Ur Kakaniens fatabur (11)

Diotima började med att förklara att parallellaktionen var ett rent av aldrig återkommande tillfälle att förverkliga vad man höll för det högsta och mest betydelsefulla. ”Vi måste förverkliga en stor idé och vi skall göra det! Vi har tillfället och får inte undandra oss uppgiften!”

”Har ni något bestämt i tankarna?”, frågade Ulrich naivt.

Nej, Diotima tänkte inte på något bestämt. Hur skulle hon ha kunnat göra det? Ingen som talar om det största och mest betydelsefulla i världen tror att detta verkligen existerar. Men vilken underbar egenskap här i världen svarar det emot? Allt går ju ut på att ena är större, betydelsefullare eller också skönare eller sorgligare än det andra, alltså på en rangordning och en komparativ – och nu skulle det till detta inte finnas någon höjdpunkt, någon superlativ?

Men söker man påpeka den saken för en person som just vill tala om det största och mest betydelsefulla, så grips han av misstro och menar sig ha att göra med en känslolös människa, fullständigt utan ideal. Så gick det för Diotima, och så hade Ulrich talat.

Diotima, som allmänt beundrades för sina själsegenskaper, fann Ulrichs invändning respektlös. Efter ett ögonblicks tvekan log hon och svarade: ”Det finns så mycket stort och gott som ännu inte har förverkligats, att valet inte kommer att bli lätt. Men vi ämnar tillsätta kommittéer med representanter ur alla befolkningslager som skall vara oss till hjälp. Eller tror ni inte, herr von -, att det innebär ett oerhört privilegium att vid ett sådant här tillfälle kunna uppmana en hel nation, ja, egentligen hela världen att mitt i sin materialistiska ävlan kunna vända tankarna till det andliga? Ni skall inte tror att vi strävar efter något patriotiskt i en länge sedan föråldrad mening.”

Ulrich undvek att gå in på ämnet och svarade med en skämtsam anmärkning.

– Robert Musil, Mannen utan egenskaper, 1930-1942.

Ur Kakaniens fatabur (10)

”Du kan inte av hans utseende gissa dig till något yrke, och ändå ser han inte ut som en  man som inte har något yrke. Och tänk nu efter hurudan han är: Han vet alltid vad han har att göra; han kan se en kvinna i ögonen; han kan när som helst anställa ingående betraktelser över vad som helst; han kan boxas, han är begåvad, viljekraftig, fördomsfri, modig, uthållig, gåpåaraktig, sansad och klok – jag tänker inte alls undersöka det så i detalj; han må gärna för mig ha alla dessa egenskaper. För han äger dem i alla fall inte!

De har gjort honom till vad han är och utstakat hans väg, och ändå tillhör de honom inte. När han är ursinnig är det något som skrattar inom honom. När han är nedstämd har något i görningen. När han blir gripen av någonting ställer han sig avvisande. Varje dålig handling borde i ett eller annat avseende synas honom god. Och först ett plausibelt sammanhang lär för honom alltid bli det avgörande för hans uppfattning om en sak.

Ingenting är för honom fast och orubbligt. Allt är mäktigt en förvandling, delar i ett helt, i otaliga hela som förmodligen tillhör ett överhelt, om vilket han likväl inte vet det ringaste. Så är varje hans svar ett delsvar, varje känsla en åsikt, och det spelar för honom aldrig någon roll vad en sak är, ty det enda han fäster sig vid är en eller annan bifråga, ett slags beledsagande ‘hurudan den är’. Jag vet inte om jag uttrycker mig tillräckligt klart för att du ska förstå mig?”

”Jo då”, sade Clarisse. ”Men jag tycker det är mycket sympatiskt av honom”.

– Robert Musil, Mannen utan egenskaper, 1930-1942.

Nikolaj II – Putins mardröm

Skrivit i Corren 29/3:

I Ryssland kokade missnöjet. Kriget gick uselt, skriande matbrist och social nöd rådde, avskyn mot den korrumperade och autokratiska makteliten tilltog. En demonstration av hungriga kvinnliga arbetare i huvudstaden Petrograd februari 1917 – mars enligt västerländsk tideräkning – tände gnistan till fullskaligt uppror.

Tsar Nikolaj II tvingades abdikera. En provisorisk regering övertog styret och utvecklingen till en liberal demokrati skymtade. Hoppet grusades tyvärr bara några månader senare. Lenin gjorde slut på den nyvunna friheten i en statskupp, slog det ryska folket i bojor långt värre än tsarens och skapade världens första totalitära terrorvälde: Sovjetunionen.

100-årsminnet av februarirevolutionen har i våra dagars Ryssland mötts med påfallande dämpade reaktioner från officiellt håll. Det är inte konstigt om Kreml finner denna omvälvande historiska händelse problematisk att hantera.

Vladimir Putin, själv en produkt av Sovjetsystemet, vill återknyta till supermaktsepoken under kalla kriget då det kärnvapenbestyckade röda imperiet utmanade USA om världsdominansen. Samtidigt bedriver hans regim en reaktionär nationalkonservativ politik med starka drag av nostalgi över det gamla tsardömet.

Det ryska hus som Putin byggt tornar fram som en märklig oxymoron, ett slags skendemokratiskt tsaristiskt Sovjet. I den ekvationen passar februarirevolutionen definitivt inte in. Folkiga resningar mot makten är regimens största skräck.

Vi såg exempel på detta 2012 när omfattande ryska gatudemonstrationer mot Putins valfusk-comeback till presidentposten kvästes med våld och massarresteringar. Samma sak när folket i Ukraina 2013-14 fick nog av sin regerings ryssvänliga politik. Protesterna på Majdantorget i Kiev som blev presidenten Viktor Janukovytjs fall såg Putin som ett hotfullt förebud om sitt eget.

Svaret är allom bekant: ockupation av Krim och lågintensivt krig i östra Ukraina. Det utrikesäventyret, liksom Rysslands intervention i Syrien, fick Putins popularitetssiffror att stiga på hemmaplan.

Men omvärldens sanktioner i kombination med oljeprisraset på världsmarknaden har kvaddat den ryska ekonomin. Vanliga ryssar har fått det kämpigt och med det allt svårare att tåla elitens iögonfallande korrupta lyxliv. Över hela Ryssland har det nu varit massdemonstrationer mot regimen och rop på frihet.

Är det februarirevolutionen 2.0 vi ser början på? Realistiskt sett inte. Än sitter Putin säker i sadeln. Men gissa om Nikolaj II:s öde lär spöka för honom! Och genom detta utslag av poetisk rättvisa får man väl säga att hundraårsminnet högtidlighålls på ett passande sätt.

What the World Needs Now

Ur Kakaniens fatabur (9)

Så hade alltså tiden förändrats, likt en dag som börjar strålande blå och långsamt beslöjas, och den hade inte haft vänligheten att vänta på Ulrich. Han lät sig tid umgälla det genom att betrakta denna mystiska sjukdom, som vållade förändringarna i det den förtärde det geniala, som ett utslag av dumhet rätt och slätt. Inte alls i sårande mening.

Ty om inte dumheten inifrån sett vore så förvillande lik talangen, om den inte utifrån sett kunde tas för framsteg, snille, löfte, förbättring skulle väl ingen vilja vara dum och det skulle inte finnas någon dumhet. Eller åtminstone skulle det vara ytterst lätt att bekämpa den. Men tyvärr har den något utomordentligt tilldragande och naturligt över sig.

När man till exempel tycker att ett oljetryck är en mera konstfull prestation än en oljemålning, så ligger det en viss sanning i det, och den är lättare att bevisa än att van Gogh var en stor konstnär. Likaså är det mycket lätt och lönande att vara en kraftfullare dramatiker än Shakespeare eller en jämnare berättare än Goehte, och en utnött banalitet rymmer under alla förhållanden mer mänsklighet än en ny upptäckt.

Det finns helt enkelt inga betydande idéer som dumheten inte skulle förstå att använda sig av, ty den besitter en allsidig rörlighet och kan iföra sig alla sanningars klädnader. Sanningen däremot har vid varje tillfälle bara en klädnad och en väg och befinner sig alltid i ogynnsam position.

Men efter en liten stund fick Ulrich ett sällsamt infall, förknippat med dessa funderingar. Han föreställde sig den store kyrkofilosofen Tomas av Aquino, som avled 1274 sedan han med outsäglig möda hade bragt sin tids tankar i bästa ordning, därvidlag gått ännu grundligare till verket och först blivit färdig just nu. Genom en särskild nåd hade han förblivit ung och trädde nu ut ur sin rundbågiga portal med en trave folianter under armen, varvid en elektrisk spårvagn susade förbi mitt för näsan på honom.

Den oförställda häpnad som grep den berömde Tomas, doctor universalis, som de kallade honom förr i tiden, roade Ulrich.

– Robert Musil, Mannen utan egenskaper, 1930-1942.

Filmstödet som behövs

Skrivit i Corren 28/3:

Är Linköping en vit fläck på filmkartan? Ja, menar kultur- och fritidsnämndens ordförande Cecilia Gyllenberg Bergfasth (MP). Hon är inte nöjd med det som SF:s åtta salonger bjuder på i Filmstaden – det vill säga ofta filmer av amerikanskt märke som är kommersiellt gångbara och som den breda publiken vill se.

Sant är att mer kräsna cineaster kanske inte har lika stort utbyte av att gå dit. Den styrande majoriteten i stadshuset har därför beslutat att utreda om kommunen för skattebetalarnas pengar ska starta en egen biograf, som kan visa smalare nya filmer och äldre klassiker. Är det en bra idé?

Möjligen för 30-40 år sedan, då den kategori filmer som MP et consortes efterlyser fortfarande hade begränsad tillgänglighet. Men nu?

Den borgerliga oppositionen, som röstat mot utredningen, tycker inte att behovet av en kommunaldriven bio existerar. Uppfattningen är rimlig, eftersom digitaliseringen och teknikutvecklingen gjort underverk för filmdiggaren jämfört med hur snålt och svårt det var förr.

Idag har distributionskanalerna och visningsfönstren mångfaldigats, marknadsutbudet av alla sorters filmer har aldrig varit så rikt och varierat, inga oöverstigliga hinder föreligger att få tag på dessa filmer, vi kan titta på film med biokvalitet i hemmet och lekande lätt starta enskilda cineastklubbar om vi vill.

Således torde inte angelägenheten av att satsa offentliga medel på en kommunbiograf för att tillgängliggöra annan film vad som finns på SF:s aktuella repertoar vara direkt trängande. Därmed inte sagt att inga kulturpolitiska filminsatser alls är angelägna.

Men det handlar om att säkra bevarandet och tillgängligheten av gamla filmer i analogt format, som snart är omöjliga satt se överhuvudtaget om de inte digitaliseras. Svenska filminstitutet arbetar febrilt med detta. Dock har anslagen bara räckt till att digitalisera en bråkdel av de många tusentals filmer som finns i deras arkiv.

Att överföra rubbet av detta historiska filmguld i högkvalitativ digital version beräknas kosta 300 miljoner kronor. Summan som Svenska filminstitutet hittills fått är 40. Förvisso är detta inte en fråga som Linköpings kommun äger, den ligger naturligtvis på regeringens bord.

Men då glädjande nog våra styrande lokala makthavare verkar hysa ett sånt brinnande cineastiskt intresse, kunde de väl för sina partivänner i rikspolitiken påtala vikten av ett ökat digitaliseringsstöd? Det motsvarar nålpengar i statskassan och den kulturella nyttan vore oskattbar.

 

Ur Kakaniens fatabur (8)

Och en dag tröttnade Ulrich på att vara ett löfte. Den tiden hade redan kommit när man började tala om det eller det geniet på fotbollsplanen eller i boxningsringen, men ännu gick det åtminstone tio geniala upptäckare, tenorer eller författare på var genial centerhalv eller tennisstjärna som figurerade i tidningarna.

Den nya tidsandan hade ännu inte helt slagit igenom. Men just då läste Ulrich plötsligt någonstans uttrycket ”den geniala kapplöpningshästen” och kände det som en för tidig fläkt av sommarens mognad. Det stod i skildringen av en uppseendeväckande framgång på kapplöpningsbanan, och förmodligen fattade skribenten själv inte hela räckvidden av det infall som i ögonblickets upplyfta stämning hade flutit ur hans penna.

Men Ulrich insåg med ens vilket ofrånkomligt samband det fanns mellan hans egen karriär och detta geni till kapplöpningshäst. Ty hästen hade ju i alla tider varit kavalleriets heliga djur, och under kaserntjänsten i sin ungdom hade Ulrich knappast hört tals om något annat än hästar och kvinnor. Det var detta han velat fly ifrån för att bli en betydande man, och när han nu efter mångfaldiga ansträngningar kanske kunde ha känt sig nalkas höjdpunkten för sina strävanden, hälsades han där uppifrån av hästen som hade förekommit honom.

Robert Musil, Mannen utan egenskaper, 1930-1942.

Skamligt, idrottsklubbar!

Skrivit i Corren 27/3:

Patrik Sjöberg är förbannad. Riktigt förbannad. I lördagens Expressen levererade han följande salva: ”Föräldrar måste förstå att idrotten skiter i dina barn, det är upp till dig som förälder att närvara och ställa frågor. Kolla upp om klubbarna har en handlingsplan och om de faktiskt använder sig av den. Nu får idrotten vakna”.

Bakgrunden är den förfärande historia som vår forne höjdhoppsstjärna avslöjade i självbiografin Det du inte såg. Boken slog ner likt en bomb 2011. Patrik Sjöberg berättade om hur han som barn utsattes för sexuella övergrepp av sin tränare och styvfar, den i friidrottskretsar uppburne och hyllade Viljo Nousiainen (1944-1999).

Chocken var så stor att många nästan inte kunde tro att det var sant. Men även andra som i ung ålder tränats av Nousiainen bröt tystnaden. Också de vittnade om liknade fruktansvärda erfarenheter.

2015 sände P3 Dokumentär ett längre radioprogram, Patrik Sjöberg och sexövergreppen, om detta mörka kapitel i svensk idrottshistoria. Programmet finns kvar på SR:s hemsida, lyssna gärna, dock rekommenderas starka nerver. Skakande är ett milt ord för den tragedi som rullas upp och som märkt offren för livet.

”Jag blev bestulen på de här åren. Och det känslomässiga är förstört på grund av det jag blev utsatt för, det är ingenting jag kan ändra på. Jag har svårt för närhet”, säger Sjöberg idag.

Vad hände då efter att hans bok kom ut för sex år sedan? Omfattande har förvisso debatten varit. Enligt en undersökning har omkring fem procent av nutida eller tidigare unga aktiva inom svensk idrottsrörelse drabbats av sexuella övergrepp från sina tränare.

Det är Susanne Johansson vid Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm som gjort studien. Hon menar att idrottsföreningarna i praktiken fortfarande föredrar att nonchalera problematiken: ”För det mesta arbetar man inte alls med frågan. Med det sagt tycker alla att det är en viktig fråga, men det är sällan som det initieras utan att enstaka fall uppdagas” (Expressen 25/3).

Att Patrik Sjöberg är heligt vred över passiviteten är inte svårt att förstå. Många fler borde känna samma ilska. Han har rätt i att trycket från föräldrarna måste öka så att idrottsrörelsen verkligen tar sitt ansvar.

Välgörande vore också om klubbarnas privata sponsorer började ställa krav – liksom icke minst de som håller i kranarna av skattemedel till idrotten. En klubb som inte förmår redovisa seriöst intresse för barnens trygghet i sin verksamhet, ska heller inte ha offentliga bidrag. Uppenbarligen behöver villkoren och kontrollen skärpas.

Ur Kakaniens fatabur (7)

Hans far skulle uttryckt det ungefär så här: Låter man en människa göra vad hon vill, så ränner hon snart huvudet i väggen av ren förvirring. Eller kanske så här: En människa som kan uppfylla alla sina önskningar vet snart inte vad hon ska önska sig. Ulrich upprepade detta för sig själv med en viss njutning.

Denna nedärvda visdom tycktes honom vara en utomordentlig modern tanke. Människan måste först genom fördomar, traditioner, svårigheter och inskränkningar av de alla slag se sig stängd i sina möjligheter, planer och känslor som en dåre i en tvångströja, och först då äger det som hon förmår frambringa kanske värde och växtkraft och blir bestående.

Vad denna tanke innebär står i själva verket knappast att överblicka! Nå, mannen utan egenskaper, som hade återvänt till hemlandet, tog nu också det andra steget för att låta sig formas och utvecklas genom de yttre omständigheterna i livet. När han hunnit så långt i sina funderingar överlämnade han helt enkelt inredningen av sitt hem till leverantörernas geni, i den säkra övertygelsen att du nog skulle sörja för traditioner, fördomar och inskränkthet.

Själv nöjde han sig med att friska upp de gamla linjerna som fanns där förut, de mörka hornkronorna under de vita valven i den lilla hallen eller det stela taket i salongen, och anskaffade i övrigt allt som tycktes honom ändamålsenligt och bekvämt.

– Robert Musil, Mannen utan egenskaper, 1930-1942.

Ur Kakaniens fatabur (6)

Men i Österrike var det lite mera invecklat. Ty österrikarna hade visserligen också segrat i alla krig i sin historia, men efter de flesta av dessa krig hade de måst avträda ett eller annat. Det ger en något att tänka på, och i sin uppsats om fosterlandskärleken skrev Ulrich, att en sann fosterlandsvän aldrig får betrakta sitt eget fosterland som det bästa.

Ja, med en plötslig ingivelse om tycktes honom lysande, fast han mera bländades av dess glans än såg vad den innebar, hade han efter denna misstänkta sats ytterligare tillfogat, att Gud med all sannolikhet också helst talade om sin värld i coniuncitvus potentialis (hic dixerit quispiam = här kunde man invända…), ty Gud skapar världen och tänker därvid att det kunde precis lika gärna göras annorlunda. – Han hade varit mycket stolt över denna sats, men han kanske inte uttryckt sig tillräckligt klart, ty den vållade stor uppståndelse och han hade så när blivit reglerad från skolan.

Man kom bara inte till något beslut, därför att man inte kunde avgöra huruvida hans förmätna anmärkning var att uppfatta som en skymf mot fosterlandet eller en hädelse mot Gud. Han fick vid den tiden sin uppfostran i Theresianska riddarakademiens förnämliga gymnasium, där statens förnämsta stöttepelare rekryterades, och fadern blev djupt förbittrad över den smälek han måste lida för detta äpple, som hade fallit så långt från trädet, och skicka i väg Ulrich utomlands, till en liten belgisk internatskola i en stad som ingen hade hört talas om.

Anstalten sköttes med klok företagsamhet rent affärsmässigt och hade – mot billiga avgifter – en stor omsättning av urspårade elever. Där lärde sig Ulrich att internationellt att utvidga sitt förakt för andras ideal.

– Robert Musil, Mannen utan egenskaper, 1930-1942.