Kategoriarkiv: Frankrike

Än lever general Charles de Gaulle

Skrivit i Corren 11/2:

Tro ingen som påstår att Charles de Gaulle är död. Den store generalen och skaparen av den femte franska republiken kanske avled rent fysiskt 1970. Men gått ur tiden har han aldrig gjort. Vill ni ha ett slående aktuellt bevis?

Nato är hjärndött och USA går inte att lita på, menade den nuvarande franske presidenten Emmanuel Macron i slutet av förra året. I fredags höll Macron ett anförande på militärhögskolan i Paris, där han insisterade på att Europa måste definiera sina egna säkerhetsintressen, utgöra en motvikt till såväl USA som Kina i världen, och bygga upp ett självständigt försvar. Detta givetvis under Frankrikes ledning – EU:s enda kvarvarande kärnvapenmakt sedan Storbritannien lämnat unionen.

Javisst, Charles de Gaulle lever. Macon kunde varit hans buktalardocka. I sommar är det 80 år sedan de Gaulle, en då för allmänheten okänd general, flydde till London för att fortsätta kampen mot Nazityskland som invaderat hans hemland. Han vägrade acceptera Frankrikes skamliga kapitulation och den Hitlervänliga marskalk Pétains lydregim i Vichy.

Med Winston Churchills stöd bildar de Gaulle organisationen ”Det Fria Frankrike”, blir en hoppets eldande röst i radion och den framväxande franska motståndsrörelsen korar honom snart till sin ledare. Han förmår även flera franska kolonier att avsvära troheten till Pétain och gå över på de Gaulles, det äkta Frankrikes, sida.

Men när USA äntrar andra världskrigets scen i december 1941 uppstår svåra spänningar mellan de allierade som kommer att få en avgörande betydelse för framtiden.

Roosevelt avskyr de Gaulle, även vänskapen med Churchill sätts på hårda prov. USA och Storbritannien föredrar nämligen att satsa på en uppgörelse med det fascistiska Vichy, i den groteska illusionen att landsförrädaren Pétain ska lockats att bryta med Hitler. För de Gaulle är det naturligtvis ett fullständigt hån mot allt han representerar.

Som lök på laxen planerar USA inför landstigningen i Normandie 1944 att själva ockupera och styra Frankrike efter befrielsen, istället för att överlämna makten till de Gaulles exilregering. Bara i sista stund lyckas en rasande de Gaulle tvinga amerikanerna att avstå från denna huvudlösa idé och kan sedan tåga in i Paris som den moraliske segerherren.

Det är här vi finner en viktig förklaring till följande decenniers komplicerade franska relation till USA, Storbritannien och Nato som bestått ända in i denna dag. Oviljan underkasta sig anglosaxiska ledband blev föga förvånande ett utmärkande drag hos Charles de Gaulle, generalen och presidenten som personifierar det moderna, orubbligt stolta Frankrike. Så när Macron talar om säkerhetspolitik och försvar, är det egentligen de Gaulle ni hör.

Lämna en kommentar

Under Europa, Försvar, Frankrike, Historia

En svensk vid kung Ludvigs hov

Skrivit i Corren 20/6:

Peter Adolf Hall hör man inte så mycket talas om numera. Det tycker jag vi borde försöka ändra på. Han är ändå en av Sveriges första kulturpersonligheter som verkligen slog igenom internationellt och under det fascinerande 1700-talet befann sig uppe i smöret där allt hände.

Innan franska revolutionen var Peter Adolf Hall en mycket eftersökt och beundrad konstnär i Paris – då Europas politiska, vetenskapliga och kulturella centrum. Hans särskilda gebit var miniatyrmåleri, en på den tiden populär konstform som Hall effektfullt förnyade med innovativ teknik och friska, klara färger som gav verken en unikt intagande lyster.

Miniatyrmåleriet växte fram ur den medeltida kyrkokonsten, men fick en profan inriktning under blomstringsperioden på 1600- och 1700-talen. I förnäma samhällsklasser cirkulerade miniatyrporträtt som ett slags motsvarighet till fotografier. Eftersom den franska aristokratin inte hade tillgång till våra dagars mobilkameror, fick de använda sig av andra alternativ och då dög naturligtvis inte vilken fingerfärdig målarkludd som helst.

Det skulle vara den bäste. Vad han hette visste alla i salongernas Paris: Peter Adolf Hall.

Hur lyckades någon från vår nordliga avkrok nå en sådan position? Tur, talang och kontakter bör man förstås ha. Särskilt om man som Hall råkar födas 1739 i Borås, sedermera ryktbar som Sveriges tråkigaste och regnigaste stad. Det finns dock pengar i familjen, fadern är en välbärgad affärsman, så sonen kan bryta sig loss och studera i Uppsala.

På universitetet pluggar han naturalhistoria och medicin med avsikt att bli läkare, undervisningen leds av ingen mindre än Carl von Linné. Han får även förmånen att åka på en bildningsresa till Tyskland. Och upptäcker konsten.

I Berlin och Hamburg fördjupar han sig i teckning och miniatyrmåleriets sällsamma uttryck. Istället för att återvända till Uppsala och naturvetenskapen, flyttar han till Stockholm med djärvare planer. Ibland är det lönt att våga språnget, ta risker och lita på sig själv. Utdelningen i Halls fall blir sannerligen inte dålig.

Carl Fredrik Adelcrantz råkar få ögonen på honom. Adelcrantz tillhör den gustavianska epokens stora män i Sverige, arkitekt bakom märkesbyggnader som Drottningholmsteatern och Kina lustslott, tillika grundare av Konstakademien (läs gärna den fina boken Adelcrantz och kärleken till konsterna av Fredric Bedoire som utkom förra året).

Adelcrantz är imponerad av Peter Adolf Halls begåvning och förmedlar ett karriäravgörande uppdrag åt honom: att måla pastellporträtt av bröderna till den blivande kung Gustaf III, hertigarna Karl och Fredrik Adolf. Det svenska hovet måste varit nöjt med resultatet, ty det är med ett kungligt stipendium i handen som den 27-årige Peter Adolf Hall får möjlighet att åka till Paris 1766. Och succén fortsätter…

1767 får han en beställning från Versailles. Det är den franske kungen Ludvig XV som vill att Hall ska måla miniatyrporträtt av kronprinsen och hans bägge yngre bröder. Dessa killar kommer genom ödets nyck senare att bli kungar i Frankrike allihop: Ludvig XVI – samt vid den bourbonska restaurationen som följde efter Napoleons abdikation – Ludvig XVIII och Karl X.

Även det franska hovet uppskattar resultatet. Faktiskt till den grad att vår svenske konstnär belönas med den officiella titeln ”Peintre du Roi et des Enfats de France” (den franske kungens och kungabarnens målare).

Vad gör att Hall kan marschera så raskt in i finrummet hos Europas mäktigaste kungafamilj? Yrkesskicklighet är knappast hela förklaringen.

Återigen har Hall knutit värdefulla kontakter som öppnar dörrarna åt honom. Den ena är Gustaf Philip Creutz, briljant poet med klassikern Atis och Camilla på sitt lyriska CV. Han är vid tidpunkten Sveriges Parisambassadör och överlägger varje vecka med högdjuren i Versailles.

Den andre är Alexander Roslin, känd svensk porträttmålare som även han bor i Paris. Sådan guldkantad vänskap är aldrig fel. Men Peter Adolf Halls bana får också en kraftig skjuts framåt genom utställningsdebuten i den franska konstakademins ”Salon du Louvre” 1769. Upplysningsfilosofen och encyklopedisten Denis Diderot ger Hall översvallande beröm.

I tidningen Mercure de France kallas han för ”miniatyrmåleriets van Dyck”. Diderots lovord är inte fy skam. Bland sina övriga bedrifter intar Diderot en viktig plats i estetikens historia som den första moderna konstkritiken. Han inte bara beskrev vad han såg. Diderot reflekterar över själva seendet.

För Peter Adolf Hall börjar livet leka med besked. Hans kunder är kungafamiljen, adeln och rika finansmän. Hall målar också påfallande många porträtt av idag anonyma unga damer, förmodligen älskarinnor åt förmögna herrar. Pengarna strömmar in. Hall gifter sig. Får flera barn. Bor i en luxuös våning i centrala Paris, där den konstnärliga parnassen ofta samlas.

Kontrasten till situationen för vanligt folk på gatan är minst sagt skarp. Särskilt bland borgerskapet kokar missnöjet med det kungliga enväldet. Inom den franska aristokratin råder överdåd, men de offentliga finanserna är usla. Landet hämmas sedan länge av ett ineffektivt och efterblivet styre.

Sommaren 1789 blåser plötsligt förändringens omvälvande vindar upp. Peter Adolf Hall är ingen politiskt omedveten människa. Han sympatiserar med liberala upplysningsidéer och välkomnar revolutionen. Han lär till och med ha deltagit i stormningen av Bastiljen den 14 juli.

Inledningsvis ses revolutionen med välvilja av den intellektuella europeiska samhällseliten. Tankar om en förnuftig ekonomisk, politisk och social reformism är utbredda. Nog vore det på tiden att Frankrike ömsar skinn, demokratiseras och blir en konstitutionell monarki. Men sedan kommer chocken när revolutionen tar en radikalare vändning, republik utropas och Robespierre gör entré med sitt skräckvälde.

Det blodiga franska dramat tvingar Europas reformvänner på defensiven och liberalismens genombrott fördröjs med flera decennier.

Även för Peter Adolf Hall får revolutionen fatala konsekvenser. Hans kundkrets försvinner, antingen i giljotinen eller som flyktingar utomlands. Åtskilliga bosätter sig i Belgien. 1791 flyttar Hall själv dit från Paris, men det är inte lättare att få jobb. Inkomsterna sinar, hälsan vacklar.

1793 drabbas han av en stroke och avlider i staden Liège. Precis som en annan stor konstnär – Mozart – hamnar han i en okänd grav. Ett tragiskt slut. Men Peter Adolf Halls målningar finns ju kvar att beskåda. Har ni vägarna förbi Louvren i Paris, Nationalmuseum i Stockholm eller Borås konstmuseum under sommarsemestern bör ni absolut kika in. Där lever han än i högönsklig välmåga genom sina utställda verk, lika tjuskraftiga nu som då.

Peter Adolf Hall, självporträtt.

Lämna en kommentar

Under Frankrike, Historia, Konst, Kultur

En fransk Schröder?

Skrivit i Corren 16/5:

Otacksamhet är ofta politikens lön. Fråga Gerhard Schröder, tidigare ledare för socialdemokratiska SPD och tysk förbundskansler 1998-2005. Han ärvde en ekonomi i allvarlig stagnation och en överdrivet generös välfärdsmodell med djupa strukturproblem.

Få kanske minns det idag, men faktum är att bekymren var så svåra att den inflytelserika tidskriften The Economist dömde ut Tyskland som ”Europas sjuke man”. Men Schröder bleknade inte inför utmaningen.

Han lanserade ett ambitiöst reformpaket kallat ”Agenda 2010”, som utformades av den förre Volkswagenchefen Peter Hartz i samverkan med näringslivet, fackföreningsrörelsen och forskarsamhället.

Hartz-programmet innebar bland annat att strejkrätten begränsades, arbetsrätten och lönebildningen liberaliserades, en ny anställningsform (”mini jobs”) infördes i syfte att sänka trösklarna till arbetsmarknaden, arbetsförmedlingen avbyråkratiserades och gjordes väsentligt effektivare, socialförsäkringssystemet renoverades och bidragskranarna drogs åt.

Det blev hårda bandage för det tyska folket initialt och protesterna uteblev såklart inte. SPD:s stöd sviktade och Schröder fick betala priset. För tolv år sedan förlorade han valet till CDU:s Angela Merkel som suttit på kanslerposten sedan dess.

Men det är mycket på grund av Gerhard Schröder som hjulen i Tyskland, Europas ekonomiska motor, började snurra igen. Det är sannerligen ingen dålig prestation, för vilken Schröder bör ses som en av vår samtids osjungna hjältar, vad man än må tycka om honom i övrigt.

Förmodligen, ja högst troligt, har Frankrikes nye president Emmanuel Macron sneglat en hel del på Schröders gamla reformagenda.

Den franska ekonomin har länge varit fast i ett stagnationsmoras som liknar Tysklands innan tillfrisknandet. Att Macron besegrade extremhögerns Marine Le Pen var en stor seger för humanismen, öppenheten och förnuftet över den inskränkta främlingsfientlighetens populism.

Men avgörande nu är om han förmår att samla landet bakom sig för de nödvändiga reformåtgärder som krävs för att få fart på det rostigt hackande ekonomiska maskineriet, i åratal handikappat av överregleringar inom näringsliv och arbetsmarknad, en kostnadstung välfärdssektor, ingrodd skepsis mot marknadsliberalism, och en allmänt statskramande ovilja till strukturförändringar.

Flera före Macron har stupat på uppgiften i det så upprors- och strejkglada Frankrike. Och Macron har ju inte ens något etablerat parti i ryggen. Viktigt för utsikterna att lyckas är därför hur majoritetsförhållandena ser ut efter parlamentsvalet i juni.

Sedan är frågan om Macron och hans allierade klarar rycken för vad som väntar, ty att få fransk ekonomi att ömsa skinn kommer att garanterat bli en smärtsam, bråkig och politiskt snårig process. Är Macron av samma virke som Schröder när det verkligen gäller? För Frankrikes och Europas skull måste vi hoppas det.

Dock finns ett hotande spöke i ekvationen som gör Macrons sits flera gånger värre. När Schröder tog risken att löpa reformlinan ut för nationens bästa, blev backlashen att de tyska väljarna föredrog Merkel. Tråkigt för Schröder, men knappast någon förlust för Tyskland, EU och världen.

Macrons dilemma är att den beska medicin han behöver skriva ut för att bota den franska ekonomin – där reformklimatet är betydligt bistrare – kan ge en bieffekt om fem år som heter Marine Le Pen. ”Det ska fan vara teaterdirektör”, skrev August Blanche. Eller fransk president…

Lämna en kommentar

Under Ekonomi, Frankrike, Tyskland

Gore Vidals tid är nu

Skrivet i Corren 25/4:

Författaren Gore Vidal, den amerikanska noblessens enfant terrible, ångrar förmodligen bittert sin död för sju år sedan. Han skulle njutit hämningslöst av att leva i dessa dagar. Vidal var en sylvasst skarptungad häcklare av det politiskt blåblodiga etablissemang som han själv i högsta grad var del av, i släktträdet fanns såväl Jackie Kennedy som Al Gore.

Han betraktade USA som ett dumhetsdyrkande imperium i moraliskt och intellektuellt förfall, lika nedgånget och korrupt som när Romarriket sjöng på sista versen. Han sade sig älska när gamla maktstrukturer sprack, upplöstes och föll – ett välförtjänt öde för den västerländska politiska adeln som han inte nog såg fram mot att välkomna.

”Vår härskarklass genialitet är att den lyckats avhålla en majoritet av folket från att ifrågasätta ojämlikheten i ett system, där de flesta människor tvingas dra sig fram och betala höga skatter utan att få någonting i gengäld”, slog Vidal giftigt fast.

Tja, vad kan man säga annat än att tidsandans vindar numera tycks blåsa hans väg? Både i USA och i Europa bevittnar vi ju klara krackeleringstendenser i den traditionella politiska ordningen som följd av ett stigande folkligt missnöje, rättmätigt eller ej, med sakernas ingrodda tillstånd.

I Vita huset sitter den osannolike outsidern Donald Trump, troligen hade Gore Vidal i skadeglad avsky karaktäriserat honom som en modern kejsar Nero, redo att lägga det dekadenta Rom i efterlängtad aska. På andra sidan Atlanten har britterna har röstat sig själva ur EU, en chock för Brysselbyråkratin och som fått hela unionens mark att skaka.

Omvälvande är även presidentvalet i Frankrike. Socialisten François Hollande var så impopulär att han inte ens försökte få nytt mandat till Élyséepalatset. Inte nog med det – båda de dominerande franska maktblocken, Socialistpartiet och Republikanerna, fick sina kandidater traumatiskt utslagna i söndagens första valomgång.

Istället väntar en historisk uppgörelse i maj mellan den frifräsande mittenuppstickaren Emmanuel Macron och Front Nationals Marine Le Pen, en främlingsfientlig isolationistisk EU-hatare. Också i Sverige vittrar partipolitikens invanda bastioner genom SD:s svårhanterade utmaning.

Det är verkligen synd att Gore Vidal missar allt detta. Problemet är bara att när gamla maktstrukturer kollapsar är det – som synes – ingalunda givet att resultatet främjar friheten, jämlikheten och broderskapet. Snarare ökar faran med en kaosartad utveckling i motsatt riktning, oavsett vilka grunder man än har att som Vidal tycka illa om l’ancien régime.

Lämna en kommentar

Under Frankrike, Kultur, USA

Var är vår Clemenceau?

Clemenceau

Skrivit i CoCorren.rren 7/1:

Vi har varken ett försvar eller ett ledarskap! Anklagelsen utslungades 1914 av Georges Clemenceau, den store franske politikern och tidningsmannen, mot de som misskött hans lands beredskap. Clemenceau?

Möjligen klingar hans namn inte med samma självklarhet som Charles de Gaulle och Winston Churchill på våra breddgrader, det är synd. Ty vad dessa bägge portalfigurer i den europeiska historien senare blev, förkroppsligade Georges Clemenceau redan vid epoken kring första världskriget.

Att en militär stormaktskonflikt skulle utbryta var ingalunda givet, precis som idag. Dock såg Clemenceau hotande tecken från det autokratiska kejsardömet Tyskland – republiken Frankrikes arvfiende – som inte var att leka med och att det därför var nödvändigt att hålla garden uppe.

Hans varningar möttes med döva öron. De styrande föredrog att hoppas på fortsatt fred. Clemenceau lyckades emellertid driva igenom en förlängning av värnplikten (som kortats 1905), men förskräcktes av materialbristen.

Att armén saknade tungt artilleri ursäktades fåraktigt av krigsministern 1914 med att regeringen dragit ner på försvarsanslagen. Clemenceau dundrade med den berättigade frågan: ”Vad kommer att hända med stridsmoralen om soldaterna upptäcker att de är inom räckhåll för fiendens kanoner, medan det egna artilleriet inte når fram till fienderna?”.

Han konstaterade kallt att det är fåfängt att vara hjälte på slagfältet, om det inte finns vapen och ammunition.

Kort efter detta meningsutbyte skrev Georges Clemenceau i sin tidning L´Homme Libre: ”Låt oss handla så att inte våra barn behöver slå ner sina ögon när våra namn nämns”. Nästa dag anföll Tyskland…

Om detta berättar författaren Mats Krantz i en fin, nyutkommen bok: Den franske Tigern. På svenska är det den första heltäckande biografin om Clemenceau (1841-1929) och rekommenderas gärna som rykande aktuell läsning i novemberrusket.

Frankrike var skamligt illa förberett när den moderna, välutrustade tyska krigsmaskinen invaderade. Priset blev ofattbart högt. 1917 var fransmännen i princip slagna, tongivande kretsar ville ge upp. Dessbättre överläts regeringsrodret istället till kraftpaketet Clemenceau. Han ingöt nytt tigeraktigt mod som skingrade defaitismen och fick nationen att härda ut till seger.

Fast utan bistånd från Frankrikes allierade Storbritannien och, sent i kriget, USA hade knappast ens Clemenceaus benhårda försvarsvilja räckt för att knäcka den tyska militärdiktaturen och rädda republikens frihet.

Vad har detta att säga oss?

Antag att Georges Clemenceau, här och nu, gjort comeback från ovan som politiker och journalist i Sverige. Han hade utan vidare kunnat hoppa direkt in i försvarsdebatten.

Det vore bara för honom att i stort sett blåsa dammet av sina gamla debattinlägg; byta ut kejsar-Tyskland mot Putin-Ryssland, omvandla uppgifterna om den underfinansierade och otillräckligt rustade franska försvarsmakten 1914 till den svenska 2016, reprisera sitt hudflängande av politikerkårens oförmåga att hantera det mörknande säkerhetsläget och – vis av tidigare erfarenhet – peka på vikten av allierade om det värsta skulle inträffa.

Tyvärr har vi ingen Clemenceau.

Konseljpresident Georges Clemenceau med general Pershing 1918.

Konseljpresident Georges Clemenceau med USA:s general Pershing 1918.

Lämna en kommentar

Under Försvar, Frankrike, Litteratur

Dagdröm

Boulangerie

Inte för att man lär tjäna några pengar direkt. Men nog vore det härligt att öppna ett franskt boulangerie och själsligt göra ett kvartershörn av stan till en bit Paris. Jag tror människor skulle må bra av det.

Lämna en kommentar

Under Frankrike, Kultur, Mat och dryck

Vive la France!

trikoloren

Skrivit i Corren 16/7:Corren.

Den 14 juli, datumet för Bastiljens stormning 1789 som markerade slutet för l’ancien régime, är mer än Frankrikes nationaldag.

Den 14 juli tillhör hela mänskligheten som dess myndighetsdag. Franska revolutionen – och dess samtida amerikanska motsvarighet – representerar ett historiskt jordskred genom etablerandet av de universella rättigheterna om frihet, jämlikhet och broderskap.

Tillämpningen må det varit si och så med. Men liberalismens ande som släpptes ur flaskan när den absoluta kungamakten av guds nåde föll i Europas politiska och kulturella centrum, var omöjlig att stoppa och fyllde människor med dittills oförutsedd kraft att slita sig ur det gamla ståndssamhällets bojor.

Idealen om frihet och jämlikhet blev den moderna civilisationens grundval. Inga andra konkurrerande system har förmått ge människan utrymme att tillfredsställa sina behov och önskningar på bättre och värdigare sätt. Totalitära frälsningsläror i form av kommunism, fascism och nazism har till ett ohyggligt pris försökt sig på utmaningen.

Samtliga har lidit förintande nederlag till följd av hårt frihetligt motstånd och tyngden av sina egna motsägelser. Om 1900-talet visade något, var det att den 14 juli stod rycken.

Det är värt att komma ihåg dessa dagar när vildskäggiga islamister i samvetslös fanatism sprider terror och död för att uppnå sin drömda gudsstat på jorden. Att dessa självutnämnda sändebud från en högre himmelsk potentat låtit just Frankrike bli skådeplats för upprepade bestialiska attentat på senare tid ter sig symptomatiskt.

De hatar 1789 års idéarv, de hatar friheten och jämlikheten, de hatar sekularismen, de hatar den myndiga människan. Men allt de har att erbjuda är ett groteskt, primitivt, blodindränkt träldomsbarbari vilket i längden är lika dömt och förlorat som tidigare messianska våldsutopier.

Om även massmördaren bakom ratten på den lastbil som plöjde ner 14-julifirande män, kvinnor och barn på Promenade des Anglais i Nice räknade sig till denna islamistiska skara är i skrivande stund inte fastställt, men tecken tyder på det.

Den som begår brott i denna förryckta skala har vanligen satt normala medmänskliga reflexer ur spel genom någon sorts vriden ideologisk/religiös berusning.

”Vi är förfärade. Men Frankrike är starkt och Frankrike kommer att alltid att vara starkare än de fanatiker som attackerade henne idag”, förklarade president François Hollande efter terrordådet i Nice.

Sorg, förtvivlan och vrede råder. Vi känner alla djupt med offren för denna helvetiska gärning. Terroristerna vill att vi ska darra i skräck och böja knä. Men Frankrike låter sig icke besegras, vi låter oss icke besegras, tillsammans är vi förbundna till 14 julis försvar. Vive la France!

Lämna en kommentar

Under Frankrike

Ostlänken plan B?

TGV-Duplex Paris

Skrivit i Corren 20/5:Corren.

Landskapet flög förbi, det var sommar och vi åkte i över 300 knyck från Paris ner till Medelhavets solglittriga vågor. Resan tog bara runt tre timmar, punktligt, bekvämt och man kunde naturligtvis dricka champagne i baren.

För en tonårig tågluffande kille som mig från Sverige, detta järnvägarnas u-land i jämförelse, blev kärleken omedelbar. Oh lá lá! Train à Grand Vitesse, TGV! Varför fanns inte någon motsvarighet till detta coola franska höghastighetståg hemma?

Många år senare tycktes min ungdomsdröm bli verklighet.

Efter icke minst hårt motstånd från dåvarande finansminister Anders Borg, som länge kallat planerna på ett svenskt höghastighetsnät á la TGV för ”robust olönsamt”, vände han plötsligt på klacken och Alliansregeringen gav grönt ljus. Det ambitiösa infrastrukturprojektet presenterades som ”Sverigebygget”.

Men baserades omsvängningen på noga överväganden och rationell ekonomisk analys? Eller var det för att Alliansen, reformtrött och idéfattig på andra frågor, behövde något spektakulärt att slänga fram i valrörelsen 2014?

Mycket tyder på det senare. Rader av tunga remissinstanser, som Konjunkturinstitutet och Finanspolitiska rådet, har nu dömt ut höghastighetsprojektet. Kostnaden – hundratals miljarder kronor – går inte att motivera utifrån nyktert kalkylerande på investeringen (se Johan Sievers artikel ”Ökad motvind för de snabbare tågen” i Corren 19/5).

Alltså, om ett äkta bultande hjärta saknades hos Moderaterna och Alliansen för höghastighetstågen, betyder det att den politiska grunden för projektet – som idag hamnat i den skakiga rödgröna regeringens svaga knän – inte är direkt gjuten i armerad betong.

Kommer partierna då att kunna/orka/vilja stå pall i den växande kritikerblåsten? Jag skulle inte satsa min sista krona på det. Faktiskt synes det mindre troligt att vi får ett blågult TGV-nät. Sverige är tyvärr inte Frankrike och ligger inte på den befolkningstäta kontinenten.

I det perspektivet, om inte resten blir av, vad är realismen med en kort solohöghastighetsbana mellan Linköping och Järna? Vi bör nog förbereda oss på att svälja förtreten och sikta på Ostlänken plan B.

Att järnvägsförbindelsen till Stockholm måste rustas upp, bli bättre och effektivare är ju helt klart. Snabbare hjul på spåren är nödvändigt.

Men att vi får kliva på ett östgötskt TGV? Tvivelaktigt.

Lämna en kommentar

Under Östergötland, Ekonomi, Frankrike, Infrastruktur, Trafik och kommunikationer

Verdun som Europas nollpunkt

Skrivit i Corren 12/2:Corren.

Den amerikanske poeten Carl Sandburgs dikt Grass (1918) är svår att värja sig emot. Raderna är få, neutralt berättande, skenbart enkla. Kanske just därför så drabbande:

Pile the bodies high at Austerlitz and Waterloo. / Shovel them under and let me work / I am the grass; I cover all. / And pile them high at Gettysburg. / And pile them high at Ypres and Verdun. / Shovel them under and let me work. / Two years, ten years and the passengers ask the conductor; / What place is this? / Where are we now? / I am the grass. / Let me work.

En gång vandrade jag över slagfältet i Verdun. 1916 var det platsen för helvetet på jorden; ett ofattbart förhärjat ställe av kratrar, eld, rök, blod och tusentals, åter tusentals människor som obarmhärtigt maldes ner i gyttjan. Nu var allt spöklikt stilla.

Naturen hade gjort sitt jobb. Åtminstone försökt. Frodigt gräs och lövskog täckte landskapet. Men ärren efter infernot syntes än. Nedrasade skyttegravar, rostig taggtråd, blindgångare från artilleriet, tappade patroner, till och med skelettdelar som stack fram ur marken. Fast värst: en tung, dov, gengångarartad stämning som var omöjlig att skaka av sig.

Den 21 februari är det precis hundra år sedan den tyske generalstabschefen Erich von Falkenhayn började hårdbomba området kring den lilla staden Verdun vid floden Meuse i norra Frankrike. Det var preludiet till inte bara första världskrigets grymmaste strid, utan till en form av kraftmätning som mänskligheten aldrig förr skådat: det renodlade material- och förintelseslaget, den totala krigföringen.

Falkenhayn avsåg inte att erövra Verdun, en stad av mindre militär betydelse 1916. Men den hade ett stort historiskt, symboliskt och moraliskt värde för Frankrike, som i den nationella ärans namn skulle försvara Verdun till varje pris. Vilket fransmännen också styvnackat gjorde, helt enligt Falkenhayns cyniska kalkyl.

Hans plan var att dundra och hamra tills motståndaren bokstavligen förblödde. Fem döda franska soldater på varje par tyska militärer som gick förlorade. Så löd ekvationen för seger. Krig har dock sin egen perversa logik, köttkvarnen kom att kräva en ohygglig tribut av bägge sidor.

I genomsnitt stupade en soldat varje minut fram till den 15 december, officiellt Verdunslagets sista dag. Under kampens intensivaste fyra månader besköt tyskar och fransmän varandra med 24 miljoner granater, det är mer än två projektiler per sekund, dygnet runt. Totalt uppgick arméernas förluster i döda, sårade och saknade till drygt 700 000 man, något fler fransmän än tyskar. Vem vann? Egentligen ingen.

Under det som idag är gräs i Verdun staplades inte endast soldaternas kroppar. Där begravdes det gamla Europa – en frihetligare kontinent än vår, utan pass och förhör vid gränserna, där skatterna var låga och staten distanserad, en tillvaro av större elegans, livsglädje och optimism. Politiseringen var relativt ringa, estetik och kultur spelade en centralare roll i samhället.

Denna civilisatoriska föreställningsvärld sprängdes i bitar av kriget 1914-18. Och i Verdun stängdes, oåterkalleligen, vägen tillbaka.

Lämna en kommentar

Under Frankrike, Historia, Kultur, Lyrik

Det förrådda Ukraina

Skrivit i Corren 24/2:Corren.

I söndags var det ett år sedan det provästliga upproret i Ukraina tvingade landets korrupta, Kremlvänliga president Viktor Janukovytj att fly. Oppositionens seger i Kiev vägrade godtas av Vladimir Putin.

Att det ukrainska folket skulle få friheten att orientera sig mot EU kunde inte accepteras av den revanschistiska ryska grannen, som ville göra Ukraina till en vasallstat inom sin egen ”intressesfär”. Putin svar blev brutal militär aggression.

Krim annekterades och i östra Ukraina orkestrerades en blodig ”separatistrevolt”, understödd av ryska trupper med tunga vapen. Överenskommelsen i Minsk den 12 februari fick varken krutröken att skingras eller stakade ut något som ens hjälpligt kunde kallas en acceptabel konfliktlösning.

”Putin vann i allt. Avtalet ledde inte till någon vapenvila utan gav ryssarna möjlighet att förstärka sin offensiv mot Debaltseve, eftersom de ukrainska soldaterna fått order att inte skjuta annat än i självförsvar”, konstaterade nationalekonomen och östeuropaexperten Anders Åslund i SvD den 22/2.

Han anklagar Tysklands Merkel och Frankrikes Hollande för att med Minskavtalet ha sålt ut Ukraina på ett sätt som liknar ”München 1938 när Neville Chamberlain och Edouard Daladier gav Hitler Sudetenland”. Att ett europeiskt broderland prisgivits igen åt en stridslysten, respektlös och notorisk lögnaktig militaristisk stormaktsregim är ett skändligt svek av historiska dimensioner.

Minns bakgrunden. Efter Sovjetimperiets fall ärvde Ukraina en kärnvapenarsenal som var den tredje största i världen. Med Budapestmemorandumet 1994 gav Ukraina upp kärnvapnen mot att Ryssland, USA och Storbritannien garanterade den nyligen självständiga nationens säkerhet och territoriella integritet.

Dessa tre permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd lovade hjälp om Ukraina skulle utsättas för hot i framtiden. Samma år blev Ukraina medlem i Natos Partnerskap för fred. Ukraina även deltagit i mängder av fredsbevarande FN-operationer jorden runt.

Vad är allt detta värt idag; de säkerhetsstrukturer som Ukraina försäkrats om, inlemmats i och aktivt bistått? Skulle Ryssland tillåtas rasera rubbet är det mer än Ukrainas öde som står på spel.

Det är en signal om att den internationella säkerhetsordningen efter 1945 mest bara är fluff, skrift i vatten, att anarki och den starkes rätt råder. Fullvärdigt Natomedlemskap synes i Europa vara den enda kollektiva strukturen som garanterar skydd för enskilda nationer vid angrepp (vilket i och för sig återstår att se om Ryssland ger sig på det svårförsvarade Baltikum).

”EU måste tänka om illa kvickt. De EU-länder som kan bör leverera vapen till Ukraina och be USA att ta ledningen”, menar Anders Åslund. Problemet är att vapenleveranser inte räcker i dagsläget. Ska Ukraina ha en rimlig chans att hävda sig mot Rysslands övergrepp, krävs insatser av Natotrupper som sätter hårt mot hårt på marken.

Detta anses dock vara politiskt omöjligt. Risken av en upptrappning förskräcker. Men risken av att ryggradslöst förråda Ukraina till Putin kan bli än värre och omfattande i förlängningen.

Merkel och Hollande, liksom övriga demokratiska höjdare, har skäl att betänka vad Winston Churchill sa till Chamberlain efter München: ”Du hade att välja mellan krig och vanära. Du valde vanära och du kommer att få krig”.

Lämna en kommentar

Under Diplomati, EU, Europa, Försvar, Frankrike, Historia, Ryssland, Storbritannien, Tyranni, USA