Arv i vanhävd

”En tom taxi stannade framför underhuset och mr Attlee klev ur.”

Så sade Winston Churchill en gång om labourledaren Clement Attlee – av Churchill även kallad ”ett får i fårakläder”.

Man avundas knappast den stackars Attlee, som hade oturen att ha de giftiga kvickheternas mästare som sin främste politiske motståndare. Inte undra på att Attlee framstod som en blek figur, när han tvingades dela scen med den färgstarke bulldoggen Churchill.

Dennes hjältemodiga insats under andra världskriget är väl bekant, men tories har även producerat andra konservativa statsmän av förnämlig kaliber; Benjamin Disraeli, Edward Heath och järnladyn Margaret Thatcher, för att nämna några.

Efter att Thatcher tvingades bort efter en intern partirevolt 1990, har dock tories hamnat i en allt brantare utförsbacke. Inför valet 1997 framstod partiet som sönderregerat efter 18 oavbrutna år vid makten. Mittfältaren Tony Blair golvade den brittiska högern och den har inte rest sig än.

Thatchers tame efterträdare John Major försvann och ersattes av den okarismatiske William Hague, som efter ännu ett förlustval 2001 fick ge plats för Iain Duncan Smith. Dennes enda framgång är att han distanserat Attlee i rollen som fåret i den tomma taxibilen.

Den sämste ledare partiet haft, lär Thatcher ha sagt. Trots att Blair tappat mycket av den brittiska allmänhetens gunst efter en rad motgångar, har Duncan Smith varit helt oförmögen att koppla greppet om den skadeskjutne premiärministern. Istället har liberaldemokraterna seglat upp som det främsta oppositionspartiet, medan tories numera mest liknar en sekt av fanatiska EU-motståndare.

Glömt är tydligen Churchills plädering för ett enat Europa och att Edward Heath förde Storbritannien in i EU. Partikongressen i Blackpool nyligen var snarast att karaktärisera som en anti-europeisk festival.

”Fortfarande finns dock en kärna av både förnuft och traditionellt konservativt statsmannatänkande i detta parti”, skrev den gästande Carl Bildt efteråt.

Hoppas går ju. Men vägen till en comeback på 10 Downing Street synes mycket lång.

(Borås Tidning 2003-10-30)

Judehatets förbannelse består

Konflikten mellan israeler och palestinier är inte bara en tragik för de inblandade i Mellanöstern. Den till synes hopplösa krishärden har även fått antisemitismens fackla att flamma upp i Europa.

Det är en förbannelse med gamla anor. I över tusen år har antijudiska föreställningar förgiftat, fördummat och brutaliserat det västerländska samhället.

Antisemitismen uppstod som biprodukt när kyrkofäderna hundratalet år efter vår tideräknings början definierade den nya kristna religionen. De menade att judarna inte bara hade förkastat, utan även mördat Messias.

Därför hade judarna förverkat den status som ”egendomsfolk” som Gud givit dem i sitt förbund med Abraham. Utvaldheten hade istället överförts till den kristna kyrkan. De brottsliga judarna skulle straffas genom förödmjukande diskriminering och tjäna som levande bevis på den segrande kristenhetens härlighet.

Reformationen innebar en uppgörelse med den katolska kyrkans idévärld, men antisemitismen överlevde. Martin Luther hatade judarna intensivt och där protestantismen anammades (som i Sverige) stängdes judarna ute. När nationalismen blommade upp under 1800-talet fick antisemitismen även rasbiologiska förtecken.

Auschwitz skedde inte i ett historiskt vakuum, tvärtom var nazisternas folkmord den logiska slutstation för det hat som byggts upp under seklernas gång.

Sionismen, den judiska nationella rörelsen, föddes åren kring förra sekelskiftet som en reaktion på den utbredda judefientlighet som tycktes vara ett patologiskt inslag i Europa. Sionisterna menade att judarna aldrig kunde leva i säkerhet om inte även de fick ett eget nationalhem.

Förintelsen blev det ohyggliga beviset på att de hade rätt och efter FN-beslut återuppstod Israel 1948, ursprungligen parallellt med en palestinsk stat. Men den uppdelningen vägrade de omgivande arabstaterna att acceptera, Israel skulle bort och det har varit den dominerande inställningen i arabvärlden sedan dess.

Efter Förintelsen omdefinierades mycket av den traditionella antisemitismen till antisionism. Staten Israel blev måltavla för de aggressioner som tidigare drabbat judarna som individer, vilket i praktiken sällan gör någon skillnad.

De som avskyr den judiska staten och önskar dess utplåning, har sällan några varmare känslor för det judiska folket. Den antisionistiska propaganda som Sovjetunionen vräkte ut över världen från slutet av 60-talet och framåt har exempelvis många likheter med nazisternas antijudiska demagogi.

Latent antisemitism har en klar tendens att bli manifest när Israel hamnar i fokus för den internationella uppmärksamheten – som efter fredsprocessens sammanbrott i Camp David-förhandlingarna sommaren 2000 och den därpå följande palestinska intifadan.

Fullt legitim kritik mot den israeliska regeringspolitiken, bosättningarna, ockupationen och den israeliska arméns agerande har inte minst i europeisk debatt blandats med angrepp som har helt andra, ljusskyggare syften.

Det är återkommande jämförelser mellan Israel och Nazityskland, utmålandet av Israel som en rasistisk kolonialmakt vars regim drivs av outsläcklig blodtörst och fanatisk våldsdyrkan, anspelningar på gamla kristna antijudiska fördomar i kommentarerna, etcetera.

Det är en demonisering som går långt utöver vad som borde vara acceptabelt i det offentliga, demokratiska samtalet. Det är svårt att finna någon annan stat i världen som väcker sådana oförsonliga känslor.

Och även icke-israeliska judar på vår egen kontinent drabbas. Fasorna från det förflutna går på många sätt i repris. Synagogor har attackerats i Frankrike, Belgien, Tyskland och Ryssland. I Sverige registrerade Säpo 131 antisemitiska brott förra året. Mörkertalet är sannolikt långt större.

En hittills förbisedd, men inte desto mindre allvarlig företeelse är den antisemitism som florerar bland muslimska invandrargrupper. Den predikan om folkmord på israeliska män, kvinnor och barn som i somras ägde rum i moskén på Medborgarplatsen i Stockholm (som undertecknad uppmärksammade i Borås Tidning 13/8) är ingen isolerad händelse.

I måndags presenterade Svenska Kommittén mot Antisemitism en rapport kallad Det förnekade hatet – antisemitism bland araber och muslimer i Sverige, skriven av Mikael Tossavainen som till vardags är doktorand i historia vid Lunds universitet.

Han påpekar att aversion mot judar alltid har funnits inom islam, om ursprungligen inte lika markant som inom kristendomen.

I Koranen talas det nedsättande om judar, men i långa tider var de (liksom kristna trosbekännare) en hyggligt tolererad minoritet i de muslimska länderna. Pogromer av europeiskt snitt förekom relativt sällan.

Dock kom den framväxande sionismen i kombination med den vaknande arabiska nationalismen under 1900-talets början att ändra förhållandet radikalt. Judarna betraktades som inkräktare på den heliga muslimska jorden, Israels tillkomst förbättrade inte situationen.

Men, menar Tossavainen, den nuvarande Mellanösternkonflikten skapar inte antisemitism. Den reaktiverar redan befintliga antijudiska fördomar inom det muslimska samhället, en rasism som förstärks av importerat antisemitiskt tankegods från Europa.

Vanföreställningar av islamiskt och kristet ursprung kokas samman med nazistiska hallucinationer och kommunistisk antisionism. Den statskontrollerade arabiska pressen och televisionen är varje dag genomdränkt av den grövsta sortens antisemitisk propaganda. I skolor och moskéer predikas att judar är apors och grisars avkomma, att judar medvetet sprider aids bland araber, att de strävar efter världsherravälde och så vidare.

Via parabolantenner och internet studsar de bisarra fantasierna tillbaka till de europeiska storstädernas invandrarförorter. Tossavainen har intervjuat lärare från skolor i invandrartäta områden kring Göteborg, Malmö och Stockholm.

Vittnesmålen är fasansfulla. Många arabiska och muslimska elever uppvisar en starkt fientlig attityd mot allt som uppfattas som judiskt.

De saboterar eller vägrar delta i undervisning om judisk religion eller om Förintelsen. Paradoxalt nog hyllas ofta Hitler för Auschwitz, samtidigt som Holocaust avvisas som en judisk lögn.

Idén att det var judar som iscensatte 11 september-attentaten är heller inte ovanlig. Liksom – även det motsägelsefullt – att terrordåden mot World Trade Center var rätt åt det förment judisktkontrollerade USA.

Ungdomarna bär med sig dessa absurda föreställningar från den muslimska krets de växt upp i – hemmen, föräldrarna, församlingsmiljöerna.

Dessvärre har hemskheterna till övervägande del bemötts med tystnad från det svenska majoritetssamhällets sida. Okunskap eller rädsla att spä på främlingsfientlighet och islamofobi har gjort att debatten uteblivit.

Men tolerans mot intoleransen är knappast en bra metod att försvara det mångkulturella, demokratiska samhället. Vanliga hederliga muslimer har ett tungt ansvar att motarbeta de som kidnappat islam till att bli en hatlära, istället för att låta den vara en fredens och försoningens religion.

Ansvaret delas av oss som är sprungna ur den kristna traditionen. Även vi har ett antisemitiskt arv som är allt annat än smickrande. De värsta brotten mot judarna bär västerlandet skulden för. Förintelsen skedde i hjärtat av Europa.

Vår skyldighet att resa motstånd när antisemitismens hydra ånyo visar sig är därför desto större. Vi vet ju bättre än några andra vad tigandet inför rasismens kolportörer kan få för konsekvenser.

(Borås Tidning 2003-10-24)

Och du Beppe! Jo, just Du, alltså…

Bok: Beppe – Biografin 
Författare: Klas Gustafson
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Den där eländiga augustidagen 1986. Minnet skär fortfarande i mig. På väg hem till västkusten efter en loj sommar i Blekinge. Vi hade stannat bilen vid ett motell i Växjö för att äta lunch. Jag släntrande över parkeringsplatsen och möttes av en rak höger i maggropen.

BEPPE WOLGERS DÖD!

Löpsedlarnas svarta budskap var lika överrumplande som hänsynslöst. Marken gungade. Det var ju omöjligt. Beppe borta?

Trots att jag egentligen inte kände honom, var det som att ta emot beskedet om en nära anhörigs frånfälle. För så mycket betydde han faktiskt för mig, och säkert även för massor av andra ungar som växte upp framför TV:n under 70-talet.

Godnattstunden. Jullovsmornarna med Scooby Doo. Dunderklumpen. Långtradarchauffören på jakt efter Sagornas kungarike. Han var inte bara Pippis sjörövarpappa och farsan Baloos röst i Djungelboken. Beppe blev allas vår mysiga extrapappa, en underfundig allierad från vuxenvärlden med lekfullt glittrande ögon ovan det lurviga, trollgråa skägget.

Det är ingen överdrift att kalla Beppe för 70-talets barnkulturelle gigant i Sverige. Hans unika, intima förtrogenhet med barns tankar och behov manifesterades i TV-rutan och på bioduken, i skivor och böcker. Produktionerna kom i strid ström. Denne vänlige jätte i nattmössa var en lekkamrat vi aldrig fysiskt träffade, men som på ett självklart sätt ändå fanns ständigt närvarande.

Beppe var en av de ljusaste gläntorna i mitt barndomslandskap. Även när jag blev tonåring med huvudet upptaget av tjejer och skränig rockmusik, fanns det skäggiga mystrollets hand där någonstans i fjärran.

En sensommardag var den plötsligt försvunnen. Ännu i denna stund har jag svårt att förlåta det.

Beppe Wolgers som den store fixaren av barndomsminnen (för att travestera titeln på en av hans bästa barnböcker på 70-talet) – det är så min generation känner honom. Men Bertil John Wolgers, född 1928 i en burgen Stockholmsfamilj, hade även andra strängar på sin rikt utrustade konstnärslyra.

Hans breda uppenbarelse tog plats på många scener under den gyllene folkhemsepok som följde efter andra världskrigets slut. Hela karriären finns nu för första gången sammanfattad av frilansjournalisten Klas Gustafson i den utsökt skrivna och läckert illustrerade Beppe – Biografin (Albert Bonniers Förlag).

Tidigt mobbad i skolan flydde Beppe in i en egen värld fylld av amerikansk film, jazz och litteratur. Bröderna Marx, Benny Goodman, Fats Waller och Ernest Hemingway var några av idolerna som han ständigt återkom till i nostalgiska artiklar, radioprogram och böcker under senare år.

De idylliska somrarna på Dalarö i Stockholms skärgård var en annan viktig influens. Ungdomskolonin från storstaden seglar, hånglar och spisar jazzskivor medan världskriget rasar förbi ute i Europa. Beppe drömmer om att bli en ny Charlie Christian, men gitarrspelet vill sig aldrig riktigt. En sejour på Otto Skiölds målarskola slutar även det i fiasko.

Efter ett år på college i USA i slutet av 40-talet, kommer han hem som en cool man-about-town och satsar på poesin. Gerhard Bonnier refuserar honom vänligt sex gånger, men 1953 kommer lyrikdebuten Jag sjunger i skon. Den milt allvarsamma naivismen som genomsyrar diktsamlingen är omisskännligt ”wolgersk”. Humle-poeten har funnit sitt tonläge och det bär honom livet ut.

I samma veva etablerar sig Beppe som kåserande kulturjournalist i Stockholmspressen. Han hänger på krogarnas nöjestempel med konstnärer och intellektuella. Beppe blir en i det levnadsglada gänget ambitiösa uppkomlingar, vilka lystrar till namn som Lars Forssell, Pär Rådström, Slas, Sven-Bertil Taube och Olle Adolphson.

Motboken avskaffas äntligen 1955, liksom kabaréförbudet som omöjliggjort scenunderhållning på restaurang. Det innebär en rejäl injektion för utelivet. Danska nöjesdrottningen Lulu Ziegler tar över legendariska Hamburger Börs och låter det unga kulturgardet svara för underhållningen. Beppe Wolgers och Olle Adolphson blir för ett tag radarpar både på scenen och i radio med visor som Okända djur, Det gåtfulla folket och Mitt eget land.

Beppe bryter även ny mark genom att sätta svensk text till en lång rad amerikanska jazzlåtar. En av ungdomsårens favoriter i stenkakesamlingen är Walking my baby back home med Page Cavanaughs trio. Den kommer i Beppes svenska version att förlösa Monica Zetterlunds artistkarriär som Sakta vi gå genom stan. Hon sjöng även den kanske finaste schlager som tävlat i melodifestivalsammanhang, En gång i Stockholm. Beppes romantiska text är ren poesi, men vad hjälpte det när den framfördes för utländsk publik i Londonfinalen 1963? Låten kom sist!

Då, i 60-talets början, hade Beppe Wolgers dessutom lyckats bli en av de mest kontroversiella personerna i Sverige. Radion hade börjat konkurreras ut som dominerande underhållningsmedium av televisionen. Genomslagskraften i den enda existerande kanalen var enorm.

Beppe var inte sen att haka på med famösa konsekvenser. Tillsammans med Edvard Matz, Jan-Öjvind Swan, Lasse O’Månsson, Åke Söder-qvist och Yngve Gamlin orsakade Beppe folkstorm av orkanstyrka med en serie satirprogram som gått till historien under begreppet Skäggen.

De drev friskt och respektlöst med det lutheranska Sverige till den grad att Aftonbladets löpsedel krävde att TV-chefen måtte ”stoppa skäggens diktatur”. En upprörd insändarskribent i nämnda tidning menade: ”kan inte Wolgers, Gamlin & Co försörja sig på annat sätt än genom att förstöra bästa sändningstid i TV, så hänvisa dem till socialvården”.

Beppe växlade mellan revyer, schlager och TV under detta hans mest hektiska decennium. Han samarbetade med hela den dåvarande nöjeseliten, däribland Povel Ramel vars odödliga Ta av dig skorna Beppe levererade orden till.

Dock var kritiken stundtals hätsk på ett sätt som är svårt att fatta idag. Men Beppe tog en gruvlig revansch på sina belackare genom att låta en infernalisk Lars Ekborg skälla ut honom i revynumret Ridåöverhalningen. Det sammanfattade allt vad Beppe blivit beskylld för: publikförakt, pretentiös vardaglighet, löjliga humledikter, falsk djupsinnighet, plumpa skämt, etcetera.

Det är ett fullkomligt genialiskt stycke, som blivit en ständigt repriserad TV-klassiker. Klas Gustafson skriver: ”Genom att koncentrera kritiken och karikera både kritikerna och sig själv tar han (Beppe) udden av angreppen, gör sig osårbar”.

Dock tog de ständiga giftpilarna ändå hårt på den känslige Beppe, som sedan barndomen sett sig som den evige outsidern. Med familjen övergav han Stockholm 1969 och fann både ett nytt liv och en konstnärlig nytändning på Öhn utanför Strömsund i norra Jämtland.

Han återvände till poesin, tog upp måleriet igen och blev framförallt den av svenska barn omåttligt älskade kompisfarsan, som så uppenbart själv var en av oss i hjärtat av sin resliga gestalt.

Beppes sista bok Cabaret utgavs postumt hösten 1986. I ett post scriptum till omslagets baksidestext dedicerar han boken till alla vännerna från svunna tider med en strof av Gunnar Ekelöf.

Och du Beppe! Ja, just Du alltså. Jo, lyssna nu. Om denna artikel på något mystiskt sätt når dig uppe i dunderklumpslandet (jag vet att du är där), så vill jag tillägna dig just de raderna:

Du är försvunnen, Du försvann
nu, nyss
eller för tusen år sen
men själva Ditt försvinnande
är kvar.

(Borås Tidning 2003-10-23)