Gott nytt år!

Let´s party like The Great Gatsby!

Skam över Aftonbladet

Skrivit i Corren 30/12:

Ett av årets värsta stolpskott måste Aftonbladet svara för. I början av december utsåg tidningen syster Marianne till en av ”årets svenska hjältar”.

Syster Marianne delade utmärkelsen med sina två medsystrar vid Alsike kloster, som enligt motiveringen ”outtröttligt, i snart fyra decennier, gett människor på flykt en fristad i klostret”. Det är förvisso hedervärt. Bara ett problem: syster Mariannes humanism är i högsta grad selektiv. Hon är en ökänd antisemit.

1988 framträdde hon i Radio Islam, en närradiostation i Stockholm som väckte uppmärksamhet genom att sprida den värsta antijudiska hets som hörts i den europiska etern sedan Tredje rikets dagar.

Radio Islam drevs av den herostratiskt ryktbare Ahmed Rami, som i sina sändningar bland annat förkunnade att ”den judiska makten är som en cancer, en aids i den svenska samhällskroppen” och utropade: ”jag välkomnar, jag välkomnar en ny Hitler”. 1989 dömdes Ahmed Rami till sex månaders fängelse för hets mot folkgrupp.

När syster Marianne gästade Radio Islam fördömde hon judarna för inte ha erkänt Jesus som Messias och utvecklade resonemang typiska för klassisk antisemitisk kristen ersättningsteologi. I programmet delade hon Ramis uppfattning om att judar styrde svensk media och att ”sionister” troligen mördat Olof Palme.

Kort därpå förklarade syster Marianne i Expressen att ”judarna fått det här med Förintelsen på hjärnan, det retar mig”, bagatelliserade Nazitysklands brott och lade delvis skulden på de allierade för Hitlers folkmord (10/2 1988).

Senare sa hon om judar i samma tidning: ”På mig verkar det som om de överskattar sin egen olycka och tror att de är de enda folket på jorden som fått lida. Jag blir irriterad när de ältar Förintelsen… Förintelsen handlade inte om rasdiskriminering, utan om att man var rädd för judarnas maktposition i samhället. Som alla österlänningar var de nämligen skickliga i affärer” (7/8 1994).

Knappast märkligt att syster Marianne möttes med hård kritik. Intervjuad i den socialistiska tidningen Flamman lät syster Marianne förstå att det var resultatet av hur judar på höga maktpositioner agerat mot henne: ”Jag var farlig för regeringen i ett skeende… De var tvungna att på något sätt komma åt mig och fick chansen genom ett judiskt departementsråd” (19/4 2001).

Hur Aftonbladet kunna hylla en inbiten, välkänd judehatare som ”svensk hjälte” är naturligtvis chockerande, en moralisk och intellektuell konkurs.

Föga förvånande, särskilt i ljuset av chefredaktören Jan Helins ynkliga bortförklaringar, reagerade Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) med bestörtning: ”Att ingen av dem som deltagit i nomineringsarbetet hört talas om syster Mariannes uttalanden om judar, nazismen och Förintelsen förefaller osannolikt”, konstaterade SKMA:s ordförande Willy Silberstein på organisationens hemsida (17/12).

Man kunde tro att Aftonbladet vid det här laget borde vara mer aktsamma om sin publicistiska heder. I synnerhet som tidningens förhållande till just judar genom åren haft en del övrigt att önska. Under 30- och 40-talet hade Aftonbladet konservativ kulör och manade till stöd för Hitlers Tyskland.

När Aftonbladet såldes till LO och blev megafon åt Socialdemokraterna satt uppenbarligen vissa gamla reflexer kvar i redaktionsväggarna. Det märktes inte minst under Israels invasion av Libanon 1982, då tidningen frossade i antisemitiska klichéer i sin kritik av den judiska staten.

Denne förre chefredaktören och kolumnisten Gunnar Fredriksson menade exempelvis att Israels motiv inte var politiskt betingade, utan istället uttryck för judarnas inrotade gammeltestamentliga vedergällningslust: ”Israel tar en fruktansvärd hämnd dessa dagar, hämnd enligt gamla testamentets hårdaste ord, hämnd för de vedervärdiga förföljelserna som det judiska folket utsattes för i Europa” (18/6 1982).

Journalisten Staffan Heimerson rapporterade om vad han hört att de israeliska bosättarna på Västbanken gjorde med palestinska minderåriga, en direkt anspelning på den tusenåriga anklagelsen om judars fäbless för ritualmord: ett ”barn försvann och hittades några dagar senare i en skreva, skjutet i huvudet, ritualmässigt avrättat” (15/9 1982).

Idéhistoriken Henrik Bachner kom sin avhandling Återkomsten. Antisemitism i Sverige efter 1945 (1999) till följande slutsats om tidningens opinionsbildande roll i 80-talets början: ”Aftonbladet skulle under kriget komma att inta något av en särställning genom den konsekventa förekomsten av antisemitiska anspelningar och uttryck”.

Ett annat famöst och omdebatterat exempel är från våren 2002, då Aftonbladet under självaste påskhelgen (2/4) hade en mycket israelkritisk ledare med rubriken ”Den korsfäste Arafat”. Alltså en ogenerad referens till judarna som Kristusmördare, grundmyten inom den kristna antisemitiska traditionen.

Ska vi fortsätta exposén? Under rubriken ”Har man rätt att ifrågasätta förintelsen?” skrev Aftonbladets nuvarande kulturchef Åsa Linderborg fyra år senare en försåtlig artikel om den brittiske Hitlerbeundraren och förintelseförnekaren David Irving. Linderborg kallade honom för en ”överklassclown”, men berömde honom ändå som ”en säregen begåvning” (22/2 2006).

Linderborg hamnade, som många kanske minns, i rejält blåsväder när hon på sin kultursida den 17/8 2009 publicerade en ytterst kontroversiell artikel av journalisten Donald Boström. Han påstod att den israeliska armén satt i system att under nätterna lägga sig i bakhåll för palestinska ungdomar och plundra dem på deras organ.

Konspiratoriska skrönor som denna, varianter på uråldriga antisemitiska myter, om Israels utstuderat demoniska förbrytelser mot sina arabiska grannar är sedan decennier en uttjatad stapelvara i Mellanöstern. Boström erkände i israelisk radio att han inte visste om artikelns hårresande innehåll var sant.

Men Åsa Linderborg har gång på gång försvarat och försökt rättfärdiga publiceringen. I tidskriften Filter, november 2012, sade hon sig till och med vara stolt över Boströms alster.

Orkar ni höra mer? I somras kontaktade Aftonbladets redaktion komikern och skribenten Aron Flam. De ville att han skulle ”spela kränkt jude” i en debattartikel om svensk antisemitism. ”Jag säger inte att alla på Aftonbladet är antisemiter. Det vore att kollektivt skuldbelägga, och jag sysslar inte med sånt. Det är det Aftonbladet som gör”, dundrade Flam när han avslöjade händelsen (Nyheter24 21/8 2014).

Med en syndakatalog som denna i bagaget är det måhända helt följdriktigt att Aftonbladet inte har några betänkligheter mot att prisa syster Marianne. Låt tidningen stå där med skammen. Om Aftonbladet har någon.

Sluta ägna energi åt energin

Skrivit i Corren 29/12:

Energin är ett av de tre politiska områden som Stefan Löfvens lilla S/MP-regering och Alliansen har kommit överens om att försöka komma överens om.

Eftersom fem traditionellt tillväxtvänliga och förnuftsinriktade partier ställs mot ett tillväxtfientligt och grönromantiskt parti med lågt väljarstöd, innebär det rimligtvis att MP får dra det kortaste strået i dessa förhandlingar och tvingas acceptera att inte några kärnkraftsreaktorer stoppas i förtid.

I åratal har det, inte minst från företagen och industrin, efterlysts långsiktigt stabila och rationella spelregler för energiproduktionen. Kanske skymtar äntligen något sådant nu vid den politiska horisonten? I så fall vore det förstås utmärkt, även om jag tvivlar.

I hela mitt liv (jag är född 1969) har partierna bråkat om energipolitiken och dess olika ideologiska spår. Konsekvensen är en utmattande härva av offentliga beslut, en katalogaria av högtflygande ambitioner och målsättningar, ett veritabelt moras av skatter, avgifter och subventioner i syfte att favorisera vissa energislag och straffa andra. Vid det här laget kan jag inte låta bli att undra: varför?

Det borde faktiskt vara grundfrågan. Varför ägnar politikerna sådan demonstrativ, oändlig detaljrik möda åt att ”ta ansvar” för just energibranschen? Visst, produktion av elektricitet är viktigt. Men det är också produktionen av kläder och bröd. Vi skulle dö om den upphörde.

Ändå finns inte till närmelsevis samma politiska intresse för att styra, reglera och ideologisera tekosektorn eller bagerinäringen, allt i namnet av ”det allmänna bästa”. Marknaden klarar ganska bra att ge oss kläder på kroppen och bröd på bordet utan alltför omfattande omsorger från regeringens sida, eller hur?

Varför kan inte politikerna låta energiförsörjningen fungera i analogi med detta? Det behövs ett vetenskapligt baserat regelverk vad gäller säkerhetsaspekter, gränsvärden för utsläpp och så vidare. I övrigt bör den generella attityden vara att hålla partifingrarna borta och låta alla energislag som uppfyller kraven konkurrera på lika villkor.

Pengars värde

Så du tror att pengar är roten till allt ont? sade Franscisco d’Anconia. Har du någonsin frågat dig vad som är roten till pengar? Det är ett bytesmedel som inte kan existera om det inte produceras varor och inte finns människor som är kapabla att producera dem.

Pengar är det materiella uttrycket för principen att människor som vill handla med varandra måste göra det genom att byta värde mot värde. Pengar är inte tiggarens instrument när han kräver dina produkter i utbyte mot sina tårar eller plundrarens som tar dem ifrån dig med våld. Pengar är möjliga bara bland människor som producerar. Är det vad du anser som ont?

När du tar emot pengar som betalning för arbete gör du det bara för att du vet att du kommer att byta dem mot produkter av andras insatser. Det är inte tiggare eller plundrare som ger pengarna deras värde. Varken en ocean av tårar eller alla kanoner i världen kan förvandla de där pappersbitarna i din plånbok till det bröd du behöver för att överleva morgondagen.

De pappersbitarna, som borde varit i guld, är ärbarhetens signum – tecken på din hederlighet – ditt anspråk på deras energi som producerar. Din plånbok är uttrycket för hoppet att det någonstans i världen finns människor som inte sviker den moraliska princip som är upphovet till pengar.

Har du någonsin undersökt vad som är upphovet till produktion? Ta en titt på en elektrisk generator och våga sedan inte säga att den skapades av muskelstyrkan hos varelser som inte tänker. Försöka få ett vetekorn att gro utan den kunskap du ärvt av människor som varit tvungen att förvärva den för första gången.

Försök skaffa dig mat utan andra medel än kroppsrörelser och du kommer att lära dig att människans förnuft är upphovet till alla varor som produceras och all rikedom som någonsin funnits på jorden.

Men du säger att pengar tjänas av de starka på bekostnad av de svaga. Vilken styrka talar du då om? Det är inte styrkan hos kanoner eller muskler. Rikedom är produkten av någons förmåga att tänka.

Tjänas då pengar av människor som uppfinner en motor på bekostnad av dem som inte uppfinner den? Tjänar de intelligenta pengar på de dummas bekostnad? De flitiga på de latas bekostnad?

Pengar måste förtjänas – innan de kan stjälas eller tiggas – förtjänas genom insatser från varje hederlig människa, var och en i förhållande till sin förmåga. En hederlig människa är den som vet att han inte kan konsumera mer än han producerar.

– Ayn Rand, Och världen skälvde, 1957.

Om lycka

Ska man vara lycklig, så måste det komma inifrån en själv och inte från en annan människa.

– Astrid Lindgren, dagboksanteckning inför nyåret 1944.

Godare jul med Ulf Kristersson

Skrivit i Corren 24/12:

Spanar jag i kristallkulan för 2015, tror jag att det särskilt finns en rikspolitiker med kapacitet att göra skillnad på ett positivt sätt. Det är Ulf Kristersson, Moderaternas nya finansministerkandidat. Därför vill jag, dagen till ära, skänka honom en julklapp.

Paketet innehåller boken Reformmanifest för visionärer av vår förträfflige Correnkolumnist Stefan Fölster, till vardags chef för Reforminstitutet. Kristersson får boken som en uppmuntran för sin friska ambition att återföra välbehövlig liberal reformglöd till sitt parti.

Han vill ge mera makt åt folket genom att fortsätta sänka skatten och hans motivering är befriande rak: ”Det är en värderingsfråga. Det är i grund och botten bättre med ett lägre skattetryck” (Dagens industri 18/12).

Han vill lösa ett av Sveriges värsta strukturproblem och ta bort politikertillverkade hinder som gör att arbetsmarknaden fungerar så dåligt som just en marknad.

Han avvisar bestämt usla populistiska idéer som att förbjuda riskkapitalbolag från att utveckla välfärden, att tvinga börsbolagen att kvotera sina styrelser och införandet av fler förmyndaraktiga pappamånader i föräldraförsäkringen.

Med politiker som Ulf Kristersson finns hopp om att Sverige kan fira en ännu godare jul nästa år som ett friare, bättre och rikare land.

God jul, kära läsare!

Konsten att fly Kalle Anka och hans vänner

Skrivit i Corren 23/12:

Aldrig mer, inte en gång till! Är det så du känner? Stiger desperationen vid tanken på att ånyo tvingas äta lutfisk, glo på en tecknad Disneyanka i TV, hantera julklappsgiriga ungar och umgås med dessa ständigt våldgästande släktingar som vräker sig i soffan?

Om julhelgen är liktydig med ett pockande behov av primalskriksterapi, så kan jag i all välmening bjuda på ett oslagbart recept mot tomtestress och trassliga nerver.

För det första måste du se till att alla lämnar dig i fred och håller sig på behörigt avstånd. Att skylla på en plötslig, djupt beklaglig släng av smittsam maginfluensa brukar göra susen. Du kan då lugnt dra dig undan till en solitär del av hemmet och var säker på att få vara ostörd.

Bekvämt tillbakalutad i fåtöljen byter du sedan glöggen mot något mera värdigt och civiliserat. Champagne helt enkelt. Som den legendariska madame Lilly Bollinger sagt om denna universaldryck:

”Jag dricker bara champagne när jag är glad, och när jag är ledsen. Ibland dricker jag det när jag är ensam. När jag har sällskap anser jag att det är obligatoriskt. Jag smuttar på det om jag inte är hungrig och dricker det när jag är det. Annars rör det aldrig – om jag inte är törstig.”

Den rutinerade julaftonsflyktingen har redan flaskor i beredskap, till ett förmånligt pris beställda och hemkörda från en privat internetleverantör (exempelvis Winefinder). Ingen vill väl i onödan gynna den förmynderiivrande svenska politikerklassens Systembolagsbutiker?

Med ett glas ädelt bubbel i handen kan du nu ägna dig åt en god bok. Förslagsvis den nyutkomna andra delen av Bengt Liljegrens Churchillbiografi, som fokuserar på andra världskrigets rafflande år då den brittiske premiärministern inspirerade England och resten av världen att inte vika sig för Nazitysklands krigsmaskin.

Under ett kritiskt skede i mitten av 1940 var det nära att den engelska regeringen gav upp inför de framgångsrika tyska trupperna som stormade fram över Västeuropa.

Men Winston Churchill förstod, tack och lov, att separatfred med Hitler var en omöjlig kompromiss och lyckades få nationen att enträget kämpa vidare trots usla odds. ”Kom ihåg, mina herrar! Det är inte bara Frankrike vi kämpar för. Det är Champagnen!”, lär Churchill utropat. Ingen dåligt argument, eller hur?

Om du mot förmodan tröttnar på att läsa, ta fram datorn, gå in på SVT Play och återstifta bekantskapen med Hedebyborna. Inte minst för nöjet att se skådespelaren Ingvar Kjellson (rest in peace) i minnesvärd toppform. I denna klassiska TV-serie gör Kjellson sin paradroll som den nerdekade, men klarsynte adelsmannen Mon Cousin.

”Det finnas alltid en anledning att berusa sig”, konstaterar han godmodigt och uppmanar sin stackars bankrutte släkting baron Urse (Per Myrberg) på godset Valla att i resignerad anda möta den annalkande socialdemokratiska folkhemsepokens prövningar (Urse tycker slutligen att det är en bättre idé att dränka sig i ån, med tanke på skattetryckets utveckling från 30-talet och framåt har han min sympati).

Kanske dags att avrunda med lite musik på din kammare? Tipset är givet. Välj eleganten Sven-Bertil Taubes nya album Hommage med strålande tolkningar, i läckra orkesterarrangemang, av bland andra Olle Adolphsons och Lars Forssells visor. Därefter kan du somna tryggt i förvissningen om att ha klarat julen med förståndet i behåll.

Reagans recept igen

Skrivit i Corren 20/12:

En bensinmack förklätt till ett land, har den amerikanske senatorn John McCain kallat Ryssland. I ekonomiskt hänseende är det en fyndig karaktäristik. Någon avancerad och konkurrenskraftig industriproduktion finns inte, förutom vapenbranschen.

Ryska tillverkare av krigsmaterial har de senaste åren kunnat rulla sig i rubel. Försäljningen ökade med 35 procent 2012 och 20 procent 2013. Årligen motsvarar intäkterna 235 miljarder svenska kronor, enligt fredsforskningsinstitutet Sipri.

Men den helt dominerande köparen är Vladimir Putin i Kreml, som storsatsar på att modernisera den ryska militären. Och för det, plus att hålla sin befolkning på gott humör, är han beroende av pengarna från Rysslands export av olja och gas. Den ryska ekonomin står och faller med dessa råvaror.

Putin har onekligen lyckats i sin ambition återskapa en situation som påminner om kalla krigets Sovjetepok. Vapenmakt och olja var även basen för det sovjetiska imperiet. Putin borde kanske tänkt på vad som inträffade under 80-talet när USA:s president hette Ronald Reagan.

I sin strategi för att knäcka Sovjetunionen fick han USA:s allierande Saudiarabien, världens ledande oljenation, att närmast dränka marknaden med det svarta guldet. Saudiarabiens officiella skäl för att dumpa priset var att försvara sin globala marknadsposition, vilket också försvagade många andra oljeproducerande länder. Den tidigare mäktiga OPEC-kartellens inflytande i världspolitiken slogs sönder.

Men framför allt blev det hej då Sovjetunionen.

När oljepriset rasade förlorade Kreml sin enda egentliga källa till livsviktig hårdvaluta, kunde inte hänga med i Reagans militära upptrappning och började blöda till döds. Ser vi nu en repris på historien?

Saudiarabiens oljekranar flödar ånyo. Dels handlar det om sänka den regionala arvfienden Iran, vars ekonomi redan är svårt pressad från omvärldens straffsanktioner till följd av mullornas kärnvapenprogram.

Dels är det ett svar på Rysslands inblandning i Syrienkonflikten. Saudierna gillar inte Putins stöd till Bashar al-Assads regim, som är allierad med Iran. Priset per fat är idag runt 60 dollar. Kremls kalkyler för att hålla sin affär igång bygger på ett pris kring 100 dollar. I kombination med EU:s och USA:s sanktioner efter Krimockupationen är konsekvenserna förödande.

Rubeln faller som en sten, inflationen rusar, räntorna stiger mot himlen för att parera, den internationella kreditmarknaden är stängd, ingen varken kan eller vill investera längre, kapitalutflödet är epidemiskt, utländsk valuta är en bristvara och tillväxten krymper.

Ekonomiskt liknar Ryssland en groggy boxare som vinglar omkring i ringen efter träffen av en stenhård högerkrok. Frågan är bara vad nästa kapitel blir. Förra gången slutade det med att Sovjetunionen kastade in handduken i fredliga former. Hur Putin och hans kumpaner agerar framöver är höljt i ovisshet.

Men vi bör nog försäkra oss om att kunna hålla garden uppe, precis som Reagan gjorde. Han förstod att tränger man in den ryska björnen i ett hörn, är det bäst att vara rustad.

Civilisationen utmanad

Skrivit i Corren 18/12:

”Jag, och miljoner andra runt om i världen, sörjer dessa barn, mina bröder och systrar. Vi kommer aldrig att låta oss besegras”, säger 17-åriga pakistanskan Malala Yousafzai som själv föll offer för talibanerna i oktober 2012.

Hon vägrade acceptera de militanta islamisternas förbud mot skolgång för flickor, sköts i huvudet och överlevde mirakulöst. För sin internationellt uppmärksammade kamp för alla barns rätt till utbildning förärades hon, som den yngste mottagaren någonsin, Nobels fredspris i Oslo förra veckan. Det var ytterst välförtjänt.

Bara några dagar efteråt kom vad många tolkat som direkt svar från talibanerna, kopplingen är i alla fall svår att bortse från. En skola i Peshawar, nordvästra Pakistan, attackerades av jihadkrigarna som iskallt mördade minst 141 personer, de flesta offren var barn.

Grymheten i terrordådet är obeskrivlig. Detta är inte islam i någon vettig mening av ordet. Det som driver talibanerna är en perverterad, våldsbejakande och politiskt radikaliserad vulgärvariant på religion, som förenar dem med islamistiska extremiströrelser likt al-Quida, Boko Haram i Nigeria, al-Shabab i Somalia, Islamiska staten i Syrien och Irak.

Deras egentliga profet är inte Muhammed. Utan snarare egyptiern Sayyid Qutb (1906-66), som tyvärr måste räknas till en av vår tids inflytelserikaste ideologer.

”Det finns bara en plats på jorden som kan kallas för islams hus och det är den plats där en islamisk stat är etablerad och där sharia råder och Guds lag respekteras… Den övriga världen är krigets hus”, slog han fast. I en rad skrifter förbannade Sayyid Qutb upplysningstänkandet, materialismen, demokratin, kapitalismen, kvinnornas frigörelse, hela den västerländska livsstilen.

Utvecklingen hade gjort mänskligheten ogudaktig och moraliskt bankrutt. Qutb spelade på den muslimska världens känsla av underlägsenhet gentemot Europa och USA, liksom den arabiska befolkningens missnöje med sina egna korrumperade härskare. Alla sanna muslimer måste resa sig ur sin passivitet, gripa makten och frigöra sig genom att återskapa det perfekta, obefläckade samhället.

Modellen var teokratin i de heliga städerna Mecka och Media på 600-talet. Vilka medel som helst kunde användas för att nå målet. De som inte ställde upp var avfällingar, och därmed dömda till döden.

Hur Sayyid Qutbs uppenbart förrycka, motbjudande idéer kunnat tjusa någon förefaller obegripligt. Fast lika obegripligt är väl då hur andra totalitära frälsningsläror som nazism, fascism och kommunism kunnat vinna anhängare, till råga på allt i högt utvecklade samhällen i väst.

Men det är ungefär samma mekanismer som ligger bakom dessa synbarligen väldigt olika ideologier. Man erbjuder enkla, radikala lösningar på orättvisor. Man pekar i avhumaniserande termer ut syndabockar som orsaken till allt ont och kräver att de måste förgöras. Man hämtar näring i en vantrivsel med den moderna, liberala kulturen. Man påstår sig ha förunderliga insikter i hur historiens lagar fungerar.

Man vädjar till en längtan efter ett drömt harmonitillstånd i det förflutna som gått förlorat genom destruktiva krafters försorg. Men resultatet av de falska profeternas löften vet vi: Auschwitz, Gulag, ett blodbad på en skola i Peshawar.