Category Archives: Musik

Krossa terrorideologin!

Skrivit i Corren 7/6:

Denna onsdag är lilla Blekingekommunen Sölvesborg belägrat av tillresta hårdrockare i alla åldrar, från när och fjärran. Det är omåttligt populära Sweden Rock Festival som öppnar portarna för 26:e gången i en fyra dagars heavy metal-fest med legendariska Aerosmith som huvudattraktion.

Den epok då hårdrock betraktades som något subversivt och för vuxenvärlden främmande känns oändligt länge sedan. Numera har denna subkultur blivit generationsöverskridande familjeunderhållning. Sweden Rock har för många metaldiggare blivit en lika kär sommartradition som nypotatis, nubbe och sill.

Festivalsäsongens höjdpunkt för Östergötlands del är givetvis Bråvalla vid månadsskiftet. Få vill väl missa det stora dragplåstret Håkan Hellström? Tyvärr faller dock en orons skugga över konsertsommaren.

Efter terrordådet i Manchester den 22 maj, där en självmordsbombare gjorde Ariana Grandes spelning till scen för död och lemlästning av stjärnans unga fans, kan hotet om upprepade ohyggligheter inte tänkas bort. I minnet finns också det bestialiska attentatet mot konserthallen Bataclan i Paris 2015, då 89 personer mördades och över 300 skadades under ett framträdande av gruppen Eagles of Death Metal.

Det är uppenbart att den islamistiska slaktarideologins samvetslösa anhängare har intensifierat sin blodindränkta verksamhet sista tiden. Varje plats där människor samlas är ett potentiellt slagfält för dessa på hatets och illviljans perversa frälsningslära berusade fanatiker. Det vet vi av bitter erfarenhet från gatorna i Nice, Berlin, Stockholm och – återigen! – London i lördags.

Att vi måste kalkylera med musikfestivalernas folkhav som lockande måltavlor för terroristerna är talande för hur långt det har gått. Risken må vara tämligen begränsad (förhoppningsvis), men den finns och lägger sin glädjedämpande sordin över alltihop ändå. Arrangörerna tvingas skärpa säkerhetsåtgärderna och samverka intimare med myndigheter och polis. Men det är givetvis omöjligt att göra varje festivalområde till en ointaglig fästning mot galningar som inte skyr några medel.

Samtidigt är det direkt oacceptabelt att våra livsvillkor ska behöva förmörkas av den extremistiska pesten. Terrorn kommer inte att försvinna förrän ideologin bakom den har besegrats.

Därför är det en nödvändig civilisatorisk plikt att stenhårt slå ner på varje uttryck av den vämjeliga religiösa fundamentalism som jihadisterna representerar. Om inte annat är det sannerligen dags att börja inse det nu.

Det är ofattbart att Sverige utmärkt sig som exportnation av hundratals villiga IS-krigare till Mellanöstern. Hur har en sådan drivhusmiljö för den värsta sortens mördarband sedan nazisterna härjade fritt i Europa kunnat uppstå i vårt land? Hur har svenska staten, vars grundläggande uppgift är att skydda sina medborgare mot inre och yttre faror, slappt kunnat ge skattebidrag till organisationer som förknippas med extremistiska agendor och stöd åt terrorsekter?

Icke ett uns av naivitet, relativisering och tveksamhet får längre råda: för islamister som predikar, bejakar eller utövar intolerans, hat och våld finns inga ursäkter, ingen plats i vårt samhälle. Det ska minsta barn ha klart för sig.

Lämna en kommentar

Filed under Islamism, Musik, Terrorism

En naken ondska

Skrivit i Corren 24/5:

Musiken förhöjer livet, inspirerar, ger världen extra lyster. Särskilt påtagligt är det i uppväxtåren då vi är som mest mottagliga och formbara. Våra favoritartisters musik får en speciell sorts emancipatorisk, stärkande kraft. Sällan blir glädjeberusningen lika fullkomlig som när man i ung ålder får uppleva sin idol på en livespelning.

Vilken pirrande förväntan måste det inte funnits bland alla dessa barn och ungdomar som samlades för att se den amerikanska popstjärnan Ariana Grande uppträda i Manchester. Vilken bottenlöst djävulsk överraskning som något sjukt, förvridet sinne hade planerat för dem. Döden som finalnummer.

Strax efter att sista låten klingat ut i den sena måndagskvällen och publiken började lämna konsertarenan, förbyttes feststämningen ögonblickligen till ett blodigt, fasansfullt inferno. Bomber utlösta för att sprida maximal förödelse, slita sönder så många unga liv som möjligt.

Inga andra ord än naken ondska finns för detta sällsynt vämjeliga illdåd, som mördarsekten IS uppgett sig stå bakom. Minst 22 döda och omkring 60-talet skadade blev terrorns mörka skörd denna gång.

Det förblindade ideologiskt religiösa hatet som motiverat senaste årens samvetslösa terrorattacker mot oskyldiga människor i Europa har vi i Sverige nyligen själva drabbats av. Och kan drabbas av igen. Alla är vi potentiella måltavlor och Manchester är ytterligare en brutal påminnelse om det.

Den utstuderade hänsynslösheten i terrordåden tycks vara en direkt följd av att IS är på reträtt i Mellanöstern. I takt med att området för deras ”kalifat” krymper i Syrien och Irak uppmanar de sina anhängare i väst att gå till intensifierad straffoffensiv mot oss, ”de otrogna”, på vår egen hemmaplan.

Det är en ragnarröksartad kamp från de perverst dödsdyrkande fundamentalisternas sida som inte känner några kompromisser på vägen mot avgrunden. Myndigheter och politiker måste effektivisera det polisiära arbetet för att hindra nya terrordåd och oskadliggöra det öppna samhällets fiender.

Men i sorgen över offren i Manchester och i medkänslan till deras anhöriga, får vi samtidigt inte låta IS förlama oss och fördunkla morgondagen för våra barn. Höj säkerhetskraven och öka kontrollerna kring konserterna, ja.

Men musiken får aldrig tystna, artisterna måste fortsätta att turnera och möta sin publik, ung som gammal. Att bevara hoppet, glädjen och livslusten är nödvändig motståndshandling mot allt vad IS representerar.

Lämna en kommentar

Filed under Musik, Storbritannien, Terrorism

Får man älska Wagner?

Skrivit i Corren 22/5:

I tioårsåldern råkade jag höra ett radioprogram om Richard Wagner. Jag förstod kanske inte särskilt mycket. Mer än att musiken som strömmade ut i mitt pojkrum hemma i Kungsbacka var förhäxande, trollbindande, underbar. Det var som tillvaron förhöjdes, gavs ytterligare en dimension.

Richard Wagner har det ju varit ganska knepigt att tala om i Sverige – i alla fall högt, entusiastiskt och reservationslöst (det är nog bara Horace Engdahl som kommer undan med det).

Men nu när Kungliga operan har satt upp Nibelungens ring – denna magnifikt dystopiska mastodontsaga om världens undergång – blev det omedelbart publiksuccé. Biljetterna försvann i ett nafs och ingen ville skämmas, ens lite klädsamt.

Ambitiösa teckentydare i trendspanarbranschen kan måhända tolka Wagnerlockelsen som ett bekräftande uttryck för tidsandans pessimistiska oro över samhällsutvecklingen, det götterdämmerungsmässiga snacket om en hotande systemkollaps, den återuppståndna vurmen för grumlig nationalromantik, och se kopplingar till Sverigedemokraternas ohejdade frammarsch spöka i ett hörn av salongen.

Ty har stämningarna från 30-talet gjort comeback, vilket inte är en ovanlig uppfattning dessa dagar, är det naturligtvis klart att Wagner dyker upp som gubben i lådan och möts av jubel igen.

För det är ju det där med Hitler, som i missbruk gjorde Wagneroperorna till nazismens soundtrack och annekterade Bayreuth som en ideologisk kultplats. Visst, det var flera decennier efter kompositörens död, men oskyldig till att bereda marken för barbariet och förvillelserna om nödvändigheten att skydda det överlägsna german/ariska blodets renhet, var denne notoriske ärkeantisemit definitivt inte. Politiskt har Richard Wagner mer än förtjänat sin plats i giftskåpet.

Fullt medveten om det läskiga syndaregistret kan jag ändå inte låta bli att tjusas och njuta av Wagners kompositioner. Jag älskar dem lika mycket som upphovsmannen gör mig illamående. Är det intellektuellt hederligt, moraliskt godtagbart, med en sådan boskillnad?

Jag erkänner dilemmat, fast hur många geniala konstskapare skulle vi då inte annars behöva ta avstånd ifrån därför att de var politiskt korkade, alternativt sjövilda värstingar? Ska vi strunta i att läsa Knut Hamsuns mästerliga, nyskapande romaner eftersom han välkomnade Hitlerväldets våldtäkt på Norge och skänkte sin litterära Nobelprismedalj till Josef Goebbels?

Per Wästberg skrev häromåret på temat i Svenska Dagbladet: ”García Marquez, L-F Céline, Bertold Brecht, José Saramago – vilka konstnärer, men vilka idiotiska åsikter! Om hur världen var inrättad lärde de mig inte genom vad de tyckte om den, utan genom överrumplande fantasikraft”.

Däri ligger också det helt väsentliga hos Wagner, det som separerar hans förfärliga dumheter från verkens storslagna oemotståndlighet och skönhet.

Lyssna exempelvis på Lohengrin en gång, min egen Wagnerfavorit. Försök sedan vara utan denna fantastiska opera. Det är praktiskt taget omöjligt. Om man är en öppen, levande, kännande människa.

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Krig och politik fördärvar vår jord!

Olle Adolphson tolkar Evert Taubes Här är den sköna sommar i en inspelning från Södra Teatern i Stockholm, maj 1973. Visans klassiska rader har tyvärr ännu inte förlorat i aktualitet, vilket man ju särskilt påminns om i denna årstid.

Jag sjöng vid bondens knut: ”Nu är sommaren här!”
”Det är våren som är slut”, svarar bonden så tvär.
”Djupt gick tjälen här i nord
och sanna mina ord,
det är krig och politik som har fördärvat vår jord!”
”Det är krig och politik som har fördärvat vår jord!”

Jag sjöng för handelsman där han stod i butik:
”Se, nu blommar ju din strand och nu glittrar din vik!”
Men han svarade burdus:
”Ja, du går i glädjerus,
men se krig och politik drar nöd och sorg till mitt hus!”
”Ja, se krig och politik drar nöd och sorg till mitt hus!”

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Ett rockande varumärke

Skrivit i Corren 28/4:

John Lennon sa att The Beatles var större än Jesus. KISS är inte lika anspråksfulla. De nöjer sig med att vara större än… Stefan Löfven!

Intervjuad i amerikansk radio för några år sedan hävdade Gene Simmons att KISS-medlemmarnas pregnanta sminkningar gör dem till de fyra mest igenkända ansiktena på jorden: ”Till och med utöver statsledare, premiärministrar och så vidare. Inte alla är säkra på hur en ledare för ett land ser ut. Vet du hur Sveriges ledare ser ut?”.

Löfven lär nog i alla fall inte bomma på vilka KISS är, liksom de flesta svenskar (inklusive S-partiets förre ordförande Mona Sahlin som sagt sig vara inbiten KISS-diggare sedan 70-talet). Sverige har alltid tillhört gruppens bästa marknader och nästa vecka är det KISS-dags igen när bandet landar i Stockholm för en konsert på Tele2 Arena (6 maj, 10 maj är det Göteborgs tur).

KISS är mycket mer än rock, bandet är en upplevelse, ett varumärke, ett unikt fenomen i musikvärlden. Inga andra artister har heller så skamlöst utnyttjat, eller kunnat utnyttja, sin kommersiella potential som dessa New York-killar.

Bland ordinära prylar i KISS-butiken som skivor, T-shirts och klistermärken frestas med allt från bowlingklot till kondomer. Vill du begravas stilenligt? Inga problem. Hosta upp några tusen spänn på en kista prydd med den berömda KISS-loggan.

KISS skapades också 1973 i ett försök att bli den ultimata gruppen. Alice Cooper, The Rolling Stones och New York Dolls bidrog med inspiration när det gällde musik och attityd. Men KISS tog steget längre genom en våldsam show med eld, blod och fyrverkerier, avsedd att bräcka samtliga konkurrenter på plan.

Genidraget var förstås sminkningen, som gav varje medlem en distinkt personlighet. Basisten Gene Simmons blev demonen, sologitarristen Ace Frehley rymdvarelsen, trummisen Peter Criss kattmannen och så publikdomptören Paul Stanley på sång och kompgitarr, givetvis med en stjärna målad över högra ögat. De var som tecknade superhjältar – fast på riktigt.

Att medlemmarna aldrig visade sig osminkade förstärkte fascinationen och mystiken. Musikaliskt var KISS inga virtuoser. Men som Gene Simmons konstaterat: bra rock är inte menad att tilltala hjärnan, utan underlivet.

Bandets första skivor KISS, Hotter Than Hell och Dressed To Kill är goda exempel på den tesen. Enkel, slagkraftig och svängig hårdrock som går rakt in i skrevet utan att passera skallen.

Genombrottet kom 1975 med Alive!, en av de bästa liveplattor som getts ut i sin genre. Succén befästes året efter när Alice Cooper-producenten Bob Ezrin hjälpte KISS att göra deras mest kompletta studioalbum, Destroyer. En polerad produkt som väckte motstånd bland många anhängare, vilka föredrog det råare soundet från de tidigare skivorna. Å andra sidan kopplade KISS greppet om den breda publiken, främst genom balladen Beth som blev en oväntad jättehit.

Under några år skördades sagolika framgångar. KISS förvandlades till amerikanska populärkulturella ikoner i klass med Stålmannen, Elvis och Coca-Cola. Hur klarar man att plötsligt upphöjas till en sådan position?

KISS klarade det i vilket fall inte. Albumen blev sämre och ofokuserade, drogmissbruk knäckte Peter Criss och Ace Frehley som bägge försvann ut i dimmorna. Ledarduon Simmons och Stanley anställde nya medlemmar, tvättade av sminket och överlevde 80-talet med enstaka hitlåtar som Lick It Up och Heavens On Fire.

KISS från gamla tider var historia. Men i tomrummet efter originalupplagan växte myten. Det var ungefär som med nedlagda ABBA, vars legendariska status bara ökat under decenniernas lopp.

Till skillnad från de svenska popstjärnorna hade dock inte KISS några skrupler mot att återförenas. 1996 slog firman Simmons & Stanley mynt av nostalgin, plockade fram sminklådan igen, hyrde tillbaka Criss och Frehley i bandet och gjorde storstilad comeback. Hysterin gick i repris och världsturnéerna avlöste varandra.

Trots att intresset dalat något sedan dess, besitter KISS fortfarande en imponerande dragningskraft. Att problembarnen Criss och Frehley åter är borta ur bilden spelar ingen roll. Musiker med identiska sminkningar ersätter deras karaktärer på scenen. Stanley och Simmons har flaggat för att KISS kan fortsätta att turnera enligt detta recept även när de själva gått i pension. Det må låta magstarkt för hardcorefansen, men sådana spökband är inget ovanligt i jazzkretsar.

Orkestrar som en gång tillhört Glenn Miller, Count Baise eller Duke Ellington har turnerat flitigt över världen, trots att frontfigurerna lämnat jordelivet och inga andra musikanter från förr är kvar.

När KISS startade var deras mål att bli hårdrockens motsvarighet till The Beatles. Idag skulle man syrligt kunna säga att KISS mer påminner om The Rutles, Monty Python-medlemmen Eric Idles filmade Beatlesparodi med dess talande undertitel ”All you need is cash”.

Men är det något fel med det? Så länge KISS är garanten för en högoktanig rockteatershow som sprider glädje i jämmerdalen, kan endast hopplösa surpuppor klaga.

Lämna en kommentar

Filed under Musik, Rock

Pomperipossa igen

Skrivit i Corren 24/4:

Cornelis Vreeswijk, vår främste tondiktare sedan Bellman, vägrade notoriskt att betala skatt. Inte en spänn skulle den politiska klassen ha. Tveklöst ett lagbrott. Men agerandet kan i det klimat som Cornelis verkade i på 70-talet även ses som ett slags frihetligt civilmotstånd. Skattelagstiftningen var näppeligen rättfärdig.

Exemplet Pugh Rogefeldt är belysande. Hans Bolla och rulla från 1974 är en av tidernas bästa svenska rockplattor med klassiker som Hog farm, Dinga linga Lena och Grävmaskinen. Det var Rogefeldts femte album i ordningen och befäste hans ställning som en av decenniets populäraste inhemska artister.

1969 hade han debuterat med den sensationellt starka skivan Ja, dä ä dä. Pugh röjde ny mark genom att göra det rumsrent att sjunga rock på svenska, han var konstnärligt innovativ med kluriga texter, klanger och melodier, och har influerat mängder av kollegor i branschen. Pugh Rogefeldts kreativa originalitet i utvecklingen av vårt moderna musikarv är odiskutabelt. Vad blev tacken?

När Bolla och rulla precis hade släppts och försäljningen gick fint, trodde Pugh att han äntligen skulle få skörda frukten av ett halvt decenniums banbrytande studiojobb och slitigt turnerande. Då meddelade skivbolaget Metronomes ekonomiske ansvarige att inga inkomster kunde betalas ut. Det progressiva skattesystemets konstruktion gjorde att marginalskatten skenade så att Pugh Rogefeldt istället blev skyldig pengar. Chockad fick han veta att staten krävde 102 procent i skatt av honom.

”‘Det går ju inte’, sa jag. ‘Det är ju stöld. Ett jävla straff. Jag har ju tjänat in pengarna på tufft arbete. Jag kan väl för fan inte betala för att spela in musik. Du och revisorn måste ha räknat fel'”, berättar han om händelsen i memoarboken 73: från Stora gatan 51 till Hog Farm (2013).

Den Kafkaartade siffran var dock tyvärr korrekt. ”Situationen blev inte bättre av att mitt prestigekonto blev försvagat. Ingen trodde mig. Trodde med ett hånflin att nu har fantasin skenat iväg lite väl långt och att det där kan man kanske läsa om i Kalle Anka eller få höra på nyheterna om jordens värsta diktaturer”, skriver Rogefeldt.

Det var först när Astrid Lindgren drabbades av samma sjuka skattesats och i Expressen valåret 1976 lät publicera den satiriska sagan Pomperipossa i Monismanien som opinionen vaknade.

Samma år tvingades Ingmar Bergman i landsflykt efter att av nitiska fogdar arresterats på Dramaten för påstått skattebrott. Också en form av kulturpolitik… Vad var det för utslag av partipolitisk ”rättvisa” att sätta Jante i system för att jaga och vingklippa framgångsrika människor som bidragit med så mycket positivt till samhället?

Men när Astrid Lindgren öppnade svenska folkets ögon fick den ansvariga S-regeringen betala svidande dyrt vid valurnorna och skattenivåerna gjordes därefter något rimligare. Vad har S lärt?

Föga tydligen, ty partiet är med MP och V i farten att göra om gamla synder. Moderaternas ekonomiske talesman Ulf Kristersson varnar för att 70-talets Pomperipossa är på väg att göra comeback. Den värsta effektiva marginalskatten har ju sprängt anständighetsvallen och ligger idag på världsrekordhöga 75 procent.

Varför ska duktiga, flitiga, produktiva medborgare näpsas på detta konfiskatoriska vis? Det saboterar drivkrafterna till skapande och ansträngning, urholkar skatteviljan och göder politikerföraktet. Framför allt är det omoraliskt.

Tror regeringen att dess blotta kontroll av våldsmonopolet legitimerar en fri, närmast obegränsad dragningsrätt på andras pengar? Då förtjänar den att bollas och rullas ut från Rosenbad snarast möjligt.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Musik, Rock, Skatter, Socialdemokraterna

Björn Skifs, du är bäst!

Skrivit i Corren 20/4:

Somrarna 1986-1992 var Borgholms slottsruin på Öland lika obligatoriskt för oss musikdiggare som Almedalen på Gotland är för politikernördarna. Se den bioakuella dokumentären Filmen om Badrock så förstår ni.

Dessa bredaxlade, pastellfärgade år drog Björn Skifs ut på turné i semester-Sverige med väl valda artistkompisar och levererade en sprudlande, helt oemotståndlig show av svängiga jukeboxhits. Men det var alltid Badrocksgängets Borgholmsspelningar som smällde högst, dit skulle man!

Stämningen kan närmast beskrivas som ett familjärt, opretentiöst folkhems-Woodstock med sol och Östersjöbris, fest, vin och cigaretter (på den tiden rökte varenda kotte), och en kolsyrebubblande frihetskänsla, triggad av draget från den smittande musikaliska glädjen på scenen.

Som tonåring liftade jag till Badrock i Borgholm första gången 1987 och insåg direkt att The Rolling Stones på Goats Head Soup-plattan inte skojat om musikens livsbejakande, emancipatoriska kraft: ”Don’t you fear, don’t you fear / When you hear the music trouble disappear / When you hear the music ringin’ in your ears / Can you feel the magic floatin’ in the air?”.

Höjdpunkten? Naturligtvis när Mr Badrock himself rev av sin dunderklassiker Hooked on a Feeling. Sanna mina ord, Björn Skifs på alla cylindrar är den bästa rocksångaren som detta land har haft. ”En naturbegåvning. Han kunde ha sjungit i Led Zeppelin eller Black Sabbath”, har Tore Johansson – producent bakom bland andra The Cardigans och Titiyo – sagt. Ja, kanske hade Björn Skifs numera kunnat vara ett internationellt namn i Robert Plants division.

I april 1974 gjorde Björn Skifs det som dittills ansetts skrattretande omöjligt. Med bandet Blåblus (Blue Swede) och den definitiva tolkningen av nämnda Hooked on a Feeling seglade han upp som etta på amerikanska Billboard, världens viktigaste topplista. En kulturell pionjärbragd som visade att Sverige var populärmusikaliskt konkurrensmässigt på de stora grabbarnas hemmaplan.

Strax därefter breakade ABBA och grundstenen var lagd till den senare så omtalade blågula musikexportvågen, vilken betytt enormt mycket positivt för Sverigebilden utomlands – sannolikt mer än vad politiken förmått när det gäller påverkan på vanliga människor, särskilt de yngre. Vem vet vem Stefan Löfven är bortom Knäckebrödshult? Max Martin däremot…

USA-hiten hade potentialen att ge den formidabla vokaltalangen Skifs en trampolin till stjärnornas jetset-liga (tänk bara om han i ett alternativt universum istället för Ronnie James Dio ersatt Ozzy Osbourne i Sabbath!). Men i motsats till ABBA fanns ingen Stikkan Anderson vid Björn Skifs sida med slipat affärssinne, durkdriven branschkännedom och rätt slags kontaktnät.

Fast det hade nog kvittat ändå, personligen tycks Skifs inte grämt sig över den missande superchansen eftersom viljan, lusten och hjärtat fanns på annat håll: i Sverige.

Och hans långa karriär här är inte precis fy skam heller. Mera myspop än rock blev det förvisso, men jäkligt bra myspop. Som sångare och flitig underhållare på skiftande estrader har Björn Skifs med sin sympatiska utstrålning vunnit vår kärlek i en utsträckning som få andra artister. Att det skulle finnas någon som på allvar säger sig tycka illa om eller hata Björn Skifs är en absurd tanke.

Tro’t eller ej, idag fyller han 70 år! Varmt grattis, Björn och tack för allt du gett oss. Sluta aldrig.

Lämna en kommentar

Filed under Musik, Rock