Skolverket kapitulerar för extremhögern

Som vanligt när det är valår trängs partierna i skolporten, ivriga att komma in och försöka fånga eleverna för deras sak. Inget fel i detta. Tvärtom. 

Skolorna har goda skäl att bereda eleverna möjlighet till personliga möten och diskussioner med politiska företrädare under ordnade förhållanden. Dels som ett inslag i samhällsutbildningen, dels som ett led i den demokratiska fostran som ingår i skolans uppdrag. 

Men om då icke-demokratiska partier knackar på dörren? Kan även representanter för organiserat hat och ideologisk illvilja mot vissa människor tillåtas vandra över tröskeln?

Sverigedemokraternas frammarsch de senaste åren har ställt problemet på sin spets. SD finns trots allt numera invalda i mängder av kommunala fullmäktigeförsamlingar och landsting. Efter den 19 september kan SD också sitta i riksdagen. De har ett folkligt mandat i ryggen. Ska de då kunna stängas ute? Eller måste SD behandlas på samma villkor som exempelvis Moderaterna eller Socialdemokraterna? 

Dilemmat har fått skolledare runt om i landet att två sina händer. Vad är acceptabelt? Var går egentligen gränsen? 

Den 15 april kom Skolverkets svar. Och beskedet var otvetydigt: det finns inga gränser alls.

Släpper en skola in ett parti, måste man släppa in samtliga. Till och med uttryckliga förespråkare av hets mot folkgrupp är okej, enligt Skolverkets jurist Ulrika Lindmark:

”Man kan inte utestänga ett parti bara på dess politiska åsikter. Inte ens om det strider mot värdegrunden.”

Konsekvenserna har snabbt visat sig. Antingen låser rektorerna sina portar helt och vägrar tillträde för några partier överhuvudtaget. 

Eller också låter skolledarna all form av eget omdöme, ansvar och anständighet fara. Vad som hänt i Emmaboda är lika groteskt som illustrativt.

Där har rektor Bo Oscarsson på Vilhem Mobergsgymnasiet bjudit in nazisterna i Svenskarnas Parti, som det ökända Nationalsocialisk Front idag heter, till en diskussions- och debattdag på skolan. 

Onekligen ett ganska vågat drag av ett gymnasium uppkallat efter en av Sveriges främsta antinazister och diktaturmotståndare. Jag törs inte ens tänka på vad som skulle drabbat Oscarsson om den eldfängde liberalen Moberg fortfarande vore i livet.

Men nazisterna jublar förstås över detta gyllene tillfälle att sprida sin vidriga propaganda. På Svenskarnas Partis hemsida förkunnar vice partiledaren och ärrade NSF-veteranen Anders Ärleskog belåtet:

Skolorna är en väldigt viktig plattform för att sprida vårt budskap, inte minst eftersom det är ungdomen som är Sveriges framtid.

Enligt vad samma nazister uppger har de också välkomnats med öppna famnen av Staffansgymnasiet i Söderhamn. Dryga 60 år efter Auschwitz börjar tydligen Adolf Hitlers arvtagare bli rumsrena igen. (Att det officiella Sverige i samma veva beslutar att ge presstöd till de judefientliga högerextremisterna i Nationaldemokraterna gör sannerligen inte saken bättre!)

Att något är sjukt torde vara uppenbart. Skolverkets nya riktlinjer innebär i praktiken en ryggradslös kapitulation för demokratins fiender, ett tragiskt exempel på det fria samhällets oförmåga att hantera utmaningen mot dess ideal och grundvalar.

Sverigedemokraterna blir inte mer legitima för att de vunnit röster i val. Snarare gör detta faktum det än angelägnare att bekämpa dem – och i synnerhet upplysa unga människor om vilka otäcka idéer som är partiets drivkraft. 

Tolerans mot intoleransen leder däremot bara i en riktning. Mot avgrunden. 

Mer att läsa:
Christoph Andersson: ND är isolerade på sin högerkant  (Sydsvenskan 25/4).

Blekinges gröna öppna för SD

”I Miljöpartiet har vi inga centrala påbud om att hålla Sverigedemokraterna utanför… Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att själv ha en dialog med folkvalda SD-representanter.” 

Claes Jansson, gruppledare för MP i landstinget Blekinge och kommunpolitiker i Karlshamn, försvarar partikamraten Sofia Bothorps frieri till Sverigedemokraterna i Karlskrona (Sydöstran 29/4). 

SD och Karlskrona, en tragisk historia

Karlskrona är en mycket vacker och trivsam stad. Med en otrevlig baksida. Kommunens rykte har länge fläckats av främlingsfientlighet, rasism och högerextremism. Under 90-talet blev Karlskrona ökänt som centralort för den nazistiska rörelsen Nationalsocialistisk Front. Dessa ondskans och hatets företrädare är numera lyckligtvis ute ur bilden.

Men istället har den kostymklädda, mer städade och jämförelsevis verserade ultrahögern framgångsrikt tagit över utrymmet. Karlskrona är idag ett av Sverigedemokraternas starkaste fästen. Efter valet 2006 blev partiet kommunens tredje största, fick åtta mandat i fullmäktige och nyckelrollen som vågmästare. 

Tyvärr har inga av de etablerade, anständiga partierna visat sig mogna att hantera situationen. Inte heller finns någon framträdande lokalpolitiker som med kraft, konsekvens och övertygelse tagit striden mot den organiserade intoleransen. Möjligtvis med undantag av regionrådet och fullmäktigeledamoten Mats Johansson (S). Han är dock långt från Björn Fries’ kaliber, det tidigare S-kommunalrådet i Karlskrona som på 90-talet beslutsamt gick på offensiven mot NSF.

Kort sagt spelar SD i stort sett mot öppet mål. 

Frågar man varför inte Karlskronas styrande reagerat starkare, brukar standardsvaret bli: ”vi måste undvika att göra SD till martyrer”. Vilket snarare klingar som en taskig ursäkt för att skyla över den egna oförmågan och tafattheten. Det är jobbigt att ”bråka”. Debatter som går bortom den sedvanliga kommunalpolitiska horisonten av vägar, avlopp och omsorgstaxor är besvärliga och ovana. Värderingsfrågor existerar knappt på kartan.

Karlskronamoderaternas nya gruppledare Camilla Brunsberg kallar till och med ideologi för ”floskler”. Och utan politisk kompass är det förstås inte lätt att navigera genom mörka vatten. 

Som lök på laxen råder massiv misstro mellan borgerligheten och Socialdemokraterna. Att skapa någon form av blocköverskridande majoritet för att hålla SD stången har varit omöjligt. En bräcklig minoritetskoalition bestående av M, FP, C, KD och MP har försökt hålla skutan flytande genom mandatperioden. Till priset av att SD blivit den ständiga jokern i leken.

Konsekvens: sandlåda, osäkerhet, strul. Gång efter annan. 

Hösten 2007 ville kommunstyrelsens ordförande KG Svenson (M) finna en lösning. Vilket var att ogenerat räcka ut högerhanden till SD och bjuda in dem i stugvärmen. Moderaternas förhandlingar med SD om aktivt parlamentariskt stöd avbröts emellertid tvärt. Från Stockholm och Fredrik Reinfeldt hade nämligen kommit en bestämd order: Lägg av! 

Nu är det förbluffande nog Miljöpartiets tur att fria till SD. I SVT:s Blekingenytt förklarar MP:s gruppledare Sofia Bothorp ikväll att hon inte är främmande för samtal och samarbete med SD efter valet i höst: 

”Vi kan ju inte frysa ut och stänga ute Sverigedemokraterna och de som vill vara med och påverka samhället i en riktning mot hållbarhet och ekonomisk hållbarhet.”

Men bara någon timme efter att inslaget sändes, tvingades Bothorp göra avbön. Åter är det particentralerna i Stockholm som fått rycka ut och rädda sina landsortsavdelningar från moraliskt haveri och intellektuellt självmord. I SvD:s nätupplaga slår MP:s partisekreterare Agneta Börjesson fast: 

”Det finns ingen som helst avsikt från Miljöpartiet i Karlskrona att samarbeta med Sverigedemokraterna.”

Alltihop är naturligtvis enbart pinsamt och förnedrande. Ånyo blottläggs det mönster av impotens, vanmakt och naivitet som högerextremismen bemöts med i staden. Inte konstigt att eländet biter sig kvar och frodas.

Som liberal blir man både ledsen och förbannad. På ren, oförblommerad svenska framstår faktiskt Karlskronapolitikerna som en skara vilsna klantarsel, i akut behov av förmyndare att hålla i handen.

Uppdatering:
Läs Hans Bülows ledare i Sydöstran, Öppen dörr för SD (29/4). Han kritiserar där även att moderaten KG Svenson nu vill ta hjälp av SD för att sälja kommunens Verkö hamn till Stena Line. 

Arken har seglat upp igen

Håll i er! Ett gäng kristna upptäckare har klättrat omkring på berget Ararat. Och vad hittade de väl där? Om inte Noaks ark.

Eller snarare resterna av Bibelns mest berömda farkost. En dokumentärfilmare i teamet förkunnar glatt till världspressen:

”Det är inte hundraprocentigt säkert att det är Noaks ark, men vi tror att det är 99,9 procent säkert.”

Intressant. Återstår så bara att leta reda på Den heliga graal, Babels torn och vägen till Edens lustgård. Sen kan vi fira med att korka upp de där vinflaskorna som Jesus förvandlade till vatten och gick på. Eller hur det nu var…

Odell, Sahlin och chokladen

”Det är ren Tobleronepolitik. Man tar det på kortet och skickar fakturan till svenska folket.”

Så löd KD-ministern Mats Odells förkastelsedom över den rödgröna oppositionens förslag om att ge 12 miljarder kronor till kommuner och landsting. Odell (eller troligare någon anställd PR-kille) tyckte väl sig hittat på en vass och fyndig oneliner, som skulle tränga igenom mediabruset. 

Det gjorde den. Men knappast på ett sätt som Odell tänkt sig. Den ofina anspelningen på Mona Sahlins gamla skandalsynder blev en rejäl bumerang. Nu haglar kritiken: lågvattenmärke, slag under bältet, bottennapp, brutalisering av valdebatten. Till och med de egna Allianskompisarna ser besvärade ut. 

 Tobleronen verkar bli dyrköpt även för Mats Odell. Han framstår ju inte direkt som grabben med choklad i, om man säger så.

Kosta Boda mot ljusare tider

Igår hade jag ett kulturreportage om glaskonst i tidningen Östra Småland. Finns att läsa på www.ostran.se eller här: 

Det våras i Glasriket. Efter en bister vinter öppnar Kosta Boda dörrarna för nya utställningar av både yngre och äldre förmågor. Östran har tagit pulsen på säsongens glaskonst. Häng med!

Inne i hyttan på Kosta, i en lokal endast nödtorftigt avskild från blåsarna och deras ugnar, dansar Kjell Engmans sprudlande skapelser till tonerna av regnbågens hela register. Dancing on the Rainbow är också titeln på denna föreställning av veteranen Engmans omisskännliga märke.

Svängiga glasgitarrer och fioler, fantasieggande figurer som tar ut virvlande steg, en lustfylld explosion i färg och form.

– Glas är musik för mig. Föremålen är mina artister. Här försöker jag återskapa en anda som jag har inombords. Jag ville ha utställningen i glasfabrikens miljö. Man ser det färdiga glaset och får närheten till hur det görs. Kontrasten ger en helhet, säger Kjell Engman.

Dina verk har ofta en glädjefylld laddning. Vad driver dig?

– Att jag tycker det är kul! Kan man sedan locka fram ett litet smajl även hos betraktaren är det ju fantastiskt.

I den angränsande utställningshallen pågår en resa, In transit av Bertil Vallien. Också han är en av hyttans sedan länge inarbetade namn inom glaskonst och formgivning. Med sina suggestiva glasbåtar, gjutna i sand, avser han att skicka ut oss på en färd i både ”horisontell och vertikal” riktning.

– Jag vill förmedla en känsla och ett budskap som inte bara är dekorativt, förklarar Bertil Vallien.

Du återkommer ständigt till båtarna. Vad är grejen?

– För mig är båtformen som duken för en målare. Det finns en utsatthet i båten, den är ett slags sätt att vara. Fyller man båten med en historia blir den en förbindelse mellan jorden och andra liv, andra världar, yttre och inre.

Från konstglas till bruksglas, om än av det exklusivare slaget. Åsa Jungnelius representerar den nya generationen på Kosta. Hon är född i mitten av 70-talet och knöts till bruket för tre år sedan. Hennes Sugar Dandy är en uppsättning champagneglas, tallrikar och vaser vars estetik andas smart och lekfull dekandens.

– Detta är det mest funktionella jag gjort för Kosta Boda. Kollektionen handlar mer om mode och stil, än om vett och etikett. Jag vill att det ska vara opretantiös lyx. Som att leva det goda livet utan snobbism, säger hon.

Kollektionens titel är onekligen talande. Vad har inspirerat dig med dandykaraktären?

– Dandyn är ett socialt monster, en lite jobbig figur som håller hov i vilket sällskap han än hamnar. Det är en person som går utanför könsnormen och tar ut svängarna.

Åsa Jungnelius är inte rädd för att utmana, tvärtom. Hon har kallats glasfeminist och arbetar gärna med klassiska stereotyper som utgångspunkt. Dessa ting ur hennes rent konstnärliga produktion ges prov på i utställningen Imagination vid Kostas ”systerhytta” Åfors.

Massor av stora läppstift fyller ett rum som mest liknar en skruvad beautyshop. Men de till synes typiskt kvinnliga makeup-redskapen är bedrägliga. Ty har inte läppstiften också något fallosaktigt över sig? Ungefär som missiler.

Det feminina och maskulina flyter ihop, vilket givetvis är meningen. Åsa Jungnelius konstnärskap är idémässigt ett gränsöverskridande befrielseprojekt, som syftar till att bryta ned könmaktsordningens traditionella föreställningsvärld.

– Jag är kvinna, men också man. Jag vill varken identifiera mig med det ena eller det andra. Det viktiga är att vi ser varandra bara som människor. Det är dit jag vill nå.

Glas med attityd och djärvhet bjuder oss även Ludvig Löfgren. Liksom Åsa Jungnelius räknas han till Kosta Bodas yngre framtidshopp. Bakom samlingsbeckningen We are the world på hans utställning i Åfors, döljer sig urnor av megaformat, olika sorters djur och färgskimrande, dekorerade dödskallar.

– Dödskallen är en intressant och stark symbol. Den har följt människan sedan urminnes tider. Jag blandar gärna referenser till konsthistorien och till populärkultur som rockmusik och skräckfilm, säger Ludvig Löfgren.

Att han gillar skräck förstår man snabbt. Hans vita glaskaniner med stora silverögon inger en subtil, men mycket påtaligt krypande obehagskänsla. Ludvig Löfgren ser nöjd ut:

– Kaninen är ju förknippad med gullighet. Men om man vrider upp volymen ett snäpp, förvränger den lite… Jag tycker djur är spännande att arbeta med. Inte som djurarter i sig. Utan som ett sätt att ge uttryck för en känsla.

Men varför lockades du till just glaset?

– Glas är ett bråkigt material, det aldrig slutar att överraska. Glas kräver envishet och metodiskhet. Man kan inte tveka. Det är inte som lera. Man måste alltid sätta det man gör i stunden.

Ekonomiskt har Kosta Boda genomgått en bekymmersam period med sviktande lönsamhet. Nu börjar emellertid siffrorna arta sig igen. Med Ludvig Löfgren och Åsa Jungnelius tycks även den konstnärliga successionen säkrad. Konstnären och formgivaren Ulrica Hydman Vallien, som arbetat på glasbruket sedan 1972, säger:

– Vi är tuffa och överlever. Det ljusnar! Vi har fått två nya fantastiska förmågor. Vårt hem är i goda händer.

Trista tider för Republikanerna

P1:s utmärkta veckomagasin Godmorgon, världen hade igår ett inslag om Glenn Beck. Lägg namnet på minnet. Här har vi nämligen en röst att räkna med i amerikansk politik. Tyvärr. Med sin radioshow The Glenn Beck Program når han miljoner lyssnare över hela USA. Han har även ett eget TV-program på Fox News Channel. 

Glenn Beck är en vulgär högerpopulist i samma division som Rush Limbaugh och Pat Buchanan. Han företräder en blandning av urartad, reaktionär konservatism och simplifierad nyliberalism – toppat med rikliga doser av traditionell amerikansk paranoia och konspirationsmentalitet. 

Etablissemanget i Washington är genomruttet. Illasinnande krafter hotar att förvandla USA:s konstitution till ett värdelöst papper. Staten är ondskans redskap. President Barack Obama är kommunist i allians med Belsebub. Friheten för Amerikans befolkning är snart ett minne blott.

Ungefär så lyder Glenn Becks budskap i ett nötskal. Det är svårt att tro för vanliga sansade européer, men många jänkare tar faktiskt Beck på allvar och tycker att han är en formidabel ”sanningssägare” om tillståndet i nationen. Inom Tea Party-rörelsen dyrkas han likt en hjälte. Det talas om Glenn Beck och Sarah Palin som ett republikanskt dream team inför nästa presidentval. 

Ett sådant radarpar lär nu knappast bli nominerade, ens om de försökte. Men att Beck och Palin är inflytelserika figurer, som substantiellt påverkar det republikanska partiets kurs och stämningsläge, råder ingen större tvekan om. Utvecklingen inom ”The Grand Old Party” inger oro. Går det riktigt illa kan partiet vara på väg att definiera ut sig själv som en seriös och konstruktiv politisk kraft. 

Den moderata linje som företräddes av Richard Nixon, Gerald Ford, George Bush (d.ä.), Bob Dole och John McCain tycks behöva hjälp av en respirator för att överleva. Det politiska klimatet i USA är polariserat, hätskt och destruktivt – situationen påminner om det mörka decennieskiftet mellan 60- och 70-talet. Då var det Demokraterna som lamslogs av demagoger, extremister och splittrare. 2010 ser vi historien upprepas inom deras motståndarläger. 

Republikanerna har ett stolt arv som ”the Party of Lincon”. Idag verkar det alltmer blivit ett parti av stollar. Sorgligt. 

Tänkvärt för trendskänsliga

”I wonder how far Moses would have gone, if he had taken a poll in Egypt”.

Harry Truman, amerikansk president 1945-1953. 

Ideologilös moderat populism

Igår krönikerade jag i Sydöstran om Karlskronamoderaternas handlingsprogram för nästa mandatperiod. 

Finns att läsa på www.sydostran.se eller här nedan:

Ideologierna är döda! Det förkunnade statsvetaren och publicisten Herbert Tingsten i mitten av 60-talet. Bland västvärldens mogna demokratier hade de principiella motsättningarna mellan konservatism, liberalism och socialism klingat av.

Striden på den politiska arenan var bara en sorts tävlan i reklamförsäljning mellan partierna.

Tingstens tes skapade naturligtvis het debatt. En av Tingstens mest vältaliga kritiker var den unge idépolitiske reformisten Olof Palme. Vem hade rätt?

Tveklöst Tingsten. I alla fall om man ska döma efter Moderaternas handlingsprogram för Karlskrona 2010-2014. Det är ett förbluffande platt dokument, som alla trendkänsliga politiker – oavsett parti – med ett insmickrande bilhandlarleende skulle kunna vifta med.

Den som till äventyrs finner det viktigt att veta från vilka ideologiska värderingar Moderaterna tagit ut kursen, lämnas tomhänt. Istället får väljaren hålla till godo med en hög allmängiltiga floskler.

Moderaterna vill ”skapa möjligheter att möta framtidens utmaningar”. De tror på ”människors drivkraft, kreativitet och förmåga att vilja vara med och ta ansvar”. De önskar ett Karlskrona där ”alla känner framtidstro, självtillit och delaktighet”. De tycker att ”det ska vara tryggt att leva i Karlskrona”.

Räck upp en hand, ni som är emot!

Rent sakpolitiskt slås betraktaren främst av att Moderaterna helt övergett sin gamla skattepopulism. Tiden när partiet gick till val på att sänka kommunalskatten med fem kronor (!) förefaller oändligt långt borta. Nu är det grön populism som gäller för nästan hela slanten.

Det ordas ivrigt om klimat och miljö, närproducerad och ekologisk mat, cykelbanor och grön teknik. Har självaste Per Gahrton anlitats som spökskrivare?

Miljöpartiet är ju i ropet som aldrig förr, Maria Wetterstrand är mediernas älskling för dagen. Försöker Moderaterna lansera sin nya gruppledare Camilla Brunsberg som en lokal variant av henne? Inte orimligt för ett parti som uppenbarligen fokuserar på att maximera väljare efter modets vindar.

Men det blir också ett parti som kan segla iväg till vilka destinationer som helst. ”Nya Arbetarpartiet” igår. ”Nya Miljöpartiet” idag. Vad blir det imorgon? Hålls inte ideologin levande är alla riktningar lika tänkbara. Vem vågar lägga ansvaret för samhällets styre i händerna på sådana politiska kameleonter?

Vanära över Samaranch

Juan Antonio Samaranch har avlidit. Man ska tala väl om en död mans minne, brukar det heta. Men jag kan inte med bästa vilja i världen påstå mig sörja honom.

Samaranch var en korrumperad, skamlös fascist som drog IOK och OS-idealen i smutsen. En simpel dräng åt Spaniens ökände diktator Franco, som med benägen hjälp av det totalitära Sovjetblocket lyckades göra ny karriär som maktfullkomlig kejsare inom den internationella idrottsrörelsen. 

Hans sista beslut som IOK-ordförande var också stilenligt: att skänka 2008 års Olympiska spel till tyranniet i Kina, totalitära bröder emellan. 

Även som ateist kan jag ibland inte låta bli att hoppas på existensen av en högre rättvisa. Detta är ett sådant tillfälle. Må därför Juan Antonio Samaranch nu äntligen tvingas betala det pris för sina synder, som han aldrig fick göra i jordelivet.

Och må vanära prägla hans eftermäle. 

Mer att läsa:
Fascisten som blev olympisk gud