Kategoriarkiv: Lyrik

Livsglädjens diktare

Skrivit i Corren 7/11:

Till och med den reaktionäre tsaren Nikolaj II vägrade godta de fanatiska nykterhetsivrarnas krav. Men när Finland blev självständigt från Ryssland i första världskrigets slutfas kunde puritanerna driva igenom sin vilja i parlamentet. 1919 infördes totalförbud mot att sälja och nyttja alkoholhaltiga drycker i vårt östra grannland. Lagen var i kraft till 1932.

Ett monumentalare fiasko för det politiska förmynderiet och sipphetens moralväktare har väl sällan skådats. Ett entusiasmerande uttryck för det är Henry Parland, vars samlade poetiska produktion Svenska litteratursällskapet i Finland precis utgivit i en omfattande volym. Den bör ni läsa!

Parland dog ung, blott 22 år gammal 1930 i scharlakansfeber, men skrev in sig i evigheten som en av den finlandssvenska modernismens främsta namn vid sidan av Gunnar Björling, Edith Södergran och Elmer Diktonius. Han är också en representant för den fascinerande mångkulturellt transnationella sfären som utmärkte Europa innan krigen.

Släkten Parland hade engelska anor, i hemmet talades tyska, ryska och finska. Henry Parlands skolspråk var dock svenska vilket han också valde att författa på.

I hans säregna, korta nysakliga dikter möter vi ett Helsingfors på 1920-talet vars jazziga uteliv vibrerar minst lika uppsluppet dekadent som i de kontinentala metropolerna Berlin och Paris. ”Högre, högre må det trummas, / högre må det visslas, tutas. / Vi vill glömma och berusas, / Livet måste njutas, njutas.”

Trots finska statens armé av kontrollanter var alkoholförbudet hopplöst att upprätthålla. Lönnbränning skedde i väldig skala, spritsmugglarna ansågs som folkhjältar och på de officiellt torrlagda dansrestaurangerna var det brukligt att beställa ”starkt te” (gissa vad det innehöll…).

Parland skulle egentligen studera juridik. Tydligt är att annat lockade. ”Fastän / vi supit hela natten / skall vi klara / lögnerna / växlarna / skandalerna för i dag. / Vi behöver blott / en flaska vichyvatten / för att gå / vidare.”

Hos Parland finns en stark dragning till allt som är modernt: bilar, motorcyklar, film, telefoner, reklam. ”Ute i Tölö / en affisch om bilringar, / årets bästa. / Varje morgon / då jag väntar på spårvagnen / står jag andäktigt tyst / inför dess / stolta, befallande: / köp!”

Världen är i uppbrott, ny teknologi vinner mark på bred front, kommersialismens sekel är inne, samhället ömsar skinn. Konservativa krafter förfäras som vanligt över att gamla ideal och normer utmanas. I retsam opposition mot bakåtsträvarna förkunnar Parland: ”Ideal-realisationen / – ni säger, den har redan börjat / men jag säger: / vi måste ytterligare sänka prisen.”

Han bejakar nuet, omfamnar tidens skeende, vänder humoristiskt på kritiken om materialismens själlösa ytlighet till att istället ideologisera och besjäla tingen. Hyllningen av klädmodet är typiskt spefull: ”De vida byxornas program / vi skall vara / mera kläder, / mindre människor, / och själen insydd i uppslagen.”

Det är skojigt att visats i Henry Parlands sällskap. Hans friska livslust och allmänliberala hållning är elektrifierande.

Alla i hjärtat unga, oavsett ålder, kan nog känna igen sig i Parlands budskap till pekpinneriets glädjedödare: ”Nej / ungdomen vill fördärvas / ungdomen vill se blott barnförbjudna filmer / läsa ocensurerade skrifter / och då den blivit fördärvad / (men inte tillräckligt gammal) / skriker den / mera! / mera! / mera!”

Annonser

Lämna en kommentar

Under Finland, Kultur, Lyrik

Vår värsta fiende

Det finnes skydd mot nästan allt som är
mot eld och skador genom storm och köld
ja, räkna upp vad slag som tänkas kan
Men det finnes inget skydd mot människan.

– Harry Martinson, ur Aniara, 1956.

Lämna en kommentar

Under Citat, Lyrik

Gustaviansk tillflykt

Distanserar mig ogenerat från samtiden med ädelsvensk pastoralpoesi och skvaller från det sena 1700-talets Paris. Det gäller ju, som alltid, att trotsigt hålla romantiken levande – även i exilens Linköping.

Ej mer av tomhet sinnet mattas
Ty ingen skymt av konst jag ser,
Ej något skådospel mig fattas
Ty runt omkring Naturen ler;
Se dessa träden fåglar hysa,
Som av en blandad målning lysa,
Av deras kvitter luften fylls,
Min röst fördubblad återvänder,
Som jag förtjust till berget sänder,
Vars spets av Solens guld förgylls.

– Gustav Philip Creutz, ur Sommarkväde, 1756.

Lämna en kommentar

Under Kultur, Lyrik

Hälsning från Karibien

Med benen korslagda längsmed dagsljuset ser jag
de färgrika molnknytnävar som samlas över
de grova anletsdragen på min utsträckta ö.

Under tiden bevisar ångarna som klyver horisonter att
vi är bortglömda,
vi återfinns bara
i turistbroschyrer, i starka kikare,
vi är den blå speglingen i ögon
som har sett storstäder och tror att vi är lyckliga här.

– Derek Walcott (1930-2017), ur Vinterlampor: dikter i urval, 1991.

Lämna en kommentar

Under Lyrik

Sorgen och glädjen

harry-martinson

Varje djup sorg
har förlorad glädje till föremål.
Tappa inte bort den riktningen.

Låt inte sorgen glömma sitt ärende.
Sorgen är den djupaste ära
som glädjen kan få.

– Harry Martinson, ur Vagnen, 1960.

Lämna en kommentar

Under Lyrik

Att minnas är en plikt

espmark

Skrivit i Corren 27/1:Corren.

I sin nya diktsamling Skapelsen ger akademiledamoten Kjell Espmark röst åt mänsklighetens döda. På de avslutande sidorna är det Förintelsens offer som återsamlas på ett franskt hotell, för att göra ”motstånd mot historien” och ”hjälpa den hejdade Skapelsen”.

Miljoner människor som skiljts från livet, från varandra, som förbränts i nazisternas dödsfabriker, stiger fram genom utplåningen och möts försiktigt på nytt i den jordiska existens som berövats dem.

Sista strofen lyder: ”Efter ett ögonblicks tvekan / smeker ett svartnat fragment av en hand / en alltför länge saknad tinning. / Och rök som kan ha varit ett barn / kramas av rök med form av en mor”.

Det är en lika delar ömsint och stark känslomässig bild, en blixtbelysningens konkretion av tragedin som i sin monstruösa väldighet riskerar att övergå i en för oss svårgripbar, förfluten abstraktion.

Espmark är en briljant poet. Hela den refererade dikten ovan är väl värd att läsa, och läsa högt, just denna fredag, Förintelsens minnesdag.

Inga döda kan naturligtvis i verkligheten resa sig ur den enorma mängd aska som Hitlerväldet försökte förvandla samtliga Europas judar till (vilket var ohyggligt nära att lyckas). Men de som är inte glömda är aldrig fullständigt döda, utan hänger kvar vid livet så länge minnet finns. Och det ansvaret är vårt, vi som ännu är fysiskt levande och kan föra minnet vidare. Av offren, av brottet.

På så sätt gör vi faktiskt motstånd mot historien; i vägran att låta mörkret för evigt sluka Förintelsens mördade miljoner och i vägran att låta gärningsmännen som iscensatte ”den slutgiltiga lösningen” slippa undan i samma mörker.

Ty glömskan är Hitlers, antisemitismens och det ideologidrivna hatets främsta, mest servila tjänare – ett carte blanche för barbariet att ånyo våldföra sig på Skapelsen och hejda dess blomning.

Förintelsen har hänt. Det betyder att Förintelsen kan hända igen. Kanske inte som en exakt upprepning och kanske inte under fladdrande hakkorsfanor. Men med likadana mekanismer som släppts lös i ett kollektivt utbrott av anticivilisatoriskt, konspirationsberusat och medmänniskoföraktande vansinne.

Vilken tid har någonsin varit immun mot falska profeter som lovat frälsning genom undanröjande av förmenta syndabockar? Uppenbarligen inte ens vår egen. Minns vad de värsta konsekvenserna kan bli. Minns.

Lämna en kommentar

Under Antisemitism, Främlingsfientlighet och rasism, Lyrik, Nazism

Varsel

jag är en öken
större än öknarna framför
och bakom er
skrek  han till folkmassan
och ställde upp i valet
hälsades med jubel som en frälsare
vart han än drog fram

– Bruno K Öijer, ur Och natten viskade Annabel Lee, 2014.

Lämna en kommentar

Under Lyrik