Hootenanny Arnold

Detta klassiska porträtt av Abba, signerat demonillustratören Hans Arnold, känner nog de flesta igen. Ursprungligen fick Abba det som pris av Veckorevyn i samband med att tidskriften, efter en läsaromröstning 1975, utsett popkvartetten till Årets grupp. Och uppenbarligen föll Arnolds alster Abba väl i smaken. Teckningen fick ju sedan bli det utvikbara omslaget till deras samlingsplatta Greatest Hits som utkom i november 1975.

Men redan tidigare fanns faktiskt en koppling mellan de bägge folkhemska storheterna Hans Arnold och Abba. Jag upptäckte nyligen ett skivomslag som Arnold gjorde åt Hootenanny Singers 1968, då den vispoppiga Västerviksgruppen – med Björn Ulvaeus i spetsen – fyllde fem år som grammonfonartister på Stikkan Andersons bolag Polar. Kul, va?

Ingmar Bergman och Imperiet-videon som sprack

Mycket kan man säga om Ingmar Bergman, men knappast att han var arbetsskygg eller led av idétorka. Han har efterlämnat en diger produktion att fördjupa sig i. Emellertid fanns det en del fascinerande projekt som tyvärr aldrig blev av.

Bergman hade exempelvis långt framskrida planer på att göra en Hollywoodversion av operetten Glada änkan med Barbra Streisand i huvudrollen. Men den grejen gick upp i rök. Det gjorde också tungviktarmötet på vita duken mellan Bergman, Fellini och Kurosawa i en episodfilm där mästartrion skulle regissera var sin del.

Någon TV-film om Jesu död och uppståndelse fick vi heller aldrig se. Vi kan vidare bara blunda och drömma om hur Bergmans tänkta filmatisering av Povel Ramels Gräsänklingsblues skulle ha blivit.

Men kanske mest beklagligt: Ingmar Bergman gjorde ingen musikvideo åt Imperiet, det svenska 80-talets bästa rockgrupp. Fast det var mycket nära. Jag råkade häromdagen botanisera i Håkan Lahgers utmärka biografi om Imperietbasisten Christian Falk (Quel Borel, 2019).

Skådespelaren Peter Stormare, som var kompis med Falk, berättar i ett intervjuavsnitt om när han jobbade med Ingmar Bergmans radikala samtidsuppsättning av Hamlet på Dramaten 1986:

”Ingmar Bergman var väldigt musikintresserad så jag började ge honom musik som jag gillade. Spelade in kassetter. Men det var väl bara Simon & Garfunkel han uttryckte något positivt om (skratt). Jag gav honom även några Ebba- och Imperiet-låtar och Imperiet verkade han gilla”.

Stormare introducerade då Bergman för Christian Falk, det tände till ordentligt. Demonregissören lät Falk komponera dånande tongångar till Hamlet-föreställningen och blev översvallande nöjd med resultatet. Det ena ledde till det andra. Naturligtvis måste Ingmar Bergman göra en video åt Imperiet!

Men, förklarar Peter Stormare:

”Skivbolaget ville att Bergman skulle göra ‘Var e vargen’, men Bergman ville göra ‘Café Cosmopolite’ så det rann ut i sanden till slut. Man kunde inte komma överens, vilket jag tycker var väldigt tråkigt. Bergman hade bildmanus klart, han hade en vision. Det skulle vara enkelt, regn, Berlin, 30-, 40-talskänsla. Bandet skulle sitta på några stolar i en speciell formation med en kamera som cirklade runt dem. Thåström skulle stå och blicka ut genom ett fönster och sjunga.”

Ack. Jag kan nog aldrig lyssna på Café Cosmopolite igen, utan att gräma mig över den bergmanska videotolkningen som vi i MTV-generationen av ödets grymma nyck förvägrades att någonsin få skåda.

Björn Afzelius och svarta gänget

Skrivit i Corren 5/6:

”Då var dom kompis med fascisterna / Då var dom bundis med nazisterna / Då var dom bästis med rasisterna / Då var dom ett med falangisterna”. Dessa textrader sjunger Björn Afzelius. Året är 1985 och till hösten stundar val i Sverige. Socialdemokraterna sitter vid regeringsmakten, men det är skakigt. 

Det blåser andra politiska vindar över världen, från höger, och i vårt land är den flanken segerviss. ”Det var då, det var länge sen / Men nu står samma svarta gäng / och har häng på ministertaburetterna igen!”, fortsätter Björn Afzelius varnande sjunga. 

Och förklarar med sin nasala stämma: ”Nu har dom putsat upp fasaderna / Nu ser dom ut som demokraterna / Nu går dom själva ut på gatorna /Nu vill dom kallas ’Moderaterna’”. 

Låten heter Svarta gänget och ingår på albumet Nio liv, som proggikonen Afzelius släppte våren 1985. Visst, det är en stark rockrökare, tillika ett icke ointressant tidsdokument från stämningsläget just då. 

Valrörelsen, Olof Palmes sista, blev hård och hätsk. Borgerligheten mobiliserade med Moderaternas Ulf Adelsohn i spetsen. Vänstern överlag var pressad, marknadsliberalismen hade fått en renässans, det var Reagans och Thatchers epok. Om Björn Afzelius bidrog till att Palme ändå vann valet är väl tveksamt. 

Men Svarta gänget spelades flitigt under Afzelius turné med kompbandet Globetrotters det året och rönte viss uppmärksamhet, särskilt i ungdomskretsar, det kommer jag själv – bittert – ihåg. Socialdemokraterna var nog knappast missnöjda med draghjälpen och hur de påstådda ”systemskiftes”-Moderaterna häcklades (som inte var dåliga på att häckla Palme tillbaka, det bör i rättvisans namn noteras). 

Afzelius må i övrigt varit en stor artist. Jag gillar honom som musiker och låtskrivare, politiska sympatier åsido. Egentligen är hans plakattexter ganska få. Produktionen domineras snarare av mer berörande ämnen som kärlek och relationer, vilket också gjorde honom till en sådan populär publikmagnet trots ogina recensenters envisa sågande. Fast i fallet med Svarta gänget förtjänade han att få på skallen. 

Låten är rivig, ja. Men budskapet är vulgärpropaganda av sämsta sort och bevisligen felaktigt. När Björn Afzelius attackerade Ulf Adelsohns moderater som fascister bakom fasaden, attackerade han ett högerparti som aldrig existerat. Moderaterna har aldrig varit bästis och bundis med högerextremister, aldrig låtit något ”svarta gäng” ha häng på ministertaburetter i Sverige. Tvärtom. 

Det är bara att gå till läggen, som vänstergurun Jan Myrdal brukade säga. Gösta Bohman formade på 70-talet de moderna Moderaterna med sin frihetliga legering av liberalism och konservatism. Men grunden lades långt tidigare av Arvid Lindman, det svenska 1900-talets mest betydelsefulla högerledare. Han var statsminister i två omgångar, 1906-11 och 1928-30. I seklets början lotsade han igenom ett viktigt steg till den fullvärdiga demokratins införande. 

Det var en allmän rösträttsreform för män, jämte ett proportionellt valsystem som gjorde att inte den samlade vänstern (liberaler och socialdemokrater) skulle kunna sopa hem all parlamentarisk representation. Hade det blivit majoritetsval enligt brittisk modell, vilket liberalernas Karl Staaff ville, vore högerns chanser till riksdagsplatser mer eller mindre stekta. Risken för utplåning var reell. Men Arvid Lindmans moderata ideologiska hållning och samarbetsinriktade linje för det politiska arbetet räddade partiet, gav det ny respekt och relevans. 

Det var dock under mellankrigstiden, när extremistiska träldomsläror och diktaturdyrkan förgiftade sinnena i Europa, som Arvid Lindman gjorde en än tyngre historisk insats. Inom högern fanns en minoritet som beundrade utvecklingen i Tyskland och imponerades av Adolf Hitler. Dit hörde inte Lindman. Han var frimurare, hade goda kontakter med sina tyska ordensbröder och därmed välinformerad om nazisternas barbariska våldsregemente, deras klappjakt på judar och demokrater. 

Trots att Arvid Lindman var en korrekt herre som vanligen uttryckte sig städat och försiktigt, blev hans språkbruk om nazisterna utan pardon: de var ”slödder” och ”pack”, punkt! Han reagerade med avsky på att högerns formellt fristående ungdomsrörelse SNU försökte infiltrera moderpartiet med idéer från italiensk fascism och tysk nazism. 

Inte för inte fanns bland Lindmans personliga vänner den rakryggade liberalen Torgny Segerstedt, som i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning kompromisslöst gisslade Hitlerväldet. Beslutet kunde bara bli ett. 1934 kastades SNU ut i kylan och Lindman deklarerade den svenska högerns oreserverade uppslutning bakom demokratins ideal. 

I Italien, Österrike och Tyskland kunde högerextremisterna gripa makten efter att etablerade borgerliga kretsar kollaborerat med dem. Den vägen stängde Lindman här och nazismen marginaliserades. ”Precis som socialdemokraterna bekämpade kommunisterna i fackföreningar och arbetarkommuner, höll högern rent hus högerut”, skriver statsvetaren Leif Lewin i sin biografi Sveriges statsministrar under 100 år. Arvid Lindman (2010).

Lewin menar att ”Lindmans resoluta ställningstagande mot nationalsocialismen” är en viktig delförklaring till ”varför den svenska demokratin överlevde under mellankrigstiden”. 

Det är Moderaternas stolta arv som förvaltats vidare in i vår tid av Arvid Lindmans efterträdare. Det visste jag redan som tonåring 1985, jag växte upp i gediget blåborgerliga Kungsbacka och kände mina moderater. Björn Afzelius kunde ta sin nidlåt och sticka dit rödpepparn blommar! Vilken vänstersmörja, ha!  

Självklart tvivlade jag inte på Ulf Kristersson när han inför valet 2018 bedyrade sitt kraftfulla avståndstagande mot SD – som ju har rottrådar såväl till SNU som gammal otäck inhemsk och Hitlertysk nazism. Självklart tvivlade jag inte på Ulf Kristerssons ord till Förintelseöverlevaren Hédi Fried att samverkan med SD var uteslutet. Jag röstade som jag gjorde. Och vad hände? 

Nu är dom plötsligt kompis med… Nu är dom plötsligt bundis med… Herregud… Björn Afzelius bitska strofer från Svarta gänget ekar rättmätigt aktuella i mina öron: ”Se’n kan du glömma allt du trodde på! / Se’n kan du stå bredvid och titta på! / Se’n kan du skåda deras öppna hån! / Se’n kan du stå där som ett jävla fån!”

Det är jag det. Ridå. Vem i hela världen kan man lita på? 

Alf Robertson i våra hjärtan

Skrivit i Corren 3/4:

”Det jag sysslar med är inget märkvärdigt. Jag skriver låtar om vanligt folk för vanligt folk. Enkla texter. Jag känner på mig vad som går fram”, sa han själv. Just det enkla och vardagliga var det genialiska, sånger med hög igenkänningsfaktor och stark medmänsklighet, burna av denna fantastiska röst – mörk, varm och äkta. 

Jovisst. Jag har alltid varit svag för Alf Robertson, arbetargrabben från Gamlestan i Göteborg, den Nashvilledrömmande slarvern som med unikt gehör omplanterade den uramerikanska countrymusiken i folkhemmet och sjöng om hundar och ungar och hembryggt äppelvin. 

Ikväll sänder SVT en uppskattande dokumentär om honom – Livet e ju som de e, signerad Thomas Samuelsson (finns annars att se på SVT Play). Onekligen så dags! Alf Robertson lämnade ju oss redan 2008, märkt av sjukdom och hårt leverne, men trotsigt aktiv in i det sista. Hans stjärna lyste klarast gnistrande på 80-talet med kioskvältande publiksuccéer som Mitt land, en dikt Alf Robertson deklamerade till tonerna av den svenska nationalsången:

”Jag är en kran i Göteborgs frihamn en disig morgon, / och jag är en kyrkbåt vid Siljans strand. / Jag är figuren Rosenbom i flottans Karlskrona, /och jag är Bohusläns karga stenar och sand. / Jag är Riddarfjärdens klarblå vatten, / och jag är busstationen på torget i Söderhamn. / Jag är Kungsgatans blixtrande ljus om natten, / och jag är alla blommorna i Roslagens famn…” 

Corny? 

Alf Robertson älskades av väldigt många ute i stugorna. Ändå var man i mitt fall som gammal rockdiggare och kulturskribent nästan tvungen att smyga med hans plattor och lyssna på dem i hemlighet. Country på svenska var absolut inte kreddigt, inget som det fick skyltas öppet med att man faktiskt gillade. Artisterna ansågs töntiga, musiken och texterna sliskiga och banala.

Möjligen har attityden börjat skifta så sakta till det bättre, dock är fortfarande lågstatusstämplen märkbar. Journalisten och country-dj:n Ina Lundström, som medverkar i den SVT-aktuella Robertson-dokumentären, har sagt att det liksom med den närbesläktade dansbandsmusiken till mycket handlar om trendängslighet och landsbygdsförakt. 

Det ligger åtskilligt i den iakttagelsen. Country på svenska avfärdas gärna som bonnig, arbetarklassig fulkultur. Men hur kan det rynkas på näsan åt Alf Robertson medan det är noll problem att förklara sin oreserverade kärlek till Johnny Cash? 

Sett ur ett bredare perspektiv var det länge sedan countryn – i dess amerikanska form! – befriades från stereotypa föreställningar om mesig hästjazz för reaktionära hillbillys i USA:s efterblivna sydstater. 

Under 60-talet ökade countrymusikens status rejält. Den blev en integrerad del av den ungdomliga masskulturen. I mitten av detta omvälvande decennium gick rocken in i en hippiefas av flower power och utsvävande psykedeliska experiment (med The Beatles Sgt Pepper-album som främsta och bästa exempel). 

Baksmällan kom fort. Efter att det första extatiska ruset av psykedelian klingat bort, växte en längtan åter till det enkla och jordnära. The Byrds, som varit uppe i stratosfären med singelhiten Eight Miles High 1966, kraschlandade av LSD-ångorna och omgrupperade sig med Gram Parsons som ny medlem. 

Resultatet blev det inflytelserika albumet Sweetheart of the Rodeo (1968) där countrysoundet är påfallande. Ungefär som senare med punken på 70-talet, var det nu countryn som gav rocken nytt syre. Bob Dylan förlöstes ur sin kreativa kris efter mästerverket Blond on Blonde genom att anamma den sydstatsdoftande nyenkelheten och levererade 1969 det renodlade countryalbumet Nashville Skyline

The Rolling Stones, rockens bad boys par préférence, inkluderade helt ogenerat egna countrylåtar på sina plattor. Och så vidare. 1972 skulle fyra studiomusiker, som tidigare kompat sångerskan Linda Ronstadt, göra det kommersiellt mest framgångsrika försöket att smälta samman rocken med countryn. Grabbarna kallade sig The Eagles. Deras självbetitlade debutalbum blev en massiv jättesuccé och på den vägen är det. Countryrocken etablerades på allvar och har aldrig släppt greppet. Vem klagar på det?

Alf Robertson hade den blågula visan i botten som han legerade med den amerikanska countryn, även det en särdeles lyckad kulturell sammansmältning – perfekt passande att skildra den svenska vardagsverkligheten genom. Alf Robertson nådde en oemotståndlig genuinitet i uttrycket som berörde stora lyssnarskaror i hjärteroten, men blev inte konstnärligt erkänd efter förtjänst. Proffstyckarnas poserande snobberi stod i vägen. Den dumheten måste åtgärdas. Renässans för Alf! 

Så ska 1700-talet låta!

Skrivit i Corren 13/3:

Trion började programmet med Nå skruva fiolen av Carl Michael Bellman. Det var onsdagen den 4 november 1964. På skolaulans scen i Linköping stod de unga bullriga trubadurerna Fred Åkerström och Cornelis Vreeswijk, som bägge nyligen skivdebuterat. Förstärkta med schlagersångerskan Ann-Louise Hanson hade de skickats på lanseringsturné genom landet.

Den kom att bli legendarisk, en av decenniets stora inhemska kulturhändelser. Konserten i Stockholm månaden senare förevigades på livealbumet Visor och oförskämdheter, inkluderande bejublade nummer som Brev från kolonien och allsången I natt jag drömde. Fast vem kunde tro att turnépremiären i Linköping skulle markera starten på den svenska visvågen?

Intresset var frostigt, publiken deprimerande gles. Inte gick det bättre i Norrköping heller. Men snart vände det, från hotande fiasko till dundrande succé. I Göteborg var lokalen fylld till bristningsgränsen och nytändningen för visan ett faktum.

Cornelis Vreeswijk steg mot den musikaliska himlen som en folkkär fixstjärna. Numera räknas han som visdiktare i paritet med nationalmonumenten Taube och Bellman. Inte illa för en invandrad holländare som aldrig blev svensk medborgare.

Fred Åkerström vann också betydande popularitet, men hamnade ändå lite i skuggan av Cornelis och statusen har jämförelsevis bleknat än mer idag. Åkerström skrev ju inga visor själv, undantaget ett fåtal. Däremot var han en briljant uttolkare av andras produktion – som Birger Sjöbergs, Ruben Nilsons och Fritz Sjöströms. Dock främst Carl Michael Bellmans!

Där distanserar Åkerström all övrig konkurrens – även Cornelis Vreeswijk som har två underbara Bellmanskivor på meritlistan. Men Fred Åkerström är omöjlig att slå. Med sin särpräglat uttrycksfulla, besjälade djupa stämma kom han att inkarnera Bellman. Han fullständigt blåste dammet av det gustavianska 1700-talet, gav det märg och liv och relevans som ingen annan.

Med det klassiska albumet Fred sjunger Bellman (1969), samt i synnerhet mästerverken Glimmande nymf (1975) och Vila vid denna källa (1977), visade Åkerström var skåpet definitivt borde stå. Carl Michael Bellman befriades från att försmäkta hos finsalongernas blodfattiga lutsångare och såsiga manskörer. Den politiskt radikale Åkerström tog sig istället an Bellman ur ett marxistiskt perspektiv.

Det måste vara en av de ytterligt sällsynta gånger i historien då Karl Marx haft odiskutabel positiv påverkan. Som konstnärligt grepp fungerade det ypperligt. Bellman trädde fram som fräsch, fräck och engagerat samhällsmedveten. Popålderns generation spetsade nyfiket öronen.

”Jag finner sanningen endast i Bellmans texter”, menade Fred Åkerström. ”Där står om döden och fattigdomen och barn som svalt ihjäl och överklassens hugg med värjan”. Den trettiofemte av Fredmans epistlar – ”Bröderna fara väl vilse ibland…” – karaktäriserade Åkerström som ett veritabelt socialreportage och deklarerade:

”Det Bellman sysslade med var första klassens journalistik. Bellman skulle haft mycket att lära ut på journalisthögskolan. För övrigt söp inte Bellman i den utsträckning eftervärlden inbillat sig, delvis för att legitimera sitt eget supande. Bellman skrev om den råa, fattiga verkligheten i Stockholm, där människor söp för att de var olyckliga och fattiga”.

Epistel 33, känd som Stolta stad, tolkar Fred Åkerström med oförglömlig bravur när han som rena röstskådespelaren drar hela den långa inledningsmonologen. Peter Mosskin skriver träffande i Åkerströmbiografin Ingenstans fri som en fågel att det är som en radioreporters direktrapport från folkvimlet på Skeppsbron i 1700-talets Stockholm, lyssna:

”Was ist das? Ge rum vid roddartrappan. Undan birfilare, skoputsare, tullsnokar och matroser! – Hurra! Lägg sillstjärten på ölkannan. – Trumf i bordet. – Svavelstickor här, sex knippor för en vitten. – Tig, kärring! – Trumf i bordet! Åtta styver håller jag. – Kurage, du gamla granadör! Vänd opp och ner på bolsfoten! – Kullerbytta med madamen i skjulet, citronerna på duken och spinnrocken på taket, och holländaren på kistan – Ur vägen kolgubbar, tvätterskor och mjölkkärringar…”

Och så vidare. Vi bjuds en tidsresa i flygande fläng och hamnar mitt i det besynnerliga kajmyllret bland fader Movitz & Co under Gustaf III:s epok. Närvarokänslan som förmedlas är svindlande.

Till skillnad från idolen Bellman var dock Fred Åkerström inte någon enträget inbiten stockholmare. 1972 bröt han upp från Södermalm och flyttade med sin familj till byn Gärdala utanför Kinda. Det medförde tydligen en slags kulturchock för traktens invånare. I boken Du och jag, farsan berättar dottern CajsaStina:

”Grannarna på vardera sidan om oss var högreligiösa. Jag minns den äldre damen med silvervitt hår samlat i en stram knut i nacken, som bodde på den ena gården. Hon gick alltid klädd i svart trots att hon inte var änka. Så fort hon fick syn på någon av oss brukade hon skaka på huvudet.”

Was ist das? Märkligt vilken sval inställning Åkerström tycks ha mött i Östergötland. Det måste vi retroaktivt åtgärda. Sitt inte hemma i stugan och tjura som det vore november 1964. Nej, skruva fiolen, säg du till Carl Michael och tillbringa din helg i sällskap med Fred Åkerströms magnifika Bellmaninspelningar. Gutår, gott folk!

Rimmar Mellon med public service?

Skrivit i Corren 24/2:

”Den skamlösaste exploatering av ett legitimt nöjesintresse som jag någonsin upplevat”, skrev Aftonbladets gamle kultur- och chefredaktör Allan Fagerström om Melodifestivalen. Året var 1967. Vad skulle han inte ansett om dagens utdragna orgie i konfetti, glitter och själlös skvalmusik?

Coronans samhällsförlamande farsot kunde naturligtvis inte stoppa SVT från att rulla ut ännu en omgång av det som blivit public service-televisionens stora slagnummer. Frågan är om ens ett kärnvapenkrig skulle lyckas med den saken numera. Turnén fick visserligen ställas in, deltävlingarna sändas utan upptrissade åskådare i salongen, men the show must go on!

Att den statliga mediejätten gjort ogenerad dygd av Bert Karlssons famösa devis att ”ge folk vad folk vill ha” möter sällan eller aldrig några invändningar längre. Ty hur kan det vara så fel? Särskilt mitt i en rasande pandemi är det väl snarast lovvärt att SVT håller schlagerjippot igång som avlastande verklighetsflykt för hårt prövade medborgare?

Men det finns ändå skäl att fundera över det kulturpolitiskt rimliga i att en skattefinansierad public service-koncern driver runt denna hyperkommersialiserade Melodifestivalapparat år efter år.

Kjell Andersson, legendarisk skivbolagsguru på EMI under den svenska popens guldålder, skräder inte orden om hur ”Mellon” fördärvat vår lands musikklimat. Anderssons känsligt kvalitetsmedvetna hand fanns bakom artister som Ulf Lundell, Gyllene Tider, Marie Fredriksson, Wilmer X och Eldkvarn.

I sina memoarer Ingen går hel ur det här (2021) menar han sig identifiera stunden då allt började tippa över. Det var när fenomenet Carola sopade hem full pott med låten Främling i Melodifestivalen 1983:

”Vi förstår att något betydelsefullt händer inför våra ögon, något som kommer att påverka vår verksamhet i grunden. Men vi förstår inte att festivalen ska växa okontrollerat, som en svårartad cancer, under de närmaste trettiofem åren, att den ska ta över den svenska barn- och populärmusikpubliken totalt och skoningslöst. Att SVT ska hårdexploatera programformatet till, och långt förbi, dess bristningsgräns.”

Mellon blir underhållningsbranschens kvävande monster som alla – ”kulturprogram i TV och tidningar som DN och SvD” – ryggradslöst gör sig till publikfriande megafoner för. Marknaden dräneras. Seriösare artister, av det slag som Kjell Andersson ägnat sitt kreativa yrkesliv åt, får kärvare att ta plats och komma fram. Kritiken saknar inte fog.

Hur vore det om SVT överlät Melodifestivalen till någon av de privatägda reklamkanalerna? Skulle det inte rimma bättre med public service-uppdraget att försöka vara en balanserade motvikt och fokusera på att visa folk vad som finns av ny, högklassig populärmusik? Bara en tanke.

Minnet av Freddie (1963-2001)

Back in the day 89-90, var jag lite bekant med den vilda synth-maestron från Gustavsberg, Freddie Hansson. På den tiden ville han egentligen bara festa och snacka om Thomas Dolby, Noice var i princip tabu att ens nämna (”det var längesen”, därefter punkt). Men det var han som var hjärnan och drivande kraft bakom Noice sista platta Europa 1982, en obegripligt underskattad skiva (bland annat därför att den fagra tonårsidolen Hasse Carlsson slutat som sångare).

Men de flesta som gillar Lustans Lakejer, Ratata, Bryan Ferry och New Romantics-vågen brukar hålla detta album väldigt högt. Såg nyligen Noice-dokumentären på SVT Play och beklagar djupt att jag inte insisterade mer på att tala om för Freddie vilken musikalisk hjälte han var (han var tyvärr mer intresserad av att byta om till bättre brallor för att komma in på nästa finkrog, och jag var ju bara en nyromantisk snoris).

I väntan på Iron Maiden

Skrivit i Corren 2/1:

Jag har aldrig blivit så överkörd i hela mitt liv. Och det var alldeles, alldeles underbart. Ljuset släcktes i arenan, ur mörkret hördes Winston Churchills mäktiga röst: ”We shall go on to the end… We shall fight with growing confidence and growing strength… We shall never surrender”. Blixtar, dunder, pang! Ut på scenen studsade sångaren Bruce Dickinson med basisten Steve Harris vid sidan och öppningslåten Aces High fick taket att lyfta av exploderande jubel.

Året var 1984 och Iron Maiden spelade på Scandinavium i Göteborg. Jag var femton bast, ditlockad av några hårdrocksdiggande polare i plugget. Det var första gången jag såg den brittiska gruppen i direkt aktion, serverande en fullständigt knäckande kavalkad av högoktanigt Maiden-godis som 2 Minutes to Midnight, The Trooper och Run to the Hills.

Adrian Smiths och Dave Murrays duellerande gitarrer hade ett superhäftigt, intensivt sound. För att inte tala om galningen Nicko McBrain som hamrade trumfigurer ungefär som två eller tre snubbar satt bakom kaggarna. Sedan var det förstås härligt läbbiga Eddie, Maidens maskot, inkarnerad som en farao från forntidens Egypten. Man kunde inte annat än att kapitulera. Totalt.

Gissa vad jag önskar mest av 2021? Att få uppleva den känslan igen, att vara del av en väldig publik som glädjerusig ger sig hän åt en riktigt rivig livemusikshow. Som så mycket annat under 2020 punkterade coronapandemin konsertverksamheten. Min egen sommars planerade höjdpunkter var Ulf Lundell i Borgholm och, givetvis, Iron Maiden på Ullevi. Inställt och inget att göra åt.

I övrigt har jag inte haft några allvarligare svårigheter att anpassa mig till de restriktioner som coronakrisen kräver. Men att leva utan livemusik är i längden en tuff prövning. Människan är en social varelse och att samlas till gemensam kulturkonsumtion – på festivaler, teatrar, biografer, konstutställningar eller vad det nu kan handla om – är ett djupt inrotat behov. Själv lider jag av stark Maiden-abstinens.

Det var med albumet Powerslave 1984 och mastodontturnén World Slavery Tour som Iron Maiden nådde den position som saliga Led Zeppelin haft decenniet tidigare: världens största hårdrocksgrupp. Kröningen blev 1985 års liveskiva Live After Death, även utgiven som konsertvideo för dem som missat the real thing.

Inte undra på att konkurrenterna om metal-tronen halkade efter. De flesta lät tämligen bleka mot den nyskapande fräschör, sprudlande vitalitet och grymma energi som Maiden demonstrerade under första hälften av 80-talet. Periodens fem studioalbum – Iron Maiden, Killers, Number of the Beast, Piece of Mind och Powerslave – är samtliga helgjutna klassiker. Det finns knappast ett enda svagt spår.

Flera utmärkta plattor med vidhängde turnéer skulle komma. Fortfarande är det förbluffande prima gry i de numera härdade veteranerna. Men främst det är den ikoniska eran 1980-85 som gjort Iron Maiden till odödliga stjärnor på musikhimlen. Huvudsakligen är det Steve Harris förtjänst. Det var han som startade bandet 1975, och har till denna dag med exceptionell målmedvetenhet hållit fast vid sin vision om vad Maiden ska vara.

Musiken är egentligen, för sin genre, frapperande komplex och progressiv. Inte sällan kryllar låtarna av avancerade taktbyten och intrikata gitarrharmonier. Personligen älskar jag visserligen Maidens två första, lite punkigare album där Paul Di’Anno svarade för sången. Men den odiskutabla formtoppen infann sig med Bruce Dickinson.

Hans omfångsrika, operaliknande mistlursstämma passade Maiden perfekt. I någon mening är också Iron Maiden en slags hårdrockens motsvarighet till Richard Wagner. Bombastiska musikstycken med massor av attack i uttrycket, texter kretsande kring fantasy, fälttåg och historiska teman, kombinerat med spektakulära scenföreställningar.

Att Iron Maiden regerat på topp så länge, trots en karriärsvacka på 90-talet, bevisar onekligen att kvalitet och ihärdighet lönar sig. Med tiden har bandet vunnit fans i alla åldrar. 1984 var det vi tonåringar som fyllde Scandinavium. På denna sida millennieskiftet har det blivit som ett generationsöverskridande allsång på Skansen när Iron Maiden uppträder.

Jag hoppas innerligt på vaccineringen så att pandemin lägger sig. Då kanske vi ses på Ullevi den 3 juli? Japp, detta datum, denna sommar, ska Maidens spelning bli av. Up the Irons! We shall never surrender.