Pyramiden på stenhuggarön

Intill den slingrade grusvägen som leder mot bad- och campingplatsen Hägnan på Tjurkö tronar denna lilla men majestätiska pyramid, ett minnesmärke av rejäla granitblock: Pelle Salts stenar. Vem var Pelle Salt? En legendarisk lokal kraftkarl till stenmursläggare, en hantverkets kung bland skråets slitvargar. Bland annat var det han som uppförde muren kring Tjurkö kyrka.

Sigfrid Leander, folkbildare och intendent på Blekinge museum 1933-44, skrev om Pelle Salt och hans gärning:

”Av sten äro hägnader och murar på öarna, och än i dag äro stenstugorna icke helt försvunna som människoboningar. Gamle ’Salten’ har lagt fyra mil hägnadsmur i sin dag, och det är en kulturgärning så god som någon. Det betyder, att många åkerlappar blivit stenfria och omgärdade med dessa stenmurar, som utgöra det vackraste och hållbaraste skydd, som överhuvud kan tänkas. Att man i brist på ungskog nödgats göra en dygd av nödvändigheten försämrar knappast fakta” (citat återgivet i Sturköbladet nr 89 / 2004).

Långö som det var då (70)

Långö sedd från Pantarholmen runt 1910 (klicka på bilden för större upplösning). ”Ön var då föga bebyggd, något hundratal invånare, och känd som vara den plats, där staden höll före att den hade rätt att placera bråkigt och otrevligt folk. De sämre av stadens innevånare hänvisades dit när husrum ej stod att uppbringa i staden”, skriver vår käre borgmästare J A Henricsson som flyttade hit 1906.

Långö som det var då (69)

Muraregatan kring 1920. I huset till höger (Muraregatan 25) finns ett bageri, som drivs av Carl Wilhelm Emanuel Pettersson. I den större byggnaden till vänster finns butiken Långö Specerier – i folkmun kallad ”Trappa upp, trappa ner”.

Muraregatan i början av 70-talet, från en annan vinkel. Butiken ”Trappa upp, trappa ner” är utrymd. Nu ska hela rasket rivas.

Samma del av Muraregatan idag. Radhusen byggdes 1978-79.

En sån där typisk krönika innan sommarlovet

Skrivit i Corren 18/6:

Jaha, krönikedags igen. Vad ska jag skriva? Ingen aning, ärligt talat. Mitt huvud är vid det här laget ekande tomt på idéer. Vill bara iväg på semester och det är jag väl knappast ensam om när det är fredag och stranden väntar, gott folk. Förstår ni mig? 

Jo, nu dök en idé upp! 

Det är ju snart Wimbledon igen och apropå det så har jag hittat ett gammalt exemplar av tidningen Music Life, ett japanskt KISS-special från 1977, där Gene Simmons svarar på allt mellan himmel och jord. På frågan om sitt idrottsutövande får vi otippat veta att han gillar att spela tennis ”to the death”. 

Trots att jag är ett inbitet KISS-fan sedan barnsben, har jag aldrig hört talas om denna sensationella uppgift tidigare. Kanske är det svårt att visualisera Simmons på en tennisbana, men tydligen är demonbasisten ingen motståndare att leka med, oförsonligt jagande med racketen intill döden för att vinna varje boll.

Spelar han månne fortfarande? Hur är hans backhand? Serven? Vilket är hans favoritunderlag? Visst är vi alla ivriga att få mer information! Nåväl, när det gäller sport måste Gene definitivt räknas som den överlägset coolaste i originalgruppen. 

Om ni brinner av nyfikenhet på de övriga medlemmarnas motionsaktiviteter: Peter Criss simmar, Paul Stanley bowlar, Ace Frehley idrottar föga överraskande inte alls – fast han gillar å andra sidan att titta på tennis (vilket ändå är värt en liten stjärna i boken åt The Spaceman, eller hur?).

Okej, det var det ämnet det. Hur många tecken är det kvar? Jämrans också. Jag måste fylla lite spaltutrymme till. Det är blankt i skallen alltså, krampaktigt tomt på… Just det, apropå tomhet. Skulle du vara en spaceman som Ace och råka trilla oskyddad ut i tomma rymden, då gäller det att illa kvickt finna en lösning. 

Motstå reflexen att hålla andan, blås ut luften direkt, annars sprängs lungorna. Vakuum är farligt lurigt. Cirka 15 sekunder är tiden att handla, sedan blir du medvetslös. Men det är ingen större fara än, förutsatt att en hjälpande hand är i krokarna som kan rädda dig inom 1 till 2 minuter. Sedan är det tyvärr ganska kört. Sensmoral: Säkrast är som vanligt att stanna hemma och spola kröken. 

All right, nu fick jag till ett antal rader ändå, minsann. Fiffighet krävs det. Man kan väl börja runda av då så smått. En knorr, något tänkvärt, ett politiskt budskap av en klok person som… som… tja, Gösta Bohman kanske! Japp, honom tar vi. 

Så här sa han i riksdagen på min födelsedag den 4 juni 1976: ”Och jag vill till sist än en gång upprepa att det måste vara den enskilda medborgarens frihet som skall stå i centrum för samhällsarbetet”. 

Inte sant? Rösta på Gösta. Och därmed är jag i mål, puh! Slut för idag, tack för idag. Trevlig sommar, kära läsare! 

Ett oansvarigt och cyniskt misstroendevotum

Skrivit i Corren 17/6:

På måndag kommer en misstroendeomröstning mot regeringen att äga rum i riksdagen. Och som oppositionens stridsstyrkor är formerade, betyder det adjöss till Stefan Löfven som statsminister.

Kanske. Gardera med kryss. När hela havet stormar i politiken kan allt hända och fram till att omröstningen verkligen sker är det vådligt vågat att sia någonting säkert. Det må tyckas nattsvart för Löfven idag. Men det kan ha ändrats till imorgon bitti. Eller lördag förmiddag. Vem vet?

Ty säga vad man vill om den här killen. Men dålig på att behålla greppet om regeringsmakten är han inte. Löfven har brutit sig ur svåra lägen förr och triumferat mot tuffa odds, som vore han den svenska politikens motsvarighet till Harry Houdini. Ska han lyckats blända publiken med ett nytt överlevandstrick också denna gång?

Själv törs jag luttrad inte satsa mina egna surt förvärvade och hårdbeskattade pengar på varken det ena eller det andra. Men jag är sannerligen inte förvånad över att Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna funnit varandra och blåst upp frågan om marknadshyror i nyproduktion till en förevändning att skapa politiskt kaos, möjligen nyval på kuppen.

Det är bara att instämma med Centerns Annie Lööf: ”Det här visar ju varför ytterkantspartierna inte ska ha inflytande över svensk politik, det blir ju en lekstuga där man har mer fokus på spel och taktik och mindre på viktiga samhällsproblem.”

Knepigare att begripa är Moderaternas och Kristdemokraternas agerande när de villigt rusar för att göra V och SD sällskap på barrikaden. Visst, varsågod att störta Löfven. Men verkar det inte ganska märkligt, rent cyniskt faktiskt, att fälla honom som protest mot en marknadsliberal reform som M och KD gillar? Vilken uppfattning bidrar man då till att ge väljarna om hur politik bedrivs i detta land? Det är inte seriöst, helt enkelt.

Och hur ansvarigt är det att kasta Sverige in i regeringskris nu, medan pandemin fortfarande grasserar och det blott är dryga året till ordinarie riksdagsval? Att V och SD är sjövilda partier till sina respektive naturer är ingen ursäkt för att även M och KD ska uppträda som busungar i riksdagens OBS-klass.

Akta så att inte Storebror klampar in

Skrivit i Corren 16/6:

Inspirerade av George Orwells dystopiska roman 1984 komponerade den brittiska rockgruppen Judas Priest i 80-talets början låten Electric Eye som gisslar övervakningssamhället: ”You think you’ve private lives / Think nothing of the kind / There is no true escape / I’m watching all the time”. 

Av sångtexten framgår vidare att det spanande elektriska ögat kommit till genom val, för att skydda medborgarna. Men blivit en allseende spion som berövat enskilda människor deras frihet. Electric Eye räknas numera som en klassiker inom den tunga rockmusikgenren heavy metal och utgör ett tidstypiskt exempel på hur samhällsdebatten färgar populärkulturen.

Då, tidigt 80-tal, var fortfarande integritetsfrågorna politiskt brännbart stoff – särskilt som årtalet i titeln på Orwells bok närmade sig. Var han på väg att bli sannspådd i sin otäcka vision, hotade statens växande kontrollmakt att utvecklas till demokratins fiende, väntade Storebrors totalitarism i farstun? 

Ta upp den debattråden idag och hur många tror du lyssnar? Det är inte längre den starka staten vi fruktar. Snarare följderna av en statsmakt som visar allvarliga tecken på försvagning och därför inte går att riktigt lita på. Det är också en utveckling som bär draksåddens faror med sig. 

Frihetens grundläggande villkor är att lag och ordning råder, att människor kan känna sig trygga och säkra i vardagen. Hur ser det ut i Sverige och en stad som Linköping? En hänsynslös gangsterkultur, en råbarkad kriminalitet har slagit rot och statens våldsmonopol är i gungning. Detta är A och O att åtgärda. Hederligt folk måste skyddas, brottsligheten stävjas. Inget snack om det. 

Vi behöver en effektivare polis, skarpare lagstiftning, hårdare straff, utökade befogenheter åt staten att ingripa och kontrollera, kommunala vakter på gator och torg, fler övervakningskameror, hela batteriet! Vem däremot? 

Inte jag. Än. Det finns definitivt goda och nödvändiga skäl att vässa tänderna och pumpa musklerna. Jag är bara en smula betänksam över risken för fartblindhet i de tuffa tagens samtid, att kraven på trygghet och säkerhet gör att personliga integritetsaspekter offras bortom rimlighetens gräns, att medborgerliga fri- och rättigheter naggas mer än lovligt i kanterna när staten släpper bromsen och rusar på bred offensiv. 

Var ständigt nyktert vaksam mot makten, vänner. Annars kan vi vakna till en morgondag i Storebrors skugga där de gamla tonerna blivit plågsamt aktuella: ”You think you’ve private lives / Think nothing of the kind / There is no true escape / I’m watching all the time”. 

Bilen har kommit för att stanna

Skrivit i Corren 15/6:

Flinade ni åt rubriken? Det var avsikten. Grodan kunde varit en klassiker med tanke på upphovsmannen. Men den släpptes tyvärr inte igenom av Expressens legendariske chefredaktör Bo Strömstedt. Ett gravt publicistiskt misstag, menade han i sina memoarer Löpsedeln och insidan (1994):

”Jag ångrar alltjämt – ett älskvärt exempel – den överdrivna hänsynsfullhet jag visade när Pehr G Gyllenhammar en gång bett att få skriva en artikel. En underdirektör hade dummat sig, litet bilfilosofi var av nöden. Birgitta Reis på Volvo ringde och undrade om manuskriptet kommit fram och jag svarade – efter att länge ha övervägt med mitt samvete – att jag tänkte ändra första meningen. 

’Jaså’, sa hon bistert, ’skulle det vara något fel på den?’ ’Du kan ju läsa själv’, sa jag. Hon läste och började fnissa generat. Första meningen löd: ’Bilen har kommit för att stanna’. Fortfarande sörjer jag över att jag berövade svenska folket ett ordspråk.”

Ja, synd. Men det lustiga syftningsfelet åsido. Gyllenhammar hade ändå rätt i det han egentligen menade. Att bilen inte kommer att försvinna. Idag må ogina politiker och aktivistiska byråkrater hett önska bort bilarna till förmån för andra kommunikationsmedel, helst kollektiva eller pedaldrivna, gärna apostlahästarna i centrala stadsmiljöer. 

Det är dock empiriskt ostridigt att människor i allmänhet värderar sin flexibla, personliga mobilitet mycket högt, vill äga och köra egen bil även om det svider i plånboken av fördyrande pålagor. Få tecken tyder på en falnande folklig attraktionskraft. I synnerhet som bilarna blir allt bränslesnålare, säkrare, tystare och miljövänligare. Snart kan vi glömma bensin, diesel och avgaser. Fordonsflottan elektrifieras och med AI-teknikens snabba utveckling kan den runt hörnet även vara självstyrande ute på vägarna. Räkna med att växande privatbilism hör framtiden till. 

Men det vill uppenbarligen inte Linköpings makthavare veta av. Som Corren rapporterat (9/6) ska tillgängligheten för bilar i innerstaden försämras ytterligare. Cyklister och fotgängare ska i första hand prioriteras enligt kommunens trafikplan, i andra hand kollektiva färdsätt. I tredje hand kommer bilisterna. Målet är att andelen resor med bil ska minskas från 64 till 40 procent. Vad tror ni konsekvenserna blir för den redan pressade cityhandeln? 

Den borgerliga Linköpingsalliansen lovade i sitt samverkansprogram efter maktskiftet 2018 att förbättra framkomligheten – särskilt i tätorten, åtgärda parkeringsproblematiken i stadskärnan, gör den nåbar och ”inte skambelägga nyttjandet av olika trafikslag”. Med andra ord skulle det äntligen vara politiskt okej för vanliga människor att köra bil i Linköping. Men det är väl som med ambitionen att sänka skatten. En avstannad tanke.