Befria filmen från ideologins bojor

Skrivit i Corren 29/4:

En av kulturpolitikens tyngsta makthavare lämnar sin post. Anna Serner, vd för Svenska Filminstitutet sedan 2011, meddelade tidigare i veckan att hon avgår. Det är ett rimligt beslut. För att inte säga välkommet, om man ska vara ofin men uppriktig. 

Svensk film befinner sig i djup kris med en förödande pandemi som gjort ont värre efter redan vikande publiksiffror. Trots att över 60 nya inhemska filmer producerades under 2019, året innan coronaviruset slog till och tömde salongerna, blev det kalla handen från besökarna. Biografägareförbundet larmade om skakande usla siffror, marknadsandelen för svensk film sjönk till sin lägsta nivå på flera decennier. 

Detta kan naturligtvis inte enbart Anna Serner lastas för. Men det är likafullt tydligt att rent bord behövs i hennes insuttna vd-rum, om den svenska filmen ska beredas sportsliga möjligheter till en kreativ omstart och det förtroende som brustit återskapas. Vad har Serners påbjudna vision för filmen varit? Inte främst som en konstnärlig och underhållande uttrycksform i egen rätt. 

Anna Serners hjärta har snarast klappat för filmen som ett verktyg att nå en rad ideologiska mål. Hon har pläderat för filmens viktiga roll i att bekämpa fördomar, motverka extremism och främlingsfientlighet, vara normkritisk och säkra en mångfald av berättelser om Sverige där identitetspolitisk representation understryks avseende sexuell läggning, kön, geografi, etnicitet, funktionsvariation, etc. I synnerhet har Serner slagits hårt för att öka genusmedvetenheten inom filmbranschen. Angeläget? Javisst. 

Det är också ett farligt, problematiskt förhållningssätt som reducerar och trivialiserar konstens existensberättigande, förvägrar den ett exklusivt värde i sig, och göder en politiskt svassande anpassning till makthavarna som för stunden behärskar statens skansar och kontrollerar bidragskranarna. Film är dyrt att producera och man biter som bekant ogärna den födande handen. 

Nästa mandatperiod kan en regeringskonstellation med Sverigedemokraterna som domptör sitta vid maktens köttgrytor. Jimmie Åkessons parti har inte gjort någon hemlighet av att vilja vrida kulturlivet i propagandistisk nationalkonservativ riktning. Svenska Filminstitutets styrelse utses av regeringen, så tänk er själva vilka direktiv som då riskerar att utfärdas om olyckan är framme… 

Anna Serners visioner må varit ömmande. Men de har grundats på en fyrkantigt instrumentell filmsyn som korrumperar både konsten och dess utövare, och inte gör publiken särskilt gladare heller. En ny vd som helhjärtat älskar film och värnar kvalitetsbegreppet utan politiska sidoblickar vore nu verkligen på sin plats.

Ett folkmord är ett folkmord

Skrivit i Corren 28/4:

Den 22 augusti 1939, strax innan den tyska armén anföll Polen, gav Adolf Hitler sina generaler order om att hänsynslöst skjuta polska män, kvinnor och barn: ”Endast så kommer vi att vinna det livsrum vi behöver. När allt kommer omkring, vem talar idag om armenierna?”

1915, medan första världskriget rasade, hade det ottomanska imperiets styrande ungturkar gripit tillfället att utplåna den mångtusenåriga armeniska kulturen inom sultanatets gränser. Omkring 1,5 miljoner kristna armenier och andra minoriteter mördades. Blodbadet möttes med förbluffande ointresse i övriga världen. 

Vilket alltså Hitler tacksamt noterade. Att ingen brydde sig om armeniernas öde uppmuntrade nazisterna till organiserandet av folkmordet på Europas judar, Förintelsen, och andra bestialiska förbrytelser mot mänskligheten. 

Det ottomanska imperiet må tillhöra förflutenheten, men dess moraliska skuld till Armenien ligger fortfarande oinlöst i efterföljarnationen Turkiets händer. Ännu i denna dag vägrar regimen i Ankara att godta att folkmordet på armenierna var ett folkmord, eftersom det inte passar den turkiska statens nationella födelsemyt.

Turkiets halsstarriga förnekande är ett hån mot offren och deras minne, och ett ständigt öppet sår hos släktingarna till alla dessa mördade människor, trots att över hundra år passerat. Så länge detta förgiftade arv kvarstår kan inte historiens blad vändas och ingen försoning ske. 

Det är således nödvändigt att sätta press på Turkiet, vilket USA:s president Joe Biden nyligen berömvärt gjorde genom att erkänna folkmordet som ett folkmord. Den auktoritäre turkiske härskaren Erdogan flög demonstrativt i taket. Turkiet hotar att lämna Natos militära samarbete som följd av Bidens klarspråk. 

Snacka om känslig fråga. Just därför bör det snackas. Högt och tydligt. Den turkiska regimens enträgna försök att få andra länder att räddhågset falla undan och knipa käft om sanningen ska inte accepteras. 

Men vad gör Sverige? Statsminister Stefan Löfven duckar i buskarna och utrikesminister Ann Linde har twittrat om ”massövergreppen 1915” för att slippa uppröra Erdogan med att använda det stigmatiserande begreppet folkmord. ”Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn”, sa Olof Palme en gång. 

Det gjorde också Socialdemokraterna 2010, när de rödgröna i svenska riksdagen drev fram ett erkännande av folkmordet. Skamligt nog valde dock Alliansministären att nonchalera beslutet. Nu har det tydligen blivit Löfvenregeringens tur – samma regering som vill förbjuda förnekelsen av Förintelsen! – att spela med i Turkiets förnekelse. Hyckleriet, sveket, fegheten, är motbjudande. 

Underhållsskulden växer för vägnätet

Skrivit i Corren 27/4:

Många vägar i Östergötland, som staten ansvarar för, mår knappast så bra som man skulle önska. Gå in på sajten varavagar.se och kolla själva hur det ser ut kring exempelvis Linköping, Ödeshög eller Motala.

Vägsträckorna är pedagogiskt färgade enligt rangskalan mörkt rött (mycket dåligt skick), rött (dåligt skick), gult (tillfredsställande), grönt (bra skick), mörkt grönt (mycket bra skick). 

Man kan väl lite försiktigt säga att röda nyanser inte saknas. Bakom sajten står branschorganisationen Transportföretagen, som vill väcka opinion för att mer resurser måste anslås till att avhjälpa bristerna. 

Idag är mer än var tionde statlig väg i Sverige – 12,7 procent av detta vägnäts totalt 98 500 kilometer – i ett direkt usel kondition. Gapet mellan nuvarande behov och anslag motsvarar enligt Transportföretagens beräkningar en underhållsskuld på 19,7 miljarder kronor. Den skulden väntas att drygt fördubblas till 42 miljarder kronor 2030, om staten fortsätter att missköta sina åtaganden. 

Vägnätets fortlöpande förfall är en kapitalförstöring av väldiga mått som allvarligt hotar trafiksäkerheten, hämmar den försörjande sektorns konkurrenskraft (9 av 10 transporter sker via väg!) och ökar klyftorna mellan stad och landsbygd. 

Förra veckan presenterade regeringen sin infrastrukturproposition för perioden 2022-33, ett paket värt 876 miljarder kronor. Inom denna ekonomiska ram tillförs vägunderhållet 33 miljarder kronor. Det förstås bra, men inte så bra att det täcker vad som egentligen skulle behöva göras åt alla gamla synder som staten samlat på sig. 

Ett oroande inslag i sammanhanget är att regeringen tjurskalligt framhärdar med att de kontroversiella höghastighetsbanorna måste byggas, trots att de är lika dyra som olönsamma. Kostnaden är satt till cirka 300 miljarder kronor. Som ofta är brukligt i stora offentliga byggprojekt lär dock slutsumman bli avsevärt högre.

Trafikverket kalkylerar i dagsläget med att varje investerad snabbtågskrona blott ger 40 öre tillbaka, vilket ändå är väldigt optimistiskt räknat enligt professor Maria Börjesson på Statens väg- och transportforskningsinstitut. 

Stockholms Handelskammare varnade samtidigt i helgen för att ett 80-tal planerade satsningar på nya vägar och vanliga järnvägar kan tvingas få stryka på foten, eftersom regeringens infrastrukturpengar inte räcker. Frågan är given: varför ska då hundratals miljarder brännas till föga nytta på dessa hopplösa höghastighetsbanor? 

Projektet är en ekonomisk gökunge som tränger undan resurser till angelägna investeringar, icke minst nödvändigheten av att ordentligt rusta upp det sönderfallande svenska vägnätet.

Eiffeltornet är allt och ingenting

Skrivit i Corren 24/4:

Som bekant uppfördes Eiffeltornet till världsutställningen Exposition Universelle i Paris 1889, vilken påpassligt öppnade portarna ett sekel jämt efter den franska revolutionen. Jag vet inte riktigt när det där med världsutställningar kom ur mode. Eller om de över huvud taget fortfarande finns. Har ni hört talas om någon på sista tiden?

Men då, förr alltså, var världsutställningar rejäla kioskvältare. Ett slags OS i teknologiskt och arkitektoniskt skryt. Naturligtvis blev det Storbritannien, den industriella revolutionens hemland, som 1851 arrangerade den första i ordningen. Besökarna begapade det för ändamålet byggda Kristallpalatset i Londons Hyde Park (palatset flyttades senare till Sydenham Hill och skattade tyvärr åt förgängelsen i en brand 1936).

Men 1887 började fransmännen arbeta på något som var menat att bräcka allt. Gustave Eiffel, en brobyggare från senapsmetropolen Dijon, hade vid ritbordet konstruerat vad han hävdade skulle bli ”ett slående bevis för de framsteg som skapas genom ingenjörskonsten under detta århundrade”.

På Champ de Mars satte man ihop tolv tusen järnbalkar med 2,5 miljoner nitar till en kostnad av 7,8 miljoner franc. Tornet blev som planerat färdigt till den stora utställningen, då hänförda besökare kunde promenera trehundra meter upp i luften via 1665 trappsteg. (Eller om det är 1652 trappsteg. Uppgifterna varierar i mina källor, jag lovar att som undersökande journalist räkna själv vid nästa Parisresa och ber att få återkomma med definitivt besked i saken).

Dock fanns det en icke obetydlig opinion bland parisarna som vägrade låta sig begeistras. De tyckte att järntornet vulgariserade stadsbilden. I samband med byggstarten publicerades ett eldfängt upprop i tidningen Les Temps – undertecknat av en lång rad kända kulturpersonligheter som Guy de Maupassant, Sully Prudhomme och Alexander Dumas den yngre – där det proklamerades:

”Vi författare, skulptörer, arkitekter, målare, passionerade älskare av Paris ännu intakta skönhet, protesterar i den missaktade franska konstens namn, med alla våra krafter, med all vår indignation, mot uppförandet av ett onödigt och monstruöst torn i vår huvudstads hjärta. Ska staden Paris framåt associeras med en maskinkonstruktörs barocka och merkantila fantasier, förlora sin ära och ohjälpligt förfulas?”

Varvid myndigheterna lugnande lät meddela att hela rasket skulle monteras ner om några år. Så skedde förstås inte, bland annat till Guy de Maupassants envisa förargelse. Han tog för vana att äta lunch på en restaurang i Eiffeltornet, den enda plats i Paris från vilken han slapp se det! Fiffigt, ty tornet är verkligen svårt att undfly visuellt på annat sätt om man befinner sig i Paris.

Det är ständigt närvarande, detta moderna Babels torn från den romantiska maskinåldern, ett av de mest berömda landmärkena i världen som skapas av människohand, den nu så intimt förknippade symbolen för Paris att det är hart när omöjligt att tänka sig staden utan dess spektakulära järnmonument.  

Ingen vid sunda kroppsvätskor skulle väl idag påstå att Eiffeltornet ohjälpligt förfular Paris. Men visst kan man ge gnällspikarna från 1880-talet rätt i att det egentligen är onödigt. Roland Barthes, den franske filosofen och litteraturforskaren, skrev 1964 en förtjusande liten essä, kort och gott kallad Eiffeltornet som förlaget Faethon ifjol gav ut på svenska (applåd för den kulturgärningen).

Barthes konstaterar Eiffeltornets faktiska onyttighet, dess avsaknad av något bestämt och konkret syfte. I grunden ”är tornet ingenting, det fullbordar ett slags monumentets nollpunkt, det är inte del i någonting heligt, inte heller i konsten, man kan inte besöka Tornet som ett museum: det finns inte någonting att se i Tornet”.

Vad lockar då alla dessa skaror besökare år efter år? Utsikten? Vad det handlar om, enligt Barthes, är att få delta i Eiffeltornets ”dröm (och däri ligger dess originalitet) som kristalliserar så mycket mer än egentligt objekt”. Eiffeltornets magnifika kvalitet är som projektionsyta för den mänskliga fantasins mångfald. ”Tornet är allt som människan förlägger där och det är oändligt”, menar Roland Barthes.

Hans analys anknyter till vad den portugisiske författaren Fernando Pessoa skrev om varför konst är vacker: ”Därför att den är värdelös”. Den har ingen praktisk användbarhet, den gör ingen instrumentell nytta, har inget reellt mål, den är strängt taget inte nödvändig. Vi måste inte ha konst, kultur eller något Eiffeltorn för att överleva som biologiska varelser. Fast vilket liv hade det varit? Just det får konsten i sig att bli så värdefull.

För övrigt lär en dam vid Eiffeltornets invigning 1889 konfronterat Gustave Eiffel, pekat på hans bygge och frågat ingenjören vad i herrans namn den väldiga konstruktionen skulle föreställa. Eiffel blev först en smula förvånad. Han fann sig dock snabbt och svarade: ”Men det ser ni väl? Det föreställer ett A. Som i Amour!”. Klart att myndigheterna i kärlekens huvudstad inte kunde montera bort tornet efter den auktoritativa tolkningen.

Åter till Brideshead, Hogwarts och de döda poeterna

Skrivit i Corren 23/4:

Den yngre generationen ger hopp. Hashtaggen att hålla koll på är #darkacademia, som internationellt trendar hett på nätets medieplattformar – Instagram, Tumblr och i synnerhet TikTok. 

”Dark Academia” är en växande subkultur som hämtar inspiration från Harry Potter-böckernas Hogwarts, Donna Tartts Den hemliga historien, Evelyn Waughs Brideshead Revisited, Oscar Wildes Dorian Grays porträtt och filmen Döda poeters sällskap.

Det vurmas för gamla anglosaxiska universitetsmiljöer, gotisk arkitektur med slingrande murgröna, bildning, klassisk musik och litteratur, tweedkavajer, antikens Grekland och Rom, stilideal från 1800- och tidigt 1900-tal. Plötsligt har humaniora blivit inne, det belästa och kultiverade möter en gryende renässans. Hur ska vi förstå denna, synbarligen otippade, rörelse bland inte så få ungdomar världen över? 

Man kan naturligtvis avfärda ”Dark Academia” som ett flyktigt övergående fenomen av nördigt snobberi och apart konservativt poserande, triggat av coronapandemins påtvingade sociala isolering och tristess. Men det bör kanske hellre ses som ett seriöst känt behov av att återuppväcka romantikens credo: att göra livet helt levande igen. 

Att bejaka av skönheten, mystiken, passionen – att loda djupare i den mänskliga erfarenhetsbanken av dikt, konst och kultur för att nå högre och subtilare höjder, att finna samklangen mellan den yttre och den inre rymden, det ljusa och det mörka, och därmed kunna njuta tillvarons möjliga äventyr fullt ut. 

”De döda poeterna” bar på ett löfte om en vägkarta dit, men som dagens teknokratiska, fyrkantigt nyttofixerade och av kortsiktig ekonomism präglade samhälle inte längre begriper meningen med. Resultatet har blivit vad många, som ändå kommit i kontakt med den klassiska bildnings- och lärdomsskatten, uppfattar som en outhärdlig medioker samtid.

”Dark Academia” är i grunden en revolt mot modernismens själlöshet och ytliga rationalism, den ångestskapande förfulningen av det offentliga rummet, skolans förfall, universitetsväsendets nivellering till nyttomaximerande utbildningsfabriker och nedvärderingen av den västerländska kulturtraditionen. 

Det är ingen rörelse som är snävt politisk eller teoretiskt distanserande ideologisk. ”Dark Academia” ska istället tolkas som en uppdämd mänsklig längtan efter en mer skimrande, poetisk, lustfylld värld. Det är humanioran, romantiken och estetiken som kräver att ta rättmätig plats. Äntligen!

Svensk vår på Långö

Ska förnekandet av Förintelsen förbjudas?

Skrivit i Corren 21/4:

Vid krigsslutet 1945 kunde många judar som överlevt Förintelsens helvetiska fasor räddas till Sverige. Bland annat tog Norrköping emot stora skaror som anlände med bussar, sjuktåg och lasarettfartyg. Här i Östergötland kunde de börja livet på nytt, det liv som nazibödlarna varit beslutna att ta ifrån dem. 

Förintelsen, det industriella folkmordet på Europas judar, visar vilka ohyggliga konsekvenser det kan få om vi låter intoleransen och oförsonligheten, främlingsfientligheten och rasismen, förgifta vårt samhälle. Bleknar minnet, växer faran för en upprepning.

Judehatet försvann inte med Hitlerväldets undergång. Antisemitismen frodas fortfarande i såväl Sverige som i övriga världen och utmanar nu som då de civilisatoriska grundvalarna. Ett uttryck för detta är förnekandet av att massmordet på 6 miljoner judar alls ägt rum. 

Denna absurda konspirationsteori lanserades innan andra världskriget var över och har i våra dagar förts vidare av ökända ”historierevisionister” som Ernst Zündel, Robert Faurisson och David Irving. Argumentationen är inte sällan förrädiskt skickligt upplagd. 

Pseudovetenskapliga resonemang blandas med ett myller av detaljerade faktapåståenden och källhänvisningar i floder. Syftet är att åter göra antisemitismen rumsren och rehabilitera nazismen som politisk ideologi. 

I länder som Tyskland, Österrike och Frankrike är förnekandet av Förintelsen förbjudet i lag. Justitieminister Morgan Johansson (S) har föreslagit att Sverige bör följa exemplet. Ska vi det? 

I en tid när den auktoritära nationalismen andas morgonluft igen och högerpopulistiska nätkrigare – inte utan betydande framgång – löper amok på sociala mediekanaler finns skäl att överväga saken. Snart är också de sista överlevande judarna från Hitlers dödsläger borta som personligen kan vittna om det ofattbara. Det ger ökade möjligheter för Förintelseförnekarna att vinna mark. 

Det får vi aldrig tillåta dem att göra. Men är en särskild lagstiftning rätta vägen? Ingen förbrytelse i världshistorien är så massivt väldokumenterad och belagd som Förintelsen. Det är allas vår skyldighet att inte glömma, att slå vakt om sanningen, lära läxan och agera mot judehatets kolportörer. Hur bra gör vi det idag? 

Hets mot folkgrupp är redan förbjudet. Ändå lever Sveriges judar under tilltagande utsatthet. I Norrköping har synagogan gång på gång blivit måltavla för attacker, senast för en knapp månad sedan, och församlingens medlemmar har berättat om en vardag i ständig fruktan för sin egen säkerhet. Den obehagliga, men nödvändiga frågan måste ställas och konfronteras: är Östergötland längre platsen att bygga ett gott liv om man är jude?

Avveckla Motalas kommunala bolag

Skrivit i Corren 20/4:

Åter illustreras det problematiska med den offentliga sektorns företagande. Som Corren rapporterat har de styrande i Motala anlitat en konsultfirma till en saftig kostnad i ett av sina kommunala bolag för att utreda hur kommunen ska kunna göra en bolagskoncern av sin flora av affärsdrivande verksamheter. 

Upplägget möter hård kritik från oppositionens Peter Karlberg (V) och Elias Halldén (MP). Genom att låta konsultredningen ske via det kommunala bolaget Sjöstaden Motala Fastighetsutveckling AB har öppenheten blivit lidande, menar de. Bara ett litet antal politiker har varit delaktiga i processen, informationen har varit otillräcklig, insynen för press och allmänhet har försvårats. 

Kommunalrådet Annelie Almérus (M) ser dock ingenting konstigt i hanteringen. Eftersom utredningen skett i ett politiskt styrt bolag finns möjligheter till insyn och allt kommer att lyftas upp i ljuset (Corren 18/4). Oppositionen lär väl knappast låta sig nöja med att blott ta hennes ord som garanti för den saken. 

Kommunala bolag är en marknadsekonomiskt skadlig och demokratiskt osund hybrid mellan förvaltning, företagande och partipolitiskt maktutövande. Tendenser till ljusskygghet och annat otyg är närmast inbyggt i konstruktionen, som Riksrevisionens tidigare chef Inga-Britt Ahlenius påpekat. Hon har länge haft ett ont öga till kommunernas bolagiseringsiver och allt vad det riskerar att medföra i form av bristfällig styrning, kontroll och ansvarsutkrävande.

Nyligen konstaterade korruptionsexperten Claes Sandgren i en obekväm artikel på DN Debatt (4/2) att bolagiseringen av den offentliga förvaltningen har ”skapat ökade förutsättningar för maktmissbruk” och hänvisade till mutskandalerna i Göteborg som avskräckande typexempel. 

Politikerna som ”satt i styrelserna för de kommunala bolagen hade ägaransvaret och skulle se till bolagens bästa. Men de var också fullmäktige- kommunstyrelse- och nämndledamöter och skulle som sådana granska sig själva. Intressekonflikten var uppenbar, insynen försämrades och ansvarsutkrävandet tunnades ut eller till och med omintetgjordes”.

Offentlig och privat rättsordning hamnar i konflikt på ett mycket olyckligt sätt. ”När det uppstår korruption i en kommun, då är ett kommunalt bolag nästan alltid inblandat”, hävdar forskaren Andreas Bergh (fPlus 26/1) som är medförfattare till den granskande rapporten Kommunala bolag – i vems intresse?. 

Det rimligaste borde naturligtvis vara att istället helt avveckla den kommunala bolagsverksamheten i Motala. Det vore också en uppgift värdigare en moderat partiföreträdare som Annelie Almérus.

Konsten att skapa en gyllene epok

Skrivit i Corren 17/4:

En höstdag 1974 träffade ekonomen Arthur Laffer några medarbetare till den republikanske presidenten Gerald Ford på en restaurang i Washington. I syfte att förklara sin tes att minskade skatter faktiskt kunde öka intäkterna, tog Laffer fram pennan och ritade några streck på en servett.

Episoden har gått till den ekonomiska historien som födelsen av Lafferkurvan. Den är både enkel och elegant. Vid skattesatsen 0 procent blir naturligtvis också intäkterna noll, samma utfall ger 100 procent. Tricket är att hitta en optimal dynamisk nivå som minimerar skatteuttagets skador på den produktiva ekonomin och samtidigt maximerar statens intäkter.

Exakt var den gränsen ligger är omtvistat. Men Lafferkurvans grundläggande princip är det få numera som ifrågasätter. Arthur Laffer menade att arvet efter Roosevelts ”New Deal” och Lyndon Johnsons ”Great Society” medfört en högskattepolitik som genom sina effektivitetsförluster allvarligt hotade att hämma välståndsutvecklingen.

Det var kort sagt dags för Republikanerna att bryta trenden som bar Demokraternas signum och satsa på en sundare kurs. Vilket något trevande skedde under Ford, men sedan med rejälare tag när Ronald Reagan satt i Vita huset nästkommande decennium och hela världen fick lära sig vad ”supply-side economics” betydde.

Men Arthur Laffers idé var inte ny. Inte heller praktiserandet av den. Andrew W Mellon hade sjösatt teorin ett halvsekel tidigare, fast då med beteckningen ”scientific taxation”. Mellon var en förmögen bankir, industrialist och filantrop.

Under första världskriget hade demokraten Woodrow Wilson låtit statsmakten svälla över alla tidigare breddar. Den politiska klåfingrigheten drabbade ekonomin hårt med skatter, regleringar och kontroller. Få insåg lika klokt och framsynt vilka negativa konsekvenser detta innebar som Mellon.

Efter att republikanen Warren G Harding triumferat i valet 1920 med slagordet ”return to normalcy” utsågs Andrew W Mellon till finansminister. Han baserade sin uppfattning om skattepolitikens utformning på lika delar sunt förnuft som egen erfarenhet från näringslivet.

Skattenivåer påverkar affärsbeslut, investeringar och alla ekonomiska aktörernas beteenden. Lägre skatter gynnar rationaliteten i deras handlingar, vilket ökar det generella välståndet i samhället och gör att staten får mer – inte mindre – intäkter än med höga skatter.

De första stegen mot en avreglerad ekonomi enligt Mellons recept togs under Harding, men den populäre presidentens hälsa sviktade och han dog oväntat i augusti 1923. Vicepresidenten Calvin Coolidge tog vid, fast besluten att rulla tillbaka staten och skära ned på utgifterna. 

”Beskattningens historia visar att överdrivna pålagor inte betalas. De höga taxeringsnivåerna sätter oundvikligen press på den skattskyldige att dra sig tillbaka från produktiv verksamhet”, skrev Mellon i sin bok Taxation: The People’s Business. Den utkom valåret 1924, då Coolidge sökte väljarnas förtroende för en mandatperiod i egen rätt.

Kärnan i Mellons skattefilosofi återfinns i följande belysande rader: ”Varje människa med energi och initiativförmåga i det här landet kan få ut vad han vill av livet. Men när initiativen blir lamslagna av lagstiftning eller genom ett skattesystem som förnekar honom rätten att få en rimlig andel av sina inkomster, då kommer han inte längre att anstränga sig och landet berövas den energi varpå dess fortsatta storhet beror”.

Under valkampanjen höll Coolidge ett radiotal till amerikanska folket, där han dömde ut den gamla skattepolitikens ”despotiska pålagor” och förklarade att den viktigaste åtgärden nu var att frigöra individen: ”Det är vår uppfattning att folket äger staten, inte att staten ska äga folket”. 

Calvin Coolidge och Republikanerna vann en övertygande seger med 54 procent av rösterna. Skatterna kom att sänkas fyra gånger under Coolidges sex år i Vita huset. Den högsta marginalskatten reducerades från 50 till 25 procent. Enbart den stimulansen ökade intäkterna från 77 miljoner till 230 miljoner dollar. (När Harding tog över efter Wilson var den värsta marginalskatten ännu högre, under första världskriget hade den skruvats upp från 7 procent till 73!).

Det var låg- och medelinkomsttagarna som gynnades mest. 1928 betalade 98 procent av amerikanerna ingen inkomstskatt alls. Tala om ekonomisk frigörelse. Nationens BNP växte med 7 procent årligen mellan 1924-29. Industriproduktionen ökade med 70 procent. I slutet av 1920-talet motsvarade USA:s andel av den totala världsproduktionen otroliga 34 procent, en överlägsen distansering av alla andra konkurrerande industriländer.

Inkomsten per capita steg med 30 procent, reallönerna för vanliga medborgare ökade med 22 procent och arbetslösheten under Coolidgeåren snittade på 3,3 procent (1926 var arbetslöshetssiffran en enda procent – det du, Stefan Löfven!).

Coolidge och Mellon höll också ord med löftet att krympa staten (vilket deras sentida efterföljare Ronald Reagan inte förmådde, The Gippers insats var snarare hejda statens expansion). Mellan 1921-29 drogs den federala budgeten ner från 5,1 miljarder dollar till 3,3 miljarder. Den för epoken enorma statsskulden, ytterligare ett bittert arv efter Wilson och kriget, betades av från 22,3 miljarder dollar 1923 till 16,9 miljarder 1929.

Historikern Paul Johnson har kallat Coolidgeepokens USA för ”det sista Arkadien” och skriver: ”Vad tjugotalet visade var den relativa hastighet med vilken industriell produktivitet kunde förvandla lyxvaror till nödvändigheter och sprida dem ner i klasspyramiden” (Modern Times: A History of the World from the 1920s to the 1980s, 1983).

I boken High Tide of American Conservatism (2010) summerar Garland S Tucker 1920-talets framgångsrika republikanska politik så här: ”Ekonomiska fakta indikerar att välståndet verkligen var mer utbrett – och mer distribuerat – än någonsin tidigare i amerikansk historia. Miljoner amerikaner kunde för första gången skaffa eget hem, bil och arbetsbesparande apparater – många av medelklassens privilegier som dittills varit utanför deras räckvidd”. 

Börskraschen 1929 och Franklin D Roosevelts New Deal-program betydde dock att radarparet Coolidge och Mellon hamnade i vanrykte. Det var, och är, djupt orättvist. Raset på börsen hade Coolidge redan anat skulle komma, en naturlig reaktion på en fartfylld ekonomi som nådde överhettning. Men när den svarta onsdagen inträffade i oktober 1929 hade han lämnat presidentposten.

Tyvärr beslutade Coolidges efterträdare Herbert Hoover att möta situationen genom en kraftfull återreglering av ekonomin, istället för att hålla huvudet kallt och låta marknadskrafterna komma i jämnvikt igen. Roosevelt gasade vidare på Hoovers linje, fast ännu mer frenetiskt och med inspiration från det kommunistiska Sovjetunionens planekonomiska experiment.

Följden blev förödande, mänskligt som ekonomiskt, och krisen förvärrades till en långvarig depression. New Deal-programmet var bevisligen ett flagrant misslyckande, men märkligt nog kom den i eftervärldens ögon att länge hyllas och omhuldas. Roosevelt fick – i detta avseende – en gloria han knappast förtjänade och hans statsinterventionistiska politik blev dominerande i USA tills Reagan gjorde entré.

Vad hade hänt om Mellons och Coolidges ”scientific taxation” fortsatta att gälla? En sak torde vara bortom diskussion. Det är från dessa herrar vi ska lära, inte av deras antagonister. I alla fall om vi vill värna tillväxt, välstånd och en skapande ekonomi. Må det vara en läxa för post-pandemins 2020-tal. 

Den borgerliga ambitionen som försvann

Skrivit i Corren 15/4:

Piggast på den borgerliga planhalvan i den lokala valrörelsen 2018 var KD, som lovade att lätta den kommunala skattebördan för Linköpings invånare med 1 krona. Efter maktskiftet blev sedan kompromissen i Alliansens samverkansprogram ”en ambition om ett minskat skattetryck”. Det lät förstås aningen misstänkt och oroande luddigt.

Men en ambition är förstås bättre än ingen ambition. Och i en M-ledd kommun borde man väl ändå känna sig hyfsat trygg med att ordet ”ambition” inte nödvändigtvis måste vara politikerspråkets till intet förpliktigande synonym för ”kanske, vet inte, får se”. Sänkt skatt är ju en gammal hederlig moderat paradfråga, eller hur?  

Tjo flöjt, sa Janne Vängman. Som bekant har vi tvingats titta i månen efter skattelättnader i Linköping. Fria Moderata Studentförbundet (FMSF), som håller färgen frihetligt blå, konstaterar i en rykande färsk deppig rapport att endast 15 av Sveriges 290 kommuner har sänkt skatten under innevarande mandatperiod. Av dessa skattesänkarkommuner har 9 borgerligt koalitionsstyre (övriga styrs blocköverskridande eller har i ett intressant fall faktiskt vänsterstyre). 

Utdelningen på att rösta borgerligt lokalt måste således betecknas som ganska klen. Mot bakgrund av att Sverige fortfarande har ett av de hårdaste skattetrycken i världen (42,6 procent av BNP) och innan pandemin seglat fram på en långvarig ekonomisk högkonjunktur, borde sannerligen borgerlighetens företrädare kunnat prestera bättre. 

Varför har det inte lyckats i Linköping? Kommunstyrelsens ordförande Niklas Borg (M) säger i FMSF-rapporten att det föreligger ”omfattande besparingsbehov även utan skattesänkning som beror på statlig övervältring av kostnader bland annat genom migrations- och arbetsmarknadspolitiken”. 

Det är säkert helt korrekt att staten spelat en besvärligt hämmande roll i sammanhanget. Men är det en godtagbar ursäkt för att kasta alla skattesänkningsambitioner åt sidan? Är det ens någon mening för borgerligt sinnade att rösta om resultatet blir politiker som passivt bleknar när det kärvar, inte orkar finna utrymme för att vidga medborgarnas ekonomiska frihet och skyller sina tillkortakommanden på andra?  

Som rapportförfattarna i FMSF skriver: ”Det är inte en lätt uppgift att omsätta frihetlig politik i praktiken på kommunal nivå, men det är en viktig uppgift. Politik får aldrig tillåtas bli en läpparnas bekännelse. Att torgföra en politisk roll vart fjärde år för att i maktställning realisera en annan är skadligt för väljarnas förtroende. Långsiktig trovärdighet börjar med kortsiktig principfasthet.”

Alliansen i Linköping får ta nya tag. Trots allt är inte mandatperioden över än.