåra att den inflytelserika tidskriften The Economist dömde ut Tyskland som ”Europas sjuke man”. Men Schröder bleknade inte inför utmaningen.

Han lanserade ett ambitiöst reformpaket kallat ”Agenda 2010”, som utformades av den förre Volkswagenchefen Peter Hartz i samverkan med näringslivet, fackföreningsrörelsen och forskarsamhället.

Hartz-programmet innebar bland annat att strejkrätten begränsades, arbetsrätten och lönebildningen liberaliserades, en ny anställningsform (”mini jobs”) infördes i syfte att sänka trösklarna till arbetsmarknaden, arbetsförmedlingen avbyråkratiserades och gjordes väsentligt effektivare, socialförsäkringssystemet renoverades och bidragskranarna drogs åt.

Det blev hårda bandage för det tyska folket initialt och protesterna uteblev såklart inte. SPD:s stöd sviktade och Schröder fick betala priset. För tolv år sedan förlorade han valet till CDU:s Angela Merkel som suttit på kanslerposten sedan dess.

Men det är mycket på grund av Gerhard Schröder som hjulen i Tyskland, Europas ekonomiska motor, började snurra igen. Det är sannerligen ingen dålig prestation, för vilken Schröder bör ses som en av vår samtids osjungna hjältar, vad man än må tycka om honom i övrigt.

Förmodligen, ja högst troligt, har Frankrikes nye president Emmanuel Macron sneglat en hel del på Schröders gamla reformagenda.

Den franska ekonomin har länge varit fast i ett stagnationsmoras som liknar Tysklands innan tillfrisknandet. Att Macron besegrade extremhögerns Marine Le Pen var en stor seger för humanismen, öppenheten och förnuftet över den inskränkta främlingsfientlighetens populism.

Men avgörande nu är om han förmår att samla landet bakom sig för de nödvändiga reformåtgärder som krävs för att få fart på det rostigt hackande ekonomiska maskineriet, i åratal handikappat av överregleringar inom näringsliv och arbetsmarknad, en kostnadstung välfärdssektor, ingrodd skepsis mot marknadsliberalism, och en allmänt statskramande ovilja till strukturförändringar.

Flera före Macron har stupat på uppgiften i det så upprors- och strejkglada Frankrike. Och Macron har ju inte ens något etablerat parti i ryggen. Viktigt för utsikterna att lyckas är därför hur majoritetsförhållandena ser ut efter parlamentsvalet i juni.

Sedan är frågan om Macron och hans allierade klarar rycken för vad som väntar, ty att få fransk ekonomi att ömsa skinn kommer att garanterat bli en smärtsam, bråkig och politiskt snårig process. Är Macron av samma virke som Schröder när det verkligen gäller? För Frankrikes och Europas skull måste vi hoppas det.

Dock finns ett hotande spöke i ekvationen som gör Macrons sits flera gånger värre. När Schröder tog risken att löpa reformlinan ut för nationens bästa, blev backlashen att de tyska väljarna föredrog Merkel. Tråkigt för Schröder, men knappast någon förlust för Tyskland, EU och världen.

Macrons dilemma är att den beska medicin han behöver skriva ut för att bota den franska ekonomin – där reformklimatet är betydligt bistrare – kan ge en bieffekt om fem år som heter Marine Le Pen. ”Det ska fan vara teaterdirektör”, skrev August Blanche. Eller fransk president…

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, Frankrike, Tyskland

Gör jobbet för jobben

Skrivit i Corren 15/5:

Är det inte konstigt? Sverige har under tre decennier varit ett mycket reformvänligt land. Pragmatiska politiker på båda sidor den traditionella blockgränsen har genomfört avregleringar och liberaliseringar som på ett närmast revolutionärt sätt förändrat tillvaron till det bättre.

Jämför med hur det var på den gamla gråa monopoltiden runt 1980. Garanterat ingen skulle stå ut att leva i detta Sverige igen, där vi inte ens fick äga våra telefoner (dessa var Televerkets egendom).

Men trots många lyckade strukturreformer och flexibla anpassningar till utvecklingen, tycks det notoriskt svårt att göra något åt den dysfunktionella bostads- och arbetsmarknaden. Problemen bara tilltar för varje år som går, ändå händer föga i den politiska reformverkstaden. Varför?

Särskilt i ljuset av den stora flyktinginvandringen borde partierna inse vikten av att ta sig samman för att riva systemhindren och släppa loss skaparkraften. Det har ju tidigare gått utmärkt på så många andra områden, men på bostads- och arbetsmarknadsfronten är läget märkligt defensivt och kringgående. Det är iögonfallande ohållbart.

Sverige är mitt inne i en brinnande högkonjunktur med stark jobbtillväxt. Något måste därför vara allvarligt fel när arbetslöshetsklyftan är på väg att dramatiskt vidgas mellan nyanlända och infödda. För sämre utbildade flyktinginvandrare som pratar knackig svenska, eller inte behärskar språket alls, är möjligheterna att kunna etablera egen försörjning synnerligen dystra.

Det är tragiskt och destruktivt att dömas till utanförskap med socialhjälp som födkrok. Slår hopplösheten rot vet vi att riskerna ökar för drogmissbruk, kriminalitet och lockelse till religiös/politisk extremism (inte sällan i kombination).

Och vad blir konsekvenserna i längden om allt fler utlandsfödda tvingas leva på skattemedelsbidrag som arbetande infödda jobbat ihop? Då sätts samhällssolidariteten och förtroendet för välfärdsmaskineriet på hårda prov. Det blir en tickande politisk bomb som måste desarmeras medan tid ännu är. Kan vi det?

Självklart. Men inte med Europas lägsta lönespridning, högsta ingångslöner och minst andel enkla jobb.

Den stelbenta arbetsrätten, tunga löneskatter (”arbetsgivaravgifter”) och regelkrånglet för enskilt företagande gör heller inga underverk, direkt.

Vem som helst skulle i princip kunna få ett jobb på dagen, om arbetsmarknaden tilläts fungera just som en verklig marknad – och kunna leva på det jobbet, om skattetrycket justerades så att den allmänna kostnadsnivån i Sverige blev rimligare.

Alternativet? Tja, de mesta annat som testas hittills av såväl S- som M-ledda regeringar har knappast gett imponerande resultat.

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, Arbetsmarknad och sysselsättning, Migration

Blås rent i riksdagen

Skrivit i Corren 11/5:

Häromåret förklarade finansminister Magdalena Andersson att ”skattesänkareran är över i svensk politik”. Hon har hållit ord. Och därmed alltså frångått reformlinjen att reducera skadliga skatter på den skapande ekonomin som inleddes av Göran Persson och fullföljdes av Alliansen, vilket realt ökade skatteintäkterna med 260 miljarder kronor 2000-2013.

Den rödgröna regeringen har i samarbete med det gamla kommunistpartiet istället pricksäkert höjt skatterna på i stort sett allt som rör sig. Till hösten planeras ytterligare förvärrade pålagor, trots att dessa egentligen inte behövs för att budgeten ska gå ihop. Motivet kan således ej vara annat än blott och bart ideologiskt. Skattehöjningar är bra och rättvist, därför att skattehöjningar är bra och rättvist.

Mot denna nattståndna statssocialistiska tes skulle man kunna ställa Calvin Coolidges klassiska uttalande om att ”all beskattning som inte är absolut nödvändig, som inte bortom allt rimligt tvivel bidrar till samhällets välfärd, är enbart en sorts legaliserad stöld”.

Det mest provokativa med S/MP/V-konstellationens agerande är dock att deras mandat i grunden är fiktivt. Har regeringen någon folkvald majoritet bakom sig för att börja hårdbeskatta svenska medborgare igen? Nej.

Det är på grund av den borgerliga oppositionens vankelmod och svaghet, skickligt utnyttjad av Löfven, som den bräckligaste ministären vi haft sedan Ola Ullstens dagar kunnat driva igenom sina budgetar. Ska den splittrade Alliansen lägga sig platt även till hösten?

”Vi kan i längden inte ha en regering som för en ekonomisk politik som inte har stöd i riksdagen”, sa Moderaternas ekonomisk-politiske talesman Ulf Kristersson i februari. Han önskade en gemensam borgerlig budget som skulle fälla regeringens, om SD gav sitt stöd åt oppositionens alternativ i likhet med vad som hände efter valet 2014.

Då utlyste Stefan Löfven ett nyval till mars 2015, vilket emellertid inte blev av eftersom Decemberöverenskommelsen (DÖ) kom i dess ställe – en i efterhand olycksalig lösning som korrumperade den parlamentariska processen och gav S/MP/V ett demokratiskt tvivelaktigt politiskt frikort. Trots att DÖ nu formellt är avskaffad, är det dock osannolikt att Alliansen gör gemensam sak igen.

Varken C eller L vill riskera nyval med så kort tid kvar till riksdagsvalet 2018. Det är begripligt, även om det förstås är demoraliserande med en opposition som frivilligt kapitulerar och åter låter en minoritetsbudget passera som är dålig för landet.

Inom Alliansen har det visserligen grunkats om att riva upp delar av regeringsbudgeten, men vad skulle en sådan lek med elden betyda för framtiden om det blir acceptabelt att skjuta sönder budgetordningen? Så kan vi heller inte ha det.

Eftersom vi lär få leva med trixiga politiska förhållanden, vore det nog sundast för alla parter om det blev lättare att ibland blåsa rent på spelplanen genom nyval som Theresa May precis gjort Storbritannien. Där är mandatperioderna inte fasta som oss, utan rörliga vilket gör att nyval får samma dignitet som ett tidigarelagt ordinarie val.

Finn Bengtsson (M) på riksdagens östgötabänk har nyligen föreslagit just en sådan konstitutionell förändring. ”Demokratin och den rådande situationen hade kanske mått bra av att få lösas ut av svenska folket genom ett extraval när läget visar sig bli ohållbart”, skrev han i Dagens Industri den 2/5.

Mot bakgrund av de senaste årens unkna parlamentariska erfarenheter är det väl ingen tokig idé. Om nyvalsinstrumentet i praktiken blev ett skarpt vapen istället för ett tomt hot, hade det möjligen kunnat leda till framtvingandet av ett friskare klimat och större partipolitisk mognad.

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Ekonomi, Skatter

Bluffa inte pensionärerna!

Skrivit i Corren 10/5:

Förtjänar pensionärerna lägre skatt? Naturligtvis! I ett högskatteland som Sverige borde alla få behålla mer pengar i plånboken. Det ger ökad självständighet och större bestämmanderätt över det egna livet. Varför skulle pensionärer förmenas den möjligheten?

Det är precis som Stefan Löfven uttryckt det: ”De som har varit med och byggt upp vårt land och sett till att vi har den välfärd vi har, de ska ha en bra ålderdom och en trygg sådan”.

Därför synes det välkommet att den annars så glatt skattehöjande regeringen faktiskt vill minska skattebördan med runt 2500 kronor per år för 70 procent av alla svenskar över 65 års ålder. Okej, beloppet är inte jätteimponerande, men ändå något – särskilt för dem med små marginaler som tvingas vända på slantarna.

Men det borde kombineras med rejält sänkt skatt på arbete, vilket faktiskt är ännu viktigare för att garantera våra äldre rimligare ekonomiska villkor. Socialdemokraternas vallöfte om att utjämna skatteklyftan mellan pensionärer och löntagare må låta bra, men bygger i grunden på den vilseledande myten om ”pensionärskatten”.

Begreppet är ren demagogi och lanserades 2006 när Alliansen utmanade Göran Perssons regering med jobbskatteavdraget. Den relativa skillnaden i beskattning som jobbskatteavdraget innebar mellan yrkesarbetande och pensionärer försökte S framställa som en skriande orättvisa.

Uppenbarligen har de lyckats, eftersom det idag även bland Allianspartierna hojats om att ”pensionärsskatten” måste bort.

Retoriken från Kristdemokraternas tillförordnade partiledare Jakob Forssmed är belysande: ”Vi menar att det är orimligt att år efter år upprätthålla skillnaden i beskattning mellan arbetsinkomst och pension. Pension är uppskjuten arbetsinkomst och ska beskattas på det sättet” (Expressen 7/5).

Men pension är inte alls uppskjuten arbetsinkomst i det svenska kollektivistiska kedjebrevssystemet (med dess icke-värdebeständiga statliga fiatvaluta som lök på laxen).

Pengarna som dagens pensionärer betalat in under sin yrkesverksamma tid finns inte. Gårdagens pensionärer har för länge sedan förbrukat dem. De allmänna pensionsfondernas utbetalningar finansieras av dem som jobbar i detta nu.

Gör politikerna det gynnsammare för arbete och företagande, ökar den ekonomiska aktiviteten och tillväxten, vilket i sin tur betyder en robustare pensionsförsörjning. Partier som särskilt säger sig ömma för pensionärerna borde – om de vore ärliga – trycka hårdare på detta fullkomligt avgörande samband.

Eller hur, Stefan Löfven och Jakob Forssmed?

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, Skatter

Behövs Stadshus AB?

Skrivit i Corren 14/3:

Linköpings kommundirektör Paul Håkansson får ännu en fin titel på sitt färska visitkort: verkställande direktör i Stadshus AB. Det är alltså moderbolaget i Linköpings vidlyftiga kommunala bolagskoncern, som bland annat omfattar Tekniska verken, Stångåstaden, Sankt Kors Fastighets AB, Resecentrum Mark och Exploatering, med mera.

Syftet med Håkanssons båda stolar är, som han själv förklarar i Corren den 11/3, kommunledningens önskan om att öka samordningen och lättare lösa finansieringen av kommande investeringsbehov. Men, försäkrar dubbeldirektören om Linköpingspolitikens offentligt drivna företagsverksamheter, ”det finns ingen ambition att minska deras självständighet i de affärer de gör”. Varför inte det?

Inget ont om tjänstemannen Paul Håkansson. Dock synes det olyckligt att någon politisk ambition att minska de kommersiella bolagsaffärerna överhuvudtaget inte tycks finnas inom stadshusets väggar.

Ett basalt krav på ett sunt fungerande, fritt och öppet samhälle är klart markerade rågångar mellan dess olika sfärer. Som nyss belysts på denna sida är exempelvis det partipolitiserade nämndemannasystemet i domstolarna skadligt för rättssäkerheten (vilket konstaterats i såväl vetenskapliga undersökningar, som av den professionella domarkåren). Politiker ska helt enkelt inte syssla med rättsskipning.

Politiker bör heller inte utsträcka sina uppdragsrevir till att bygga bolagsimperier på marknaden. Det är till men för både demokratin och näringslivsklimatet att smälta samman ideologisk maktutövning, offentlig förvaltning och affärsdrivande verksamhet.

Ett kommunalt bolag är en slags skvader som snedvrider konkurrensförhållandena (alltid ytterst med insats av skattebetalarnas pengar som riskkapital), beskär utrymmet för privata näringslivsaktörer, samt gör oberoende insyn och granskning av den kommunala sektorn svårare.

Till detta kommer fenomenet med att politiker i de kommunala bolagsstyrelserna inte sällan tenderar att bli mindre representanter för sina partier och väljare, och mer en särintressekrets av företrädare för ”sitt” bolag.

Vore det inte bättre att börja avyttra affärsfloran i koncernen AB Linköping, förlåt Stadshus AB, och låta duktige Paul Håkansson koncentrera sig på den kommunala kärnverksamheten? Det kan väl åtminstone den borgerliga oppositionen fundera på som eventuell valfråga.

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, Kommunalpolitik, Linköping, Näringsliv

”Sweden first”, ropar S och LO

Skrivit i Corren 15/2:Corren.

En öppen värld eller en stängd? Just nu blåser de politiska vindarna åt det senare hållet, trots att protektionism aldrig varit någon väg till välstånd. I USA sitter en president som med det isolationistiska budskapet ”America first” vill fälla ner gränsbommarna.

Den trista trenden återspeglas även i vårt land, där regeringspartiet Socialdemokraterna i sin gamla ingrodda särintressesamverkan med LO-facken nu blåser till strid i syfte att hindra arbetskraftsinvandrande människor utanför EU-murarna.

Okvalificerade jobb som bärplockare och liknande måste i första hand gå till hugade händer i Sverige, menar näringsminister Mikael Damberg och LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson. Deras argument är att sådana arbeten ska reserveras för flyktingar som ett sätt att lösa integrationsproblemen. Det låter som ett fikonlöv att täcka den mindre altruistiska avsikten med.

LO har aldrig gillat utländsk konkurrens på arbetsmarknaden och SD har aldrig gillat utlänningar. Men många LO-medlemmar och traditionella S-väljare har börjat gilla SD. Försöker S och LO vinna tillbaka ”sitt folk” genom att demonstrera hårdare tag mot arbetskraftsinvandringen?

Det är heller knappast någon hemlighet att LO vill återfå vetomakten över tillståndsprövningarna och därigenom skydda den egna medlemskårens jobbvillkor.

Även i sak är Dambergs och Thorwaldssons idé värdelös. Den bygger på en statisk, kollektivistiskt fyrkantig och svårartad förlegad syn på ekonomin, arbetskraften och näringslivet. Att från ovan pekpinnemässigt kräva att en viss kategori jobb (enklare eller ej) ska utföras av en viss grupp är oförenligt med verkligheten, om vi vill bo i en framgångsrik och dynamisk tillväxtnation.

Människor är inte standardiserade muttrar och skruvar, simpelt utbytbara mot varandra som i maskiner. Människor är individer också på arbetsmarknaden, det är den enskilde företagaren som bäst kan bedöma deras lämplighet för en eventuell anställning. Detta är en kontraktsmässig relation mellan två parter som utomstående helst bör avstå från att lägga sig i.

Arbetskraftsinvandring är inte dåligt för Sverige, tvärtom bidrar den till en starkare, mer välfungerade samhällsekonomi och borde snarast öppnas upp i ökad utsträckning. Att vi sedan behöver många fler enklare jobb, icke minst för att underlätta flyktingars möjligheter till egen försörjning, är en annan femma.

Men vilka liberaliserande förändringar av vår överreglerade och dyrt prissatta svenska arbetsmarknad har LO och S förespråkat för att åstadkomma detta?

Lämna en kommentar

Filed under Arbetsmarknad och sysselsättning, Ekonomi, Fackligt, Socialdemokraterna

Grattis Annika Falkengren!

Skrivit i Corren 17/1:Corren.

”Annika Falkengren lämnar SEB rik som ett troll. Vid sidan av lönen har bankens incitamentsprogram pumpat aktier för tiotalsmiljoner till hennes privata portfölj.”

Så skriver Dagens Industri om SEB:s avgående vd och koncernchef (hon slutar i sommar och flyttar till Schweiz). Totalt har Falkengren dragit in mer än 204 miljoner kronor under sina år i SEB-toppen.

Bankhöjdarna har inte bara rejält tilltagna löner. Som uppmuntran att prestera på jobbet ska det vara bonusar också. Ett problem?

Fråga ägarna. Hur det privata näringslivet väljer att sköta sin verksamhet är en sak för det privata näringslivet.

Banksektorn finns dock anledning för varenda kotte att hålla mycket kritiska ögon på – ty när det gäller denna bransch har Blå Tåget rätt: ”staten och kapitalet sitter i samma båt”.

Dagens ekonomi är driven av lån, spekulation, artificiella bottenräntor och sedelpressar på högvarv. En fulländad symbios mellan staten och finansmarknaden för att hålla konjunkturen i gång, kan den sangviniskt lagde säga. Men det är ett högt spel med växande skuldberg och ihåliga substansvärden.

Bankerna vinstmaximerar glatt i trygg förtröstan om att de gör storkovan i en för dem skyddad verkstad. Som de senaste finanskriserna visat har ju staterna gjort allt för att rädda den tätt sammankopplade banksektorn – samhällets finansiella blodomlopp – undan kollaps.

En storbank får inte gå omkull, minns Lehman Brothers, då hotar dominobrickorna att falla över hela fältet. Tro inte att Sverige är något undantag.

Osund konstruktion är bara förnamnet på detta system. Incitamenten förvrids, marknadsekonomins mekanismer perverteras, bubblor blåses upp, risken för omfattande krascher ökar.

Många kan råka väldigt illa ut, men bankerna har ju som privat näringslivsaktör den unika förmånen att deras förluster och misslyckanden i slutänden alltid tas hand om staten. Vem skulle inte vilja göra affärer på sådana privilegierade krockkuddevillkor?

Klädsamt vore kanske därför om Annika Falkengren sände en tacksamhetens tanke till oss vanliga skattebetalare. Det är vi som varit den yttersta garanten för pengarna hon tjänat in åt SEB och sig själv.

Inte mer än rätt med den där bankskatten som regeringen talar om, tycker nog någon nu. Men säkert som amen i kyrkan är att bankerna inte kommer att offra vinstmarginaler på att betala en sådan skatt.

Den notan får kunderna betala. Som vanligt.

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, Näringsliv