Usel Allians, desperat S

Skrivit i Corren 29/8:

Inför valet har de rödgröna en klar ledning i Svensk väljaropinions sammanvägda sympatiundersökning: 41 procent mot borgerlighetens 37,7. Efter fyra år med en S/MP-regering som varit svagpresterande i allt utom att höja skatterna är det tveklöst ett svidande underbetyg för Alliansen.

Lägg därtill att Stefan Löfven måste vara den sämste debattör som någonsin lett Socialdemokraterna i ett val och att hans koalitionsregering praktiskt taget upphört att fungera. Ändå har Alliansen inte kunnat övertyga och dess främsta kraft Moderaterna noterar mediokra siffror.

Skillnaden är markant från valet 2006 då en samlad, pigg och energisk borgerlighet stod mot en sönderregerad och trött Göran Persson. 2018 är det som Alliansen tröttat ut sig själv på oppositionsbänken och har svårt att jämka ihop sina liberala och konservativa element.

Trots en allmän högerförskjutning i väljarkåren har man inte lyckas fånga upp dessa vindar och osäkerheten kvarstår hur utmaningen från det stöddigt framångande pariapartiet SD ska hanteras. Löfven kommer med största sannolikhet att tvingas bort från statsministerposten. Men vad som händer sedan är höljt i besvärande dimma.

Den minst sagt knepiga situationen i det politiska landskapet tycks gynnat den rödgröna sidan mer än borgerligheten, vilken de facto också genom Decemberöverenskommelsens parlamentariska pseudomajoritet möjliggjort mandatperiodens S/MP-styre med inflytande av ett reformerat kommunistparti. Det har knappast heller gjort underverk för trovärdigheten.

Samtidigt är det dock tydligt att Socialdemokraterna präglas av tilltagande desperation. Partiet har sprutat ur sig vallöften i parti och minut, utan att kunna lyfta sig ur scenariot av en historisk katastrofkrasch i väljarstöd.

Liksom Moderaterna blöder Socialdemokraterna traditionella sympatisörer till SD. Vad kan vända trenden? Satsningarna på pensionärskollektivet har hittills inte gett någon vidare utdelning. Uppenbarligen står hoppet nu till en variant på Göran Perssons klassiska ”game changer” från 1998 att ogenerat köpa barnfamiljernas röster. Då var det maxtaxan på dagis som rosade föräldrarna på väljarmarknaden.

Under tisdagseftermiddagen slog Löfven till med att rundhänt saluföra en extra veckas betald föräldraledighet. Notan – saftiga 5,6 miljarder kronor – överlåts lika generöst på skattebetalarna. Återstår att se om dessa tycker att en sådan lyxreform i syfte att rädda skinnet på S är väl spenderade pengar.

Att inte låtsas om EU

Skrivet i Corren 28/8:

Det går inte att påstå att EU är någon kioskvältarfråga i valrörelsen. Debatten, i den mån den förekommer, går på lågvarv. Liberalerna och Sverigedemokraterna har visserligen försökt höja temperaturen genom att positionera sig på var sin sida av ytterkanterna.

Jan Björklund springer kamikazeaktigt i spetsen för federationståget med ännu mer fördjupat EU-samarbete, inkluderat omfamnande av unionens sociala pelare och euromedlemskap redan 2020. Jimmie Åkesson hojar om Swexit i enlighet med Storbritanniens (nedslående) exempel och kräver en ny EU-folkomröstning kommande mandatperiod.

Bägge möter i stort sett bara förströdda gäspningar. Ämnet är iskallt. Ett demokratiskt problem, tycker Svenska institutet för europapolitiska studier (Sieps) som i en ny forskningsrapport skärskådar det stora och tilltagande inflytande EU har över riksdagens lagstiftningsarbete.

Miljö- och jordbruksfrågor är dominerade av EU-rättens regler, vilka även styr åtskilligt inom områden som internationell handel, energi, transport, bank och finans. I takt med att Bryssels makt sväller urholkas riksdagens suveränitet och partiernas politiska manöverutrymmen beskärs. Men detta tenderar partierna att inte låtsas om.

Istället för redovisa och förklara hur det faktiskt förhåller sig, och skapa en folklig förankring för EU-politiken, lägrar sig tystnaden. Valrörelsen borde vara ett givet tillfälle att initiera ett seriöst samtal med väljarkåren om EU-projektets olika sidor, vilka möjligheter och begränsningar som står till buds, samt hur utvecklingen bör gestalta sig framöver.

Sieps konstaterar emellertid kritiskt: ”Det kanske mest slående resultatet är att partierna inte alls diskuterar en rad områden som i hög grad är påverkade av EU. Inte minst rör det områden där det inte är helt givet vad EU-gemensamma beslut skulle kunna innebära för svensk del (till exempel migrationsfrågor) liksom sådana frågor som partier gärna vill framställa som en ‘exklusiv nationell kompetens’ (till exempel arbetsmarknads- eller socialförsäkringsfrågor). Trots att EU:s beslutskompetens ökat på en rad områden så undviker alltså partierna den politiska diskussionen i sina valmanifest”.

Det är inget annat än ett svek mot medborgarna som därmed får en skev och missvisande bild av politiken. SD:s och Liberalernas aparta ståndpunkter om Swexit och euron åsido, är det väl knappast för mycket begärt med en genomlysande debatt kring den väldiga betydelse EU har för de gängse samhällsvillkoren i Sverige.

Nazisterna trappar upp

Skrivit i Corren 27/8:

På Kungsholmstorg, i Stockholms innerstad, mitt under brinnande valrörelse. Där ekade i lördags budskapet att riksdagspartierna bestod av en samling ”folkförrädare” och att revolution krävdes. Det var Nordiska motståndsrörelsen (NMR) som manifesterade. ”Vi är inga politiker – vi är folket!”, lyder deras skräniga slogan.

Nej, NMR är inga politiker i någon gängse mening av ordet, trots att de ställer upp i årets val. Det ”folk” NMR säger sig vara och företräda är heller inte vanliga svenskars – utan den mordiska illusionen om det överlägsna, ariska herrefolket som historiens värsta förbrytarband ansåg sig förkroppsliga.

NMR är direkta arvtagare till hitlerismens blodindränkta rörelse vars infernaliska ideologi av hämningslös rasism och våldsdyrkan nära nog resulterade i den europeiska civilisationens undergång.

Att de svenska efterföljarna till samma slags nazister som i Tredje riket ansvarade för Förintelsen, det enskilt grymmaste brottet mot mänskligheten någonsin, blivit allt synligare och allt mer självsäkert utmanande på senare tid råder ingen tvekan om.

Exemplen kan mångfaldigas. Stockholm i helgen, upprepade gånger i Almedalen, förra året utanför bokmässan i Göteborg, även i centrala Linköping har NMR hållit torgmöte. I Ludvika och Kungälv åtnjuter nazisterna dagligt manifestationstillstånd inför valet.

NMR må vara en liten sekt, men besitter ett icke föraktligt vålds- och skrämselkapital. De sprider oro och fasa, de hetsar och uppviglar, de utgör ett rent fysiskt hot mot sin omgivning.

Det tyder på en förbluffande naivitet från ordningsmaktens sida att dessa avgrundsextremister så beredvilligt givits grönt ljus att mobilisera i det offentliga rummet och flytta fram positionerna.

Tolkningen av den grundlagsfästa yttrande- och demonstrationsfriheten ska vara generös, men kan inte vara så ovillkorlig att ondskans hantlangare får öppet spelrum att utnyttja dessa friheter som ett skarpslipat vapen mot demokratin, de mänskliga rättigheterna och den allmänna säkerheten i samhället.

NMR:s härjningar har gjort tillräcklig skada och måste bemötas verkningsfullt, vilket lika självklart ska gälla gänget av IS-krigare och terrorbenägna vänsterextremister.

Moderaternas förslag att kriminalisera aktivt deltagande i våldsbejakande organisationer synes därför rimligt att sluta upp bakom. Ty Sverige får aldrig bli något fristadens uppmarschområde för demokratins och humanismens dödsfiender.

Fega inte om sexbrotten

Skrivit i Corren 24/8:

I Platons dialog ”Faidon” menar Sokrates att vi bör leva i enlighet med den odödliga själens ordning – ”nämligen måtta, rättfärdighet, mod, friboret uppträdande och sanning”. Det kunde man önska också gällde agerandet i svensk dagspolitik. Ett brännhett aktuellt exempel rör frågan om invandrare och brottslighet, i synnerhet sexualbrott.

I onsdags sände SVT:s Uppdrag granskning ett program, där alla domar rubricerade våldtäkt eller försök till våldtäkt mellan åren 2012-2017 sattes under lupp. Av totalt 843 fällda gärningsmän var 58 procent födda utomlands. Gällande överfallsvåldtäkter var siffran dryga 80 procent. Hela gruppen utrikes födda utgör 18,5 procent av befolkningen i Sverige, eller 1 877 050 personer, enligt SCB:s statistik för 2017.

Även om det är en försvinnande liten andel av dessa människor som gör sig skyldiga till kriminalitet – och i detta fall grov sådan som våldtäkt – tycks alltså en klar överrepresentation råda.

Mitt i valrörelsen kommer Uppdrag gransknings reportage som högexplosiv politisk dynamit. Den i programmet medverkande kriminologen Jerzy Sarnecki, närstående Brottsförebyggande rådet (Brå), dömer efter sändningen ut journalistiken som värdelös och snårar in sig i anklagelser om högerextrema konspirationsteorier.

Moderaterna ordar om att mörkläggning förekommit i det känsliga ämnet. S-regeringen har inte vågat låta Brå kartlägga sexualbrottens koppling till etnicitet. S-regeringen å sida har hävdat att det är upp till Brå att avgöra behovet av en sådan kartläggning, och Brå själva har tydligen varit ängsliga för att komma till skott. SD och deras svans på nätet jublar naturligtvis åt att få vatten på sin främlingsfientliga kvarn.

Men minns! Måtta, rättfärdighet, mod, friboret uppträdande och sanning. Det borde vara varje humanists credo och det är särskilt angeläget i kontroversiella frågor om inte debatten ska gå över styr. Antirasister vinner noll på att ducka och ilsket vända taggarna utåt.

Kvinnor som drabbats av övergrepp – och hänsynen till offren måste ovillkorligen gå först – hjälps inte om allvarliga invandrarrelaterade brott bagatelliseras utifrån motivet att SD annars skulle gynnas. Den förkrossande majoriteten av laglydiga, skötsamma invandrare görs heller inga tjänster om det fegas. Sånt underblåser bara illasinnade rykten och kollektiva stämplingar.

Vi måste tala om allt, även det svåra och skåda besvärande problem i vitögat. Nu är dock så att forskningen är bristfällig. Om Uppdrag gransknings reportage indikerar att utlandsfödda är överrepresenterade som våldtäktsmän, saknas vetenskapliga svar på orsaken. Socioekonomiska faktorer, kulturella skillnader, drogmissbruk, en blandning? Det går fortfarande inte att säga.

Sokrates hyllades som den visaste av alla greker, då han insåg – och villigt medgav – hur lite han visste och vägrade inbilla sina medmänniskor något annat. Det var utgångspunkten för hans ständiga kritiskt resonerande sökande efter hur saker och ting verkligen förhöll sig. Vad lär vi oss av detta?

Vi taggar ner, vi drar inga förhastade slutsatser. Vi tar reda på fakta, vi skaffar oss kunskap, vi försöker modigt och frisinnat nå sanningen så långt det är möjligt. Det är den enda rimliga vägen att finna civiliserade lösningar som kan leda till förändring och hindra populisterna från att monopolisera agendan.

Kan reformträdan brytas?

Skrivit i Corren 23/8:

S/MP-regeringen, inkluderat dess parlamentariska stödhjul Vänsterpartiet, är dyra i drift. Under mandatperioden har den icke-socialistiska majoriteten i riksdagen släppt igenom rödgröna skattehöjningar för 66 miljarder kronor. Idag motsvarar skattetrycket 44 procent av BNP. Det är 10 procentenheter mer än genomsnittet bland våra konkurrentländer i OECD.

Samtidigt har inga strukturreformer att skriva hem om skett på åtta år. Alliansregeringens första period var sista rycket för den liberaliserande reformagenda som Moderaterna och Socialdemokraterna omväxlande var främsta bärare av från mitten av 1980-talet till 2006. Sedan dess har Sverige dels levt på effekten av gamla meriter, dels surfat på vågen av en högkonjunktur som underblåsts av ett aldrig tidigare skådat utbud av billiga krediter.

Denna slappenhetens väg kan inte fortsätta, annars riskerar konsekvenserna framöver börja göra ont värre. Ännu en bräcklig regering som idélöst hankar sig fram har vi knappast råd med. Definitivt inte en regering i stil med Löfvens, vilken till råga på allt i armkrok med Jonas Sjöstedts vänsterpopulister är inställd att jaga bort privata företagare ur välfärdssektorn.

Den demografiska utvecklingen ökar pressen, och det svettigt mycket, på leverans av tjänster inom vård, skola och omsorg. Att då backa tillbaka in i den 70-talströga, planekonomiska offentliga monopoltiden vore förödande. Tvärtom behöver vi fler privata alternativ som i sund konkurrens kan attrahera duktig personal, hålla innovationsförmågan uppe, dämpa kostnaderna och säkra kvaliteten.

Frågan är vi inte borde gå över till obligatoriska försäkringslösningar i ett renodlat valfrihetssystem, där politikens roll är att vara beställare och kontrollant men inte ansvara för själva utförandet (resultaten har ju inte varit direkt bländande med skolkris, vårdkris, etc).

Det är en farlig illusion att en ännu tyngre skattebörda och ett batteri av riktade statsbidrag ska kunna kompensera för bristen på nytänkande. De välståndsbildande krafterna hämmas och intäkterna till de offentliga kassorna faller. Snarare behöver skatterna sänkas för att bortom den dödsdömda minusräntedopade glädjekonjunkturen bädda för en långsiktigt hållbar tillväxt genom arbete och företagande.

Att låta fler svenskar få behålla en större del av sina egna ihoparbetade pengar är inte bara moraliskt rätt. Det stärker den enskildes trygghet och frihet, vilket gör att människor vågar mer och samhället som helhet blir mer dynamiskt.

Men kanske måste det bli sämre innan partiväsendet kan samla sig till bättring och väcka reformagendan till liv igen.

Vår absurda ekonomi

Skrivit i Corren 22/8:

Ekonomin är inget som bekymrar väljarna i årets valrörelse. Frågor som sjukvård, skola, invandring, brottslighet och – efter rekordtorkan – miljön, har långt högre prioritet när opinionsinstituten pejlar stämningarna i folkdjupet. Det är inte märkligt. Högkonjunktur råder alltjämt i Sverige, tillväxten är fin, så varför oroa sig?

Finansminister Magdalena Andersson intygar med ett bländvitt reklamleende för sin regerings räkning att ekonomin är väldigt stark och redovisar ljusa, om än något avtrappande BNP-prognoser fram till nästa val. Allmänt råder uppfattningen att 2018 är kulmen på konjunkturen. Men att inbromsningen kommer ske bekvämt inbäddad i bomull är troligen en fåfänglig förhoppning.

Febriga fester brukar vanligen sluta i baksmälla, så kalkylera med en tvärnit – även om politikerna ogärna vill att du ska tänka på sådana otäcka saker i valtider. Ingen vill ju spela den impopulära rollen av Kassandra, som förgäves försökte varna Trojas invånare om deras bistert hotande öde.

Situationen vi befinner oss i är emellertid historiskt absurd. Regeringen har inte bara i strid mot etablerad visdom (som anbefaller åtstramning) ytterligare gasat upp varvtalen i ekonomin genom en maxat expansiv budgetpolitik. Riksbanken ägnar sig åt massiv konjunkturdoping.

Stefan Yngves sänkte till 0-ränta i oktober 2014, sedan till minus 0,1 procent i februari 2015, fortsatte neråt och räntan ligger nu på minus 0,5 procent sedan februari 2016. Svenskarna har badat i extremt billiga pengar under flera år och vant sig vid det som något normalt.

Följden är ett jättelikt osunt skuldberg i kombination med tillgångsbubblor, som en fortfarande överhettad bostadsmarknad och felallokering av resurser. Undantagstillståndet i kreditmiljön får annars lågproduktiva investeringar att verka okej och gynnar samtidigt en spekulationsrusning till riskfyllda projekt när adrenalinstinna placerare söker avkastning på sitt kapital.

Till detta kommer att kronan senaste åren rasat kraftigt i värde. En svag valuta sägs ofta vara mumma för exportindustrin, men är också en form av doping. Vi rear ut våra tillgångar på den internationella marknaden, vilket bland annat gör att företagen slipper hålla sig lika vassa i konkurrenstrycket och invaggas i ett beteende av bristande anpassning.

Den på ytan goda ekonomin vilar alltså på vådligt artificiella underliggande fundament som omöjligen kan förbli bärande i långa loppet. Det är således inte en orimlig gissning att nästa finanskris, kanske utlöst av ett bankruttmässigt Italien, hamnar på nästa regerings bord. Och beredskapen är god?

Hur bör Kofi Annan minnas?

Skrivit i Corren 20/8:

Kofi Annan var karriärdiplomaten i FN som krönte karriären med att bli generalsekreterare åren 1997-2006. Sober och verserad ingav han ett förtroende som ingen på posten haft sedan Dag Hammarskjölds dagar. Nyheten om Annans bortgång i helgen kom överraskande. Från alla håll kantades sorgebudet av varma hyllningar till en statsman i fredens tjänst.

Främst blev han en symbol för hoppet om en rimligare jord, även om hans höga ambitioner och ärligt menade insatser – exempelvis för att reformera FN till en effektivare organisation – ofta stötte på övermäktig patrull i konfrontationen med en bångstyrig, cynisk verklighet. Kofi Annan förtjänar att lovordas för att han ändå försökte, och därigenom satte nödvändigt ljus på den moraliskt plikten att bekämpa orättfärdigheter och övergrepp.

Med detta sagt, måste tyvärr samtidigt konstateras att Kofi Annan inte alltid själv levde upp till den plikten. Han spelade en allt annat än smickrande roll i två av de värsta katastroferna under vår tid.

1993-1996 ansvarade han för FN:s fredsbevarande operationer. Tidigt 1994 fick han utförliga rapporter om att huturegimen i Rwanda förberedde utrotning av landets tutsier. Informationen kom direkt från Annans egen man på plats, den kanadensiske generalen Romero Dallaire, befälhavare över FN-trupperna i Rwanda. Dallaire vädjande om ingripande.

Kofi Annan reagerande endast med undvikande passivitet. Tre månader senare hade omkring en miljon tutsier hackats ihjäl. Folkmordet kunde sannolikt hindras, men blev möjligt på grund av FN-topparnas likgiltighet i kombination med stormakternas (i synnerhet USA:s) nekan att intervenera.

Samma kyliga ovilja till handling demonstrerade Kofi Annan året därpå, när 7000 bosniska muslimer slaktades i Srebrenica av den serbiske krigsförbrytaren Ratko Mladic. Stadens muslimer var utlovade FN-skydd.

600 holländska soldater i blå baskrar fanns där. Deras larm klingade ohörda när Mladic anlände och skred till verket. FN lyfte inte ett finger för att infria sina löften. Kofi Annan kunde begärt att förstärkande NATO-flyg skulle sättas in mot de serbiska bödlarna. Han gjorde inget.

Vi bör bedöma ledare efter deras uppträdande i kritiska krissituationer, när avgörande värden utmanas och grundläggande valörer prövas. Kofi Annan uttryckte senare ånger över sitt agerande i Rwanda och Srebrenica. Men det kunde naturligtvis inte väcka offren till liv eller gottgöra illdåden. Därför är det ofrånkomligt att Kofi Annans eftermäle blir blandat.

Gunnar Heléns tid är nu

Skrivit i Corren 17/8:

Gunnar Helén var radiomannen som förevigade fredsyran på Kungsgatan i Stockholm våren 1945, när den efterlängtande nyheten om Nazitysklands kapitulation nådde Sverige. Ett legendariskt reportage i svensk journalistik.

Sedan sadlade Helén om till att bli en mindre legendarisk FP-politiker som ledde partiet 1969-75. Där är väl hans mest ihågkomna bidrag den bevingat missförstådda frasen ”att vara liberal är att vara kluven”, en formulering som förföljde honom livet ut och som fortfarande medlemmarna i hans gamla parti brukar hånas för. Det är djupt orättvist.

Gunnar Helén var en bildad kulturmänniska, i grunden akademiker som doktorerat på Birger Sjöbergs författarskap. Såsom intellektuell humanist menade han förstås att liberaler inte kan förfalla till några enögda, pekpinneviftade testuggare utan måste kunna se saker från flera perspektiv, vara resonerande och öppna för argument.

I den andan kom Helén att allvarligt oroas av de politiska och byråkratiska eliternas tilltagande maktfullkomlighet i den svällande svenska socialstatens spår.

Väljarna riskerade att reduceras till röstboskap, undersåtar i ett tondövt pampvälde istället för myndiga människor som deras representanter i maktapparaten är skyldiga att inta en ödmjuk hållning till. Gunnar Helén lanserade begreppet ”närdemokrati” som ett korrigerande recept.

I sin bok Frihet i gemenskap (1974) förklarade han: ”Närdemokratin har som huvudsyfte att göra myndigheter och politiska organ känsligare för medborgarna. Det räcker inte att vart tredje år (numera vart fjärde!, min anm.) välja mellan ett antal åsiktspaket…

Nya kanaler måste till som ger folk möjlighet att mera direkt påverka beslut som nära rör dem. Kolosserna som så lätt blir självförhärligande kollektiv, måste hela tiden tvingas inse att de i hela sin verksamhet ska vara till för den enskilde”.

Orden har tyvärr inte förlorat i aktualitet. I Sverige som i övriga västvärlden växer misstron mot det politiska etablissemanget, förtroendet för de traditionella partierna är minst sagt skakigt, folkstyrets former lider av ökande legitimitets- och effektivitetsproblem.

Förnyelse är nödvändigt och intressant nog tycks Gunnar Heléns närdemokratiska idéer fått en vältajmad renässans bland Liberalerna här i Linköping. Man anser det olyckligt att stadshusets politiker låter sig granskas av sitt eget skrå i den kommunala revisionen. Därför borde systemet med lekmannarevisorer förändras så att oberoende invånare kan axla uppdraget att syna hur våra skattepengar hanteras.

Ett annat L-förslag är att löpande, och i ett tidigt skede, inhämta åsikter kring olika tänkta fullmäktigebeslut genom enkäter till några hundra slumpvis utvalda Linköpingsbor. ”Dels skulle det ge bättre idéer om hur vi utvecklar Linköping, dels skulle det bli ett närmande mellan politiker och kommuninvånare. Det behövs för att överbrygga känslan av vi och dom”, menar L-politikern Gustaf Appelberg (Corren 16/8).

Initiativen är utmärkta. Som Helén skrev: ”Vi politiker får hålla tillbaka vår klåfingrighet och våra maktanspråk. Vi ska inte göra anspråk på att sitta med och bestämma överallt. Det är de som nära bemöts av en verksamhet som har rätt att kräva, som har rätt att få, inflytande i naturliga, vardagliga former”.

Den kluvne liberalen var inte så dum ändå, eller hur?

Visst kan vi klara klotet!

Skrivit i Corren 16/8:

Tänk globalt, agera lokalt! Det är en utmärkt devis att ha som ledstjärna i bemästrandet av klimatförändringarna. ”Det är väldiga och själlösa krafter som satts i rörelse styrda av fysikaliska lagar som inte bryr sig ett dugg om människors liv och hälsa”, skriver fysikprofessorn Ulf Danielsson i en tänkvärd artikel på onsdagens kultursida i DN.

Med all rätt manar han till större allvar i hanteringen av denna existentiella ödesfråga, där hela civilisationens framtid ligger i vågskålen. En utmaning av sådana dimensioner är lätt att blekna inför. Men känslor av uppgivenhet och apokalyptisk pessimism hjälper ingen.

Ett slag får aldrig anses förlorat på förhand, även om oddsen verkar dystra. Kanske kan detta tvärtom visa sig vara allas vår ”finest hour”, som Winston Churchill sa i ett annat sammanhang som också krävde beslutsam mobilisering mot synbarligen oövervinnerliga krafter.

Alltså! Vår egen lokala plats på jordklotet är Sverige. Hur ska vi, detta lilla land i norra Europas utkant, agera för att konstruktivt bidra till lösningen på ett globalt jätteproblem? Lyckligtvis är redan våra utsläpp av den växthusdrivande koldioxiden låga. Faktiskt en rejäl bit under genomsnittet i såväl EU som OECD.

Anta att Sverige blev komplett koldioxidneutralt imorgon. Krasst, det hade inte spelat någon roll. Vår andel av koldioxidutsläppen är i internationellt perspektiv försumbar. Men det är självklart ingen ursäkt till passivitet.

En förnuftigt genomförd omställning i Sverige, vilken tillgodoser de kombinerade behoven av miljöhänsyn och ekonomisk tillväxt, blir också en attraktiv modell som andra industriländer kan hämta inspiration ifrån. Exemplets makt ska inte underskattas!

Vi är sedan gammalt en framstående ingenjörsnation och har tidigare varit världsledande på kärnkraft. Denna fossilfria energikälla bör vi satsa på att utveckla vidare och bidra till forskningen för bygget av fjärde generationens reaktorer.

Dessa är mycket säkrare och utnyttjar kärnbränslet så effektivt att ingen ny uran behöver brytas på tusentals år! Då öppnas även rika möjligheter att exportera stora mängder klimatsmart kärnkraftsel till våra grannländers fromma.

På samma sätt bör Sverige försöka ta ledartröjan i utvecklingen av CCS-tekniken, som tar bort koldioxid från atmosfären och lagrar den i marken.

Nog är läget allvarligt. Men nattsvart hopplöst? Låt oss medverka till att bevisa för domedagsprofeterna att de har fel.

Attentat mot demokratin

Skrivit i Corren 15/8:

Tre dagar. Längre än så fick inte Sverigedemokraterna i Linköping ha sin valstuga på Trädgårdstorget i fred. Efter natten till tisdagen återstår endast eldhärjade rester.

Polisen misstänker brott och har inlett en förundersökning gällande skadegörelse genom brand. Kan detta fastställas är gärningen mycket allvarligare än blott en fråga om materiell åverkan. Det är ett politiskt attentat, riktat inte bara mot Sverigedemokraterna utan i vidare mening mot den demokratiska processen.

Någon eller några har försökt sabotera ett partis möjligheter att verka och bilda opinion genom att göra våld på fundamentala spelregler och skaffa sig otillbörligt inflytande över valets utgång. Det är vad saken handlar om.

Denna ledarsida hyser ett grundmurat ogillande av Sverigedemokraterna såsom varande ett parti i motsatsställning till ett liberalt, pluralistiskt, dynamiskt, öppet, frihetligt, framstegsbejakande Sverige. Det har vi många gånger givit uttryck för och kommer att fortsätta ge uttryck för.

Märk väl att det inte är människorna bakom SD:s åsikter och värderingar vi bekämpar. Det är åsikterna och värderingarna. Och i det bekämpandet är det inget annat än debatt, argument, samtal och personlig anständighet meningsmotståndare emellan som ska råda.

Attacker från mobben får aldrig accepteras eller ursäktas i ett demokratiskt samhälle. Ett gatans parlament á la Weimarrepubliken för att hindra, tysta och kväsa människor med andra politiska uppfattningar än man själv omfattar leder bara ner i mörkret.

”Ta med dina polare, eventuella megafoner, och din kampvilja. Let’s crash this party”, lyder budskapet som Vänsterpartiets ungdomsförbund sprider på nätet i syfte att störa ut ett stundande SD-torgmöte med Jimmie Åkesson i Göteborg. Intervjuad i P1 under måndagen kunde inte V-ledaren Jonas Sjöstedt samla sig till något rakt avståndstagande från denna uppvigling, utan förklarade att det var polisen på plats som fick ta ansvar för ordningen.

Bedrövligt. Den som sår vind, skördar storm. Vad har Sjöstedt att säga om det nästa gång är han och hans kamrater som drabbas?

Sverigedemokraterna har samma rätt som övriga partier att bedriva valrörelse på civiliserade villkor och göra sina röster hörda inför väljarna. Att bränna ner SD:s valstuga i Linköping är att vägra godta denna rätt. Att hetsa till upplopp mot SD:s torgmöten är att vägra godta denna rätt. I bägge fall är det liktydigt med att egenmäktigt sätta sig över demokratin.

Sådana handlingar måste därför, vad man än tycker om SD, entydigt fördömas.