Februari 1984. Det är Melodifestival. Platsen är Lisebergshallen i Göteborg. Nio av startfältets tio låtar har precis avverkats. Artisterna detta år lystrar till namn som John Ballard, Rosa Körberg, Anders och Karin Glenmark.
Hittills har ingen direkt stuckit ut – utom möjligen tre Herreybröder med sin klatschiga tralldänga Diggiloo Diggiley.
Då tänder det plötsligt till. Rejält. Sist ut kommer en jättesöt tjej indansande. Hon utstrålar sprallig energi som ett helt solsken och fyrar av en oemotståndligt smittsam popschlager: Livet är som ett träd.
Det är bara att kapitulera. Villkorslöst. I alla fall gjorde jag det när SVT sände hela rasket i repris förra sommaren. Artisten var debuterande stjärnskottet Vicki Benckert och ni vet hur det gick. Herreys vann.
Vicki Benckert slutade på femte plats, något som jag bittert betraktar som ett närmast kriminellt tjänstefel av juryn. Att Herreys sedan även kammade hem Eurovision Song Contest i Luxemburg förändrar ingenting i det avseendet. Så de´ så.
Maj 2007. Vicki Benckert dyker upp i en röd Volvo utanför mitt hotell på Östermalm i Stockholm. Vädret tycks hoppfullt, vi åker ut till Djurgården och äter lunch i grönskan.
Det blonda charmknippet från 1984 har blivit en mogen trebarnsmamma, but watch out: fortfarande lika söt. Hennes ord är goda och anspråkslösa, hon ler och skrattar gärna.
Besviken över att du inte vann?
-Nej, nej!
Vicki Benckert tar en tugga av sin baconsallad, tackar åter för mitt beröm av Livet är som ett träd, låten som hon även komponerade text och musik till.
– Idag tycker jag att den är osmart skriven därför att den är svår att sjunga – den har så stort omfång. Annars tycker jag att låten är fin, lite naiv… och den har ett särskilt sorts sväng. Jag kan stå för den.
Vad ansåg du om Herreys?
– Skitbra! Jag tycker fortfarande det. Utan förbehåll.
Hon går inte att rubba. Rätt låt vann (” och det var oerhört välförtjänt”). OK, då. Jag ger mig.
Men Vickis utgångsodds i Lisebergshallen var annars fina. Förutom Livet är som ett träd, tävlade hon med ytterligare två bidrag i egenskap av textförfattare: Kärleksmagi som Elisabeth Andreasson sjöng, samt Sankta Cecilia vilken framfördes av Göran Folkestad och Lotta Pedersen (senare känd som Engberg).
Inte illa av en debutant…
Det måste känts som ett himla break?
-Ja, på den tiden var det faktiskt en stor grej. Då hade jag hållit på med musik semiprofessionellt i kanske fem år. Jag jobbade extra som croupier på kvällarna, skrev låtar, var med i olika band, sånggrupper och allt möjligt.
Hon upptäcktes på Gotland av skivbolaget CBS sommaren innan. Magnus Uggla hade bytt bolag till Sonet och skulle avtackas med en fest. Vicki Benckert sjöng i en afterbeach-orkester vid tillfället. Gitarristen Nysse Nyström i Ugglas band klev ut på en veranda, pekade på Vicki och sa till bolagsgubbarna: ”en sån´ tjej borde ni ha”.
– Det var så jag fick mitt skivkontrakt. Genom sjunga och se söt ut för Ugglas gamla bolag. De ville ha en ny Carola. Hon hade precis slagit igenom då, men var mycket yngre än jag. Och de låtar jag skrev var inte alls vad skivbolaget ville ha…
Vicki berättar att hon snarare var i singer/songwriter-facket än någon typisk schlagertjej. Att hon fick med tre låtar i Melodifestivalen var rena slumpen, påstår hon.
Skivbolaget blev förstås överlyckligt.
– Jag trodde att det skulle bli så enkelt sedan. Att det bara var att köra på. Det var innan den krassa verkligheten slog till (skratt). Jag blev förvånad – ”Oj, det här var inte så lätt”. Det enda man ser i tidningarna är ju framgångshistorierna. Det står inte så mycket om problemen längs vägen.
Vicki Benckert släppte ett gäng singlar och två LP-skivor i Sverige under 80-talet. Hitsen uteblev dock. Större framgång hade hon i dåvarande östblocket.
På Sopotfestivalen i Polen 1986 vann Vicki Benckert tre av fyra priser. Bland annat röstade fotograferna fram henne som vackraste artist – detta tack vare blöta mutor från managern, avslöjar Vicki med ett brett garv.
– Fattar du hur mycket vodka det gick åt för att jag skulle vinna det priset! Visserligen var jag ganska snygg på den tiden. Men Miss Italia var också med – och hon var snygg!
En annan höjdpunkt var den efterföljande turnén i Sovjetunionen, där hon sjöng på Olympiastadion i Moskva för 80 000 personer i publiken. Delar av gaget bestod förvisso av värdelösa rubel och zloty. Men hon fick ändå västvaluta så det räckte till en egen lägenhet vid hemkomsten.
Därefter tog karriären en annan vändning. Hon blev en efterfrågad körsångerska på scen och i studion. Turnerade med Niklas Strömstedt i många år. Fanns bakom Lasse Holm och Monica Törnell när de framförde E´ de´ det här du kallar kärlek i Eurovisionsfinalen i Bergen 1986. Tre år senare var det dags igen, då hon backade upp Tommy Nilsson när han sjöng En dag i Lausanne.
Och hon fick hänga med Roxette runt jordklotet under Joyride-turnén.
– Det var jättehäftigt. Vi var inte i Japan och Afrika, annars reste vi överallt. Men egentligen är det ingen skillnad att vara på Sverigeturné och att vara på världsturné – annat än att det är coolare att säga det. Och det menar jag på ett ödmjukt sätt, förklarar Vicki.
Under senare år har hon flitigt medverkat i musikaler som Kristina från Duvemåla och Chess, översatt barnböcker och dubbat tecknade filmer. Den sista egna skivan (hittills) heter Svarta lådan och kom 1991. Det märks att Vicki är stolt över den.
Men solokarriärens uteblivna succéer tar hon med ro. För henne har alltid lusten till musiken kommit i första rummet.
– Det som jag har varit dålig på är att glamma och hamna på
veckotidningsomslag. Men sånt tycker jag enbart är plågsamt! Kändissvängen lockar mig inte alls. Jag vill bara sjunga. Jag kunde lika gärna sjunga i en kyrkokör. Det spelar nästan ingen roll – bara jag fick sjunga solo ibland…
Hon skrattar igen och lägger ifrån sig gaffeln.
Baconsalladen är uppäten. Vi hämtar kaffe, pratar vidare om ditt och datt. Det börjar bli lite kyligt i luften. I Vicki Benckerts varma sällskap känns det ändå svårt att lämna Djurgården.
(Borås Tidning 2007-07-22)
Christian Dahlgrens Blogg 