I veckan avled Michelangelo Antonioni, den briljante italienske filmkonstnären. Hur många som nu tog notis om det i Sverige, då han passade på att säga farväl strax efter att en viss Ingmar Bergman tagit ner skylten…
Jag diggar förvisso Bergman. Men inga av ”Fårögubbens” många rullar har berört mig så mycket som Antonionis märkliga mästerverk Blow-up.
Filmen var hans första engelskspråkiga produktion, inspelad i Swinging London 1966 – då ungdomskulturens Mekka, definitivt det hippaste stället på jorden. Bara det gjorde Michelangelo Antonioni till kultregissör hos horder av unga popsnören.
Att han i en scen förevigade rockgruppen Yardbirds lika kortlivade som legendariska sättning med de bägge supergitarristerna Jeff Beck och Jimmy Page, bidrog knappast till att förminska Antonionis status i det avseendet.
Även om man idag kan se Blow-up som ett tidsdokument från ett svunnet 60-tal, är filmen först och främst en resa i vårt inre, själsliga landskap. Den yttre storyn kan kortfattat beskrivas som att en modefotograf (David Hemmings) strövar omkring i en park och råkar fånga vad han misstänker vara ett mordoffer i sin kamera.
Som vanligt hos Antonioni är dock ramhandlingen av underordnad betydelse. Blow-up brukar enligt standardtolkningarna betraktas som filosofisk studie i mänsklig perception kontra omgivande verklighet. Och visst, det här är en film man kan skriva långa grubblande essäer om.
Eller också kan man bara låta sig sugas in i miljöskildringens meditativa stämning av poetisk vacker ödslighet – en slags alienation som konstigt nog inte alls känns obekväm, enbart gripande. Det är lyrik, fast förmedlad via Techicolour och celluloid.
Bergman själv var kritisk mot Antonioni och hävdade att denne aldrig lärt sig ”filmens hantverk”.
Fan tro’t.
(Borås Tidning 2007-08-04)
Christian Dahlgrens Blogg 