Ett rockande varumärke

Skrivit i Corren 28/4:

John Lennon sa att The Beatles var större än Jesus. KISS är inte lika anspråksfulla. De nöjer sig med att vara större än… Stefan Löfven!

Intervjuad i amerikansk radio för några år sedan hävdade Gene Simmons att KISS-medlemmarnas pregnanta sminkningar gör dem till de fyra mest igenkända ansiktena på jorden: ”Till och med utöver statsledare, premiärministrar och så vidare. Inte alla är säkra på hur en ledare för ett land ser ut. Vet du hur Sveriges ledare ser ut?”.

Löfven lär nog i alla fall inte bomma på vilka KISS är, liksom de flesta svenskar (inklusive S-partiets förre ordförande Mona Sahlin som sagt sig vara inbiten KISS-diggare sedan 70-talet). Sverige har alltid tillhört gruppens bästa marknader och nästa vecka är det KISS-dags igen när bandet landar i Stockholm för en konsert på Tele2 Arena (6 maj, 10 maj är det Göteborgs tur).

KISS är mycket mer än rock, bandet är en upplevelse, ett varumärke, ett unikt fenomen i musikvärlden. Inga andra artister har heller så skamlöst utnyttjat, eller kunnat utnyttja, sin kommersiella potential som dessa New York-killar.

Bland ordinära prylar i KISS-butiken som skivor, T-shirts och klistermärken frestas med allt från bowlingklot till kondomer. Vill du begravas stilenligt? Inga problem. Hosta upp några tusen spänn på en kista prydd med den berömda KISS-loggan.

KISS skapades också 1973 i ett försök att bli den ultimata gruppen. Alice Cooper, The Rolling Stones och New York Dolls bidrog med inspiration när det gällde musik och attityd. Men KISS tog steget längre genom en våldsam show med eld, blod och fyrverkerier, avsedd att bräcka samtliga konkurrenter på plan.

Genidraget var förstås sminkningen, som gav varje medlem en distinkt personlighet. Basisten Gene Simmons blev demonen, sologitarristen Ace Frehley rymdvarelsen, trummisen Peter Criss kattmannen och så publikdomptören Paul Stanley på sång och kompgitarr, givetvis med en stjärna målad över högra ögat. De var som tecknade superhjältar – fast på riktigt.

Att medlemmarna aldrig visade sig osminkade förstärkte fascinationen och mystiken. Musikaliskt var KISS inga virtuoser. Men som Gene Simmons konstaterat: bra rock är inte menad att tilltala hjärnan, utan underlivet.

Bandets första skivor KISS, Hotter Than Hell och Dressed To Kill är goda exempel på den tesen. Enkel, slagkraftig och svängig hårdrock som går rakt in i skrevet utan att passera skallen.

Genombrottet kom 1975 med Alive!, en av de bästa liveplattor som getts ut i sin genre. Succén befästes året efter när Alice Cooper-producenten Bob Ezrin hjälpte KISS att göra deras mest kompletta studioalbum, Destroyer. En polerad produkt som väckte motstånd bland många anhängare, vilka föredrog det råare soundet från de tidigare skivorna. Å andra sidan kopplade KISS greppet om den breda publiken, främst genom balladen Beth som blev en oväntad jättehit.

Under några år skördades sagolika framgångar. KISS förvandlades till amerikanska populärkulturella ikoner i klass med Stålmannen, Elvis och Coca-Cola. Hur klarar man att plötsligt upphöjas till en sådan position?

KISS klarade det i vilket fall inte. Albumen blev sämre och ofokuserade, drogmissbruk knäckte Peter Criss och Ace Frehley som bägge försvann ut i dimmorna. Ledarduon Simmons och Stanley anställde nya medlemmar, tvättade av sminket och överlevde 80-talet med enstaka hitlåtar som Lick It Up och Heavens On Fire.

KISS från gamla tider var historia. Men i tomrummet efter originalupplagan växte myten. Det var ungefär som med nedlagda ABBA, vars legendariska status bara ökat under decenniernas lopp.

Till skillnad från de svenska popstjärnorna hade dock inte KISS några skrupler mot att återförenas. 1996 slog firman Simmons & Stanley mynt av nostalgin, plockade fram sminklådan igen, hyrde tillbaka Criss och Frehley i bandet och gjorde storstilad comeback. Hysterin gick i repris och världsturnéerna avlöste varandra.

Trots att intresset dalat något sedan dess, besitter KISS fortfarande en imponerande dragningskraft. Att problembarnen Criss och Frehley åter är borta ur bilden spelar ingen roll. Musiker med identiska sminkningar ersätter deras karaktärer på scenen. Stanley och Simmons har flaggat för att KISS kan fortsätta att turnera enligt detta recept även när de själva gått i pension. Det må låta magstarkt för hardcorefansen, men sådana spökband är inget ovanligt i jazzkretsar.

Orkestrar som en gång tillhört Glenn Miller, Count Baise eller Duke Ellington har turnerat flitigt över världen, trots att frontfigurerna lämnat jordelivet och inga andra musikanter från förr är kvar.

När KISS startade var deras mål att bli hårdrockens motsvarighet till The Beatles. Idag skulle man syrligt kunna säga att KISS mer påminner om The Rutles, Monty Python-medlemmen Eric Idles filmade Beatlesparodi med dess talande undertitel ”All you need is cash”.

Men är det något fel med det? Så länge KISS är garanten för en högoktanig rockteatershow som sprider glädje i jämmerdalen, kan endast hopplösa surpuppor klaga.

Nyshoppat läder

Råkade passera en herrekipering i Stockholm som hade några trevliga skor i skyltfönstret. Jag kunde dock inte bestämma mig för vilken modell som jag gillade bäst. Så jag köpte alla tre. Snygga dojjor kan man ju aldrig få för många av, eller hur?

Meningsfull fritid

Coolt, coolare, coolast! Nu stoppar vi en röd godisklubba i munnen och jagar gangsters på 70-talets Manhattan hemma i soffan. Jag har lyckats komma över det legendariska Kojakspelet. Who loves ya’ baby?

Fri press under hot

Skrivit i Corren 27/4:

Tillståndet för pressfriheten i Sverige är mycket gott, faktiskt näst bäst i världen efter Norge. Det hävdas i Reportrar utan gränsers pressfrihetensindex för 2017. Men överlag är den internationella situationen starkt bekymmersam.

Att tumskruvarna dras åt för journalister i auktoritärt styrda stater borde vara illa nog. Men nu märks tydliga tendenser till hur medierna utsättas för hårdare tryck också i vanligtvis anständiga, civiliserade nationer.

”Framför allt är det beklämmande att vi i länder som USA, som varit en fyrbåk för frihet, ser en helt osannolik utveckling. Om man som Trump, ledare för världens största demokrati, utnämner medierna som huvudfiender stöder man inte ett bra samtal. Och det skickar signaler till andra ledare i världen”, säger Jonathan Lundqvist, ordförande för Reportrar utan gränser i Sverige (DN 26/4).

Allvarligt är bara förnamnet. Ty när villkoren för den fritt granskande journalistiken och den oberoende opinionsbildningen försämras, hotas själva livsluften i demokratin och det öppna samhället förlorar sitt syre.

Även om Sverige når en glädjande hög placering i nämnda pressfrihetsindex, betyder det inte att orosmoln saknas på våra breddgrader. I en Sifoundersökning som SVT:s Kulturnyheterna redovisade förra veckan ökar trakasserierna och hoten mot den svenska journalistkåren.

70 procent av samtliga tillfrågade journalister uppger sig varit drabbade under det senaste året. Värst är utsattheten för kvinnliga opinionsbildare, så många som var tredje överväger att sluta och byta jobb.

Attackerna är inte sällan orkestrerade via sociala medier i syfte att illvilligt påverka, kväsa, tysta och göra tillvaron så jävlig som möjligt för det fria ordets yrkesverksamma representanter. Men sådana näthatskampanjer kan också vem som helst hamna i skottgluggen för. ”Med den moderna tekniken har det blivit epidemiskt”, konstaterar forskaren Heléne Lööw dystert (SVT 19/4).

Hon är expert på högerextremism och att det ofta är sådana politiska krafter som eldar trollen till organisande häxjakter mot traditionella medier är ingen hemlighet.

Exempelvis har Sanna Hill, vice chefredaktör för den brunrasistiska tidskriften Nya Tider, famöst välkomnad till Bokmässan i Göteborg (!), uppviglat till konfrontation av journalister i deras privata hem: ”Dom tror att de är orörbara, att dom inte går att komma åt. Bara gå dit! Filma, intervjua dom”.

Vidare säger Sverigedemokraternas notoriska journalistfientlighet, helt klart i klass med Donald Trumps, åtskilligt om vilket sorts parti det är. ”Jag litar inte på några medier”, deklarerar Jimmie Åkesson. Medierna ska tas om hand ”i sinom tid”, lyder den trosvissa förkunnelsen från Kenth Ekeroth (för övrigt motorn bakom hatsajten Avpixlat). Linus Bylund utfärdar en krigsförklaring: journalisterna är ”nationens fiender”.

Samtliga dessa namn tillhör inte bara SD-toppen. De är förtroendevalda ledamöter i riksdagen, det högsta organet för offentlig makt i Sverige.

Från denna plattform bedriver de alltså sin systematiska hets för att misstänkliggöra, svartmåla och bryta ner mediernas ställning. Vad har man då för uppfattning om medborgarnas rätt till att informera sig genom ett självständigt fungerande nyhetsflöde och åsiktsutbyte?

Visst är det positivt att vår pressfrihet idag ändå står sig så bra i internationell jämförelse. Men att det förhållandet inte är i framtiden givet torde vara uppenbart.

Gore Vidals tid är nu

Skrivet i Corren 25/4:

Författaren Gore Vidal, den amerikanska noblessens enfant terrible, ångrar förmodligen bittert sin död för sju år sedan. Han skulle njutit hämningslöst av att leva i dessa dagar. Vidal var en sylvasst skarptungad häcklare av det politiskt blåblodiga etablissemang som han själv i högsta grad var del av, i släktträdet fanns såväl Jackie Kennedy som Al Gore.

Han betraktade USA som ett dumhetsdyrkande imperium i moraliskt och intellektuellt förfall, lika nedgånget och korrupt som när Romarriket sjöng på sista versen. Han sade sig älska när gamla maktstrukturer sprack, upplöstes och föll – ett välförtjänt öde för den västerländska politiska adeln som han inte nog såg fram mot att välkomna.

”Vår härskarklass genialitet är att den lyckats avhålla en majoritet av folket från att ifrågasätta ojämlikheten i ett system, där de flesta människor tvingas dra sig fram och betala höga skatter utan att få någonting i gengäld”, slog Vidal giftigt fast.

Tja, vad kan man säga annat än att tidsandans vindar numera tycks blåsa hans väg? Både i USA och i Europa bevittnar vi ju klara krackeleringstendenser i den traditionella politiska ordningen som följd av ett stigande folkligt missnöje, rättmätigt eller ej, med sakernas ingrodda tillstånd.

I Vita huset sitter den osannolike outsidern Donald Trump, troligen hade Gore Vidal i skadeglad avsky karaktäriserat honom som en modern kejsar Nero, redo att lägga det dekadenta Rom i efterlängtad aska. På andra sidan Atlanten har britterna har röstat sig själva ur EU, en chock för Brysselbyråkratin och som fått hela unionens mark att skaka.

Omvälvande är även presidentvalet i Frankrike. Socialisten François Hollande var så impopulär att han inte ens försökte få nytt mandat till Élyséepalatset. Inte nog med det – båda de dominerande franska maktblocken, Socialistpartiet och Republikanerna, fick sina kandidater traumatiskt utslagna i söndagens första valomgång.

Istället väntar en historisk uppgörelse i maj mellan den frifräsande mittenuppstickaren Emmanuel Macron och Front Nationals Marine Le Pen, en främlingsfientlig isolationistisk EU-hatare. Också i Sverige vittrar partipolitikens invanda bastioner genom SD:s svårhanterade utmaning.

Det är verkligen synd att Gore Vidal missar allt detta. Problemet är bara att när gamla maktstrukturer kollapsar är det – som synes – ingalunda givet att resultatet främjar friheten, jämlikheten och broderskapet. Snarare ökar faran med en kaosartad utveckling i motsatt riktning, oavsett vilka grunder man än har att som Vidal tycka illa om l’ancien régime.

Pomperipossa igen

Skrivit i Corren 24/4:

Cornelis Vreeswijk, vår främste tondiktare sedan Bellman, vägrade notoriskt att betala skatt. Inte en spänn skulle den politiska klassen ha. Tveklöst ett lagbrott. Men agerandet kan i det klimat som Cornelis verkade i på 70-talet även ses som ett slags frihetligt civilmotstånd. Skattelagstiftningen var näppeligen rättfärdig.

Exemplet Pugh Rogefeldt är belysande. Hans Bolla och rulla från 1974 är en av tidernas bästa svenska rockplattor med klassiker som Hog farm, Dinga linga Lena och Grävmaskinen. Det var Rogefeldts femte album i ordningen och befäste hans ställning som en av decenniets populäraste inhemska artister.

1969 hade han debuterat med den sensationellt starka skivan Ja, dä ä dä. Pugh röjde ny mark genom att göra det rumsrent att sjunga rock på svenska, han var konstnärligt innovativ med kluriga texter, klanger och melodier, och har influerat mängder av kollegor i branschen. Pugh Rogefeldts kreativa originalitet i utvecklingen av vårt moderna musikarv är odiskutabelt. Vad blev tacken?

När Bolla och rulla precis hade släppts och försäljningen gick fint, trodde Pugh att han äntligen skulle få skörda frukten av ett halvt decenniums banbrytande studiojobb och slitigt turnerande. Då meddelade skivbolaget Metronomes ekonomiske ansvarige att inga inkomster kunde betalas ut. Det progressiva skattesystemets konstruktion gjorde att marginalskatten skenade så att Pugh Rogefeldt istället blev skyldig pengar. Chockad fick han veta att staten krävde 102 procent i skatt av honom.

”‘Det går ju inte’, sa jag. ‘Det är ju stöld. Ett jävla straff. Jag har ju tjänat in pengarna på tufft arbete. Jag kan väl för fan inte betala för att spela in musik. Du och revisorn måste ha räknat fel'”, berättar han om händelsen i memoarboken 73: från Stora gatan 51 till Hog Farm (2013).

Den Kafkaartade siffran var dock tyvärr korrekt. ”Situationen blev inte bättre av att mitt prestigekonto blev försvagat. Ingen trodde mig. Trodde med ett hånflin att nu har fantasin skenat iväg lite väl långt och att det där kan man kanske läsa om i Kalle Anka eller få höra på nyheterna om jordens värsta diktaturer”, skriver Rogefeldt.

Det var först när Astrid Lindgren drabbades av samma sjuka skattesats och i Expressen valåret 1976 lät publicera den satiriska sagan Pomperipossa i Monismanien som opinionen vaknade.

Samma år tvingades Ingmar Bergman i landsflykt efter att av nitiska fogdar arresterats på Dramaten för påstått skattebrott. Också en form av kulturpolitik… Vad var det för utslag av partipolitisk ”rättvisa” att sätta Jante i system för att jaga och vingklippa framgångsrika människor som bidragit med så mycket positivt till samhället?

Men när Astrid Lindgren öppnade svenska folkets ögon fick den ansvariga S-regeringen betala svidande dyrt vid valurnorna och skattenivåerna gjordes därefter något rimligare. Vad har S lärt?

Föga tydligen, ty partiet är med MP och V i farten att göra om gamla synder. Moderaternas ekonomiske talesman Ulf Kristersson varnar för att 70-talets Pomperipossa är på väg att göra comeback. Den värsta effektiva marginalskatten har ju sprängt anständighetsvallen och ligger idag på världsrekordhöga 75 procent.

Varför ska duktiga, flitiga, produktiva medborgare näpsas på detta konfiskatoriska vis? Det saboterar drivkrafterna till skapande och ansträngning, urholkar skatteviljan och göder politikerföraktet. Framför allt är det omoraliskt.

Tror regeringen att dess blotta kontroll av våldsmonopolet legitimerar en fri, närmast obegränsad dragningsrätt på andras pengar? Då förtjänar den att bollas och rullas ut från Rosenbad snarast möjligt.

Varför man hellre bör stanna i vinkällaren än att gå och rösta

Varje person som kliver fram i syfte att bli vald till en position med politisk makt är nästan av nödvändighet socialt eller känslomässigt osäker, driven av kriminella motiv, eller galen.

– Auberon Waugh, brittisk journalist, 1939-2001.

Björn Skifs, du är bäst!

Skrivit i Corren 20/4:

Somrarna 1986-1992 var Borgholms slottsruin på Öland lika obligatoriskt för oss musikdiggare som Almedalen på Gotland är för politikernördarna. Se den bioakuella dokumentären Filmen om Badrock så förstår ni.

Dessa bredaxlade, pastellfärgade år drog Björn Skifs ut på turné i semester-Sverige med väl valda artistkompisar och levererade en sprudlande, helt oemotståndlig show av svängiga jukeboxhits. Men det var alltid Badrocksgängets Borgholmsspelningar som smällde högst, dit skulle man!

Stämningen kan närmast beskrivas som ett familjärt, opretentiöst folkhems-Woodstock med sol och Östersjöbris, fest, vin och cigaretter (på den tiden rökte varenda kotte), och en kolsyrebubblande frihetskänsla, triggad av draget från den smittande musikaliska glädjen på scenen.

Som tonåring liftade jag till Badrock i Borgholm första gången 1987 och insåg direkt att The Rolling Stones på Goats Head Soup-plattan inte skojat om musikens livsbejakande, emancipatoriska kraft: ”Don’t you fear, don’t you fear / When you hear the music trouble disappear / When you hear the music ringin’ in your ears / Can you feel the magic floatin’ in the air?”.

Höjdpunkten? Naturligtvis när Mr Badrock himself rev av sin dunderklassiker Hooked on a Feeling. Sanna mina ord, Björn Skifs på alla cylindrar är den bästa rocksångaren som detta land har haft. ”En naturbegåvning. Han kunde ha sjungit i Led Zeppelin eller Black Sabbath”, har Tore Johansson – producent bakom bland andra The Cardigans och Titiyo – sagt. Ja, kanske hade Björn Skifs numera kunnat vara ett internationellt namn i Robert Plants division.

I april 1974 gjorde Björn Skifs det som dittills ansetts skrattretande omöjligt. Med bandet Blåblus (Blue Swede) och den definitiva tolkningen av nämnda Hooked on a Feeling seglade han upp som etta på amerikanska Billboard, världens viktigaste topplista. En kulturell pionjärbragd som visade att Sverige var populärmusikaliskt konkurrensmässigt på de stora grabbarnas hemmaplan.

Strax därefter breakade ABBA och grundstenen var lagd till den senare så omtalade blågula musikexportvågen, vilken betytt enormt mycket positivt för Sverigebilden utomlands – sannolikt mer än vad politiken förmått när det gäller påverkan på vanliga människor, särskilt de yngre. Vem vet vem Stefan Löfven är bortom Knäckebrödshult? Max Martin däremot…

USA-hiten hade potentialen att ge den formidabla vokaltalangen Skifs en trampolin till stjärnornas jetset-liga (tänk bara om han i ett alternativt universum istället för Ronnie James Dio ersatt Ozzy Osbourne i Sabbath!). Men i motsats till ABBA fanns ingen Stikkan Anderson vid Björn Skifs sida med slipat affärssinne, durkdriven branschkännedom och rätt slags kontaktnät.

Fast det hade nog kvittat ändå, personligen tycks Skifs inte grämt sig över den missande superchansen eftersom viljan, lusten och hjärtat fanns på annat håll: i Sverige.

Och hans långa karriär här är inte precis fy skam heller. Mera myspop än rock blev det förvisso, men jäkligt bra myspop. Som sångare och flitig underhållare på skiftande estrader har Björn Skifs med sin sympatiska utstrålning vunnit vår kärlek i en utsträckning som få andra artister. Att det skulle finnas någon som på allvar säger sig tycka illa om eller hata Björn Skifs är en absurd tanke.

Tro’t eller ej, idag fyller han 70 år! Varmt grattis, Björn och tack för allt du gett oss. Sluta aldrig.

Till öppenhetens försvar

Skrivit i Corren 18/4:

I augusti 2014 stod statsminister Fredrik Reinfeldt på offentlig plats i Stockholm och pläderade för en generös flyktingpolitik: ”Nu vädjar jag till svenska folket om tålamod, om att öppna era hjärtan för att se människor i stark stress med hot mot det egna livet som flyr, flyr mot Europa, flyr mot frihet, flyr mot bättre förhållanden”.

I september 2015 stod statsminister Stefan Löfven på offentlig plats i Stockholm och pläderade för en generös flyktingpolitik: ”Mitt Europa tar emot människor som flyr från krig. Om vi bär denna uppgift tillsammans kan vi göra skillnad för människor, alla EU-länder måste hjälpa till”.

En månad senare var det slut på öppna hjärtat-linjen. Migrationsströmmen, främst utlöst av den episka katastrofen i Syrien, ansågs för betungande. Alla EU-länder var definitivt inte intresserade av att hjälpa till. Sverige fick ta orimligt stort ansvar på egen hand. Utrikesminister Margot Wallström förklarade att vårt system hotade att braka samman.

S/MP-regeringen gjorde upp med borgerligheten om strängare regler. S-kongressen i Göteborg förra veckan befäste vad som ska gälla framöver. Sveriges migrationspolitik ska inte avvika från EU:s kallsinnigare lägre mottagningsnivåer.

Vad säga om det här? Att det är förståeligt ur ett snävt partirationellt, röstmaximerande perspektiv. Nynationalismen är stark, opinionsvindarna i Europa blåser snålt i migrationsfrågan, det finns inte på kartan att EU skulle riva sina höga gränsmurar mot folk utifrån, och vårt välfärdssamhälles konstruktion är under alla omständigheter illa lämpat för att hantera ett kraftigt inflöde av främmande människor (vilket vi ju bevisligen sett).

Kalla det realism eller opportunism, eller bäggedera. Det är klart att det politiska etablissemanget anpassar sig efter läget och vad som, sannolikt korrekt, idag rimmar med den bredare svenska väljarkårens önskemål. Men inget, absolut inget, av detta motsäger att Sverige och EU i oskön förening samtidigt gör sig skyldigt till ett dels skandalöst moraliskt haveri, dels ett på längre sikt kolossalt ekonomiskt oförnuft.

Har vi ett system och en politik som förvägrar hederliga människor i nöd den grundläggande rätten till strävan efter frihet, lycka och ett bättre liv, då vi är inskränkta pösmunkar som accepterar en sådan okristlig verklighet och ger vårt stöd åt ideologiska maktgrupperingar som lyder minsta motståndets lag i ambitionen att förändra den verkligheten (alternativt tycker att den är bra och riktig som den är).

Är vi oroliga för att välståndet skulle hotas med öppnare gränser? I så fall godtar vi också fel svar från politikerna.

Forskningen är förkrossande entydig: rådande begränsningar på människors rörlighet är det enskilt skadligaste handelshindret i världen. Beräkningar tyder på att BNP-förlusten är omkring 100 procent!

Jordens samlade ekonomiska produktion är nu alltså bara hälften så stor, än vad den kunnat vara om migrationen vore fri. När talade regeringen, något riksdagsparti eller EU-topparna högt om detta senast? När ställde vi själva krav på att de borde göra det och inte medverka till att alla blir fattigare?

Visst, verklighetsförändringar tenderar att vara jobbiga, inte utan problem och slitningar. Dock har vi mycket mer att vinna på målet om en öppnare och liberalare ordning än att låta oss föras i motsatt riktning.

Tjolöholm innan Tjolöholm

Detta är Tjolöholms slott utanför Kungsbacka. Känns det inte igen?

Blir det hela tydligare? Jo, platsen är samma. Men så klart inte byggnaden.

Slottet betraktat från sjösidan före 1898. En i dagens ögon fascinerande kontrafaktisk syn.

1863 köpte ryttmästaren Werner Santesson egendomen Tjolöholm och fyra år senare lät han uppföra denna slottsliknande herrgård i italiensk renässansstil. Är det möjligen inte två unionsflaggor som vajar för Kungsbackafjordens vindar på taket?

Sonen Berndt Ehrenfried Santesson ärvde ägarskapet och här tycks slottet fortfarande i gott skick. Men sanningen är att fastigheten blev tämligen förfallen redan efter 30 år. 1892 köpte det förmögna köpmannaparet James Fredrik och Blanche Dickson från Göteborg hela klabbet. Och de hade planer som inte gick av för hackor. (Observera för övrigt att det i vykortens barndom var brukligt att skriva texten på framsidan!)

Makarna Dickson ville ha ett mer passande residens, utlyste 1897 en arkitekttävling och resultatet blev att Lars Israel Wahlman (1870-1952) fick förtroendet anlägga det sagoaktiga brittiskinfluerade Tudorpalats som står där idag. Den här bilden är mycket intressant. Uppenbarligen började man bygga det nya slottet 1898 medan det gamla ännu stod kvar.

Men nu har Santessons pampiga italienska herrgård definitivt skattat åt förgängelsen. Stolta arbetare visar upp sig framför nya slottet, som tog sex år att bygga och stod inflyttningsklart 1904.

Ytterligare en bild från byggtiden, året är 1902.

Mitt älsklingsslott från ovan i all sin prakt. Ett underbart ställe, Hallands pärla och unikt för Sverige. Att riva är inte dumt om man har smakfullare idéer i tankarna, eller hur? Tack Dickson!