Ozzy återupprättar sig själv

Skiva: Black Rain
Artist: Ozzy Osbourne
Label: Sony/BMG

Året var 1983. Den hetaste skivan bland hårdrocksgänget i min högstadieskola var utan tvekan Ozzy Osbournes senaste: Bark at the Moon.

Låtarna var förstås strålande. Att den förre Black Sabbath-sångaren dessutom var utspökad till en varulv på omslaget gjorde definitivt inte plattan sämre. En klasskompis lånade mitt ömt vårdade exemplar, men lämnade skamset tillbaka skivan redan nästa morgon.

Hans mamma hade förbjudit honom att lyssna på den.

Ozzy steg självfallet ytterligare i rang efter den episoden. Han var mer än bara häftig musik. Han var The Prince of Darkness som bet huvudet av fladdermöss och skrämde slag på vuxenvärlden som en alldeles äkta Rock’N’ Roll Rebel.

Är det konstigt att vi dyrkade denne man som den ultimate hårdsrockshjälten?

Detta kanske verkar märkligt i ögonen på dagens kids, vilka främst lärt känna Ozzy som den tragikomiske rockclownen som halkar omkring i hundbajs i dokusåpan The Osbournes. Serien må ha varit en tittarsuccé, men har också skadat Ozzys rykte på ett helt förödande sätt.

Jag menar, vems mamma skulle komma på tanken att bannlysa Ozzy numera?

Men det finns hopp vid horisonten. Än kan Ozzy leverera högoktanig hårdrock som blåser många yngre konkurrenter av scenen, tro’t eller ej.

Black Rain är hans första platta med nya låtar på sex år och det är en tung återkomst som håller god klass rakt igenom. Inte minst tack vare Zakk Wyldes blixtrande gitarrer som min egen mamma garanterat skulle avsky som pesten.

”After all I´m still crazy” intygar Ozzy på det inledande spåret Not going away.

Jag tycker mig samtidigt höra flaxet av fladdermusvingar och vill gärna tro honom.

(Borås Tidning 2007-05-23)

”Jag är hip, yeah, baby…”

Finns det någon som slår Svante Thuresson när det gäller hip-faktor i svenskt musikliv? Knappast. Artister kommer och går. Men ända sedan 60-talet har han förblivit ”The original hip man” både på scen och skiva.

Som han själv sjunger i den klassiska Beppe Wolgerslåten Svante Thuresson:

Jag är hip, yeah, baby, jag är den hippa människan
Jag är hip, yeah, baby, jag har den rätta känslan
Jag är cool, baby, cool som en swimmingpool

På tu man hand ger han dock ett påtagligt ödmjukt intryck. Vi träffas uppe på konstmuseet, som passade nog visar utställningen Jazzlegender av den minst lika legendariske fotografen Bengt H Malmqvist.

Svante anländer direkt från Stockholmståget i baseball-keps. Han är i stan för att lira med Kulturskolans storband på kulturnatten.

Hur känns det att ha en låt som handlar om sig själv?
– Beppe var ju sån att han skrev personligt åt olika artister, som Monica Zetterlund till exempel. Han kunde tolka oss på ett väldigt fint sänt.

Imagen som ”hip man”? Svante värjer sig lite. Svarar något om att stämpeln har suttit i genom åren, men är främst baserad på vad andra tycker.

Kommer du att sjunga Svante Thuresson i kväll?
– Nä, den är ganska tuff att göra. Inte för mig, utan för kompet. Det är massa olika taktarter som hoppar hit och dit.

Blir det något annat av Beppe Wolgers?
– Ja, det tror jag. Vi siktar på Vinter i skärgår’n.

Beppe ligger honom för övrigt varmt om hjärtat. För några år sedan gjorde Svante en platta bara med Beppesånger som blev mycket uppmärksammad. Men någon uppföljare är inte aktuell.

– Vi har snackat löst om en volym två. Men kanske inte ändå. Jag tror mer på att gå vidare. Det finns så mycket annat jag vill göra.

1980 var Svante Thuresson med i barnmusikalen Pelle Svanslös i Amerika, som även gavs ut på skiva. Plattans omslag har i en nyutkommen bok utsetts till ett av Sveriges sämsta. När jag visar honom omslaget säger han:

– Snacka om lågbudget! Men det var kul att vi överhuvudtaget kunde spela in skivan. Det man ser på omslaget är hur det såg ut i föreställningen. Vi gjorde många barn glada. Det är jag som är Måns – som hand i handske! Det visar hur elak jag är, haha.

Hur känns det att vara med i boken?
– Tja, spelar ingen roll.

Svante rycker på axlarna, lika cool som alltid. Vi går över till att snacka jazz istället.

Kulturnatten i Borås går i jazzens tecken. Vad är grejen med jazz?
– Det är den musikform som jag tycker är mest fulländad. Det är som att göra konstverk. Meningen är att man ska skapa under musikens gång. Det gör att man också kan sjunga samma låt i fyrtio år utan att tröttna. Och förhoppningsvis gör inte publiken det heller.

Du spelar trummor också.
– Numera är det mest slagverk som congas. Att spela trummor samtidigt som man sjunger, nä – då torskar man direkt. Med congas behöver man heller inte dra hela det rytmiska lasset själv.

Jag vet att du även är en hängiven golfare. Men hur går golf ihop med jazz?
– Det är ju swing, skrattar den coola jazzkatten med 12 i handicap.

(Borås Tidning 2007-05-10)