Första adventspaddling till Högaholm

Ett exempel på Långölivet i sena november: här står jag på toppen av grannön Högaholm, en grön och lagom otillgänglig oas av orörd natur mitt i Karlskrona med lätt mystisk atmosfär.
Frida och jag tyckte att en utflykt hit kunde vara en passande aktivitet på första advent. I bakgrunden Kålö och vårt kära Långö.
Transportmedlet var förstås den uppblåsbara kajaken. Här paddlas det!
Men stundtals är det skönt att bara vila på paddeln och sakta glida fram genom vattnet.
Mot andra djärva mål snart igen!

Långö som det var då (94)

En otippad syn på Långö: en spårvagn! Det är karossen till motorvagn nummer 5, tillverkad på Karlskrona Stads Spårvägars verkstad 1920. När spårvagnsnätet lades ner i maj 1949, köptes motorvagn nummer 5 av Göte Petterssons Ålrökeri på Långö och karossen tycks ha använts som ett slags lager. Fotografiet är taget på dåvarande Industrigatan, troligtvis någon gång under 1950-talet, vid ”Rökans berg” där ålrökeriet huserade (Göte Pettersson bodde själv ett stenkast därifrån på Muraregatan 2 och levde mellan 1919-1971).
Samma ställe idag. Adressen är Släntgatan 4 och nu har en modern villa byggts där ålrökeriet hade sin verksamhet, för övrigt granne med det gamla båtvarvet. Sannolikt är det därför Släntgatan tidigare hette Industrigatan (namnbytet skedde på 1960-talet). Är det någon som undrar vart spårvagnskarossen tagit vägen, så skattade den åt förgängelsen på Gullberna Skrot och Avfallsråvaror 1960.
Så här såg byggnaden ut som inhyste rökeriet.
Bonusbild: Motorvagn nummer 5 i sin krafts dagar.

Långö som det var då (93)

Ett vykort som sannolikt är från 1910-talet. Ovanför Fisktorget på Trossö blickar vi ut mot Södra Långö.
Ett uppförstorat utsnitt av vykortet ovan. Även om skärpan inte är den bästa, kan vi se det stora barnrikehuset ”Ladan” till vänster och den ursprungliga Långöbron anno 1905 till höger. Lilla Pantarholmen är ännu i jungfruligt skick, frånsett en lagerlokal (ni ser den väl?) där grossistfirman S A Liljevall & Son förvarade olja och fotogen. Lilla Pantarholmen brukade därför under denna epok kallas ”Fotogenholmen” i folkmun.
Här befinner vi oss i nutid på Gamla – Södra – Långöbron. Men när den fortfarande var helt ny (Södra Långöbron invigdes 1929) blev ”Fotogenholmen” radikalt tillgängligare och därmed attraktiv för exploatering. Under 1930-talet byggdes det hus på Lilla Pantarholmen så det stod härliga till. Långövägen, som anlades i anslutning till bron, blev då också den egentliga huvudvägen in till Trossö och fick sitt namn 1936.

Wien innan första världskriget

Kafékultur i kejsartidens Wien kring 1900.

Det var underbart att leva här, i denna stad som gästvänligt upptog allt främmande och bjöd på sig själv. Det var naturligt att njuta av livet i den lätta, glättiga, liksom i Paris sprudlande luften.

Wien var, som bekant, njutningens stad, men vad betyder kultur annat än att genom konst och kärlek avvinna livets grövre materia dess finaste, dess sprödaste, dess subtilare väsen?

Man var finsmakare i kulinarisk mening, man älskade ett gott vin, ett beskt och friskt öl, fina bakverk och tårtor, men man anspråksfull även i subtilare njutningar. Förmågan att musicera, dansa, spela teater, konversera, att uppträda på ett fint och behagligt sätt vårdades här som en konst i sig.

Inte det militära, inte det politiska, inte det kommersiella dominerade i den enskildes eller i stadens liv. En vanlig wienares första blick i tidningen på morgonen gällde inte debatterna i parlamentet eller världshändelserna, utan teaterns repertoar, som intog en för andra städer knappast fattbar plats i det offentliga livet.

För den kejserliga teatern, Burgtheater, var för wienaren, för österrikaren, mer än enbart en scen där skådespelare spelade teater. Den var ett mikrokosmos som återspeglade makrokosmos, en brokig spegelbild vari samhället betraktade sig självt, den goda smakens enda riktiga cortigiano.

– Stefan Zweig, Världen av igår, 1942.

En vinterpromenad på ön

Lagom till helgen täcktes vår fina ö med snö, vilket älsklingshunden Axel von Fersen uppskattade.
Och vem gör inte det? Betrakta denna vackra vy av Kålösundet.
På Långö beklagar vi oss självklart inte över vintern. Tvärtom. Som salig Lars Gustafsson konstaterade: ”Esteten upplever snön som poetisk”. Jag och Frida kan bara helhjärtat instämma.