Med Dylan inför 2013

Vem kan man lita på, frågade Hoola Bandoola Band i sin berömda låt från 1972. Bob Dylans tidlösa svar: dig själv. Eller som han sjöng i Subterranean Homesick Blues: ”don’t follow leaders, watch the parking meters”.

Håll den politiska klassen kort, delegera aldrig makten över tillvaron till utomstående, var det egna jagets kapten och segla fritt i förtröstan på din inre kompass. Trust yourself! Det tycker jag är ett utmärkt nyårslöfte och en god utgångspunkt för vårt resterande livsäventyr under 2000-talet.

Löfvens julbudskap

Corren.Skrivit i Corren 28/12:

”Go home, go home!” Så hälsade LO-förbundet Byggnads lettiska arbetare välkomna till Sverige i slutet av 2004. Lettland hade då precis blivit medlem i EU. Men att unionens fria rörlighet för arbetskraft även skulle omfatta invånarna i öst sågs med stor skepsis av den svenska fackföreningsrörelsen.

Man fruktade konkurrens om jobben och att LO:s maktställning skulle försvagas. När en lettisk firma vann en upphandling i Vaxholm om ett kommunalt skolbygge, försatte Byggnads arbetsplatsen i blockad. Detta trots att den lettiska firman var villig att teckna kollektivavtal (fallet hamnade senare i EG-domstolen, som dömde till letternas fördel).

I samma veva varnade statsminister Göran Persson för ”social turism”, det vill säga att de nya EU-medborgarna skulle flockas i Sverige och sno åt sig trygghetssystemens förmånsgodis. Det var otäcka tongångar som avslöjade en tendens till protektionistisk välfärdschauvinism inom den blågula socialdemokratins led.

Vi påmindes sorgligt nog om detta dagen före julafton då Stefan Löfven intervjuades i DN. Som ett eko av Byggnads ”go home, go home!” i Vaxholm skyllde han SD:s opinionsframgångar på att människor utanför EU fått större möjligheter att jobba i Sverige.

Regeringens uppgörelse med Miljöpartiet om att öppna för ökad arbetskraftsinvandring menade Löfven vara fel, och han ansåg att denna invandring borde stoppas. Signalen var tydlig: utlänningar tar våra jobb, fäll ner gränsbommarna! Det var alltså julbudskapet från ledaren för Sveriges största parti. En populistisk flirt med tidigare S-väljare som gått till SD? Det är svårt att se det på annat sätt.

Tidigare i år påstod Jimmie Åkesson: ”Som sprungen ur fackföreningsrörelsen har Stefan Löfven ungefär samma syn som vi på arbetskraftsinvandring.” (SvD 27/1). Nu är det tyvärr bekräftat.

Liberalismens nya avantgarde?

Corren.Skrivit i Corren 27/12:

”Det är den kraftigaste reaktionen som jag har träffat på under mina sex år som distriktsordförande”. Gösta Gustavsson föreföll skakad över det interna missnöjet när han uttalade sig i Aftonbladet strax före jul.

Som representant för Centern i Östergötland var han själv heller inte nådig: ”Det här andas mycket av nyliberalism istället för Centerpartiets traditionella socialliberala syn. Det är för mycket sköt dig själv och skit i andra”.

Föremålet för ilskan var Centerns förslag till nytt idéprogram och Östergötlandsdistriktet var inte ensamt om att sparka bakut. Sura miner var det från Blekinge i söder till Ångermanland i norr över vad programgruppen kokat ihop.

Men ur klassiskt liberalt perspektiv är anrättningen inte dum: plattare skatt, minskad stat, slopad skolplikt till förmån för läroplikt, flexibla arbetsmarknadsregler, ett avbyråkratiserat EU. Även visionen om fri invandring hyllas, något som förvisso kan vara problematiskt att omsätta i praktisk verklighet. Men ändå en viktig principmarkering, särskilt i dessa tider när främlingsfientligheten vinner mark.

Kort sagt, programförslaget genomsyras av en klar tendens att sätta individens rätt före kollektivets och statens. En liberal har svårt att klaga över den inriktningen.

Men att många av Centerns gräsrötter finner programmet magstarkt är knappast märkligt. I motsats till vad Gösta Gustavsson påstår är partiet inte traditionellt socialliberalt, eller liberalt över huvud taget.

Det uppstod som ett agrarkonservativt intresseparti för jordbrukare. Man såg med stor skepsis på urbanisering, rationalism och hela det moderna projektets omvandling av gamla sociala, ekonomiska och geografiska förhållanden. Fram till mitten av 40-talet var partiet även påfallande anstruket av rasism och antisemitism (ett mörkt kapitel som centerpartisterna föredrar att tala tysta om).

När jordbrukssamhällets epok definitivt passerats har Centern sökt sin roll som ett landsbygdsorienterat miljöparti med en egenslöjdad ideologi kallad ”ekohumanism”. Det är först på senare år som Centern, efter vacklande mellan blocken, fått en tydligare borgerlig identitet och börjat anamma liberalt idégods. En välkommen och spännande utveckling, men det är nog förståeligt om delar av medlemskåren inte hänger med i svängarna.

Den som nostalgiskt minns Gunnar Hedlund och uppskattade Olof Johansson, måste rimligen tycka att det är ljusårs avstånd till dagens Thacherinspirerade partiledare Annie Lööf. Det vore dock välgörande om Centern förmådde etablera sig som ett liberalt avantgarde i svensk politik.

När Socialdemokraterna och Moderaterna har samma kvävande ambition att vara väljarmaximerande, förvaltande statsbärarpartier, behövs friska krafter som driver idéburen liberal politik utan ängsliga sidoblickar.

I sällskap med Horace

Horace

Den bästa julklappen ger man sig själv. I mitt fall Horace Engdahls Meteorer och Cigaretten efteråt, samlade i en volym. Det är hämningslöst njutbar läsning. Öppna boken och ur pärmarna rinner ett pärlande flöde av ogarderade aforismer, delikata reflektioner och pricksäkra betraktelser; alltihop skrivet på uppenbart gott och inte sällan spjuveraktigt humör.

Vad sägs om följande smakprov?

”Förnämhet är i sig poänglös. Den måste vara en förklädnad för något annat, till exempel en ursinnig strävan efter oberoende eller en vägran att godta rangordning över huvud taget. Förnämheten måste vara dandyns 1789.”

”Den sanne gentlemannen: för att inte sprida misstämning låtsas Atlas vara en förbipasserande som bara av en händelse lutar sig mot himlavalvet.”

”Grunden för mitt skrivande är inte formuleringsglädje utan formuleringsäckel. Ju mer av formulering jag lyckas avlägsna ur en text, dess mindre frånstötande tycks den mig. Orden skall vara den fulländade bäraren, som ställt in väskorna utan att man märkte att han var i rummet. I texter som hemsöks av så kallad formuleringskonst, är det som om frasen stod kvar och väntade på dricks.”

”Grunden för en god kritik, ja, för ett gott liv över huvud taget, är att våga tillstå att man har tråkigt.”

Jag kan livligt försäkra att risken för tråkighet är tämligen obefintlig i Horace’ sällskap. Ett perfekt motgift när det börjar bli för mycket av julens krampaktiga glättigheter.

Befria Rosenbad!

Rosenbad

Hade någon fått den befängda idén att utse mig till statsminister, skulle jag omedelbart förklara regeringen permanent upplöst, staten avskaffad och den politiska klassen omskolad till medlemmar i Village People.

Nu invänder ni säkert att jag verkligen inte tänkt igenom konsekvenserna av sådana radikala åtgärder. Men jo, det har jag faktiskt. Rosenbad skulle bli fritt att återgå till den trevliga restaurang- och caféverksamhet som stället brukade förknippas med.

Begrunda skildringen av fotografen Harry Friberg som i Stieg Trenters Eld i håg (1949) sitter till bords i det legendariska Grillrummet innan politikerna kidnappade Rosenbad för sina egna lägre syften:

”Nu låg piggvaren på min tallrik. Hur kunde en så anskrämlig fisk smaka så utsökt… Gång efter annan drogs min blick bort till den bronsbruna fyrkantiga pelaren… jag tänkte på alla de journalistiska uppslag och litterära idéer som under decenniernas lopp stigit upp med tobaksröken och flaxat omkring under stuckrosetterna i det sjögröna taket.”

I rest my case.

Rosenbad