Jazz People (6)

”Gray skies are just clouds passing over.”
– Duke Ellington

Nastase – världens bästa spelare någonsin?

Rolf Norberg – medlem i vårt legendariska DC-lag 1975 – fyller 60 år och intervjuas i dagens DN. På frågan om vilken tennisspelare han tycker är bäst genom tiderna svarar Norberg: Ilie Nastase.

Överraskande kanske, men Norberg har definitivt en poäng. Nasty var en extremt begåvad spelare, som borde vunnit betydligt fler än bara två GS-titlar (US Open 1972, Franska öppna 1973).

”Han hade ett fantastiskt spel och tillslag. Nastase spelade med både kraft och känsla och rörde sig som en katt på banan”, menar Norberg. Tyvärr var det väl Nastases bristande disciplin och fallenhet för diverse frestelser utanför banan som begränsade framgångarna.

Å andra sidan var den busige tjecken alltid jäkligt rolig att kolla på. För övrigt har Nastase skrivit en deckare – Tiebreak – som håller helt okej klass. Väl värd att spana efter på antikvariaten.

Rolf Norberg huserar numera som bekant på Eurosport, där han förgyller våra liv som expertkommentator i tennis. Vilket onekligen är en passande syssla för någon som gift sig med dottern till Bengt Grive. Varmt grattis på födelsedagen, Rolf!

Sök ansvaret där det bör utkrävas

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

Redan börjar myterna spridas. Håkan Juholt fick aldrig en ärlig chans. Det var mediadrevet som avsatte honom. Journalisterna blåste upp varje misstag han gjorde till orimliga proportioner.

Så har det låtit från många socialdemokrater, ivrigast från Göran Greider. Men att lasta medierna, är ungefär lika sakligt korrekt som påståendet att Tyskland förlorade första världskriget genom en dolkstöt i ryggen.

Om sanningen får dock inte råda någon tvekan. Juholt var en vandrande tragedi som partiledare. Med rader av självmål sköt han sig och det egna partiet i sank. Listan av grodor, orimligheter och motsägelser tog aldrig slut. Vad skulle journalisterna gjort? Låtit bli att rapportera om att Reinfeldts utmanare till landets tyngsta officiella ämbete var en notoriskt ostrukturerad, slarvig och illa påläst lättviktare?

Det är farligt om myter tillåts överskugga fakta. Att dolkstötslegenden i Tyskland fick fäste, bäddade bara för en värre katastrof längre fram. Om det odlas konspirationsmyter inom S att ”högerpressen” på ett orättvist sätt fällde Juholt, får man kallt räkna med att partiet får ännu jobbigare att komma upp ur diket.

Första steget till en comeback måste vara att se verkligheten som den är. Och att utvärdera varför det blev så. Efter tio månader med Juholt blev Socialdemokraternas varumärke som seriös politisk kraft allvarligt skadat. Det parti som fortfarande är Sveriges största i riksdagen höll på att göra sig irrelevant.

Ändå har jag svårt att klandra den stackars Juholt. Han gjorde nog så gott han kunde för att spela en roll som låg långt bortom den egna förmågan. Skulden för haveriet måste till icke ringa del bäras av den hemlighetsfullt verkande valberedning, som bakom stängda dörrar övertalade Juholt att ikläda sig en på tok för stor kostym.

I mars förra året deklarerade valberedningens ordförande Berit Andnor: ”Valberedningen anser att det enbart är Håkan Juholts person som är intressant. Inga andra personer”. Hur tänkte man då? Vilket ansvar anser man sig ha efter debaclet?

Idag ligger tillvaron mänskligt att döma i ruiner för denne utvalde person, en i grunden hygglig och välmenande småstadspolitiker från Oskarshamn. Partiet han försökte leda skakas av den värsta krisen i mannaminne. Reinfeldt tycker sig sannolikt sitta väldigt säkert i Rosenbad. Även Berit Andnor sitter bekvämt på sitt landshövdingeresidens i Karlskrona.

Men frågan är knappast orimlig att ställa. Vad säger Andnor nu: till väljarkåren, till S-medlemmarna och framför allt, till Håkan Juholt själv?

Socialdemokraterna behöver en Ohlin

En Tage Erlander som statsminister, ständigt badande i svett eftersom oppositionsledaren var en Bertil Ohlin – det var ingen dålig politisk situation (synd bara att aldrig deras roller skiftade på grund av dåtidens bisarra tvåkammarsystem).

Exemplet Erlander/Ohlin är belysande för vilken tragisk katastrof Håkan Juholt är. Egentligen inte främst för Socialdemokraterna. Utan för landet och svensk demokrati. Makt måste alltid effektivt kunna utmanas. Juholt utmanar endast löjet.

I skrivande stund är Socialdemokraternas verkställande utskott samlat på Sveavägen. Låt oss hoppas att VU tar sitt förnuft till fånga och bestämmer sig för att riksdagens största parti behöver förändring i toppen. Någon så briljant förmåga av Ohlins legendariska kaliber finns måhända inte att uppbringa längre. Men hur svårt kan det vara att åtminstone kunna skaka fram en ansvarsfull och kompetent ordförande?

Jazz People (5)

”Hot can be cool, and cool can be hot, and each be both.
But hot or cool man, jazz is jazz.”
– Louis Armstrong

Ge oss spårvagnen tillbaka

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

En kontaktledningsstolpe vid Borgmästarekajen. Det är i stort sett vad som återstår av Karlskronas spårvagnslinje, nedlagd redan 1949. Idag står stolpen som ett nostalgiskt minnesmärke över en svunnen epok. Ett anklagande minnesmärke, rent av.

”Jag beklagar att vi inte behöll spårvagnarna i Karlskrona”, sa tekniska nämndens ordförande Tommy Olsson (KD) när den nyrenoverade kontaktledningsstolpen sattes på plats häromveckan.

Det beklagandet är han nog inte ensam om. Och inte bara av sentimentala skäl. Även strikt rationellt framstår nedläggningen som ett av de minst genomtänkta besluten kommunen fattat.

I nästan fyrtio år rullande våra spårvagnar mellan ändhållplatserna Bergåsa och Amiralitetsgatan 17 på Trossö. Invigningen skedde strax före jul 1910. Men den satt långt inne. Politikerna i stadsfullmäktige höll sig in i det sista kallsinniga till att bygga modern kollektivtrafik.

Anledningen var undfallenhet mot kapitalstarka fastighetsägare i centrum. Dessa var rädda för att spårvagnar skulle locka deras lönsamma hyresgäster att flytta till billigare boende utanför stadskärnan. Det var först genom en folklig namninsamling och krav på att starta en privat spårvagnslinje, som Karlskronas styrande tvingades ge upp motståndet.

Resultatet? Spårvagnarna blev snart ett kärt inslag i stadsbilden och bidrog till att kommunen kunde expandera och moderniseras. 1946 hade Karlskrona flest antal passagerare per vagnkilometer (6,2) bland Sveriges då elva städer med spårvagnstrafik (jämför exempelvis med Stockholm där motsvarande siffra var 5,2 eller med Göteborgs 4,6).

Ändå blev Karlskrona snabbast med att skrota sina spårvagnar bara tre år senare. Vagnparken var sliten, rälsen illa underhållen och bussar tycktes som ett smidigare alternativ.

Numera har dock spårvagnar fått en renässans över hela världen, inklusive Sverige. Man har sent om sider insett att bussar i stadstrafik står sig slätt mot spårvagnar. De senare har högre kapacitet, är effektivare, säkrare, miljövänligare och långsiktigt lönsammare samhällsekonomiskt. Spårvagnar gör städer attraktivare.

Till skillnad mot busslinjer, vilka när som helst kan dras om och försvinna, representerar spårvagnar kontinuitet och trygghet. Hållplatserna blir som fasta bastioner i en föränderlig värld, och fungerar därmed strukturerande genom att dra till sig butiker, bostäder, service, arbetsplatser och annan verksamhet. Värdet på omkringliggande fastigheter stiger också.

Förvisso var det dumt att fimpa Karlskronas spårvagnar. Men det är kanske inte omöjligt med en comeback?

Jazz People (4)

”It’s all about creation and surprise. It just needs to be appreciated and watered like flowers. You have to water flowers. These peaks will come again.”
– Sonny Rollins

Stairway to Heaven

 Jim Lambie,  Zobop (Metallic Color Stairs), 2005.

Ingen vila i frid för Vasas offer

I helgen betalade jag 110 kronor i entré för att titta på ett av den svenska stormaktsepokens mest grandiosa misslyckanden: det felkonstruerade regelskeppet Vasa. Fartyget som inte hann segla många hundra meter innan hon kantrade och sjönk mitt i Stockholms ström.

Vasamuseet är påkostat och intressant, skeppet mäktigt och fantasieggande. Besökaren ställs även ansikte mot dödskalle med katastrofens offer. Intill den olycksaliga 1600-talsbåten har man lagt ut en rad gapande skelett från Vasas besättning. Museifolket har hittat på namn åt kvarlevorna också. Benhögen på bilden är döpt till ”Ivar”.

När vraket efter Vasa bärgades 1961 fann man resterna av femton personer som följt med skeppet till botten. Två år senare begravdes dessa människor under högtidliga former på Galärvarvskyrkogården.

Senare grävdes skeletten upp igen för att genomgå en grundlig arkelogisk undersökning. Om detta är ingenting att säga, det var vetenskapligt motiverat. Men att museet idag låter Vasas förolyckade människor ligga till allmän beskådan vid vraket känns…. ganska obehagligt. Och respektlöst.

Vilket meningsfullt musealt värde har det att fläka ut likdelar på detta vis? Noll. Det krassa skälet är väl att man på ett billigt sätt vill försöka kittla besökarna. Som om inte Vasaskeppet i sig vore spektakulärt nog. Jag kan inte låta bli att undra om Vasamuseets krämare själva skulle vilja stoppas ner i glaslådor efter döden och enligt samma modell tvingas schavottera i offentligheten med sina vitnande benknotor.

Made in Stockholm

Vasa Marine Systems. Quality engineering since 1628.