Category Archives: Ekonomi

Lättsinnets tid är över

Skrivit i Corren 18/4:

Vi har en svag minoritetsregering som överlevt relativt bekvämt i fyra år tack vare kombinationen av en ännu svagare riksdag och en ekonomisk högkonjunktur, lättsinnigt eldad med minusräntor och offentlig stimulanspolitik. Glöm att det går att fortsätta på samma spår nästa mandatperiod. Verklighetens fundamenta kommer obevekligen att anmäla sig.

Allt talar för att konjunkturtoppen är nådd och tillväxtkurvorna planar ut under 2019, i värsta fall dyker om tecknen på bostadsmarknadens inbromsning utvecklar sig till en regelrätt kris. Om vi redan dopat vår ekonomi i goda tider, vad ska då tas till när det börjar kärva och luften pyser ur den uppblåsta ballongen? Rimligen blir det svårt att undvika en smärtsam avvänjningskur.

Men man behöver inte måla fan på konjunkturväggen. Det väntar ändå tillräckligt kniviga problem som politikerna omöjligen kan ducka för. Det är demografin som spökar.

Sveriges befolkning ökar väldigt snabbt. I januari 2017 blev vi fler än 10 miljoner invånare och enligt SCB:s prognoser kommer folkmängden att överstiga 11 miljoner inom blott åtta år. Andelen barn och äldre växer sig emellertid mycket större än andelen som arbetar. Det innebär en situation där allt färre måste försörja allt fler och att efterfrågetrycket på välfärdstjänster som skola, vård och omsorg skruvas upp ordentligt.

Hur tänker partierna som vill styra och ställa efter höstens val lösa den ekvationen? Riksrevisionen konstaterade nyligen att det under 2020-talet behövs drygt 20 miljarder kronor per år i ökade statsbidrag till kommunerna och landstingen bara för att behålla nuvarande personaltäthet i välfärdssektorn. Antingen kommer saftiga skattehöjningar att drabba oss framöver, vilket egentligen endast Vänsterpartiet skyltar med som en önskvärd utväg.

Eller så måste, förhoppningsvis mera realistiskt, politikerna bilda handlingskraftiga majoriteter som förmår att osentimentalt prioritera i utgiftsfloran och rationalisera verksamheterna som de ansvarar för. Sjukvårdens bysantinskt ineffektiva organisation kunde exempelvis vara en lämplig start för en genomgripande, kostnadsdämpande reformering.

Sedan är det naturligtvis fullständigt ohållbart att slösa bort skattepengar på absurt olönsamma höghastighetsbanor eller på lyxiga simhallsbyggen som i Linköping. Värnet av välfärdens kärna och statens huvuduppgift att förse medborgarna med polis, försvar och ett fungerande rättsväsende måste gå före alla partipolitiska prestigeprojekt av ringa eller ingen nödvändig nytta.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi

Kronan borde vara guld värd

 

Skrivit i Corren 9/3:

Det är högkonjunktur i Sverige. Hjulen snurrar så det brinner i naven. Inflationen är låg. Statsfinanserna anses goda. Ändå blir vi fattigare, vilket ekonomianalytikern Henrik Mitelman ger en rysande påminnelse om i Dagens Industri (8/3).

På två år har den svenska kronan tappat en fjärdedel (!) av sitt värde mot euron. Den långsiktiga urholkningen av våra pengar skulle kunna bli ämnet för en skräckfilm. Om du i mitten av 70-talet växlade in en svensk hundralapp i Schweiz fick du lika många francs tillbaka. Nu skulle en schweizisk hundring kosta dig drygt 870 kronor!

Som ett illustrativt mått på vår förlorade köpkraft är det chockerande – ungefär som vi vore utsatta för ett ständigt pågående, smygande rån.

Men om vår ekonomi går så himla bra idag, varför stärks inte kronan? Henrik Mitelman pekar ut riksbankschefen Stefan Ingves och statsminister Stefan Löfven som bovarna. Den förre envisas med sin minusräntedoping. Den senare har börjat orda om att återinföra förmögenhetsskatten, vilket sätter en framtida risk för nya kapitalutflöden på tapeten. Signalen till valutamarknaden blir att svensk ekonomi är opålitlig och därmed fortsätter kronan att ta stryk.

Säkert ligger det mycket i den analysen. Men förlåt en vanlig dumbom. Varför har vi alls pengar som notoriskt kan skvalpa och värdeförsämras på detta sätt? Inte för att jag vill övergå till euron, som i första hand är ett politiskt projekt syftande till att bygga ett ännu mer centraliserat EU. Däremot önskar jag en krona som vore hållbar. Är det en omöjlig tanke?

Jag har ofta tyckt det är något fundamentalt lurt med en statlig fiatvaluta, alltså pengar utan annat värde än graden av politiskt-institutionellt förtroende. Uppenbarligen har vårt land vissa problem på det området, sett till hur ruskigt svag kronan är.

Konstigt att inte partipolitikerna står i kö till närmaste talarstol för att debattera Sveriges kronkollaps, förresten. Det är ju snart val och folkets usla köpkraftsutveckling borde väl vara hett stoff. Men tydligen icke så. Kass krona sägs ju vara fenomenalt för exportindustrin och så vidare… Fast jag bär ändå på en gnagande känsla av att vara blåst.

En gång hade vi faktiskt pengar som representerade ett objektivt, stabilt och garanterat värde: guld. Idag anses den idén hopplöst knäpp av de flesta förståsigpåare och vad vet en enkel knegarskribent som jag?

Jag vet bara att kronan infördes som svensk valutaenhet 1873 samtidigt med guldmyntfoten, något som alla utvecklade länder då hade. Våra kronor kunde lösas in överallt till samma säkra värde. Men systemet föll när första världskriget bröt ut. Mobiliseringen krävde en snabb och väldig statlig utgiftsexpansion, som stormakterna finansierade genom skenande sedelpressar och förvägrad guldinlösen.

Jag har sparat ett gammalt nummer av Ekonomisk Debatt (nr 1/2000) där nationalekonomen Lars Jonung summerar guldmyntfotsåren fram till 1914 enligt följande:

”Den makroekonomiska utvecklingen i världsekonomin under den klassiska guldmyntfoten framstår som lyckosam: förhållandevis hög tillväxt, stabil prisnivå, låga och konstanta räntor, globala finansiella marknader som hanterade stora kapitalflöden utan destabiliserande spekulation mot de fasta valutakurserna samt omfattande internationell rörlighet för arbetskraften. Detta var en glansperiod för den liberala ekonomiska världsordningen”.

Knäppt?

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi

Reagans arv i vanhävd

Skrivit i Corren 8/3:

USA:s republikaner har länge bejakat frihandeln. Partiets störste moderne ikon, president Ronald Reagan (”The Gipper”), deklarerade 1986: ”Vår handelspolitik vilar på den fasta grunden av fria och öppna marknader. Jag drar den ofrånkomliga slutsatsen av allt vad historien visat: ju friare handelsflöden i världen, desto större blir de mänskliga framstegen och desto starkare blir freden mellan nationerna”.

Det var ingen tom retorik. Bland annat tog Reagan initiativet till en allmän liberalisering av världshandeln inom ramen för dåvarande multilaterala Uruguayrundan i GATT (som senare blev dagens WTO), syftande till att minska tullar, regleringar och kvoter.

Reagan tog de inledande stegen till förverkligandet av Nafta – det nordamerikanska frihandelsavtalet mellan USA, Kanada och Mexiko – som var en vision han gick till val på redan 1980. Förvisso tvingades Reagan av kongressmajoriteten till en del reträtter för att ”skydda” hemmamarknaden.

Men det var skönhetsfläckande undantag från en annars konsekvent och framgångsrikt driven linje att riva handelsmurarna. När han efter sina åtta år i Vita huset lämnade presidentämbetet 1989 hade det samlade värdet av landets import och de utländska investeringarna i USA nära nog fördubblats!

Reagans insatser var av oskattbar välståndsfrämjande betydelse, såväl för USA som övriga länder och Sverige icke minst. Global frihandel, med sin internationella arbetsfördelning och sitt effektivare resursutnyttjande, är oöverträffat som medel att höja standarden för breda grupper, öka konkurrensen och innovationsförmågan i näringslivet, lyfta människor ur armod och reformera levnadsvillkoren i positiv riktning.

Inte undra på att en ledande republikan som Paul Ryan, talman i kongressens representanthus, förklarat sig ”extremt oroad” över Donald Trumps eldfängda protektionistiska utspelsoffensiv.

Ur led är sannerligen tiden. Den nuvarande republikanske presidenten är komplett väsensskild Ronald Reagan, uppenbart inställd på att omintetgöra arvet efter den liberala renässans inom världshandeln som ”The Gipper” gick i bräschen för under 1980-talet.

I värsta fall hamnar vi i en mycket kostsam och besvärlig regressionsperiod. Dystra frågor radar upp sig. Vad blir exempelvis resultatet av den stundande omförhandlingen av Nafta? Hotar ett handelskrig mellan USA och Europa?

Som väntat gick statsminister Stefan Löfven på pumpen när han i tisdags mötte Trump och försökte rådslå om dennes drastiska importtullar på stål och aluminium. Presidenten backade inte en millimeter. Under den gemensamma presskonferensen i Vita huset efteråt var Trump snarare än mer stridslysten.

Att Löfven som inte bara Sveriges, utan även EU:s representant, reagerar mot Trumps frihandelsfientlighet är naturligtvis riktigt, även om orden inte biter på presidenten (men förhoppningsvis på vettigare krafter i kongressen och inom USA:s industrisektor). Vi måste hålla fast vid det som rätt. Just därför finns också skäl att protestera mot Bryssels ilskna skrammel om vedergällningstullar mot amerikanska varor.

Trumps dumheter är illa nog. En hämndlysten upptrappning av EU skulle bara göra ont ondare och slå tillbaka mot oss själva. Lär av Reagan, den äkta republikanen. Med protektionism finns inga vinnare. Enbart förlorare.

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, EU, USA

Löfven i lejonets kula

Skrivit i Corren 6/3:

Man måste önska Stefan Löfven lycka till, ty idag överlägger han med Donald Trump i Washington. Mötets syfte är, enligt regeringens hemsida, att ”ytterligare fördjupa” de svensk-amerikanska relationerna på ekonomins och säkerhetspolitikens område.

Det är onekligen centrala frågor för en liten exportberoende nation som är granne med Mordor, i skepnad av Vladimir Putins Ryssland. Chansen att Löfven möter någon större förståelse hos Trump, eller ens lyckas föra ett seriöst och meningsfullt samtal, måste emellertid betraktas som tragiskt ringa.

Sveriges förbindelser till USA är ju annars gamla och varma. Redan i april 1783 undertecknade Gustaf III:s Parisambassadör Gustaf Philip Creutz (för övrigt en briljant poet med klassikern Atis och Camilla på sitt CV) och den nya amerikanska republikens dito Benjamin Franklin ett vänskaps- och handelsfördrag mellan våra bägge länder.

Sverige blev därmed först i världen att som icke-inblandad stat i frihetskriget erkänna den tidigare brittiska kolonins självständighet. Men om Trump överhuvudtaget känner till dessa stolta historiska band (föga sannolikt med tanke på hans monumentala obildning och ignorans) vinner nog Löfven ändå ingen goodwill på att hänvisa till dem.

Aldrig tidigare har USA haft en president som stått i en sådan illavarslande opposition till Sveriges vitala intressen och varit så främmande för rationell argumentation. Vårt näringsliv och hela välstånd är beroende av frihandel. Trump är en mot allt ekonomiskt förnuft besatt protektionist som vill riva upp ingångna avtal och resa isolationistiska murar runt USA.

Förra veckan orsakade han global skrämselhicka genom att annonsera höga tullar på stål och aluminium, basala insatsvaror för industrin. Farhågorna att detta skulle utlösa ett förödande internationellt handelskrig välkomnade han på sitt karaktäristiskt obalanserade och patologiskt konfrontativa vis. Dylika konflikter är ”bra, och lätta att vinna” trumpetade presidenten ut på twitter. Vad hoppas Löfven hämta från en pratstund med en sådan figur?

Lika kamikazeaktigt framstår det att tala vettigt med Trump om Sveriges utsatta säkerhetspolitiska läge gentemot ett alltmer hotfullt Ryssland. Putin är den enda världsledare som USA:s president uppriktigt gillar, undvikit att säga ett ont ord om – och vars regim Donald Trump till råga allt är under utredning för att landsförrädiskt ha kollaborerat med i sin valkampanj 2016.

Risken för ett diplomatiskt fiasko är lindrigt sagt överhängande. Klarar sig statsminister Löfven från att förödmjukas av Trump bör han ta det som en seger.

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, Säkerhetspolitik, USA, Utrikespolitik

Sårbart utan kontanter

Skrivit i Corren 24/1:

En kär vän gav mig rådet att spara minst 50 000 kronor i kontanter, gömma dem i ett bankfack och inte röja dessa pengars existens för någon. Man kan ju aldrig veta vad som händer i livet. Och vem kan man i egentligen bergsäkert lita på? En lagom tilltagen hemlig sedelbunt var alltid bra att ha till hands som ett frihetligt trygghetskapital, bortom övriga världens snokande blickar.

Kanske ett tips som MSB – Myndigheten för samhällsskydd och beredskap – bör fundera på som en allmän rekommendation till svenska folket, nu när vi åter manas att förbereda oss på att krig och ofärdstider kan komma.

En kvalificerad angripare som vill lamslå Sverige sätter rimligen in första stöten mot elsystemet samt mobil- och datanätet. Blackout i riket! En konsekvens blir svårigheten, än värre omöjligheten, att handla med kort eller använda andra digitala betalningsformer. Räkna med cash som regerande king igen.

Min väns råd var nog inte dumt, i princip. Men akta dig för att följa det! Bankerna tillåter nämligen inte kontanter i sina fack sedan flera år tillbaka. Anledningen är EU:s lagstiftning mot penningtvätt, terrorfinansiering och liknande kriminella otrevligheter. Dock kan ingen hindra dig från att förvara pengarna i det mest klassiska av ställen: madrassen.

Att ha en större summa kontanter hemma varnar emellertid polisen av goda skäl för, så vad göra? Måhända kan MSB klura ut något fiffigt alternativ vad det lider, om myndigheten är intresserad av problematiken. Fast frågan är vad det skulle hjälpa när fysiska pengar ändå ser ut att gå sotdöden till mötes i Sverige.

Bankerna vill ogärna befatta sig med kontanter längre, överhuvudtaget. Trenden börjar märkas även i butikerna. Elgiganten Phone House vid Stora torget i Linköping är ett aktuellt exempel. Denna affär, liksom många i samma kedja, har bestämt sig för att helt nobba sedlar och mynt (Corren 23/1). Motivet är begripligt.

Man vill minska rånrisken och värna personalen, kontanthantering medför fördyrande omkostnader – och en förkrossande majoritet av kunderna föredrar ju kort i vilket fall. Det är signifikativt för utvecklingen av våra betalningsvanor, i rasande fart är vi på väg mot ett samhälle där kontanternas roll är nästintill utspelad. Storebror i George Orwells dystopiska roman 1984 hade förtjust gnuggat händerna.

Ty med kontanternas försvinnande görs vi inte bara sårbarare vid nationella krislägen. Den personliga integriteten i vardagens fredliga lunk äventyras också. Statens finmaskiga nät för övervakning och kontroll kan dras åt på ett dramatiskt sätt. Diverse skurkar får det trassligare att dölja ekonomiskt relaterad brottslighet, visst.

Samtidigt inskränks vanliga medborgares legitima frihetsutrymme. Varje gång vi handlar kontantlöst lämnas digitala spår, minsta transaktion dokumenteras och våra privatliv blottas för detaljerad kartläggning. Den civila zonen utanför politikersektorns och myndighetsapparatens långa fingrar krymper ytterligare.

Poängen med 50 000 hederligt förtjänade, undanstoppade kronor i sedlar är att stärka egenmakten och kunna gardera sig mot alla eventualiteter. Men i ett land där cash har abdikerat som king står individen vådligt naken.

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, Frihet

200 miljardersfrågan

Skrivit i Corren 10/1:

Här har partipolitikerna som till hösten siktar på att vinna väljarnas gunst något att bita i. Det är Riksrevisionens granskningsrapport som bär den sövande torra titeln Tillämpningen av det finanspolitiska ramverket, RIR 2017:32. Innehållet är dock desto explosivare.

”Den demografiska utvecklingen under 2020-talet kommer att innebära fortsatt växande utgifter för de välfärdstjänster som kommuner och landsting ansvarar för”, skriver Riksrevisionen i den sammanfattande inledningen och konstaterar:

”Om personaltätheten i välfärdstjänsterna ska vara oförändrad behöver statsbidragen i genomsnitt öka med drygt 20 mdkr per år under 2020-talet. Det motsvarar en ökning av statsbidragen på drygt 200 mdkr mellan 2020 och 2030 enligt de beräkningar som Riksrevisionen tagit del av men som inte uttryckligen redovisas i de ekonomiska propositionerna”.

Det sistnämnda betyder rakt ut sagt att regeringen försökt mörka den obekväma ”utmaningen”, som skitjobbiga problem att förtvivlat slita sitt hår över eufemistiskt brukar betecknas på politikerspråk.

Och det är klart, något skojigt budskap att trumpeta ut vitt och brett inför en valrörelse är det väl inte – varken för regeringen eller oppositionen. Men att låtsas som det regnar är naturligtvis heller inte särskilt ärligt mot väljarna.

Vi har alltså en situation där antalet äldre bara ökar och ökar, även barn i viss utsträckning, vilket skapar ett växande tryck på leverans från vården, omsorgen och skolan.

Som om inte den stigande mångmiljardnotan för detta vore nog, har Sverige svettigt dyra integrationsproblem. Stora grupper nyanlända får inte arbete på många år, utan hamnar i långvarigt och socialt destruktivt bidragsberoende.

Därtill lär nuvarande högkonjunktur vika nedåt under nästa mandatperiod, vilket gör att kostnadstsunamin som Riksrevisionen pekar på blir ännu kärvare att hantera för stackarna vid makten.

Hur skulle då lösningarna kunna se ut? Den enkla vägens politik är att höja skatterna, förstås.

Sveriges kommuner och landsting, SKL, har redan återkommande larmat om att detta krävs för att säkra välfärden, om inga andra åtgärder vidtas. Grejen är bara att skattetrycket i Sverige är väldigt högt som det är – 44,1 procent av BNP, tillsammans med Finland det fjärde högsta i OECD-ligan och nästan hela 10 procent över snittet bland konkurrande industriländer (Ekonomifakta, 27/11 2017).

Det medför att ännu högre skatter riskerar att skada produktiviteten i samhällsekonomin. Snarare vore det i vårt läge lämpligare om politikerna sänkte skatterna för att få mer pengar. Låter det paradoxalt?

Begrunda följande exempel från den svenska verkligheten. De tidigare S- och M-ledda regeringarna sänkte mellan 2000-2013 skattetryckets andel av BNP från 49 till 42,9 procent. Det gjorde att ekonomins hjul kunde snurra lite friare och generera mer, inte mindre, resurser till den offentliga sektorns utgiftsområden. Realt ökade skatteintäkterna med ungefär 260 miljarder kronor.

Men sådant är inte allena saliggörande. Samtidigt måste välfärdens kärna prioriteras hårdare och verksamheterna effektiviseras bättre, icke minst genom de möjligheter som digitaliseringen och robotiseringen ger.

Landstingsvårdens tungrodda organisation skriker efter reformering och inom kommunerna får det nog vara slut på att – som i Linköping – satsa skattebetalarnas pengar på lyxiga simhallar för 760 miljoner kronor, eller vad nu detta lokala prestigebygge väntas landa på.

Andra förslag? Fråga politikern som vill ha din röst.

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, Politik, Skatter

Vårt behov av Nicolin

Skrivit i Corren 23/11:

Så tvingades Leif Östling att kasta in handduken. ”Sveriges företagare måste med full kraft kunna argumentera för ett bättre företagsklimat, där skatter och avgifter är en viktig del, utan att störas av eventuella debatter om min person”, lät han hälsa i ett pressmeddelande om sin avgång.

Uppenbart är att Svenskt Näringsliv inte pallade att backa upp sin ordförande, utan istället hukande och skotträdda såg det bäst att vinka ut honom genom dörren. Patetiskt. Det är som ett återfall i det sena 60- och tidiga 70-talets ryggradslösa ängslighet, då både näringslivet och borgerligheten vek ner sig för den politiska vänsterns problemformuleringsprivilegium.

Mönstret i ”affären” Östling förskräcker på ett liknande sätt.

Han gjordes till måltavla av statstelevisionen som någon slags moraliskt dubiös person. På vilken grund? Han hade fullt lagligt värnat sin privata, förvärvade egendom genom skatteplanering utomlands. Han ifrågasatte i kärnfulla ordalag vad han egentligen fick för pengarna som betalats till den svenska fogden.

Därmed ställdes i blixtbelysning den problematiska kombinationen av vårt hårda skattetryck och hur de offentliga systemen brister i återleverans. På ett djupare plan handlande det om relationen mellan det kreativa och skapande Sverige kontra det kontrollerande och bevakande. Såväl sakligt som ideologiskt ingen helt bekväm diskussion för kollektivisterna på statsmaktens kommandohöjd. Direkt gick drevet igång.

LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson fördömde, likaså statsminister Stefan Löfven, finansminister Magdalena Andersson utmålade rent av Leif Östling som en samhällsfara. Något annat var knappast att vänta från det skattehungriga regeringspartiets folk. Men att ledande borgerliga företrädare som Jan Björklund, Annie Lööf och Ulf Kristersson svansade efter i mobben?

Symptomatiskt ekar även eftergivenhetens opportunistiska ynkedom bland Svenskt Näringslivs representanter.

”Hans uttalande provocerar väldigt många svenskar och skapar också en klang i samtalsklimatet som inte är önskvärd”, säger styrelseledamoten Maria Mattson Mähl om sin ordförandes sorti.

Men kanske var Leif Östlings provokation exakt vad som behövdes? Hade borgerligheten samlats bakom honom istället för att fly fältet kunde vi fått en spänstig, välbehövlig debatt om sånt som äganderättens fundamentala betydelse, vikten av ett rimligare skatteuttag, att staten inte implicit får betrakta alla medborgarnas ihoparbetade pengar som systemets, att politiker och förvaltning måste använda offentliga medel effektivare och med större respekt, och så vidare.

Den chansen försatte man. Kurage, kompass och självförtroende saknades. Möjligen inte förvånande med tanke på den bleka oppositionspolitik som Alliansen bedrivit under hela denna förlorade mandatperiod.

För Svenskt Näringslivs del kan man bara önska att organisationen, precis som blev fallet på den gamla SAF-tiden, rycks upp ur sin defaitism av någon opinionsbildande tuffing i stil med Curt Nicolin.

Han provocerade definitivt många och skapade en klang i samtalsklimatet som bidrog till att Sverige utvecklades i friare, liberalare och företagsvänligare riktning på 80-talet.

Vad hände med den kampglada nicolinska andan?

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, Näringsliv, Skatter