Kategoriarkiv: Frankrike

En svensk vid kung Ludvigs hov

Skrivit i Corren 20/6:

Peter Adolf Hall hör man inte så mycket talas om numera. Det tycker jag vi borde försöka ändra på. Han är ändå en av Sveriges första kulturpersonligheter som verkligen slog igenom internationellt och under det fascinerande 1700-talet befann sig uppe i smöret där allt hände.

Innan franska revolutionen var Peter Adolf Hall en mycket eftersökt och beundrad konstnär i Paris – då Europas politiska, vetenskapliga och kulturella centrum. Hans särskilda gebit var miniatyrmåleri, en på den tiden populär konstform som Hall effektfullt förnyade med innovativ teknik och friska, klara färger som gav verken en unikt intagande lyster.

Miniatyrmåleriet växte fram ur den medeltida kyrkokonsten, men fick en profan inriktning under blomstringsperioden på 1600- och 1700-talen. I förnäma samhällsklasser cirkulerade miniatyrporträtt som ett slags motsvarighet till fotografier. Eftersom den franska aristokratin inte hade tillgång till våra dagars mobilkameror, fick de använda sig av andra alternativ och då dög naturligtvis inte vilken fingerfärdig målarkludd som helst.

Det skulle vara den bäste. Vad han hette visste alla i salongernas Paris: Peter Adolf Hall.

Hur lyckades någon från vår nordliga avkrok nå en sådan position? Tur, talang och kontakter bör man förstås ha. Särskilt om man som Hall råkar födas 1739 i Borås, sedermera ryktbar som Sveriges tråkigaste och regnigaste stad. Det finns dock pengar i familjen, fadern är en välbärgad affärsman, så sonen kan bryta sig loss och studera i Uppsala.

På universitetet pluggar han naturalhistoria och medicin med avsikt att bli läkare, undervisningen leds av ingen mindre än Carl von Linné. Han får även förmånen att åka på en bildningsresa till Tyskland. Och upptäcker konsten.

I Berlin och Hamburg fördjupar han sig i teckning och miniatyrmåleriets sällsamma uttryck. Istället för att återvända till Uppsala och naturvetenskapen, flyttar han till Stockholm med djärvare planer. Ibland är det lönt att våga språnget, ta risker och lita på sig själv. Utdelningen i Halls fall blir sannerligen inte dålig.

Carl Fredrik Adelcrantz råkar få ögonen på honom. Adelcrantz tillhör den gustavianska epokens stora män i Sverige, arkitekt bakom märkesbyggnader som Drottningholmsteatern och Kina lustslott, tillika grundare av Konstakademien (läs gärna den fina boken Adelcrantz och kärleken till konsterna av Fredric Bedoire som utkom förra året).

Adelcrantz är imponerad av Peter Adolf Halls begåvning och förmedlar ett karriäravgörande uppdrag åt honom: att måla pastellporträtt av bröderna till den blivande kung Gustaf III, hertigarna Karl och Fredrik Adolf. Det svenska hovet måste varit nöjt med resultatet, ty det är med ett kungligt stipendium i handen som den 27-årige Peter Adolf Hall får möjlighet att åka till Paris 1766. Och succén fortsätter…

1767 får han en beställning från Versailles. Det är den franske kungen Ludvig XV som vill att Hall ska måla miniatyrporträtt av kronprinsen och hans bägge yngre bröder. Dessa killar kommer genom ödets nyck senare att bli kungar i Frankrike allihop: Ludvig XVI – samt vid den bourbonska restaurationen som följde efter Napoleons abdikation – Ludvig XVIII och Karl X.

Även det franska hovet uppskattar resultatet. Faktiskt till den grad att vår svenske konstnär belönas med den officiella titeln ”Peintre du Roi et des Enfats de France” (den franske kungens och kungabarnens målare).

Vad gör att Hall kan marschera så raskt in i finrummet hos Europas mäktigaste kungafamilj? Yrkesskicklighet är knappast hela förklaringen.

Återigen har Hall knutit värdefulla kontakter som öppnar dörrarna åt honom. Den ena är Gustaf Philip Creutz, briljant poet med klassikern Atis och Camilla på sitt lyriska CV. Han är vid tidpunkten Sveriges Parisambassadör och överlägger varje vecka med högdjuren i Versailles.

Den andre är Alexander Roslin, känd svensk porträttmålare som även han bor i Paris. Sådan guldkantad vänskap är aldrig fel. Men Peter Adolf Halls bana får också en kraftig skjuts framåt genom utställningsdebuten i den franska konstakademins ”Salon du Louvre” 1769. Upplysningsfilosofen och encyklopedisten Denis Diderot ger Hall översvallande beröm.

I tidningen Mercure de France kallas han för ”miniatyrmåleriets van Dyck”. Diderots lovord är inte fy skam. Bland sina övriga bedrifter intar Diderot en viktig plats i estetikens historia som den första moderna konstkritiken. Han inte bara beskrev vad han såg. Diderot reflekterar över själva seendet.

För Peter Adolf Hall börjar livet leka med besked. Hans kunder är kungafamiljen, adeln och rika finansmän. Hall målar också påfallande många porträtt av idag anonyma unga damer, förmodligen älskarinnor åt förmögna herrar. Pengarna strömmar in. Hall gifter sig. Får flera barn. Bor i en luxuös våning i centrala Paris, där den konstnärliga parnassen ofta samlas.

Kontrasten till situationen för vanligt folk på gatan är minst sagt skarp. Särskilt bland borgerskapet kokar missnöjet med det kungliga enväldet. Inom den franska aristokratin råder överdåd, men de offentliga finanserna är usla. Landet hämmas sedan länge av ett ineffektivt och efterblivet styre.

Sommaren 1789 blåser plötsligt förändringens omvälvande vindar upp. Peter Adolf Hall är ingen politiskt omedveten människa. Han sympatiserar med liberala upplysningsidéer och välkomnar revolutionen. Han lär till och med ha deltagit i stormningen av Bastiljen den 14 juli.

Inledningsvis ses revolutionen med välvilja av den intellektuella europeiska samhällseliten. Tankar om en förnuftig ekonomisk, politisk och social reformism är utbredda. Nog vore det på tiden att Frankrike ömsar skinn, demokratiseras och blir en konstitutionell monarki. Men sedan kommer chocken när revolutionen tar en radikalare vändning, republik utropas och Robespierre gör entré med sitt skräckvälde.

Det blodiga franska dramat tvingar Europas reformvänner på defensiven och liberalismens genombrott fördröjs med flera decennier.

Även för Peter Adolf Hall får revolutionen fatala konsekvenser. Hans kundkrets försvinner, antingen i giljotinen eller som flyktingar utomlands. Åtskilliga bosätter sig i Belgien. 1791 flyttar Hall själv dit från Paris, men det är inte lättare att få jobb. Inkomsterna sinar, hälsan vacklar.

1793 drabbas han av en stroke och avlider i staden Liège. Precis som en annan stor konstnär – Mozart – hamnar han i en okänd grav. Ett tragiskt slut. Men Peter Adolf Halls målningar finns ju kvar att beskåda. Har ni vägarna förbi Louvren i Paris, Nationalmuseum i Stockholm eller Borås konstmuseum under sommarsemestern bör ni absolut kika in. Där lever han än i högönsklig välmåga genom sina utställda verk, lika tjuskraftiga nu som då.

Peter Adolf Hall, självporträtt.

Lämna en kommentar

Under Frankrike, Historia, Konst, Kultur

En fransk Schröder?

Skrivit i Corren 16/5:

Otacksamhet är ofta politikens lön. Fråga Gerhard Schröder, tidigare ledare för socialdemokratiska SPD och tysk förbundskansler 1998-2005. Han ärvde en ekonomi i allvarlig stagnation och en överdrivet generös välfärdsmodell med djupa strukturproblem.

Få kanske minns det idag, men faktum är att bekymren var så svåra att den inflytelserika tidskriften The Economist dömde ut Tyskland som ”Europas sjuke man”. Men Schröder bleknade inte inför utmaningen.

Han lanserade ett ambitiöst reformpaket kallat ”Agenda 2010”, som utformades av den förre Volkswagenchefen Peter Hartz i samverkan med näringslivet, fackföreningsrörelsen och forskarsamhället.

Hartz-programmet innebar bland annat att strejkrätten begränsades, arbetsrätten och lönebildningen liberaliserades, en ny anställningsform (”mini jobs”) infördes i syfte att sänka trösklarna till arbetsmarknaden, arbetsförmedlingen avbyråkratiserades och gjordes väsentligt effektivare, socialförsäkringssystemet renoverades och bidragskranarna drogs åt.

Det blev hårda bandage för det tyska folket initialt och protesterna uteblev såklart inte. SPD:s stöd sviktade och Schröder fick betala priset. För tolv år sedan förlorade han valet till CDU:s Angela Merkel som suttit på kanslerposten sedan dess.

Men det är mycket på grund av Gerhard Schröder som hjulen i Tyskland, Europas ekonomiska motor, började snurra igen. Det är sannerligen ingen dålig prestation, för vilken Schröder bör ses som en av vår samtids osjungna hjältar, vad man än må tycka om honom i övrigt.

Förmodligen, ja högst troligt, har Frankrikes nye president Emmanuel Macron sneglat en hel del på Schröders gamla reformagenda.

Den franska ekonomin har länge varit fast i ett stagnationsmoras som liknar Tysklands innan tillfrisknandet. Att Macron besegrade extremhögerns Marine Le Pen var en stor seger för humanismen, öppenheten och förnuftet över den inskränkta främlingsfientlighetens populism.

Men avgörande nu är om han förmår att samla landet bakom sig för de nödvändiga reformåtgärder som krävs för att få fart på det rostigt hackande ekonomiska maskineriet, i åratal handikappat av överregleringar inom näringsliv och arbetsmarknad, en kostnadstung välfärdssektor, ingrodd skepsis mot marknadsliberalism, och en allmänt statskramande ovilja till strukturförändringar.

Flera före Macron har stupat på uppgiften i det så upprors- och strejkglada Frankrike. Och Macron har ju inte ens något etablerat parti i ryggen. Viktigt för utsikterna att lyckas är därför hur majoritetsförhållandena ser ut efter parlamentsvalet i juni.

Sedan är frågan om Macron och hans allierade klarar rycken för vad som väntar, ty att få fransk ekonomi att ömsa skinn kommer att garanterat bli en smärtsam, bråkig och politiskt snårig process. Är Macron av samma virke som Schröder när det verkligen gäller? För Frankrikes och Europas skull måste vi hoppas det.

Dock finns ett hotande spöke i ekvationen som gör Macrons sits flera gånger värre. När Schröder tog risken att löpa reformlinan ut för nationens bästa, blev backlashen att de tyska väljarna föredrog Merkel. Tråkigt för Schröder, men knappast någon förlust för Tyskland, EU och världen.

Macrons dilemma är att den beska medicin han behöver skriva ut för att bota den franska ekonomin – där reformklimatet är betydligt bistrare – kan ge en bieffekt om fem år som heter Marine Le Pen. ”Det ska fan vara teaterdirektör”, skrev August Blanche. Eller fransk president…

Lämna en kommentar

Under Ekonomi, Frankrike, Tyskland

Gore Vidals tid är nu

Skrivet i Corren 25/4:

Författaren Gore Vidal, den amerikanska noblessens enfant terrible, ångrar förmodligen bittert sin död för sju år sedan. Han skulle njutit hämningslöst av att leva i dessa dagar. Vidal var en sylvasst skarptungad häcklare av det politiskt blåblodiga etablissemang som han själv i högsta grad var del av, i släktträdet fanns såväl Jackie Kennedy som Al Gore.

Han betraktade USA som ett dumhetsdyrkande imperium i moraliskt och intellektuellt förfall, lika nedgånget och korrupt som när Romarriket sjöng på sista versen. Han sade sig älska när gamla maktstrukturer sprack, upplöstes och föll – ett välförtjänt öde för den västerländska politiska adeln som han inte nog såg fram mot att välkomna.

”Vår härskarklass genialitet är att den lyckats avhålla en majoritet av folket från att ifrågasätta ojämlikheten i ett system, där de flesta människor tvingas dra sig fram och betala höga skatter utan att få någonting i gengäld”, slog Vidal giftigt fast.

Tja, vad kan man säga annat än att tidsandans vindar numera tycks blåsa hans väg? Både i USA och i Europa bevittnar vi ju klara krackeleringstendenser i den traditionella politiska ordningen som följd av ett stigande folkligt missnöje, rättmätigt eller ej, med sakernas ingrodda tillstånd.

I Vita huset sitter den osannolike outsidern Donald Trump, troligen hade Gore Vidal i skadeglad avsky karaktäriserat honom som en modern kejsar Nero, redo att lägga det dekadenta Rom i efterlängtad aska. På andra sidan Atlanten har britterna har röstat sig själva ur EU, en chock för Brysselbyråkratin och som fått hela unionens mark att skaka.

Omvälvande är även presidentvalet i Frankrike. Socialisten François Hollande var så impopulär att han inte ens försökte få nytt mandat till Élyséepalatset. Inte nog med det – båda de dominerande franska maktblocken, Socialistpartiet och Republikanerna, fick sina kandidater traumatiskt utslagna i söndagens första valomgång.

Istället väntar en historisk uppgörelse i maj mellan den frifräsande mittenuppstickaren Emmanuel Macron och Front Nationals Marine Le Pen, en främlingsfientlig isolationistisk EU-hatare. Också i Sverige vittrar partipolitikens invanda bastioner genom SD:s svårhanterade utmaning.

Det är verkligen synd att Gore Vidal missar allt detta. Problemet är bara att när gamla maktstrukturer kollapsar är det – som synes – ingalunda givet att resultatet främjar friheten, jämlikheten och broderskapet. Snarare ökar faran med en kaosartad utveckling i motsatt riktning, oavsett vilka grunder man än har att som Vidal tycka illa om l’ancien régime.

Lämna en kommentar

Under Frankrike, Kultur, USA

Var är vår Clemenceau?

Clemenceau

Skrivit i CoCorren.rren 7/1:

Vi har varken ett försvar eller ett ledarskap! Anklagelsen utslungades 1914 av Georges Clemenceau, den store franske politikern och tidningsmannen, mot de som misskött hans lands beredskap. Clemenceau?

Möjligen klingar hans namn inte med samma självklarhet som Charles de Gaulle och Winston Churchill på våra breddgrader, det är synd. Ty vad dessa bägge portalfigurer i den europeiska historien senare blev, förkroppsligade Georges Clemenceau redan vid epoken kring första världskriget.

Att en militär stormaktskonflikt skulle utbryta var ingalunda givet, precis som idag. Dock såg Clemenceau hotande tecken från det autokratiska kejsardömet Tyskland – republiken Frankrikes arvfiende – som inte var att leka med och att det därför var nödvändigt att hålla garden uppe.

Hans varningar möttes med döva öron. De styrande föredrog att hoppas på fortsatt fred. Clemenceau lyckades emellertid driva igenom en förlängning av värnplikten (som kortats 1905), men förskräcktes av materialbristen.

Att armén saknade tungt artilleri ursäktades fåraktigt av krigsministern 1914 med att regeringen dragit ner på försvarsanslagen. Clemenceau dundrade med den berättigade frågan: ”Vad kommer att hända med stridsmoralen om soldaterna upptäcker att de är inom räckhåll för fiendens kanoner, medan det egna artilleriet inte når fram till fienderna?”.

Han konstaterade kallt att det är fåfängt att vara hjälte på slagfältet, om det inte finns vapen och ammunition.

Kort efter detta meningsutbyte skrev Georges Clemenceau i sin tidning L´Homme Libre: ”Låt oss handla så att inte våra barn behöver slå ner sina ögon när våra namn nämns”. Nästa dag anföll Tyskland…

Om detta berättar författaren Mats Krantz i en fin, nyutkommen bok: Den franske Tigern. På svenska är det den första heltäckande biografin om Clemenceau (1841-1929) och rekommenderas gärna som rykande aktuell läsning i novemberrusket.

Frankrike var skamligt illa förberett när den moderna, välutrustade tyska krigsmaskinen invaderade. Priset blev ofattbart högt. 1917 var fransmännen i princip slagna, tongivande kretsar ville ge upp. Dessbättre överläts regeringsrodret istället till kraftpaketet Clemenceau. Han ingöt nytt tigeraktigt mod som skingrade defaitismen och fick nationen att härda ut till seger.

Fast utan bistånd från Frankrikes allierade Storbritannien och, sent i kriget, USA hade knappast ens Clemenceaus benhårda försvarsvilja räckt för att knäcka den tyska militärdiktaturen och rädda republikens frihet.

Vad har detta att säga oss?

Antag att Georges Clemenceau, här och nu, gjort comeback från ovan som politiker och journalist i Sverige. Han hade utan vidare kunnat hoppa direkt in i försvarsdebatten.

Det vore bara för honom att i stort sett blåsa dammet av sina gamla debattinlägg; byta ut kejsar-Tyskland mot Putin-Ryssland, omvandla uppgifterna om den underfinansierade och otillräckligt rustade franska försvarsmakten 1914 till den svenska 2016, reprisera sitt hudflängande av politikerkårens oförmåga att hantera det mörknande säkerhetsläget och – vis av tidigare erfarenhet – peka på vikten av allierade om det värsta skulle inträffa.

Tyvärr har vi ingen Clemenceau.

Konseljpresident Georges Clemenceau med general Pershing 1918.

Konseljpresident Georges Clemenceau med USA:s general Pershing 1918.

Lämna en kommentar

Under Försvar, Frankrike, Litteratur

Dagdröm

Boulangerie

Inte för att man lär tjäna några pengar direkt. Men nog vore det härligt att öppna ett franskt boulangerie och själsligt göra ett kvartershörn av stan till en bit Paris. Jag tror människor skulle må bra av det.

Lämna en kommentar

Under Frankrike, Kultur, Mat och dryck

Vive la France!

trikoloren

Skrivit i Corren 16/7:Corren.

Den 14 juli, datumet för Bastiljens stormning 1789 som markerade slutet för l’ancien régime, är mer än Frankrikes nationaldag.

Den 14 juli tillhör hela mänskligheten som dess myndighetsdag. Franska revolutionen – och dess samtida amerikanska motsvarighet – representerar ett historiskt jordskred genom etablerandet av de universella rättigheterna om frihet, jämlikhet och broderskap.

Tillämpningen må det varit si och så med. Men liberalismens ande som släpptes ur flaskan när den absoluta kungamakten av guds nåde föll i Europas politiska och kulturella centrum, var omöjlig att stoppa och fyllde människor med dittills oförutsedd kraft att slita sig ur det gamla ståndssamhällets bojor.

Idealen om frihet och jämlikhet blev den moderna civilisationens grundval. Inga andra konkurrerande system har förmått ge människan utrymme att tillfredsställa sina behov och önskningar på bättre och värdigare sätt. Totalitära frälsningsläror i form av kommunism, fascism och nazism har till ett ohyggligt pris försökt sig på utmaningen.

Samtliga har lidit förintande nederlag till följd av hårt frihetligt motstånd och tyngden av sina egna motsägelser. Om 1900-talet visade något, var det att den 14 juli stod rycken.

Det är värt att komma ihåg dessa dagar när vildskäggiga islamister i samvetslös fanatism sprider terror och död för att uppnå sin drömda gudsstat på jorden. Att dessa självutnämnda sändebud från en högre himmelsk potentat låtit just Frankrike bli skådeplats för upprepade bestialiska attentat på senare tid ter sig symptomatiskt.

De hatar 1789 års idéarv, de hatar friheten och jämlikheten, de hatar sekularismen, de hatar den myndiga människan. Men allt de har att erbjuda är ett groteskt, primitivt, blodindränkt träldomsbarbari vilket i längden är lika dömt och förlorat som tidigare messianska våldsutopier.

Om även massmördaren bakom ratten på den lastbil som plöjde ner 14-julifirande män, kvinnor och barn på Promenade des Anglais i Nice räknade sig till denna islamistiska skara är i skrivande stund inte fastställt, men tecken tyder på det.

Den som begår brott i denna förryckta skala har vanligen satt normala medmänskliga reflexer ur spel genom någon sorts vriden ideologisk/religiös berusning.

”Vi är förfärade. Men Frankrike är starkt och Frankrike kommer att alltid att vara starkare än de fanatiker som attackerade henne idag”, förklarade president François Hollande efter terrordådet i Nice.

Sorg, förtvivlan och vrede råder. Vi känner alla djupt med offren för denna helvetiska gärning. Terroristerna vill att vi ska darra i skräck och böja knä. Men Frankrike låter sig icke besegras, vi låter oss icke besegras, tillsammans är vi förbundna till 14 julis försvar. Vive la France!

Lämna en kommentar

Under Frankrike

Ostlänken plan B?

TGV-Duplex Paris

Skrivit i Corren 20/5:Corren.

Landskapet flög förbi, det var sommar och vi åkte i över 300 knyck från Paris ner till Medelhavets solglittriga vågor. Resan tog bara runt tre timmar, punktligt, bekvämt och man kunde naturligtvis dricka champagne i baren.

För en tonårig tågluffande kille som mig från Sverige, detta järnvägarnas u-land i jämförelse, blev kärleken omedelbar. Oh lá lá! Train à Grand Vitesse, TGV! Varför fanns inte någon motsvarighet till detta coola franska höghastighetståg hemma?

Många år senare tycktes min ungdomsdröm bli verklighet.

Efter icke minst hårt motstånd från dåvarande finansminister Anders Borg, som länge kallat planerna på ett svenskt höghastighetsnät á la TGV för ”robust olönsamt”, vände han plötsligt på klacken och Alliansregeringen gav grönt ljus. Det ambitiösa infrastrukturprojektet presenterades som ”Sverigebygget”.

Men baserades omsvängningen på noga överväganden och rationell ekonomisk analys? Eller var det för att Alliansen, reformtrött och idéfattig på andra frågor, behövde något spektakulärt att slänga fram i valrörelsen 2014?

Mycket tyder på det senare. Rader av tunga remissinstanser, som Konjunkturinstitutet och Finanspolitiska rådet, har nu dömt ut höghastighetsprojektet. Kostnaden – hundratals miljarder kronor – går inte att motivera utifrån nyktert kalkylerande på investeringen (se Johan Sievers artikel ”Ökad motvind för de snabbare tågen” i Corren 19/5).

Alltså, om ett äkta bultande hjärta saknades hos Moderaterna och Alliansen för höghastighetstågen, betyder det att den politiska grunden för projektet – som idag hamnat i den skakiga rödgröna regeringens svaga knän – inte är direkt gjuten i armerad betong.

Kommer partierna då att kunna/orka/vilja stå pall i den växande kritikerblåsten? Jag skulle inte satsa min sista krona på det. Faktiskt synes det mindre troligt att vi får ett blågult TGV-nät. Sverige är tyvärr inte Frankrike och ligger inte på den befolkningstäta kontinenten.

I det perspektivet, om inte resten blir av, vad är realismen med en kort solohöghastighetsbana mellan Linköping och Järna? Vi bör nog förbereda oss på att svälja förtreten och sikta på Ostlänken plan B.

Att järnvägsförbindelsen till Stockholm måste rustas upp, bli bättre och effektivare är ju helt klart. Snabbare hjul på spåren är nödvändigt.

Men att vi får kliva på ett östgötskt TGV? Tvivelaktigt.

Lämna en kommentar

Under Östergötland, Ekonomi, Frankrike, Infrastruktur, Trafik och kommunikationer