Musik för coola softardagar

Urban musik för finsmakare

Som medlem i Lustans Lakejer, och sedan med de egna projekten Mockba Music och Paris Bis, svarade Tom Wolgers för de odiskutabelt ädlaste tongångar som klingade ut från det svenska 80-talets New Romantic-scen.

Men det var musiken han skapade till utställningen Stockholmssviten på Moderna museet 1987 som Tom Wolgers själv höll högst. Det var ett samarbete med fotografen Bruno Ehrs, där den moderna kosmopolitiska huvudstaden anslående skildrades i söndagsödsliga, närmast eskapistiskt drömska bilder. I kombination med Tom Wolgers atmosfäriska kompositioner i gränslandet mellan syntpop och konstmusik blev resultatet enastående.

I en intervju 2017 förklarade han att Stockholmssviten ”är det jag är mest nöjd med av allting. Den anser jag vara ett centralt verk”. Nu har äntligen denna produktion tillgängliggjorts på CD för första gången. Ljudet är utsökt, konvolutet läckert formgivet. I mitt tyckte är detta tveklöst en av årets stora kulturgärningar. Albumet finns att beställa via Pet Sounds i Stockholm.

Tom Wolgers, 9 juni 1959 – 3 november 2020.

Unis Dans La Nuit Unique

Paris Bis (Tom Wolgers & Irma Schultz), 1986.

Nya Lustans-videon!

En stilsäkert elegant hyllning till saknade Tom Wolgers, som checkade ut idag för två år sedan.

Thin White Duke

David Bowie, Detroit 1976.

Nedräkningen har börjat!

Nyromantikens tid är icke förbi. Den 23 september släpper Lustans Lakejer äntligen ett nytt album.

Hootenanny Arnold

Detta klassiska porträtt av Abba, signerat demonillustratören Hans Arnold, känner nog de flesta igen. Ursprungligen fick Abba det som pris av Veckorevyn i samband med att tidskriften, efter en läsaromröstning 1975, utsett popkvartetten till Årets grupp. Och uppenbarligen föll Arnolds alster Abba väl i smaken. Teckningen fick ju sedan bli det utvikbara omslaget till deras samlingsplatta Greatest Hits som utkom i november 1975.

Men redan tidigare fanns faktiskt en koppling mellan de bägge folkhemska storheterna Hans Arnold och Abba. Jag upptäckte nyligen ett skivomslag som Arnold gjorde åt Hootenanny Singers 1968, då den vispoppiga Västerviksgruppen – med Björn Ulvaeus i spetsen – fyllde fem år som grammonfonartister på Stikkan Andersons bolag Polar. Kul, va?

Ingmar Bergman och Imperiet-videon som sprack

Mycket kan man säga om Ingmar Bergman, men knappast att han var arbetsskygg eller led av idétorka. Han har efterlämnat en diger produktion att fördjupa sig i. Emellertid fanns det en del fascinerande projekt som tyvärr aldrig blev av.

Bergman hade exempelvis långt framskrida planer på att göra en Hollywoodversion av operetten Glada änkan med Barbra Streisand i huvudrollen. Men den grejen gick upp i rök. Det gjorde också tungviktarmötet på vita duken mellan Bergman, Fellini och Kurosawa i en episodfilm där mästartrion skulle regissera var sin del.

Någon TV-film om Jesu död och uppståndelse fick vi heller aldrig se. Vi kan vidare bara blunda och drömma om hur Bergmans tänkta filmatisering av Povel Ramels Gräsänklingsblues skulle ha blivit.

Men kanske mest beklagligt: Ingmar Bergman gjorde ingen musikvideo åt Imperiet, det svenska 80-talets bästa rockgrupp. Fast det var mycket nära. Jag råkade häromdagen botanisera i Håkan Lahgers utmärka biografi om Imperietbasisten Christian Falk (Quel Borel, 2019).

Skådespelaren Peter Stormare, som var kompis med Falk, berättar i ett intervjuavsnitt om när han jobbade med Ingmar Bergmans radikala samtidsuppsättning av Hamlet på Dramaten 1986:

”Ingmar Bergman var väldigt musikintresserad så jag började ge honom musik som jag gillade. Spelade in kassetter. Men det var väl bara Simon & Garfunkel han uttryckte något positivt om (skratt). Jag gav honom även några Ebba- och Imperiet-låtar och Imperiet verkade han gilla”.

Stormare introducerade då Bergman för Christian Falk, det tände till ordentligt. Demonregissören lät Falk komponera dånande tongångar till Hamlet-föreställningen och blev översvallande nöjd med resultatet. Det ena ledde till det andra. Naturligtvis måste Ingmar Bergman göra en video åt Imperiet!

Men, förklarar Peter Stormare:

”Skivbolaget ville att Bergman skulle göra ‘Var e vargen’, men Bergman ville göra ‘Café Cosmopolite’ så det rann ut i sanden till slut. Man kunde inte komma överens, vilket jag tycker var väldigt tråkigt. Bergman hade bildmanus klart, han hade en vision. Det skulle vara enkelt, regn, Berlin, 30-, 40-talskänsla. Bandet skulle sitta på några stolar i en speciell formation med en kamera som cirklade runt dem. Thåström skulle stå och blicka ut genom ett fönster och sjunga.”

Ack. Jag kan nog aldrig lyssna på Café Cosmopolite igen, utan att gräma mig över den bergmanska videotolkningen som vi i MTV-generationen av ödets grymma nyck förvägrades att någonsin få skåda.

Björn Afzelius och svarta gänget

Skrivit i Corren 5/6:

”Då var dom kompis med fascisterna / Då var dom bundis med nazisterna / Då var dom bästis med rasisterna / Då var dom ett med falangisterna”. Dessa textrader sjunger Björn Afzelius. Året är 1985 och till hösten stundar val i Sverige. Socialdemokraterna sitter vid regeringsmakten, men det är skakigt. 

Det blåser andra politiska vindar över världen, från höger, och i vårt land är den flanken segerviss. ”Det var då, det var länge sen / Men nu står samma svarta gäng / och har häng på ministertaburetterna igen!”, fortsätter Björn Afzelius varnande sjunga. 

Och förklarar med sin nasala stämma: ”Nu har dom putsat upp fasaderna / Nu ser dom ut som demokraterna / Nu går dom själva ut på gatorna /Nu vill dom kallas ’Moderaterna’”. 

Låten heter Svarta gänget och ingår på albumet Nio liv, som proggikonen Afzelius släppte våren 1985. Visst, det är en stark rockrökare, tillika ett icke ointressant tidsdokument från stämningsläget just då. 

Valrörelsen, Olof Palmes sista, blev hård och hätsk. Borgerligheten mobiliserade med Moderaternas Ulf Adelsohn i spetsen. Vänstern överlag var pressad, marknadsliberalismen hade fått en renässans, det var Reagans och Thatchers epok. Om Björn Afzelius bidrog till att Palme ändå vann valet är väl tveksamt. 

Men Svarta gänget spelades flitigt under Afzelius turné med kompbandet Globetrotters det året och rönte viss uppmärksamhet, särskilt i ungdomskretsar, det kommer jag själv – bittert – ihåg. Socialdemokraterna var nog knappast missnöjda med draghjälpen och hur de påstådda ”systemskiftes”-Moderaterna häcklades (som inte var dåliga på att häckla Palme tillbaka, det bör i rättvisans namn noteras). 

Afzelius må i övrigt varit en stor artist. Jag gillar honom som musiker och låtskrivare, politiska sympatier åsido. Egentligen är hans plakattexter ganska få. Produktionen domineras snarare av mer berörande ämnen som kärlek och relationer, vilket också gjorde honom till en sådan populär publikmagnet trots ogina recensenters envisa sågande. Fast i fallet med Svarta gänget förtjänade han att få på skallen. 

Låten är rivig, ja. Men budskapet är vulgärpropaganda av sämsta sort och bevisligen felaktigt. När Björn Afzelius attackerade Ulf Adelsohns moderater som fascister bakom fasaden, attackerade han ett högerparti som aldrig existerat. Moderaterna har aldrig varit bästis och bundis med högerextremister, aldrig låtit något ”svarta gäng” ha häng på ministertaburetter i Sverige. Tvärtom. 

Det är bara att gå till läggen, som vänstergurun Jan Myrdal brukade säga. Gösta Bohman formade på 70-talet de moderna Moderaterna med sin frihetliga legering av liberalism och konservatism. Men grunden lades långt tidigare av Arvid Lindman, det svenska 1900-talets mest betydelsefulla högerledare. Han var statsminister i två omgångar, 1906-11 och 1928-30. I seklets början lotsade han igenom ett viktigt steg till den fullvärdiga demokratins införande. 

Det var en allmän rösträttsreform för män, jämte ett proportionellt valsystem som gjorde att inte den samlade vänstern (liberaler och socialdemokrater) skulle kunna sopa hem all parlamentarisk representation. Hade det blivit majoritetsval enligt brittisk modell, vilket liberalernas Karl Staaff ville, vore högerns chanser till riksdagsplatser mer eller mindre stekta. Risken för utplåning var reell. Men Arvid Lindmans moderata ideologiska hållning och samarbetsinriktade linje för det politiska arbetet räddade partiet, gav det ny respekt och relevans. 

Det var dock under mellankrigstiden, när extremistiska träldomsläror och diktaturdyrkan förgiftade sinnena i Europa, som Arvid Lindman gjorde en än tyngre historisk insats. Inom högern fanns en minoritet som beundrade utvecklingen i Tyskland och imponerades av Adolf Hitler. Dit hörde inte Lindman. Han var frimurare, hade goda kontakter med sina tyska ordensbröder och därmed välinformerad om nazisternas barbariska våldsregemente, deras klappjakt på judar och demokrater. 

Trots att Arvid Lindman var en korrekt herre som vanligen uttryckte sig städat och försiktigt, blev hans språkbruk om nazisterna utan pardon: de var ”slödder” och ”pack”, punkt! Han reagerade med avsky på att högerns formellt fristående ungdomsrörelse SNU försökte infiltrera moderpartiet med idéer från italiensk fascism och tysk nazism. 

Inte för inte fanns bland Lindmans personliga vänner den rakryggade liberalen Torgny Segerstedt, som i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning kompromisslöst gisslade Hitlerväldet. Beslutet kunde bara bli ett. 1934 kastades SNU ut i kylan och Lindman deklarerade den svenska högerns oreserverade uppslutning bakom demokratins ideal. 

I Italien, Österrike och Tyskland kunde högerextremisterna gripa makten efter att etablerade borgerliga kretsar kollaborerat med dem. Den vägen stängde Lindman här och nazismen marginaliserades. ”Precis som socialdemokraterna bekämpade kommunisterna i fackföreningar och arbetarkommuner, höll högern rent hus högerut”, skriver statsvetaren Leif Lewin i sin biografi Sveriges statsministrar under 100 år. Arvid Lindman (2010).

Lewin menar att ”Lindmans resoluta ställningstagande mot nationalsocialismen” är en viktig delförklaring till ”varför den svenska demokratin överlevde under mellankrigstiden”. 

Det är Moderaternas stolta arv som förvaltats vidare in i vår tid av Arvid Lindmans efterträdare. Det visste jag redan som tonåring 1985, jag växte upp i gediget blåborgerliga Kungsbacka och kände mina moderater. Björn Afzelius kunde ta sin nidlåt och sticka dit rödpepparn blommar! Vilken vänstersmörja, ha!  

Självklart tvivlade jag inte på Ulf Kristersson när han inför valet 2018 bedyrade sitt kraftfulla avståndstagande mot SD – som ju har rottrådar såväl till SNU som gammal otäck inhemsk och Hitlertysk nazism. Självklart tvivlade jag inte på Ulf Kristerssons ord till Förintelseöverlevaren Hédi Fried att samverkan med SD var uteslutet. Jag röstade som jag gjorde. Och vad hände? 

Nu är dom plötsligt kompis med… Nu är dom plötsligt bundis med… Herregud… Björn Afzelius bitska strofer från Svarta gänget ekar rättmätigt aktuella i mina öron: ”Se’n kan du glömma allt du trodde på! / Se’n kan du stå bredvid och titta på! / Se’n kan du skåda deras öppna hån! / Se’n kan du stå där som ett jävla fån!”

Det är jag det. Ridå. Vem i hela världen kan man lita på? 

Alf Robertson i våra hjärtan

Skrivit i Corren 3/4:

”Det jag sysslar med är inget märkvärdigt. Jag skriver låtar om vanligt folk för vanligt folk. Enkla texter. Jag känner på mig vad som går fram”, sa han själv. Just det enkla och vardagliga var det genialiska, sånger med hög igenkänningsfaktor och stark medmänsklighet, burna av denna fantastiska röst – mörk, varm och äkta. 

Jovisst. Jag har alltid varit svag för Alf Robertson, arbetargrabben från Gamlestan i Göteborg, den Nashvilledrömmande slarvern som med unikt gehör omplanterade den uramerikanska countrymusiken i folkhemmet och sjöng om hundar och ungar och hembryggt äppelvin. 

Ikväll sänder SVT en uppskattande dokumentär om honom – Livet e ju som de e, signerad Thomas Samuelsson (finns annars att se på SVT Play). Onekligen så dags! Alf Robertson lämnade ju oss redan 2008, märkt av sjukdom och hårt leverne, men trotsigt aktiv in i det sista. Hans stjärna lyste klarast gnistrande på 80-talet med kioskvältande publiksuccéer som Mitt land, en dikt Alf Robertson deklamerade till tonerna av den svenska nationalsången:

”Jag är en kran i Göteborgs frihamn en disig morgon, / och jag är en kyrkbåt vid Siljans strand. / Jag är figuren Rosenbom i flottans Karlskrona, /och jag är Bohusläns karga stenar och sand. / Jag är Riddarfjärdens klarblå vatten, / och jag är busstationen på torget i Söderhamn. / Jag är Kungsgatans blixtrande ljus om natten, / och jag är alla blommorna i Roslagens famn…” 

Corny? 

Alf Robertson älskades av väldigt många ute i stugorna. Ändå var man i mitt fall som gammal rockdiggare och kulturskribent nästan tvungen att smyga med hans plattor och lyssna på dem i hemlighet. Country på svenska var absolut inte kreddigt, inget som det fick skyltas öppet med att man faktiskt gillade. Artisterna ansågs töntiga, musiken och texterna sliskiga och banala.

Möjligen har attityden börjat skifta så sakta till det bättre, dock är fortfarande lågstatusstämplen märkbar. Journalisten och country-dj:n Ina Lundström, som medverkar i den SVT-aktuella Robertson-dokumentären, har sagt att det liksom med den närbesläktade dansbandsmusiken till mycket handlar om trendängslighet och landsbygdsförakt. 

Det ligger åtskilligt i den iakttagelsen. Country på svenska avfärdas gärna som bonnig, arbetarklassig fulkultur. Men hur kan det rynkas på näsan åt Alf Robertson medan det är noll problem att förklara sin oreserverade kärlek till Johnny Cash? 

Sett ur ett bredare perspektiv var det länge sedan countryn – i dess amerikanska form! – befriades från stereotypa föreställningar om mesig hästjazz för reaktionära hillbillys i USA:s efterblivna sydstater. 

Under 60-talet ökade countrymusikens status rejält. Den blev en integrerad del av den ungdomliga masskulturen. I mitten av detta omvälvande decennium gick rocken in i en hippiefas av flower power och utsvävande psykedeliska experiment (med The Beatles Sgt Pepper-album som främsta och bästa exempel). 

Baksmällan kom fort. Efter att det första extatiska ruset av psykedelian klingat bort, växte en längtan åter till det enkla och jordnära. The Byrds, som varit uppe i stratosfären med singelhiten Eight Miles High 1966, kraschlandade av LSD-ångorna och omgrupperade sig med Gram Parsons som ny medlem. 

Resultatet blev det inflytelserika albumet Sweetheart of the Rodeo (1968) där countrysoundet är påfallande. Ungefär som senare med punken på 70-talet, var det nu countryn som gav rocken nytt syre. Bob Dylan förlöstes ur sin kreativa kris efter mästerverket Blond on Blonde genom att anamma den sydstatsdoftande nyenkelheten och levererade 1969 det renodlade countryalbumet Nashville Skyline. 

The Rolling Stones, rockens bad boys par préférence, inkluderade helt ogenerat egna countrylåtar på sina plattor. Och så vidare. 1972 skulle fyra studiomusiker, som tidigare kompat sångerskan Linda Ronstadt, göra det kommersiellt mest framgångsrika försöket att smälta samman rocken med countryn. Grabbarna kallade sig The Eagles. Deras självbetitlade debutalbum blev en massiv jättesuccé och på den vägen är det. Countryrocken etablerades på allvar och har aldrig släppt greppet. Vem klagar på det?

Alf Robertson hade den blågula visan i botten som han legerade med den amerikanska countryn, även det en särdeles lyckad kulturell sammansmältning – perfekt passande att skildra den svenska vardagsverkligheten genom. Alf Robertson nådde en oemotståndlig genuinitet i uttrycket som berörde stora lyssnarskaror i hjärteroten, men blev inte konstnärligt erkänd efter förtjänst. Proffstyckarnas poserande snobberi stod i vägen. Den dumheten måste åtgärdas. Renässans för Alf!