Vicki Benckert: ”Kändissvängen lockar mig inte alls”

Februari 1984. Det är Melodifestival. Platsen är Lisebergshallen i Göteborg. Nio av startfältets tio låtar har precis avverkats. Artisterna detta år lystrar till namn som John Ballard, Rosa Körberg, Anders och Karin Glenmark.

Hittills har ingen direkt stuckit ut – utom möjligen tre Herreybröder med sin klatschiga tralldänga Diggiloo Diggiley.

Då tänder det plötsligt till. Rejält. Sist ut kommer en jättesöt tjej indansande. Hon utstrålar sprallig energi som ett helt solsken och fyrar av en oemotståndligt smittsam popschlager: Livet är som ett träd.

Det är bara att kapitulera. Villkorslöst. I alla fall gjorde jag det när SVT sände hela rasket i repris förra sommaren. Artisten var debuterande stjärnskottet Vicki Benckert och ni vet hur det gick. Herreys vann.

Vicki Benckert slutade på femte plats, något som jag bittert betraktar som ett närmast kriminellt tjänstefel av juryn. Att Herreys sedan även kammade hem Eurovision Song Contest i Luxemburg förändrar ingenting i det avseendet. Så de´ så.

Maj 2007. Vicki Benckert dyker upp i en röd Volvo utanför mitt hotell på Östermalm i Stockholm. Vädret tycks hoppfullt, vi åker ut till Djurgården och äter lunch i grönskan.

Det blonda charmknippet från 1984 har blivit en mogen trebarnsmamma, but watch out: fortfarande lika söt. Hennes ord är goda och anspråkslösa, hon ler och skrattar gärna.

Besviken över att du inte vann?

-Nej, nej!

Vicki Benckert tar en tugga av sin baconsallad, tackar åter för mitt beröm av Livet är som ett träd, låten som hon även komponerade text och musik till.

– Idag tycker jag att den är osmart skriven därför att den är svår att sjunga – den har så stort omfång. Annars tycker jag att låten är fin, lite naiv… och den har ett särskilt sorts sväng. Jag kan stå för den.

Vad ansåg du om Herreys?

– Skitbra! Jag tycker fortfarande det. Utan förbehåll.

Hon går inte att rubba. Rätt låt vann (” och det var oerhört välförtjänt”). OK, då. Jag ger mig.

Men Vickis utgångsodds i Lisebergshallen var annars fina. Förutom Livet är som ett träd, tävlade hon med ytterligare två bidrag i egenskap av textförfattare: Kärleksmagi som Elisabeth Andreasson sjöng, samt Sankta Cecilia vilken framfördes av Göran Folkestad och Lotta Pedersen (senare känd som Engberg).

Inte illa av en debutant…

Det måste känts som ett himla break?

-Ja, på den tiden var det faktiskt en stor grej. Då hade jag hållit på med musik semiprofessionellt i kanske fem år. Jag jobbade extra som croupier på kvällarna, skrev låtar, var med i olika band, sånggrupper och allt möjligt.

Hon upptäcktes på Gotland av skivbolaget CBS sommaren innan. Magnus Uggla hade bytt bolag till Sonet och skulle avtackas med en fest. Vicki Benckert sjöng i en afterbeach-orkester vid tillfället. Gitarristen Nysse Nyström i Ugglas band klev ut på en veranda, pekade på Vicki och sa till bolagsgubbarna: ”en sån´ tjej borde ni ha”.

– Det var så jag fick mitt skivkontrakt. Genom sjunga och se söt ut för Ugglas gamla bolag. De ville ha en ny Carola. Hon hade precis slagit igenom då, men var mycket yngre än jag. Och de låtar jag skrev var inte alls vad skivbolaget ville ha…

Vicki berättar att hon snarare var i singer/songwriter-facket än någon typisk schlagertjej. Att hon fick med tre låtar i Melodifestivalen var rena slumpen, påstår hon.

Skivbolaget blev förstås överlyckligt.

– Jag trodde att det skulle bli så enkelt sedan. Att det bara var att köra på. Det var innan den krassa verkligheten slog till (skratt). Jag blev förvånad – ”Oj, det här var inte så lätt”. Det enda man ser i tidningarna är ju framgångshistorierna. Det står inte så mycket om problemen längs vägen.

Vicki Benckert släppte ett gäng singlar och två LP-skivor i Sverige under 80-talet. Hitsen uteblev dock. Större framgång hade hon i dåvarande östblocket.

På Sopotfestivalen i Polen 1986 vann Vicki Benckert tre av fyra priser. Bland annat röstade fotograferna fram henne som vackraste artist – detta tack vare blöta mutor från managern, avslöjar Vicki med ett brett garv.

– Fattar du hur mycket vodka det gick åt för att jag skulle vinna det priset! Visserligen var jag ganska snygg på den tiden. Men Miss Italia var också med – och hon var snygg!

En annan höjdpunkt var den efterföljande turnén i Sovjetunionen, där hon sjöng på Olympiastadion i Moskva för 80 000 personer i publiken. Delar av gaget bestod förvisso av värdelösa rubel och zloty. Men hon fick ändå västvaluta så det räckte till en egen lägenhet vid hemkomsten.

Därefter tog karriären en annan vändning. Hon blev en efterfrågad körsångerska på scen och i studion. Turnerade med Niklas Strömstedt i många år. Fanns bakom Lasse Holm och Monica Törnell när de framförde E´ de´ det här du kallar kärlek i Eurovisionsfinalen i Bergen 1986. Tre år senare var det dags igen, då hon backade upp Tommy Nilsson när han sjöng En dag i Lausanne.

Och hon fick hänga med Roxette runt jordklotet under Joyride-turnén.

– Det var jättehäftigt. Vi var inte i Japan och Afrika, annars reste vi överallt. Men egentligen är det ingen skillnad att vara på Sverigeturné och att vara på världsturné – annat än att det är coolare att säga det. Och det menar jag på ett ödmjukt sätt, förklarar Vicki.

Under senare år har hon flitigt medverkat i musikaler som Kristina från Duvemåla och Chess, översatt barnböcker och dubbat tecknade filmer. Den sista egna skivan (hittills) heter Svarta lådan och kom 1991. Det märks att Vicki är stolt över den.

Men solokarriärens uteblivna succéer tar hon med ro. För henne har alltid lusten till musiken kommit i första rummet.

– Det som jag har varit dålig på är att glamma och hamna på
veckotidningsomslag. Men sånt tycker jag enbart är plågsamt! Kändissvängen lockar mig inte alls. Jag vill bara sjunga. Jag kunde lika gärna sjunga i en kyrkokör. Det spelar nästan ingen roll – bara jag fick sjunga solo ibland…

Hon skrattar igen och lägger ifrån sig gaffeln.

Baconsalladen är uppäten. Vi hämtar kaffe, pratar vidare om ditt och datt. Det börjar bli lite kyligt i luften. I Vicki Benckerts varma sällskap känns det ändå svårt att lämna Djurgården.

(Borås Tidning 2007-07-22)

Lorne De Wolfe: ”Vi beskylldes för att vara lyxlirare”

Nordic Sea Hotel, ett stenkast från centralstationen i Stockholm. Klockan är fem på eftermiddagen. Lorne de Wolfe kommer inknallande från reklambyrån vid Hötorget där han jobbar.

Vi sätter oss i baren, beställer Martini Bianco. Situationen är hur fräck som helst.

The mighty Lorne…

I egenskap av centralfigur i bandet Hansson De Wolfe United blev han en närmast mytisk gestalt i rökrutan på Aranäsgymnasiet i Kungsbacka under sena åttiotalet. Vi var ett gäng förtappade själar som brukade stå där, spana brudar och snacka musik.
Min polare Ted diggade mest synt, jag heavy metal.

En dag nämnde någon en lattjo platta av totalt annorlunda kaliber. Snart var vi bägge otippat fast i Hansson De Wolfe Uniteds musikaliska landskap av mjukjazzorienterad poprock.

Sångaren Lorne de Wolfes distinkta röst lät som ingen annans. Texterna hade ett poetiskt bildspråk som saknade motsvarighet till vad vi tidigare hört. Fascinerade analyserade Ted och jag dessa fantastiska låtar som Existensmaximum, Gunga sin själ i en hammock, Din inre barometer – och inte minst Vita springare:

Jag kände mig så ensam rädd och svag
Led av kolibriasis ett tag
Nu ser jag fram mot nya tider
Nu har jag hälsat mig goddag

Förlamad till en del
Var liksom gipsad i min själ
Nu har jag kastat mina kryckor
Nu har jag givit dom farväl

”Gipsad i min själ”? Coolt. Och ”kolibriasis”. Ännu bättre. Fast… existerade det ordet? Hmm… Och vem var Lorne de Wolfe egentligen? Det var mycket att grubbla över.

Men nu sitter alltså legendariske Lorne här och jag kan äntligen fråga:

OK, vad är kolibriasis?

– Tja, jag tänkte på ett ord som var tvärtemot elefantiasis. Då är man verkligen rädd och ynklig. Vågar ingenting ungefär. Det blev rätt roligt, garvar Lorne.

Hur började allt? Vad hände efter Hansson De Wolfe Uniteds storhetstid 1980-86? Lorne låter mig hänga med på en resa bakåt in i Minnenas sorl…

Han växte upp i ett konstnärshem i Vaxholm utanför Stockholm. Fanns bland några grabbar som föll för 60-talets engelska popvåg med Beatles i spetsen. Startade bandet Tintacs. Hyrde en stuga och byggde en studio som de kallade MNW, Music Network – vilken senare blev en av proggrörelsens bastioner när Gunder Hägg (snart omdöpt till Blå tåget) slumpartat dök upp och spelade in debut-LP:n Tigerkaka där.

Själv halkade Lorne med i gruppen Contact 1970, som hade en brottarhit med Hon kom över mon och turnerade över hela Norden. Radikala vindar blåste. Känslan av att allt var möjligt härskade på den alternativa musikscenen. Tills pekpinnevänstern övertog ruljansen.

– Läxläsarna kom in och skulle styra upp allt. Det fick inte vara anarki, det måste vara ordning och reda. Den var sånt man blev så jävla trött på, suckar Lorne.

Contact la av. Lorne hittade ett kneg på Europafilm, som hade ett litet grammofonbolag där han formgav skivomslagen. Med arbetskamraterna Claes Palmkvist och Dick Hansson spelade han även in egen musik under gruppnamnet Vargen. Deras självbetitlade platta kom runt 1977-78 och innehöll Lorne-kompositionen Vargen i din kropp

– …som fick en jättefin recension av Mats Ohlsson i Expressen. Men det hela var bara på kul. Vi tänkte aldrig följa upp den. Sen ringde Kjell Ahlinge och Lennart Wretlind till mig från radion och pratade i mun på varandra. ”Hörru, du gjorde Vargen i min kropp, du måste för fan göra fler såna låtar!”.

Entré: Hansson De Wolfe United.

Gruppen var egentligen inget kollektiv, utan snarare ett löst projekt med Lorne de Wolfe som musikalisk motor. Dick Hansson var främst ett bollplank på textsidan, liksom i början Lornes hustru Ingrid Munthe.

Även Claes Palmkvist var med som officiell medlem (efter några år tillkom Jonas Isacsson, idag mest känd som Roxettegitarrist). I övrigt passerade massor av studiomusiker revy när första skivan Iskalla killen (full av mänsklig värme) spelades in 1979.

– Det var då vi kom på namnet Hansson De Wolfe United. Jag tyckte Manchester United var väldigt bra. Det blev också ett långt namn som stod ut, förklarar Lorne.

– Plattan släpptes nyårsdagen 1980 och den bara råspelades på radion. Det blev vårt forum, radion. Själva hade vi aldrig uppträtt, aldrig repat. Vi sålde 100 000 ex av plattan och började känna pressen på att spela ute. Men jag sa ”nä, jag jobbar så mycket, vi måste först göra en platta till”.

Lorne hade fortsatt in i reklambranschen och hade redan fullt upp. Hansson De Wolfe United höll sig envist kvar i studion, något som retade en del förstå-sig-påare.

– Folk blev nästan förbannade. Vi beskylldes för att vara lyxlirare som bara spelade in skivor.

Efter två framgångsrika uppföljare till Iskalla killen-albumet, Existensmaximum (1981) och Yes Box Allright (1982), tog Lorne & Co i alla fall tjänstledigt från sina civila yrken och gjorde en turnésväng med inhyrda proffsmusiker. EMA Telstar som tjatat om liveuppträdanden tvingades kosta på rejält.

– Vi hade det väldigt komfortabelt. Bussar med TV-apparater, det bästa ljudet och ljuset som fanns och allt sånt där. Vi hade engelska roddare som visade hur man skulle festa, så det blev ett jävla drag (skratt).

Det kom två bästsäljande plattor till – Container 1984, Artattack 1985 – med efterföljande turnéer inför fullsatta salonger. Sedan tog det stopp. Varför?

Lorne berättar om den sista turnépremiären som ägde rum på KB i Malmö den 28 februari 1986. Halv tolv avslutade man konserten med Utanför tullarna, en låt som dedicerades till ”absent friends”.

– Den var egentligen tillägnad min brorsa som dött ett halvår tidigare. På premiärfesten efteråt blev det plötsligt orolig stämning, skrik och gråt. Klockan var ett på natten, vi fick reda på att Palme hade blivit skjuten. Någon sa: ”vet ni att när ni spelade Utanför tullarna för absent friends – det var då han sköts”.

– Rullgardinen gick ner. Sverige var i chocktillstånd. Vi fortsatte turnén genom ett sargat land, det var ständigt Palme på löpsedlarna och frågor om vem mördaren var.

– Efteråt kändes det helt naturligt. Vi hade gjort vårt. Vad skulle vi göra sen? Det bara flöt ut. Vi tog paus på okänd tid.

Det påstods att ni var Olof Palmes favoritband?

– Jag vet inte hur det gick till. Han nämnde oss i olika sammanhang när han skulle önska en låt… Och jag kan förstå det. Vi var lite annorlunda, tog upp känsligare ämnen fast utan pekpinnar. Men det var inte vi som tillverkade myten om att vi skulle vara ”Palmes pojkar”. Utan tidningarna i vanlig ordning…

Lorne de Wolfe gjorde ett soloalbum 1987, Mogi Mobo. Ytterligare en skiva kom 1990, ett samarbete med Jonas Isacsson som fick namnet Roulettenburg. Bägge sålde bra. Men Lorne höll medvetet låg profil. Inga turnéer, knappt någon promotion.

– Jag var inte intresserad helt enkelt. Jag var rätt mätt efter Hansson De Wolfe United. Det var ju några intensiva år. Jag hade familj, heltidsjobb, gjorde all musik och alla texter, spelade in alltihop.

Hansson De Wolfe United återuppstod visserligen på skiva 1994. Men plattan (Utanpå allt) borde aldrig ha släppts, enligt Lorne.

– Den blev väldigt halvhjärtad och kändes inte så entusiasmerande…

Men nu laddar Lorne de Wolfe om igen. Han jobbar på ett nytt album med Jonas Isacsson. En dubbelsamling med Hansson De Wolfe United är snart ute i handeln. Eventuellt blir det turné också, den första sedan 1986.

Fast PR-biten i musikbranschen har han en minst sagt sval inställning till.

– Man måste ju göra en massa TV, gråta ut, säga att man haft en olycklig barndom och lidit av bullemi. Men det finns inget att hämta där. Jag har inte ens gråa hårstrån, garvar Lorne spjuveraktigt.

Och beställer en ny Martini. Ångrar sig. Det blir whiskey istället. JB. Jag hänger på. Det är inte varje dag man häckar i baren med gamla ungdomsidoler.

Du skulle varit med, Teddan!

(Borås Tidning 2007-07-25)