Konflikten mellan israeler och palestinier är inte bara en tragik för de inblandade i Mellanöstern. Den till synes hopplösa krishärden har även fått antisemitismens fackla att flamma upp i Europa.
Det är en förbannelse med gamla anor. I över tusen år har antijudiska föreställningar förgiftat, fördummat och brutaliserat det västerländska samhället.
Antisemitismen uppstod som biprodukt när kyrkofäderna hundratalet år efter vår tideräknings början definierade den nya kristna religionen. De menade att judarna inte bara hade förkastat, utan även mördat Messias.
Därför hade judarna förverkat den status som ”egendomsfolk” som Gud givit dem i sitt förbund med Abraham. Utvaldheten hade istället överförts till den kristna kyrkan. De brottsliga judarna skulle straffas genom förödmjukande diskriminering och tjäna som levande bevis på den segrande kristenhetens härlighet.
Reformationen innebar en uppgörelse med den katolska kyrkans idévärld, men antisemitismen överlevde. Martin Luther hatade judarna intensivt och där protestantismen anammades (som i Sverige) stängdes judarna ute. När nationalismen blommade upp under 1800-talet fick antisemitismen även rasbiologiska förtecken.
Auschwitz skedde inte i ett historiskt vakuum, tvärtom var nazisternas folkmord den logiska slutstation för det hat som byggts upp under seklernas gång.
Sionismen, den judiska nationella rörelsen, föddes åren kring förra sekelskiftet som en reaktion på den utbredda judefientlighet som tycktes vara ett patologiskt inslag i Europa. Sionisterna menade att judarna aldrig kunde leva i säkerhet om inte även de fick ett eget nationalhem.
Förintelsen blev det ohyggliga beviset på att de hade rätt och efter FN-beslut återuppstod Israel 1948, ursprungligen parallellt med en palestinsk stat. Men den uppdelningen vägrade de omgivande arabstaterna att acceptera, Israel skulle bort och det har varit den dominerande inställningen i arabvärlden sedan dess.
Efter Förintelsen omdefinierades mycket av den traditionella antisemitismen till antisionism. Staten Israel blev måltavla för de aggressioner som tidigare drabbat judarna som individer, vilket i praktiken sällan gör någon skillnad.
De som avskyr den judiska staten och önskar dess utplåning, har sällan några varmare känslor för det judiska folket. Den antisionistiska propaganda som Sovjetunionen vräkte ut över världen från slutet av 60-talet och framåt har exempelvis många likheter med nazisternas antijudiska demagogi.
Latent antisemitism har en klar tendens att bli manifest när Israel hamnar i fokus för den internationella uppmärksamheten – som efter fredsprocessens sammanbrott i Camp David-förhandlingarna sommaren 2000 och den därpå följande palestinska intifadan.
Fullt legitim kritik mot den israeliska regeringspolitiken, bosättningarna, ockupationen och den israeliska arméns agerande har inte minst i europeisk debatt blandats med angrepp som har helt andra, ljusskyggare syften.
Det är återkommande jämförelser mellan Israel och Nazityskland, utmålandet av Israel som en rasistisk kolonialmakt vars regim drivs av outsläcklig blodtörst och fanatisk våldsdyrkan, anspelningar på gamla kristna antijudiska fördomar i kommentarerna, etcetera.
Det är en demonisering som går långt utöver vad som borde vara acceptabelt i det offentliga, demokratiska samtalet. Det är svårt att finna någon annan stat i världen som väcker sådana oförsonliga känslor.
Och även icke-israeliska judar på vår egen kontinent drabbas. Fasorna från det förflutna går på många sätt i repris. Synagogor har attackerats i Frankrike, Belgien, Tyskland och Ryssland. I Sverige registrerade Säpo 131 antisemitiska brott förra året. Mörkertalet är sannolikt långt större.
En hittills förbisedd, men inte desto mindre allvarlig företeelse är den antisemitism som florerar bland muslimska invandrargrupper. Den predikan om folkmord på israeliska män, kvinnor och barn som i somras ägde rum i moskén på Medborgarplatsen i Stockholm (som undertecknad uppmärksammade i Borås Tidning 13/8) är ingen isolerad händelse.
I måndags presenterade Svenska Kommittén mot Antisemitism en rapport kallad Det förnekade hatet – antisemitism bland araber och muslimer i Sverige, skriven av Mikael Tossavainen som till vardags är doktorand i historia vid Lunds universitet.
Han påpekar att aversion mot judar alltid har funnits inom islam, om ursprungligen inte lika markant som inom kristendomen.
I Koranen talas det nedsättande om judar, men i långa tider var de (liksom kristna trosbekännare) en hyggligt tolererad minoritet i de muslimska länderna. Pogromer av europeiskt snitt förekom relativt sällan.
Dock kom den framväxande sionismen i kombination med den vaknande arabiska nationalismen under 1900-talets början att ändra förhållandet radikalt. Judarna betraktades som inkräktare på den heliga muslimska jorden, Israels tillkomst förbättrade inte situationen.
Men, menar Tossavainen, den nuvarande Mellanösternkonflikten skapar inte antisemitism. Den reaktiverar redan befintliga antijudiska fördomar inom det muslimska samhället, en rasism som förstärks av importerat antisemitiskt tankegods från Europa.
Vanföreställningar av islamiskt och kristet ursprung kokas samman med nazistiska hallucinationer och kommunistisk antisionism. Den statskontrollerade arabiska pressen och televisionen är varje dag genomdränkt av den grövsta sortens antisemitisk propaganda. I skolor och moskéer predikas att judar är apors och grisars avkomma, att judar medvetet sprider aids bland araber, att de strävar efter världsherravälde och så vidare.
Via parabolantenner och internet studsar de bisarra fantasierna tillbaka till de europeiska storstädernas invandrarförorter. Tossavainen har intervjuat lärare från skolor i invandrartäta områden kring Göteborg, Malmö och Stockholm.
Vittnesmålen är fasansfulla. Många arabiska och muslimska elever uppvisar en starkt fientlig attityd mot allt som uppfattas som judiskt.
De saboterar eller vägrar delta i undervisning om judisk religion eller om Förintelsen. Paradoxalt nog hyllas ofta Hitler för Auschwitz, samtidigt som Holocaust avvisas som en judisk lögn.
Idén att det var judar som iscensatte 11 september-attentaten är heller inte ovanlig. Liksom – även det motsägelsefullt – att terrordåden mot World Trade Center var rätt åt det förment judisktkontrollerade USA.
Ungdomarna bär med sig dessa absurda föreställningar från den muslimska krets de växt upp i – hemmen, föräldrarna, församlingsmiljöerna.
Dessvärre har hemskheterna till övervägande del bemötts med tystnad från det svenska majoritetssamhällets sida. Okunskap eller rädsla att spä på främlingsfientlighet och islamofobi har gjort att debatten uteblivit.
Men tolerans mot intoleransen är knappast en bra metod att försvara det mångkulturella, demokratiska samhället. Vanliga hederliga muslimer har ett tungt ansvar att motarbeta de som kidnappat islam till att bli en hatlära, istället för att låta den vara en fredens och försoningens religion.
Ansvaret delas av oss som är sprungna ur den kristna traditionen. Även vi har ett antisemitiskt arv som är allt annat än smickrande. De värsta brotten mot judarna bär västerlandet skulden för. Förintelsen skedde i hjärtat av Europa.
Vår skyldighet att resa motstånd när antisemitismens hydra ånyo visar sig är därför desto större. Vi vet ju bättre än några andra vad tigandet inför rasismens kolportörer kan få för konsekvenser.
(Borås Tidning 2003-10-24)
Christian Dahlgrens Blogg 