”It’s the beat to keep”

It’s the beat generation, it’s beat, it’s the beat to keep, it’s the beat of the heart.
– Jack Kerouac

Idioter!

Idioter!
som tror att fan
har gyllne kläder
fan har inga kläder!
I hela helvetet
finnes högst ett par tre
slamsiga realisationsbyxor,
skälva
över helvetets vinande nakenhet.

– Henry Parland, ur Idealrealisation, 1929.

Bara där kan vi börja

Det finns ingen annan väg till människor
än att gå in i
öppna sig mot
allas liv
allas självständiga liv
sådana de är
i sin hårdhet, i sitt betryck
Något annat sätt finns inte
Bara där kan vi börja
Bara där finns en
början till en oändlig mjukhet
Bara där finns ett ansikte

– Göran Sonnevi, ur Det omöjliga, 1975.

Lyft mig in i det svartvita spelet

Jag vill rida på de vita hästarna
likaväl som på de svarta

Utan motsägelse skall jag lyssna till
dagens och nattens sändebud,

bestiga de fyra tornen och se ut över fälten
där de stridande redan samlats.

Jag önskar även närvara vid spelets upplösning,
i den segrande konungens seger

liksom i den flyende konungens flykt
genom nederlag och spärrade zoner.

Lyft mig in i det svartvita spelet.
Låt mig ropa de levandes rop.

– Werner Aspenström, ur Snölegend, 1949.

Heidenstam och längtandet hem

Skrivit i Corren 1/6:

Om inte utbildningen i svenska skola totalt kapsejsat, borde nog de flesta vara bekanta med Verner von Heidenstams klassiska diktrader i debuten Vallfart och vandringsår (1888):  

”Jag längtar hem sen åtta långa år, / i själva sömnen har jag längtan känt. / Jag längtar hem. Jag längtar var jag går / – men ej till människor! Jag längtar marken / jag längtar stenarna där barn jag lekt.”

August Strindberg skulle senare under den stora fejden dräpande slå ner på vad han ironiskt betecknade som ”mästerverket från svenska skaldekonstens renässans” med följande kommentar: 

”Jag längtar hem sen åtta långa år. (Vem har inte gjort det?) / I själva sömnen har jag längtan känt. (Fallet är icke så ovanligt att det kan anses vara originellt!) / Jag längtar hem. (Vi har hört det!) Jag längtar var jag går / – men ej till människor! Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt. (Slut! Det är alltihop.)”

Strindberg fortsätter i lustmordet på Heidenstams lyriska tillkortakommanden: 

”Han längtar hem! Skönt! Men inte till människorna… Men antaget att man icke har några fränder eller vänner därhemma att längta efter, så brukar ens längtan dock sträcka sig till det vackraste landskapet, parken eller trädgården, där man lekt som barn, icke ‘lekt barn’, ty förställningskonsten är ringa i barnaåren, hos normala människor åtminstone. Men författaren med sin berömda skönhetsdyrkan, han längtar bara till marken och stenarna. Detta är ju för torrt och hårt för att väcka några känslostämningar som dock är en ingrediens i poesien.”

Det kan man kalla sågning. Till saken hör dock att Strindberg inte var så lite avundsjuk på Heidenstam, som väckt sensation då han klev fram på parnassen som Förnyaren av svensk poesi. Stycket om hemlängtan var de facto ett mästarprov. Ingen hade skrivit lika virtuost förtätat tidigare. Tyvärr blev resultatet av Strindbergsfejden 1910-12 att Heidenstams rykte som nationalskald svärtades svårt och inte riktigt hämtat sig än. 

Det har jag aldrig förstått. Själv längtar jag inte bara stenarna där barn jag lekt. Jag längtar rena rama stenhuggeriet (numera museum) som finns på skärgårdsön nere i sydost, där jag sedan späd ålder brukar vistas när sommarljuset bryter in. 

Och idag, den 1 juni, är den officiellt här: sommaren! Semester och solvarma klippor vid havet väntar. Men härligast: slutet för pandemin skymtar äntligen, restriktionerna börjar lättas och det betyder att vi alla efter lång tids längtan snart kommer att vara hemma igen – i det gamla gängse lunkande samhällslivet och dess fria umgänge med folk. Det smäller ändå högst, om titanen på Övralid ursäktar. 

I det goda samhället är äganderätten central

Skrivit i Corren 21/5:

I Robert Frosts berömda poem Mending Wall (ur samlingen North of Boston, 1914) återfinns de bevingade orden ”good fences make good neighbors”. Men den som läser hela dikten förstår att Frost är ironisk och egentligen menar motsatsen. Goda grannar ska väl inte behöva bygga stängsel och murar mellan sig?

Ytligt sett är det lätt att instämma. Dock bör vi vara försiktiga med att skänka Robert Frost våra odelade sympatier, utan hellre tolka sentensen ”good fences make good neighbors” precis för vad den uttrycker: betydelsen av klargörandet att mitt inte är ditt och vice versa. Den regleringen är nödvändig för att trygga fungerande relationer, privat som offentligt, och upprätthålla en anständig civilisationsgrad i samhället.

Frost avsåg i Mending Wall att kritisera äganderättens rigiditet. Men att låta dess gränser flyta är ett farligt recept som bäddar för konflikt och oordning, slår undan förutsättningarna för en positiv välståndsutveckling och stryper den medborgerliga friheten.

Där inte äganderätten respekteras, eroderar tilliten. Istället hotar missämja, oro och rädsla att härska, liksom i längden tilltagande fattigdom för folkflertalet och en allt vidare spridd plundrarmentalitet. 

Den starkes makt blir oinskränkt. Inga garantier ges till den som producerar att få behålla frukten av sin möda och sin egendom. Inga säkra kontraktsmässiga överenskommelser är möjliga. Illustrativt är utfallet av de statskollektivistiska experimenten i 1900-talets socialistländer: allmänt elände och armod. Måste mer sägas om hur fundamental äganderätten är? 

Uppenbarligen, ty i Sverige utmanas den just nu från regeringshåll. Det är Miljöpartiet som kräver fördubbling av mängden skyddad skog och vill ha skarpare vapen för statlig konfiskering. Dryga 300 000 enskilda svenska skogsägare hamnar i skottgluggen, många som över generationer bedrivit skogsbruk och produktivt vårdat och förädlat sitt arv. 

Talande är vilket förtroende MP har för dessa strävsamma människor, hur nonchalant och insiktslöst partiet ser på äganderätten, när språkröret och statsrådet Per Bolund med en ringaktande spottloska deklarerar: ”Som markägare kan man inte ha rätt att göra vad man vill med den mark man förvaltar” (DN 7/2).

Det är också rena krigsförklaringen mot punkt 26 i januariavtalet, löftet som drevs fram av Centern: ”Värna och stärk den privata äganderätten till skogen”. Sakfrågan är viktig, principen oskattbar. Men det andra regeringspartiet, Socialdemokraterna, tycks inte vilja sätta ner foten. Kan Annie Lööf få Stefan Löfven att leverera i denna segslitna infekterade historia? ”The woods are lovely, dark and deep, / But I have promises to keep / And miles to go before I sleep”, som Robert Frost skrev i ett annat känt stycke.

Frihetsordet

Ordet är människans födelse,
liv och förödelse,
eld och oro i alla land.

Dräpa det kan du ej. Får det ej
stiga, får det ej flyga,
döms det att smyga
fram som en underjordisk brand.

– Bo Bergman, 1935.

Klockbojen

Gungande dyning, men ingen vind.
Dimmans molniga tågor
slå sin fuktighet mot min kind,
kyla mitt hjärta och göra mig blind.
Inga levande vågor,
ingen levande vind!

Klockbojen ringer.

Årorna tar jag, ror och ror —
längtan att före natten
möta den höga klarhet som bor
lik en stor, en strålande stor
syn över vida vatten,
ger mig kraft när jag ror.

Klockbojen ringer, ringer.

Var är vägen? Jag stirrar mig blind —
dimma, och endast dimma,
trycker sig tätare mot min kind.
Var är vägen för den, som är blind,
var en ljusnande strimma,
var en levande vind?

Klockbojen ringer.

– Mikael Lybeck, 1903.

Redan 1924 var det bättre förr

Skrivit i Corren 9/10:

Hur många ropar ”äntligen”? Louise Glück får årets Nobelpris i litteratur. Det är inget publikfriande val av Akademien, precis. Nej, jag har inte heller läst henne. Men blir väldigt nyfiken!

Och det tycker jag är en av litteraturprisets viktigaste poänger – att väcka intresse för att stifta bekantskap med kvalificerade namn som vi vanliga dödliga hobbybokmalar annars kanske försummat på vitterhetens vida fält.

I kommentarerna noterar jag dock att DN:s kulturchef Björn Wiman uttrycker blandande känslor över att en poet lyfts fram i rampljuset. Han anser det synd att ”inte Akademien tog chansen att premiera en bredare berättare i en tid då litteraturens röst behövs bättre än någonsin”.

Med det resonemanget skulle väl Stephen King varit ett lämpligare val (faktiskt vore han inte en direkt skogstokig kandidat alls egentligen, rent litterärt är King en ofta briljant författare med stilistisk spets och betydande psykologisk insikt).

Men är det inte måhända så, att just den i samhället oförtjänt undanträngda lyriken är exakt vad vår tid behöver mer av? ”Poesi är den största litteraturen, och njutning av poesi är den största litterära njutningen”, förkunnade sir Edward Grey. Han underströk poesins karaktärsdanande roll för människan och betonade vikten av att läsa mycket lyrik i tidig ålder.

Det är den poesi vi lär oss älska då som följer oss genom livet, menade Grey, den blir ”en intim del av vårt eget väsen, och kommer att vara en säker källa till styrka, tröst och glädje”.

Fast sir Edward Grey är nog inte det förträffligaste exemplet på poesins välsignelser och fostrande inflytande. Han var förutom stor diktkonnässör även brittisk utrikesminister åren 1905-16, och bar den främsta skulden till att ha dragit in Storbritannien i första världskrigets skyttegravshelvete. Ta det varligt framför poesihyllan, ungdomar!

För övrigt var debatten om litteraturens hotade ställning inte särskilt annorlunda på Greys tid. 1924 deklarerade han att det var bättre förr, när folk i gemen satt hemma under långa perioder. Det lade grunden till goda läsvanor eftersom det sällan fanns mycket annat att roa sig med.

Men den moderna kommunikations- och informationsutvecklingen på 1920-talet har distraherat människor från läsning. De lockas av flyktigt bilåkande hit och dit, ägnar sig åt trivial masskorrespondens i brev, är upptagna av sina telefoner, lyssnar på radio, går på biografer, slukar populära bildtidningar som vädjar till känslor snarare än att stimulera kritiskt reflekterande tankeverksamhet, etc.

Världen förändras. Men tycks sig ändå märkvärdigt lik. Jag gissar att gamle Grey skulle blivit förvånad över att det ens existerar böcker idag. Och att det aldrig sålts så många som nu.

Sir Edward Grey, 1862-1933, poesifantast och ödesdiger utrikesminister.

Jazzar trött

Det är inte jag.
Det är en mun som blåser ut rök,
ögon som sett för mycket människor,
en hjärna som jazzar trött.

– Henry Parland, ur Ideal-realisation, 1929.