Worstward Ho

All of old. Nothing else ever. Ever tried. Ever failed. No matter. Try again. Fail again. Fail better.

– Samuel Beckett

Stupidity – the basic building block

Some scientists claim that hydrogen, because it is so plentiful, is the basic building block of the universe. I dispute that. I say there is more stupidity than hydrogen, and that stupidity is the basic building block of the universe.

– Frank Zappa

Till skapandets lov

Skrivit i Corren 18/7:

”Så du tror att pengar är roten till allt ont? sade Franscisco d’Anconia. Har du någonsin frågat dig vad som är roten till pengar? Det är ett bytesmedel som inte kan existera om det inte produceras varor och inte finns människor som är kapabla att producera dem…

De pappersbitarna, som borde varit i guld, är ärbarhetens signum – tecken på din hederlighet – ditt anspråk på deras energi som producerar. Din plånbok är uttrycket för hoppet att det någonstans i världen finns människor som inte sviker den moraliska princip som är upphovet till pengar…

Pengar måste förtjänas – innan de kan stjälas eller tiggas – förtjänas genom insatser från varje hederlig människa, var och en i förhållande till sin förmåga”.

Raderna ovan är från ett längre, centralt avsnitt i den rysk-amerikanska liberala filosofen Ayn Rands idéroman Och världen skälvde från 1957.

Budskapet är fortfarande lika aktuellt. Du arbetar, du gör hederliga insatser, du producerar. Pengarna är belöningen, kvittot på ditt skapande som bidrar till ökat välstånd, till att driva utvecklingen framåt.

Ställ dig nu frågan: vem har i första hand rätten till frukten av din möda? Du själv? Någon annan? Eftersom vi bor i Sverige blir svaret: huvudsakligen någon annan. Nämligen den politiska klassen.

I normalfallet tar denna grupp, som kontrollerar den offentliga apparaten inklusive våldsmonopolet, ungefär 70 kronor av varje hundralapp som du tjänat ihop. Detta sker månad efter månad, år efter år, vilken nominell kulör regeringen än har.

Politikerna producerar inget, till skillnad från dig. Ändå låter dom dig endast disponera 30 procent av din egen lön. Resten tillfaller det politiskbyråkratiska systemet, som medborgarnas flertal gjorts helt beroende av då deras inkomster de facto socialiseras.

”Man kan inte utsträcka statsmaktens välde över ett folks dagliga arbetsliv utan att samtidigt göra staten till herre över människornas själar och tankar”, menade Herbert Hoover, republikansk president i USA 1929-33. Ayn Rands roman utforskar de vidare konsekvenserna av Hoovers tes.

Den allmänna förståelsen för skapandets, arbetets och marknadskapitalismens betydelse har tynat bort. Välståndet tas för givet. Fokus är ensidigt inriktat på kollektivistisk fördelning.

En moralistisk självrättfärdigande plundrarmentalitet råder (ja, Rand brukar det polemiska epitetet ”plundrare” frekvent) som drabbar den närande sektorn hårdare och hårdare. Men! Skapande nyckelpersoner börjar gå i strejk.

De överger abrupt sina verksamheter och försvinner i spårlös exil. Revolten sprider sig som ett gradvis uppvaknande, tills allt ställs på sin oundvikliga spets.

Fast något liknande kan väl aldrig hända här. Eller?

Se upp för partierna!

Skrivit i Corren 17/7:

”Ett politiskt parti är en apparat för framställning av kollektiva lidelser. Ett politiskt parti är en organisation som är så inrättad att den utövar ett kollektivt tryck på alla medlemmarnas sätt att tänka. Alla politiska partiers främsta och strängt taget enda mål är att växa, och det ohämmat. Dessa tre utmärkande egenskaper visar att alla politiska partier har totalitära rötter och målsättningar…

Slutsatsen är att partisystemet tycks vara något nästintill rent och oförfalskat ont. Partierna är i grunden usla och har ett dåligt inflytande i praktiken.”

Denna bredsida levererade Simone Weil (1909-43) i pamfletten Om de politiska partiernas allmänna avskaffande, skriven strax innan tuberkulosen tog hennes liv i förtid.

Weil var fransk filosof och religiös mystiker. Hennes pamflett tillkom i desillusionerat raseri över främst nazisternas framgångar. Men de kollektiva lidelsernas förbannelse hävdar hon genomsyrar varje sorts parti, som till sin makthungriga natur korrumperar människans intellektuella förståndsgåvor.

”Det har på alla områden gått så långt att nästan de enda tankar man tänker har att göra med om man är ’för’ eller ’emot’ en åsikt”, slår Weil svavelosande fast. Konsekvensen är en fördärvlig manikeisk verklighetsbild, där gruppens rättigheter – och dess kamp om herraväldet över andra grupper – trumfar individens rätt.

”Partierna är en vidunderlig inrättning som ser till att inte en enda själ i hela landet ägnar sin uppmärksamhet åt att i samhällslivet försöka skönja det goda, rättvisan och sanningen”.

Hon föreställer sig alltså att det, åtminstone i princip, finns strimmor av objektiv sanning att avtäcka som partiväsendet skymmer. Här märks hennes förankring i den religiösa världen, eller påverkan av Rousseaus idé om allmänviljan – vilken paradoxalt bär totalitarismens frö inom sig, just det som Weil polemiserar mot i sin oförsonliga partikritik!

Oaktat detta, är Weils provokativa stridsskrift väl värd att begrunda. Hur vårdar vi demokratin på bästa sätt? Överpolitiseringen av samhället och partiväsendets starka maktställning är ur liberalt perspektiv inte oproblematiskt.

Tendenser att göra allt till politik är farliga. Därmed legitimeras offentligt ingripande i minsta vrå från den ideologiska grupp som kontrollerar statsapparaten. Civilsamhällets fria zoner beskärs samtidigt som tankekonformismen vinner mark.

Akta dig för att svepas med av kollektivistiska känslostormar, bevara huvudet kallt, tänk själv och kritiskt. Så tolkat är Simone Weils budskap både en varning och en maning, syftande till att hålla demokratin öppen, vital och levande.

Lita på Irans mullor?

Skrivit i Corren 16/7:

Prästväldet i Iran, ett av världens grymmaste tyrannier, har länge närt ambitioner att skaffa kärnvapen. ”Vi bör till fullo utrusta oss med både offensiv och defensiv användning av kemiska, bakteriologiska och radioaktiva vapen”, menade Akbar Hashemi Rafsanjani 1988 som strax därpå blev landets president.

Redan året innan förklarade Ali Khamenei: ”Vad gäller atomenergi behöver vi det nu… Vår nation har alltid stått under hot utifrån. Det minsta vi kan göra för att möta faran är att låta våra fiender veta att vi kan försvara oss själva”.

Khamenei efterträdde 1989 ayatollah Khomeini som lrans högste politiske och andlige ledare, en post han haft sedan dess. Den islamistiska regimen i Teheran har fått hjälp på kärnteknikområdet genom samarbete med Ryssland, Kina och Pakistan – knappast heller de mest pålitliga av länder.

Utåt har mullorna, likt den sårande oskulden, ständigt försäkrat att deras kärlek till atomer är fredligt menad. Det handlar bara om vanliga kärnkraftverk som kan trygga Irans energiförsörjning. Som energi vore ett problem för en nation badande i oljetillgångar.

Dessutom, varför har Iran varit så mån om att nitiskt hemlighålla och dölja sina ”fredliga” atomanläggningar? Vägran att acceptera kontroller har medfört ett decennium av internationella ekonomiska sanktioner och evighetslånga maratonförhandlingar utan slut.

Tills i tisdags morse. Ett avtal pressades fram som häver sanktionerna mot att prästväldet reducerar sitt kärnteknikprogram och godtar inspektioner. Uppgörelsen har hyllats som ett historiskt genombrott.

Antagonisterna USA och Iran närmar sig varandra, vilket underlättar bekämpandet av den gemensamma fienden Islamiska staten. Irans befolkning kan glädjas åt att strypsnaran på ekonomin försvinner. Handeln kommer igång, oljeexporten kan börja flöda och en lukrativ marknad öppnas igen.

Samtidigt kvarstår faktum att Iran styrs av grovt kriminella fundamentalister, vars föreställningsvärld baseras på en lika irrationell som hänsynslös ideologi. Stenhårt förtryck och barbariska avrättningar förblir vardag i landet, liksom regimens ivriga stöd till blodbesudlade gangsters som bland andra Syriens slaktare Bashar al-Assad.

Befriade från sanktionernas tvångströja kan Iran låta ekonomin återhämta sig, ligga lågt med atomerna ett tag, för att sedan kasta allt över ända när regimen känner sig starkare.

Det reella värdet av kärnavtalet är alltså en mycket öppen fråga. Den sannolikt enda verkliga garantin för att få bukt med Irans kärnvapenfixering är att mullorna störtas och demokrati införs. Men den dagen lär vi få vänta på.

Lärare i DDR:s tjänst

Skrivit i Corren 15/7:

Det enda vi lär av historien är att vi aldrig lär oss något av historien, påstås det. Tyvärr finns ofta skäl att instämma. Politikernas sorglösa nedrustning av det svenska försvaret i tron att den eviga freden inträtt när kalla kriget upphörde är ett flagrant, aktuellt exempel.

Historisk kunskap ger ingen karta till framtiden. Men kan få oss att bli mer vaksamma och mindre naiva.

Anders Törnvall, professor emeritus i interkulturell kommunikation vid Mälardalens universitet och docent i pedagogik vid Linköpings universitet, ger ett nyttigt perspektiv i sin rapport Svensklärarna i DDR – en studie av ett Stasiprojekt”, nyligen utgiven av tankesmedjan Fri värld.

Törnvall ger en skrämmande bild av hur den östtyska spionorganisationen framgångsrikt infiltrerade Sveriges skolväsende under 70- och 80-talen.

Lärare lockades till sommarkurser i DDR, där de sofistikerat indoktrinerades till att bli sympatisörer åt den kommunistiska regimen. Inte nog med det. Verksamheten välsignades från officiellt håll här hemma.

”Deltagarna kände att de hade de svenska myndigheternas, utbildningsdepartements och Skolöverstyrelsens fulla stöd, vilket legitimerade utbildningen i DDR. Statsminister Ingvar Carlsson förklarade t ex sent på 80-talet att Sverige hade mycket att lära av DDR. Han ansåg även att Murens fall hade rubbat balansen i Europa och inte var så bra”, skriver Törnvall och fortsätter:

”DDR-lektorerna kunde arbeta ostört vid svenska skolor och direkt påverka elever och lärare. Alla dörrar öppnades för dem. Statistiskt sett fanns i slutet av 80-talet på varje skola med tyskundervisning en lärare som fått fortbildning i DDR. Det var en del av målsättningen att vinna svenskar politiskt-ideologiskt och få dem att arbeta för socialism, avslöja imperialism, kapitalism och delta i klasskampen, som aldrig fick ifrågasättas”.

Stasis program var ett led i att undergräva försvaret för demokratin, misskreditera det fria västliga samhällssystemet, vinna klappande hjärtan åt det röda tyranniet som förslavade halva Europa i decennier och som även hotade att sätta övriga kontinenten under sin järnklack, inklusive vårt land.

Den blåögda eftergivenheten mot Sovjetimperiets stalinistiska vasallstat DDR ter sig idag ofattbar. Hur kunde vi låta dess tentakler få fäste i en central samhällsinstitution som skolan?

Lärdomen, vilket Törnvall påpekar, är att vi bör akta oss noga för att samverka med diktaturer, vars syften aldrig är oskyldiga. Enligt Säpo är främst Ryssland, Kina och Iran numera väldigt aktiva med desinformationsprojekt i Sverige. Ska dessa tyrannier få nya medlöpare likt dem som sålde sig åt DDR?

Vi bör sannerligen ta historiens varning på allvar.

Upplös äktenskapet

Skrivit i Corren 14/7:

För tre år sedan deklarerade Finlands dåvarande utrikesminister Erkki Tuomioja (S) i brittiska tidningen Daily Telegraph: ”Ett sammanbrott för euron skulle kunna få EU att fungera bättre”. Det var förstås som att svära grovt i den heliga eurokyrkan, men faktum är att den gemensamma EU-valutan knappast varit en lysande idé.

Politiskt var tanken att euron skulle göra underverk för den europeiska integrationen. Istället fick euron en sönderslitande effekt mellan de lågproduktiva, skuldtyngda ekonomierna i söder och de högproduktiva, finansiellt starkare ekonomierna i norr.

De nej-förespråkare som i den svenska folkomröstningskampanjen 2003 varnade för risken av en asymmetrisk chock fick onekligen rätt. Medelhavsländerna, liksom Irland, dopades i realiteten genom att Tyskland tryckte ner deras räntenivåer.

Konsekvensen? Överhettning, växande fastighetsbubblor, stigande produktionskostnader och statsfinansiell störtdykning. Det har varit tuffa återhämtningstider efter den smällen. Värst naturligtvis för Grekland, som skamlöst fuskade sig in i eurozonen och fortsatt att uppträda likt en sangvinisk rufflare ända tills det ohjälpligt fria fallet ner i avgrunden.

I detta svarta hål har andra länder tippat trucklaster med stödpengar, dels för att rädda grekerna från deras synder, fast i än högre utsträckning för att rädda prestigeprojektet eurons luggslitna trovärdighet (finns det någon paragraf i eurons regelverk som medlemskretsen inte brutit mot vid det här laget?).

Senaste ronden i denna föga upplyftande historia är nu att Grekland får ytterligare ett svällande lastbilsflak med miljarder i bidrag. Motkraven på reformer är visserligen hårda och det återstår sannerligen att se om grekerna verkligen är beredda till den nitiska bot och bättring som de dikterats till.

Av tidigare försök i genren att döma finns skäl till skepsis (försiktigt uttryckt). Man skulle tvärtom kunna betrakta det hela som en moraliskt farlig belöning av ansvarslöshet och misshushållning.

Rakare och sundare vore en grexit; att grekerna portades från eurozonen och fick starta om igen med en egen devalveringsbar valuta. Att lappa ihop ett i grunden djupt disharmoniskt och söndrat äktenskap är oftast en fåfäng process. Bästa lösningen är skilsmässa, även om det till en början kan vara psykologiskt svårt att acceptera nödvändigheten.

Anyone for tennis?

Skrivit i Corren 11/7:

Kaffe utan grädde är som kärlek utan kyssar. Eller sommar utan Wimbledon. Den vita sporten hör den gröna årstiden till.

Säsongens juvel i kronan är givetvis The Championships på ärevördiga All England Lawn Tennis & Croquet Club. I dagligt tal Wimbledon – den äldsta och finaste tennisturneringen i världen. Och imorgon smäller det! Herrfinalen, avgörandets stora stund om vem som blir årets kung på tronen.

I väntan på den uppgörelsen kan man ju lämpligen ladda upp med att återse någon av de klassiska holmgångarna (finns massor av glimrande Wimbledonguld på Youtube och DVD). Flera är likt fina viner, bara smakfullare att avnjuta med tiden.

Varmt rekommenderad är den högoktanigt välspelade finalen 2008 mellan dåvarande titelförsvararen Roger Federer och utmanaren Rafael Nadal. Ett episkt rafflande femsetsdrama av litterär klass (inklusive två tiebreak och två regnavbrott).

Matchen tog nästan fem timmar innan Nadal slutligen triumferade, den längsta herrfinalen i Wimbledon genom historien – och den bästa. Men i kraft av ren utstrålning på banan är Björn Borgs och John McEnroes monumentala möte på centrecourten 1980 fortfarande makalöst.

Håll i er, ty det börjar illavarslande. McEnroe vinner förbluffande enkelt första set och är på väg att ta det andra, då Borg äntligen finner formen och bryter tillbaka. Svensken tar hem även tredje set och verkar i det fjärde ha sin femte raka mästartitel som i en ask.

Tills McEnroe räddar två matchbollar och visar vilket grymt bollgeni han är genom att vända på steken. Spänningen skruvas upp i ett nervdallrande tiebreak, där Borg gång på gång har chansen att avgöra. McEnroe klarar matchboll efter matchboll, innan han klår Borg i den 22 minuter långa duellen med siffrorna 18-16.

Är Borg knäckt? Icke. Han återvänder som om ingenting har hänt och vinner femte set med 8-6. Enastående.

Frågan är dock om ändå inte Borgs spelmässigt främsta match i Wimbledon var semifinalen mot Vitas Gerulaitis 1977. Här snackar vi mer än tennis.

Vad som utspelar sig på gräset är snarare en expressiv konstform. Under nära tre timmar rasar en konstant strid på kniven med rader av häftiga bolldueller. Än dominerar Borg, än dominerar Gerulaitis, innan amerikanen slår ut en forehandsvolley i slutet av femte set och Borg har vunnit.

Fast det hängde verkligen på håret. Även om man vet precis hur det går, sugs man snart ohjälpligt in i händelserna och har svårt att slita blicken från denna veritabla bollarnas symfoni.

Wimbledonturneringen 1977 kom också att sätta spår i den svenska musikhistorien. Denna sommar hade Cornelis Vreeswijk hyrt en stuga i Stockholms skärgård för att skriva låtar till det som blev albumet ”Felicas svenska suite”, en sångcykel inspirerad av Aksel Sandemoses roman ”Varulven”.

Samtidigt kunde polarn’ Cornelis inte låta bli att följa TV-sändningarna från Wimbledon ute på sin ö, vilket resulterade i visan Dubbelquartin om tennis med texten:

 Hon säger: Kom nära nät / så slår jag dig bollar nog / Men jag minns hur döden lät / när hennes bröder dog / En racket är hennes själ / och bollen är allt hon minns / Hon glömmer det svarta väl / som ännu finns.

Visst är det en ganska vacker bild av den vita sportens kraft? Det är med tennis som med livet – det kommer alltid nya bollar.

Srebrenica, FN:s skam

Skrivit i Corren 10/7:

För 20 år sedan imorgon inleddes den systematiska slakten på bosniska muslimer i Srebrenica. Blodbadet pågick i över en vecka. Omkring 8000 människor hade då förlorat livet.

Förövarna leddes av den ökände serbiske krigsförbrytaren Ratko Mladic. Inte sedan andra världskriget hade Europa bevittnat sådana grymheter. ”Aldrig mer!”, hade det sagts efter nazisternas mördarorgier. Nu skedde det igen, ett folkmord på europeisk mark. Hade katastrofen kunnat förhindras?

Srebrenicas muslimer var garanterade skydd av FN. 600 holländska soldater i blå baskrar fanns där. Deras larm klingade ohörda när Mladic anlände och skred till verket. FN lyfte inte ett finger för att infria sina löften.

Chefen för FN:s fredsbevarande operationer åren 1993-96 hette Kofi Annan. Han kunde, exempelvis, ha begärt att förstärkande NATO-flyg skulle sättas in mot Mladics bödlar. Kofi Annan gjorde inget.

Samma förödande passivitet gav han prov på redan året innan, i Rwanda. Tidigt 1994 fick Kofi Annan utförliga rapporter om att huturegimen förberedde folkmord på landets tutsier. Informationen kom direkt från Annans egen man på plats, den kanadensiske generalen Romero Dallaire, befälhavare över FN-trupperna i Rwanda. Dallaire vädjande om ingripande. Kofi Annan gjorde inget.

Tre månader senare hade närmare en miljon tutsier hackats ihjäl. Hade katastrofen kunnat förhindras? FN-topparnas likgiltighet i kombination med stormakternas (särskilt USA:s) ovilja att intervenera lämnade vägen till avgrunden öppen.

Varken de blodindränkta skamfläckarna Rwanda eller Srebrenica hindrade dock det moraliska konkursboet Kofi Annan från att upphöjas till FN:s generalsekreterare 1997-2006.

”FN:s roll för fred och säkerhet är helt central på global nivå… Folkrätten kräver respekt för FN-stadgan och dess principer om territoriell integritet samt för våldsförbudet. Folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser och andra grova internationella brott ska bekämpas och bestraffas”, sa Margot Wallström (S) i sin utrikespolitiska deklaration inför riksdagen den 11 februari.

Med S/MP-regeringen har den gamla blågula FN-romantiken blommat upp igen. Att verka genom FN ska vara en hörnsten i svensk utrikespolitik och ett omhuldat prestigemål är Sveriges satsning på att bli medlem av FN:s säkerhetsråd 2017-18. Det är samma säkerhetsråd vilket nyss, till följd av Rysslands veto, vägrar beteckna slakten i Srebrenica som ett folkmord.

Aldrig mer? Den som på allvar tror att FN:s roll är helt central för att trygga fred, säkerhet och förhindrande av brott mot mänskligheten spelar onekligen väldigt, väldigt högt.

Kan vi inte flytta till Österrike-Ungern?

Så vad var felet med det habsburgska imperiet egentligen? Jag hade nog trivts utmärkt i alla fall (dessutom var man i allmänhet mycket mera mån om snygg klädsel på den tiden). Hade jag bara fått ta med några skivor av Miles Davis och en modern tennisracket, inga problem:

Få identifierade sig med de schismatiska partierna… Parlamentets käbbel var krusningar på ytan, av intresse endast för storstädernas tidningsläsare och kafébesökande eliter. Habsburgmonarkin för vanligt folk 1914 betydde utbildning, renhållning, järnvägar och domstolar. Trots ett rykte för lojhet (det infama österrikiska Schlamperei) var byråkratin relativt effektiv, hårt arbetande, oväldig och respekterad av medborgarna…

Österrike-Ungerns ekonomi var också robust…Ekonomin 1870-1914 växte i alla territorier, inkomsterna likaså… Kulturellt hade riket fötts på nytt… I slutet av 1800-talet kunde inte folken tyranniseras till underkastelse. Istället blev, paradoxalt nog, värnandet av rättsstaten och individernas rättigheter ett sätt att spjärna emot det nationalistiska grupptänkandet och slå vakt om det övernationella – själva essensen i habsburgarnas konglomerat.

(ur Andreas Danielsens bok Hederskriget, 2014).