Fånga solen!

”Följ sommarvägen i din själ”, löd denne sång- och dansmans kloka motto.

Sorgen och eländet får du utan att anstränga dig, men glädjen, skrattet och omtanken om livet och alla nära och kära, det får man jobba för.

– Gösta Linderholm (1941-2020) intervjuad i DN 18/6 2011 inför sin 70-årsdag.

Det finns inga alibin

Människans alibin är alla oacceptabla, inga gudar bär ansvaret för hennes tillstånd; det gör inte heller någon arvsynd; någon ärftlighet eller omgivning; någon ras, någon kast, någon far eller någon mor; någon missriktad utbildning, någon guvernant eller några lärare; inte ens en impuls eller läggning, ett komplex eller barndomstrauma.

Människan är fri; men hennes frihet ser inte ut som upplysningens ärofyllda frihet; den är inte längre någon gåva från Gud. Återigen är människan ensam i universum, ansvarig för sitt eget tillstånd. Hon kommer rimligen att förbli i sitt låga tillstånd, men är fri att sträcka sig mot stjärnorna.

– Jean-Paul Sartre, ur Existentialism from Dostoevsky to Sartre, Walter Kaufmann (red), 1956.

Måndag, tisdag, onsdag

När man lever händer det ingenting. Ramen förändras, människor går ut och in, det är alltihop. Det finns aldrig någon början. Dag läggs till dag utan något rimligt skäl, en ändlig och monoton addition.

Då och då gör man en partiell sammanräkning: man säger: nu har jag rest i tre år, i tre år har jag varit i Bouville. Det finns inget slut heller: man lämnar aldrig en kvinna, en vän, en stad med en gång.

Och så är allting likt vartannat: Shanghai, Moskva, Alger, efter två veckor är det likadant alltihop. Ibland – sällan – gör man ett överslag, man upptäcker att man syltat in sig med en kvinna, fastnat i en skum historia. I ett ögonblick snabbt som en blixt.

Sedan börjar raden igen, man börjar åter addera timmar och dagar. Måndag, tisdag, onsdag. April, maj, juni. 1924, 1925, 1926.

– Jean-Paul Sartre, Äcklet, 1938.

Individuell och kosmisk ensamhet

Man kan uppleva ensamheten på två sätt: känna sig ensam i världen eller uppleva världens ensamhet. Den som känner sig ensam upplever ett drama som är helt och hållet individuellt: känslan av övergivenhet kan dyka upp i den mest natursköna omgivning.

Att vara utkastad i världen, ur stånd att anpassa sig till den, förstörd av sin egen otillräcklighet eller hänförelse, likgiltig för yttre förutsättningar – vare sig dessa nu är dystra eller strålande – för att istället vara fastnitad vid dramat i sitt inre; detta är vad den individuella ensamheten innebär.

Känslan av kosmisk ensamhet, å andra sidan, stammar inte så mycket från en människas subjektiva själskval som från en medvetenhet om världens isolering, om en objektiv intighet. Som om världen plötsligt förlorat all glans för att istället erinra om den karaktäristiska monotonin hos en kyrkogård.

Många plågas av visionen av ett övergivet universum, räddningslöst utlämnat åt en iskall ensamhet, som inte ens de svaga reflexerna av ett gryningsljus kan nå.

Vilka är då mest olyckliga: de som känner ensamheten i sig själva, eller de som känner den därute? Omöjligt att svara. Och för övrigt, varför skulle jag besvära mig med att upprätta en ensamhetens hierarki? Räcker det inte med att man är ensam?

– E M Cioran, På förtvivlans krön, 1934.

Håll demokratin mild

Skrivit i Corren 20/11:

”Det har på alla områden gått så långt att nästan de enda tankar man tänker har att göra med om man är ’för’ eller ’emot’ en åsikt”, skrev den franska filosofen Simone Weil (1909-43) i desillusionerat raseri över demokratins sammanbrott under mellankrigstiden och den stora världsbranden som följde. Hon menade att partierna var roten till det onda.

De odlade i sin ideologiskt passionerade maktsträvan en sekteristisk oförsonlighet som gav upphov till en fördärvlig svartvit verklighetsbild och motverkade människans förmåga till självständigt intellektuellt tänkande. Konsekvensen var att hela samhällslivet förgiftades av kollektiva politiska lidelser, vilka dränkte möjligheterna till individens sökande efter godhet, frihet och rättvisa.

Den rumänske essäisten Emil Cioran (1911-95) tillhörde dem som på 30-talet rycktes med i upphetsningen. Han kom att omfamna den ultranationalistiska väckelsen och tjusades av fascismens lockrop. Men flydde sedan till exilens Paris när allt började gå över styr och insåg där grundligt sitt misstag. Cioran blev benhård motståndare till inkvisitoriska frälsningsidéer i vilka former de än gestaltade sig.

I boken Sammanfattning av sönderfallet (1949) förkunnade han med frätande syrlighet:

”Vad är Syndafallet annat än jakten på en sanning och övertygelsen att ha funnit den, lidelsen för en dogm, att man inrättar sig i en dogm? Så uppstår fanatismen – det kardinalfel som ger människan böjelsen för dådkraft, profetior, terror – en lyrisk spetälska genom vilken den smittar andarna, underkuvar dem, krossar dem eller hänrycker dem…

Ingen undslipper detta förutom skeptikerna (eller dagdrivarna och estetikerna), därför att de inte föreskriver något, därför att de – mänsklighetens verkliga välgörare  – förstör fanatikernas förutfattade meningar och analyserar deras feberfantasier”.

I vår egen tid av ökande ideologisk polarisering, eldfängt nonstop-grälande på sociala medier och allt djupare skyttegrävskrigande mellan partierna är Weil och Cioran inte så dumma att återvända till.

De bär på dyrköpta, allmängiltiga erfarenheter från vad känslosamhetens urspårade klimat kan medföra, om vi inte har förstånd att hejda oss och svalka vårt engagemang en aning.

Demokratin bör hållas milt tempererad, med respekt för människans bräcklighet och tillvarons rika palett av nyanser. Segrar doktrinernas patos över måttfullheten är slutstationen avgrunden.

Filosofera mera!

Filosofins själ lugnar lidelsernas stormar, låter sig vägledas av det resonerande förnuftet och vistas ständigt i det, den betraktar det sanna, det gudomliga och det som aldrig är föremål för blotta åsikter och den livnär sig av det; den anser att den måste leva på det sättet så länge den lever och att den efter döden måste komma till det som är besläktat och likt och därmed kommer att lösgöras från de mänskliga olyckorna.

– Sokrates, i Platons dialog Faidon.

Skeptikerna som mänsklighetens välgörare

Vad är Syndafallet annat än jakten på en sanning och övertygelsen att ha funnit den, lidelsen för en dogm, att man inrättar sig i en dogm? Så uppstår fanatismen – det kardinalfel som ger människan böjelsen för dådkraft, profetior, terror – en lyrisk spetälska genom vilken den smittar andarna, underkuvar dem, krossar dem eller hänrycker dem…

Ingen undslipper detta förutom skeptikerna (eller dagdrivarna och estetikerna), därför att de inte föreskriver något, därför att de – mänsklighetens verkliga välgörare  – förstör fanatikernas förutfattade meningar och analyserar deras feberfantasier.

– Emil Cioran, Sammanfattning av sönderfallet, 1949.

Fega inte om sexbrotten

Skrivit i Corren 24/8:

I Platons dialog ”Faidon” menar Sokrates att vi bör leva i enlighet med den odödliga själens ordning – ”nämligen måtta, rättfärdighet, mod, friboret uppträdande och sanning”. Det kunde man önska också gällde agerandet i svensk dagspolitik. Ett brännhett aktuellt exempel rör frågan om invandrare och brottslighet, i synnerhet sexualbrott.

I onsdags sände SVT:s Uppdrag granskning ett program, där alla domar rubricerade våldtäkt eller försök till våldtäkt mellan åren 2012-2017 sattes under lupp. Av totalt 843 fällda gärningsmän var 58 procent födda utomlands. Gällande överfallsvåldtäkter var siffran dryga 80 procent. Hela gruppen utrikes födda utgör 18,5 procent av befolkningen i Sverige, eller 1 877 050 personer, enligt SCB:s statistik för 2017.

Även om det är en försvinnande liten andel av dessa människor som gör sig skyldiga till kriminalitet – och i detta fall grov sådan som våldtäkt – tycks alltså en klar överrepresentation råda.

Mitt i valrörelsen kommer Uppdrag gransknings reportage som högexplosiv politisk dynamit. Den i programmet medverkande kriminologen Jerzy Sarnecki, närstående Brottsförebyggande rådet (Brå), dömer efter sändningen ut journalistiken som värdelös och snårar in sig i anklagelser om högerextrema konspirationsteorier.

Moderaterna ordar om att mörkläggning förekommit i det känsliga ämnet. S-regeringen har inte vågat låta Brå kartlägga sexualbrottens koppling till etnicitet. S-regeringen å sida har hävdat att det är upp till Brå att avgöra behovet av en sådan kartläggning, och Brå själva har tydligen varit ängsliga för att komma till skott. SD och deras svans på nätet jublar naturligtvis åt att få vatten på sin främlingsfientliga kvarn.

Men minns! Måtta, rättfärdighet, mod, friboret uppträdande och sanning. Det borde vara varje humanists credo och det är särskilt angeläget i kontroversiella frågor om inte debatten ska gå över styr. Antirasister vinner noll på att ducka och ilsket vända taggarna utåt.

Kvinnor som drabbats av övergrepp – och hänsynen till offren måste ovillkorligen gå först – hjälps inte om allvarliga invandrarrelaterade brott bagatelliseras utifrån motivet att SD annars skulle gynnas. Den förkrossande majoriteten av laglydiga, skötsamma invandrare görs heller inga tjänster om det fegas. Sånt underblåser bara illasinnade rykten och kollektiva stämplingar.

Vi måste tala om allt, även det svåra och skåda besvärande problem i vitögat. Nu är dock så att forskningen är bristfällig. Om Uppdrag gransknings reportage indikerar att utlandsfödda är överrepresenterade som våldtäktsmän, saknas vetenskapliga svar på orsaken. Socioekonomiska faktorer, kulturella skillnader, drogmissbruk, en blandning? Det går fortfarande inte att säga.

Sokrates hyllades som den visaste av alla greker, då han insåg – och villigt medgav – hur lite han visste och vägrade inbilla sina medmänniskor något annat. Det var utgångspunkten för hans ständiga kritiskt resonerande sökande efter hur saker och ting verkligen förhöll sig. Vad lär vi oss av detta?

Vi taggar ner, vi drar inga förhastade slutsatser. Vi tar reda på fakta, vi skaffar oss kunskap, vi försöker modigt och frisinnat nå sanningen så långt det är möjligt. Det är den enda rimliga vägen att finna civiliserade lösningar som kan leda till förändring och hindra populisterna från att monopolisera agendan.

Demokrati som lotteri

Skrivit i Corren 10/8:

”En grundläggande princip för det demokratiska statsskicket är friheten”, förkunnade den store filosofen Aristoteles och slog fast: ”Ett element i friheten är att man turas om att styra och styras”.

Det var i hans antika Aten, vår västerländska civilisations vagga, som demokratin föddes för 2500 år sedan. Att deltagandet begränsades till manliga atenska medborgare över 30 år bör vi nog ha en smula förlåtande överseende med.

Det var ändå en synnerligen progressiv innovation i sin tid när envåldshärskare brukade vara normen. Faktiskt torde det för oss idag förefalla som ett direkt häpnadsväckande radikalt folkstyre. I Aten var den bärande principen för tillsättandet av de beslutande församlingarnas ledamöter inte val. Det var lottning!

”Jag menar att det till exempel är demokratiskt att ämbetsmännen utses genom lottdragning men oligarkiskt om de väljs”, sa Aristoteles som visserligen själv förespråkade en kombination.

Den dominerande uppfattningen var annars att val ansågs som en elitistisk modell vilken främjade nobelssen. Att lotta fram de styrande bland medborgarna, fattig som rik, och låta dem rotera vid makten var däremot den politiska jämlikhetens melodi och en bättre garant för att besluten gynnade det samhälleliga allmänintresset.

Länge betraktades det som en central demokratisk idé. Förutom i antikens Grekland hade den romerska republiken inslag av detta styrelsesätt. Lottning praktiserades även under renässansen i norditalienska stadsstater som Florens och Venedig.

Upplysningens epokgörande tänkare var också inne på det atenska spåret. ”Röstning genom lottning är utmärkande för demokratins natur, röstningen genom val för aristokratins”, skrev Montesquieu i standardverket Om lagarnas anda (1748).

Rousseau propagerade i sin klassiker Om samhällsfördraget (1762) för en hållning liknande Aristoteles: ”När man blandar val och lottdragning bör val användas för att tillsätta de poster där det krävs speciella färdigheter som till exempel de militära befattningarna. Lottdragning passar för de poster där det räcker med sunt förnuft, rättvisa och självständighet”.

Varför har denna urdemokratiska tradition fallit i träda och glömts?

I en nyligen till svenska översatt skrift med den provokativa titeln Emot allmänna val – ett anspråkslöst förslag om att rädda demokratin, vill den belgiske kulturhistorikern David Van Reybrouck väcka de gamla grekernas folkstyrelseideal till liv igen. Han hävdar att det var den amerikanska och franska revolutionen som förde demokratiutvecklingen vilse.

Det borgerliga skiktet som ledde upproret mot 1700-talets despotiska kungamakt gjorde det i folkets namn, men var inga demokrater utan republikaner som misstrodde vanliga människor. En bildad elit måste regera nationen och säkra frihetens värden. Lottning kunde därför aldrig komma på fråga. Då hotade bara ett farligt pöbelvälde.

John Adams, en av USA:s grundlagsfäder och George Washingtons efterträdare som president, hymlade inte om den saken: ”Kom ihåg att demokrati aldrig varar länge. Den förslösas, slits ut och tar död på sig själv. Det har aldrig funnits en demokrati som inte har begått självmord!”

Istället blev val – enkelt uttryckt – den nya icke-adliga aristokratins sätt att legitimera sig själv och behålla makten i vad man menade vara förnuftets händer. Därur växte den moderna representativa partidemokratin fram.

Men den fungerar inte längre särskilt väl i 2000-talets värld, konstaterar David Van Reybrouck dystert. Partierna har ”oligarkiserat” folkstyret, förlorat sig i parlamentariska intriger och deras medlemsantal smälter bort som smör i solsken. Valen urartar till tröttsamt bråkiga massmediala cirkusföreställningar.

Väljarna tenderar att vända etablissemanget ryggen och populistiska krafter andas en giftig morgonluft som hotar att kväva det öppna samhället. Vi är alla invävda i historiens långa tröga linjer och idag har draksådden, baksidan av de inflytelserika revolutionerna i USA och Frankrike, börjat slå rot. Botemedlet skulle enligt David Van Reybrouck vara att återvända till en uppgraderad version av den atenska demokratin.

Lottning må låta främmande och rent ut sagt tokigt i våra nutida öron. Men vid närmare granskning är det måhända inte så dumt. Trots allt var ju antikens greker inga knäppskallar, utan visste vad de gjorde. I olika varianter, bland annat i Belgien och på Island, har deras metod testats på senare år för att involvera medborgare i politiska beslutprocesser och det med lovande resultat.

När ett slumpvis, representativt urval av vanliga människor samlas öga mot öga för att seriöst tänka över diverse problem, händer nämligen ofta något intressant. En resonerande situation uppstår i gemensam strävan att nå konstruktiva lösningar (förutsatt att inte en liten minoritet av rötägg, narcissister och karismatiska pratkvarnar tillåts kidnappa samtalet, förstås).

Det blir till vad den tyske filosofen och sociologen Jürgen Habermas benämnt som diskursiv demokrati, eller deliberativ demokrati. Normalt vuxet, hyggligt utbildat folk är fullt kapabelt att stöta och blöta argument i en anda av ömsesidig förståelse, väga för- och nackdelar, kompromissa och kläcka vettiga förslag.

Van Reybrock ber oss att betänka följande: ”Lottningen är inte irrationell, den är arationell: en avsiktligt neutral procedur med vars hjälp politiska möjligheter fördelas jämlikt och osämja kan undvikas. Risken för korruption minskar, valfebern går ner, uppmärksamheten för det allmänna bästa tilltar. Lottade medborgare har kanske inte samma expertis som yrkespolitiker, men de har något annat: frihet. De behöver ju inte väljas eller återväljas”.

Precis som Aristoteles och Rousseau pläderar han för att en blandform av valda politiker och lottade oberoende medborgare borde prövas. Gärna i ett tvåkammarparlament med ena kammaren vald och den andra lottad. Det hade dels kunnat återställa det folkliga förtroendet för demokratin, dels hävt de partipolitiska låsningarna som – icke minst i Sverige – är till allvarlig skada för demokratins effektivitet.

Det är en nyttig, lärorik och mycket stimulerande essäbok som David Van Reybrouck skrivit. Jag kan enbart varmt rekommendera den till alla som är oroande över den politiska systemkrisen och ser det som angeläget att värna den liberala demokratins framtid.

Sartre, den frihetlige

Vi vill friheten för frihetens skull och i varje särskild situation.

– Jean-Paul Sartre, Existentialismen är en humanism, 1946.