Leve habsburgarnas Europa!

Lyssnar här på det mångetniska, toleranta, kulturellt och ekonomiskt blomstrande Österrike-Ungerns nationalsång (komponerad av Joseph Haydn). Den frihetliga dubbelmonarkin Habsburg minner om ett Europa som Stefan Zweig skriver om i Världen av igår:

Vi kunde ägna oss mer ostört åt vår konst, våra intellektuella böjelser, mer individuellt, mer personligt utforma våra privatliv. Vi kunde leva mer kosmopolitiskt, då hela världen stod öppen för oss. Vi kunde resa utan pass och tillstånd, vart vi ville, ingen förhörde oss för att utröna vår politiska inställning, härkomst, ras och religion.

Något att tänka på i denna tid när ljusets fiender trampar fram i sina kängor.  Jag vill inte bo i deras land. Jag vill bo i Österrike-Ungern. Play it again, Sam. 

Brittisk höst

Stil och klädsel är inte allt. Men ändå en hel del. Som den amerikanske skribenten och predikanten Henry Ward Beecher uttryckte det:  ”Clothes and manners do not make the man, but when he is made they greatly improve his appearance”.

Själv väljer jag i höst, som synes, att inspireras av den klassiskt brittiska looken, inklusive bowler. Jag var en smula tveksam till hatt inledningsvis, men huvudbonaden kändes snart som ett naturligt och oumbärligt inslag. Väldigt skön är den också. Bowlern förtjänar helt klart en renässans, eller vad tycker ni?

Skickligt suggestivt om Palmemordet

Nästa år är det precis tre decennier sedan statsminister Olof Palme sköts ihjäl på öppen gata i Stockholm. Trots en av de mest omfattande mordutredningarna i världen har den svenska polisen inte lyckats lösa brottet. 

Frilansjournalisten och författaren Gunnar Wall har tidigare skrivit två intressanta böcker om mordet (Mörkläggning: statsmakten och Palmemordet, 1997, och Mordgåtan Olof Palme, 2010). Denna höst har han utkommit med en tredje – Konspiration Olof Palme: mordet, politikern och hans tysta fiender. 

Det bör påpekas att Wall inte är någon knäppgökig rättshaverist, utan en gediget insatt och källkritiskt granskade yrkesman. Få inom medieskrået behärskar det labyrintiska materialberget kring Palmemordet lika väl. 

I denna bok går dock Gunnar Wall mycket längre än i sina bägge föregående verk och är mer spekulativt inriktad. Han  fokuserar på vilka krafter som kan tänkas ligga bakom dådet. Att det skulle varit en ensam missbrukare från Rotebro (Christer Pettersson) som hållit i den rykande pistolen avfärdas i princip som ett medvetet tillverkat villospår. 

Den historien var, i likhet med Hans Holmérs märkligt obstinata fixering vid PKK, avsedd att förleda allmänheten och rikta bort ljuset från de verkliga gärningsmännen. Det skulle onekligen förklara det chockerade antal missgrepp och amatörmässiga klantskalligheter som kantade utredningen under de första åren. 

Istället var det, menar Wall, en hemlig paramilitär styrka, dold i statsmaktens mörkaste vrå, som organiserade och utförde attentatet mot den svenska demokratin. Denna gruppering kallades Stay Behind och ingick sedan kalla krigets gryning i NATO:s europeiska gerillanätverk, som skulle aktiveras i händelse av sovjetisk ockupation. 

Stay Behind var en sluten krets av höga samhällstoppar inom försvar, politik och näringsliv som med tiden kom att uppfatta Olof Palmes radikala politiska kurs, i synnerhet hans mjukryggade hållning mot Moskva, som ett hot mot både Sverige och västalliansen.

Alltså måste Palme bort och inte ens Ingvar Carlsson vågade ta i den ytterst känsliga saken. Snarare bidrog Carlsson som ny statsminister aktivt till att spaningarna under den notoriske S-fixaren Holmér körde i diket (vilket därefter fick sin fortsättning i den ökända Ebbe Carlsson-affären). 

Gunnar Wall lägger skickligt fram sin konspirationsteori med rader av suggestivt ihopfogade pusselbitar. Det är verkligen rafflande läsning. Men nosar han på sanningen? Helt omöjligt är förstås det inte, fast en rejäl dos försiktig skepsis är definitivt att rekommendera. 

Ty hårdfakta målet är ännu i denna dag inte direkt mycket att skryta med. Gunnar Wall sammanfattar själv i bokens början det enda vi rimligt säkert vet i följande rader:

Det väsentliga kan formleras i stort sett så här: Olof Palme blev skjuten till döds i hörnet av Sveavägen och Tunnelgatan omkring klockan 23.21.30. Mördaren sköt ytterligare ett skott och flydde sedan in på Tunnelgatan.

Resten har förblivit ett mysterium. 

Läsningens dramatik

Den portugisiske poeten Fernando Pessoa menade att litteraturen är beviset på att livet inte räcker till. Bokstävernas världar låter oss med slösande generositet spränga vilka gränser som helst, nå bortom valfria fjärran horisonter, erbjuder ett överdåd av fördjupande kunskaper och vidgade erfarenheter.

Där finns inga av de vardagliga bojor som håller oss fast i den egna inskränkta kretsen, skymmer synfältet och begränsar handlingsalternativen.

Som Olof Lagercrantz skrev: ”Jag andades böckernas luft. De bjöd på en utvidgning av mitt liv. Det lät mig se sådant jag inte själv kunde se och träffa människor som levde intensivare och mera dramatiskt än jag gjorde”.

Per Wästberg, en annan lika passionerad litteraturälskare, intygar: ”Ur mera läsning uppstår mer verklighet. Rädslan att läsandet ska förtära och sluka livet är ogrundad. Den som läser mycket lever starkare”.

Så nu sitter jag här i fåtöljen vid en trave böcker medan oktobermörkret slukar storstaden utanför. Var god stör ej. Äventyrligt leverne pågår.

Breezing Up (A Fair Wind)

Winslow Homer, 1873-1876.

The Subversive Nonconformist

The most dangerous man, to any government, is the man who is able to think things out for himself, without regard to the prevailing superstitions and taboos. Almost inevitably he comes to the conclusion that the government he lives under is dishonest, insane and intolerable, and so, if he is romantic, he tries to change it. And even if he is not romantic personally he is very apt to spread discontent among those who are.

– H L Mencken, A Mencken Chrestomathy, 1949.

Rowing Home

Winslow Homer, 1890.

Eastern Point Light

Winslow Homer, 1880.

Tango

René Gruau, 1984.

The Government vs The People

The average man, whatever his errors otherwise, at least sees clearly that government is something lying outside him and outside the generality of his fellow men—that it is a separate, independent, and hostile power, only partly under his control, and capable of doing him great harm.

Is it a fact of no significance that robbing the government is everywhere regarded as a crime of less magnitude than robbing an individual, or even a corporation?…

What lies behind all this, I believe, is a deep sense of the fundamental antagonism between the government and the people it governs. It is apprehended, not as a committee of citizens chosen to carry on the communal business of the whole population, but as a separate and autonomous corporation, mainly devoted to exploiting the population for the benefit of its own members…

When a private citizen is robbed, a worthy man is deprived of the fruits of his industry and thrift; when the government is robbed, the worst that happens is that certain rogues and loafers have less money to play with than they had before. The notion that they have earned that money is never entertained; to most sensible men it would seem ludicrous.

– H L Mencken, A Mencken Chrestomathy, 1949.