Sveriges utrikesminister Anna Lindh mördas i vimlet på ett varuhus i centrala Stockholm. Hon är helt oskyddad, gärningsmannen försvinner obehindrat genom folkmassan och är fortfarande på fri fot.
Säpo tvår offentligt sina händer. Frånvaron av livvakter ursäktas med att det inte fanns någon hotbild mot utrikesministern. Detta trots att Anna Lindh, en av landets mest exponerade politiker, var mitt uppe i en ovanligt hätsk valkampanj.
Bara någon vecka tidigare hade hon antastats av en hotfull missbrukare under ett torgmöte i Gävle. Även då saknades polisskydd. Biträdande näringsminister Ulrica Messing var dock närvarande och lyckades genom sitt civilkurage rädda situationen med att knuffa undan mannen.
Det är omöjligt att inte tänka tanken; kanske hade allt varit annorlunda om Messing även varit med Lindh på NK i torsdags.
Samtidigt med chocken, sorgen och den djupa förstämningen över det brutala våldsdådet, växer vreden över Säpos agerande. Eller snarare brist på agerande. Med all rätt ifrågasätts säkerhetspolisens bedömningsgrunder och arbetssätt.
Intrycket av naivitet, amatörmässighet och brist på grundläggande kompetens är onekligen slående. Säpochefen Kurt Malmströms fåraktiga uppträdande i medierna har inte bidragit till att förändra den bilden, lindrigt uttryckt.
Frågan är ofrånkomlig och upprepas nu gång på gång: har vi ingenting lärt av mordet på statsminister Olof Palme? Även han saknade livvakter under sin sista promenad genom Stockholm.
Olof Palme var en för svenska förhållanden mycket kontroversiell politiker. Han väckte inte bara heta känslor i största allmänhet, utan även rena förtals- och hatkampanjer. Ändå lämnade Säpos åtgärder, såväl gällande bedömning av hotbild som personligt skydd, avsevärt övrigt att önska. Statsministerns bostad i Gamla stan bevakades exempelvis aldrig.
Lättsinnigt undvek Säpo att propsa på regelmässigt skydd av hänsyn till statsministerns personliga önskemål om att få bli lämnad ifred. Men det är naturligtvis ingen ursäkt att skylla på Olof Palmes ovilja mot livvakter. I synnerhet gällande en sådan omstridd toppolitiker som Palme, borde det varit Säpos plikt att ständigt trygga hans säkerhet.
Statsministermordet i februari 1986 brukar sägas vara den händelse som berövade Sverige dess oskuld. Vi var Landet Annorlunda, där höga makthavare kunde röra sig fritt och utan besvär i det offentliga rummet, precis som vanliga medborgare. Terror och politiska mord hände inte här.
I folkhemsidyllen inträffade sällan några uppseendeväckande våldsamheter – tills allting rämnade med skotten på Sveavägen.
Eller gjorde det?
Omständigheterna kring Anna Lindhs död visar något annat. Vi tycks snarare ha levt i ett tillstånd av kollektiv förnekelse, ty Palmemordet har inte förmått ändra vårt mentala verklighetsperspektiv.
Det är som om vi fortfarande önskade oss kvar i 1950-talets Sverige, då kung Gustav VI Adolf och drottning Louise stillsamt och utan vakter kunde gå arm i arm på huvudstadens gator som vilket par som helst.
Inte ens ett statsministermord förmådde rubba fasthållandet vid den öppna politiska samhällsmodell, som är en sådan utpräglad del av vår nationella identitet. Visst borde vi tagit lärdom, och det långt tidigare än efter 1986 års traumatiska upplevelse. Att Sverige inte är någon ofarlig idyll stod klart redan för 30 år sedan.
I april 1971 inträffade det första moderna terrordådet i vårt land. Två kroater, tillhörande den fascistiska Ustajarörelsen, trängde sig in på den jugoslaviska beskickningen i Stockholm och avrättade kallblodigt ambassadören. Polisen grep gärningsmännen utan strid, de bägge dömdes till livstids fängelse.
Tre andra kroater dömdes för medhjälp. Ytterligare två ur samma liga fick fängelse för en dygnslång ockupation av det jugoslaviska konsulatet i Göteborg några månader tidigare. Svenska myndigheter anklagades av den jugoslaviska regeringen för bristfälligt skydd av deras diplomater.
Sympatisörer till ambassadmördarna kapade i september 1972 ett svensk inrikesplan med 86 passagerare, landade på Bulltofta i Skåne och krävde frigivning av de fängslade terroristerna. Polisen stod handfallen. Trots att över 300 flygplanskapningar hade inträffat i världen sedan slutet av 1960-talet, saknade Säpo beredskap.
Sådant hände ju inte här. Fallet sköttes föga förvånande utomordentligt klantigt, regeringen gav räddhågat vika för terroristerna, som sedan flög vidare till Spanien där de gav upp och greps.
I april 1975 var det dags för ett nytt illdåd. Den västtyska ambassaden i Stockholm ockuperades av medlemmar ur Baader-Meinhofligan, vilka tog personalen som gisslan. De krävde frisläppande av en lång rad ligamedlemmar ur västtyska fängelser, men den tyska regeringen sade blankt nej.
Den svenska regeringen erbjöd då fri lejd åt terroristerna. Men dessa sprängde istället ambassaden och övermannades av svensk polis när de försökte slå sig ut. Våldsverkarna fick därefter enkel biljett till Tyskland, formellt ansvarig för utvisningsbeslutet var dåvarande statsrådet Anna-Greta Leijon.
Två år senare avslöjades att meningsfränder till Baader-Meinhofligan som hämnd var i färd med en kidnappningsaktion mot Leijon. Den gången förmådde polisen förekomma terroristerna, dock ledde händelsen inte till att skyddet kring våra politiker skärptes. Vilket med smärtsam tydlighet visade sig när Olof Palmeberövades livet.
Och nu är vi alltså där igen. Säpo – liksom alla vi andra – har i tre decennier haft anledning att fundera över vilka hotbilder samhällsutvecklingen medfört. Men illusionens makt har uppenbarligen varit för stark.
(Borås Tidning 2003-09-13)
Christian Dahlgrens Blogg 