Vill ni strypa city till döds, politiker?

Skrivit i Corren 29/4:

”Vi hoppas att konsten ska göra att bilisterna verkligen tvekar om att åka in här”, säger Ulf Johansson Lorin som är kommunens stadsmiljöchef om Platensgatan. Konstnärliga utsmyckningar, gågata och uteserveringar mitt i vägen ska det bli.

Jo, bilisterna lär nog sannerligen tveka. Inte bara över att närma sig Platensgatan, utan att åka in till city alls om denna trend fortsätter. Linköpings politikerbyråkratiska makthavarkomplex har redan gjort centrum påfallande otillgängligt och svårkört för bilar. Visst kan det låta mysigt att fika och flanera i en stadsmiljö utan bullrande motorfordon.

Men motas bilarna bort, har man snart ingen levande stadsmiljö att fika och flanera i. Handeln, som är stadskärnans ekonomiska bas, är beroende av ett stort kundflöde. Och gilla det eller inte: människor som handlar föredrar att åka bil.

Butiker utan god biltillgänglighet får således problem med att locka kunder. Helst vill folk kunna – som en näringsidkare sagt – ”parkera direkt inne i affären”, eller åtminstone i omedelbar anslutning till den. Men försök att göra det i centrala Linköping!

Stadskärnans kommersiella potential står och faller med handeln och biltrafiken. Fler gågator och stoppskyltar för bilar är utmärkt – om man vill att Linköpings centrum ska utarmas ekonomiskt och förlora ytterligare marknadsandelar till externa handelsplatser som Tornby.

Ska city räddas undan risken att förvandlas till ett ödsligt fullskalemuseum vore det på tiden om någon lite mer insiktsfull lokalpolitiker höjde rösten nu. För någon sådan finns väl som vågar ta bladet från munnen?

Linköpings centrum blir allt bilfientligare.

Saknas: lärandekultur

Skrivit i Corren 29/4:

Att den svenska skolan lider av ordningsproblem är ingen nyhet. Frågan har varit på tapeten i åratal. Få har talat så mycket, så länge och så ihärdigt om vikten av disciplin och studiero som Folkpartiets Jan Björklund.

Ändå: under hans tid som skol- och utbildningsminister blev inte situationen bättre. Flera undersökningar tyder på att stökigheten fortsatt i oförminskad styrka. Internationellt utmärker sig Sverige som en klassrummens värsting bland OECD-länderna.

Märkligt att kunskapsresultaten faller och faller, när ordning och reda inte upprätthålls? Vi börjar nästan bli blasé på politiker med bekymmersamma miner som kommenterar ännu en larmrapport om det föga hedrande tillståndet i vårt krackelerande utbildningsväsende. Löften om krafttag, åtgärder och reformer har nått inflatoriska nivåer.

Men Jennica Åströms debattartikel i måndagens Corren går bara inte att värja sig emot (läs den!) Hon är elevkårsordförande och niondeklassare på Folkungaskolan i Linköping. I ett skakande vittnesmål från sitt vardagliga elevperspektiv beskriver hon vad som i realiteten är vuxenvärldens kapitulation.

Lektionerna dränks i konstant buller. Eleverna kommer och vandrar iväg genom dörrarna som de vill. Respekt saknas för lärarna, vilka måste slösa dyrbar undervisningstid åt att försöka få tyst på bråkiga och stojande barn. Till råga på allt undergrävs lärarnas redan urholkade auktoritet av föräldrar som vägrar ge något stöd, utan istället bollar tillbaka disciplinproblematiken på skolan.

Jennica Åström kallar klimatet på Folkungaskolan ”fruktansvärt” och slår i en central mening fast: ”Det är orättvist att vi som är elever blir fråntagna vår rätt till en bra utbildning för att våra lärare måste agera dagismamma”.

Anklagelsen är svidande. Hennes debattartikel andas ilska och frustration över ett svek som är monumentalt. Något mindre dramatiskt ord är faktiskt svårt att använda.

Vad det ytterst handlar om är ju att eleverna berövas möjligheter, livschanser och horisonter som traditionellt varit skolans uppdrag att berika dem med. De vuxna har flytt sitt ansvar och en av samhällets viktigaste institutioner har infantiliserats. Det är den bittra, hårda sanningen.

Varför det blivit så har det diskuterats mycket kring. Behövs ökade resurser, fler regleringar? Politikerna öser på med floder av skattepengar och styrdirektiv. Men tycks stå maktlösa trots alla insatser och all god vilja. Vilket signalerar att skolans kris bottnar i ett värderingsproblem, att själva lärandekulturen eroderat. Den är inte lätt att återskapa med reguljära politiska verktyg.

Vi vet vad som fungerade förr: en auktoritativ och stolt lärarkår, flitiga och disciplinerade elever, stödjande och fostrande föräldrar. Antagligen skulle sånt fungera ganska hyggligt idag också, fast hur når vi dit? Det är en komplicerad process som mera kretsar kring andan i civilsamhället varur kulturen (eller okulturen) hämtar näring, växer och formas.

Men vad hjälper det svaret Jennica Åström och hennes kamrater på Folkungaskolan som behöver en näve i katedern här och nu? Grundläggande folkvett och vanligt basalt uppförande i deras studiemiljö kan knappast kräva en Einstein för att åstadkomma. Bara vuxna som vågar – och tillåts! – spela rollen som vuxna.

Sagan om den fackliga elefanten

Skrivit i Corren 28/4:

Den fackliga elefanten stampar på den lilla företagsmyran. Livsmedelsarbetarförbundet kräver att Ingeborgs bageri i Linköping tecknar kollektivavtal för en anställd. Ägarsyskonen Ahmed och Sema Mehdi avböjer och förklarar att fackets löneanspråk inte är förenligt med företagets ekonomi.

Den fackliga elefanten stampar en gång till. Livsmedelsarbetarförbundet sätter Ingeborgs bageri i blockad och belägrar företaget med patrullerande fackliga funktionärer. Ägarna försöker överleva ändå, men inför hotet att deras bageri ska kvävas ekonomiskt tvingas de stryka flagg och skriver under kollektivavtalet. Den anställde sägs upp, eftersom bageriet inte har råd att betala Livsmedelsarbetarförbundets dikterade lön.

Den fackliga elefanten stampar ytterligare en gång så att marken skälver. Livsmedelsarbetarförbundet vägrar acceptera att bageriet inte har råd att betala den dikterade kollektivavtalslönen och kräver att uppsägningen tas tillbaka. Ägarnas redovisning av bageriets krassa ekonomiska verklighet viftas bort. Livsmedelsarbetarförbundet stämmer bageriet inför Arbetsdomstolen och vill att ägarna pungar ut med 650 000 kronor i skadestånd.

Myran ska veta hut, myran ska krossas ordentligt. Då blir det en mindre som drar ett strå till stacken i Linköping. Den fackliga elefanten trumpetar i maktfullkomlig triumf. Vilket vackert slut som artar sig på denna sedelärande saga om facklig kamp, solidaritet och hjältemod.

USA formade Sverige

Skrivit i Corren 27/4:

På Norra kyrkogården i Linköping ligger Isidor Kjellberg (1841-95) begravd. Skänk honom en tanke. Kjellberg är en portalgestalt inom den svenska liberalismen. 1872 startade han tidningen Östgöten, vars mål var ”demokrati, folkfrihet, självstyrelse”.

Snart blev tidningen länets mest spridda. Och kontroversiella! Kjellberg bedrev en orädd granskande journalistik som den svenska överheten sannerligen inte var van vid. Han gisslade friskt myndigheter och makthavare (som en viss konservativ redaktör vid namn C F Ridderstad på Corren…).

Han propagerade för frihandel och modernisering, han avskydde förtryck och alla hinder som begränsade människors möjligheter att själva forma sina liv.

Tidningen Östgötens popularitet berodde delvis också på att Kjellberg var först i Sverige med att införa ”det amerikanska bruket av över- och underrubriker och olika stilsorter och förstod att skickligt utnyttja intervjutekniken” (Svenskt biografiskt lexikon).

Kjellberg hade nämligen varit i USA, arbetat som journalist och tagit med sig många nya idéer därifrån hem igen. Inte minst politiskt. Kjellberg såg den amerikanska republiken med sitt fria medborgarideal som mönsterbildande för hur det goda samhället skulle vara. Folkmakt, inte herremakt!

1887 grundade han rösträttsrörelsen, vars symbol blev blåklinten – Östergötlands landskapsblomma. Rösträttsrörelsen samlade liberaler och socialdemokrater i kampen för medborgerliga rättigheter, dit kan även rötterna till Folkpartiet spåras.

Isidor Kjellberg är i grunden ett exempel på migrationens förändringskraft och visar värdet av den fria rörlighetens betydelse. Mellan 1850 till 1920-talet emigrerade 1,2 miljoner svenskar till USA då tillvaron hemmavid syntes hopplös.

Tillsammans med många miljoner andra invandrare från ett myller av nationer bidrog de till att göra USA till världens rikaste och mäktigaste land. Men ungefär 200 000 svenskar återvände, i likhet med Kjellberg, djupt påverkade av vad de sett, hört och lärt på andra sidan Atlanten.

Från USA hade de med sig tankar, idéer, kunskaper, kontakter och kapital som högst påtagligt medverkade till att forma ett helt annat Sverige; politiskt, ekonomiskt, företagsmässigt, socialt, religiöst, kulturellt.

Det var en bred folklig strömning underifrån som frätte ner den reaktionära svenska privilegiestaten med dess kvävande högkyrklighet och unkna vurmande för kejsardömets Tyskland.

Dagens Sverige – vårt välstånd, vår demokrati – är till icke ringa grad den historiska konsekvensen av denna migration och dåtidens öppnare gränser. (För den som vill veta mer rekommenderas varmt Ingvar Henricsons och Hans Lindblads bok Tur och retur Amerika, 1995.)

Därför har vi alla skäl att välkomna de människor från mindre lyckligt lottade världsdelar som numera söker fristad och ett bättre liv i Europa, i Sverige. Givet liberaliseringar av arbets- och bostadsmarknaderna kan migranterna bli en väldig injektion för oss, precis som i fallet USA.

Och på samma sätt kan dessa migranters impulser från demokratins Europa bidra till att reformera villkoren i deras ursprungsländer. Personer av Isidor Kjellbergs kaliber finns än. Vad kan inte de betyda för utvecklingen i Mellanöstern eller Afrika?

Upp trälar uti alla stater!

Man kan inte utsträcka statsmaktens välde över ett folks dagliga arbetsliv utan att samtidigt göra staten till herre över människornas själar och tankar.

– Herbert Hoover, amerikansk president 1929-33.

En stor dag i tenniskarriären

På lunchen idag hade jag förmånen att träna med Bragd-Birger Andersson från superduperlegendariska Davis Cuplaget 1975. Fick mig en rejäl genomkörare. Det är bra krut i den mannen fortfarande kan jag säga. ”Inte hopplös”, löd hans omdöme om mina utsikter på tennisbanan. Känns tryggt inför starten på grussäsongen.

Ayn Rand om hatarens natur

Hatarens mentala förhållningssätt ligger på barnets nivå. Inget framstår som helt verkligt för honom utom det rent konkreta, det han ser och hör, det vill säga det omedelbara ögonblicket utan vare sig ett förflutet eller en framtid. Han har lärt sig tala, men aldrig tillägnat sig förmågan att uppfatta begrepp.

Han tyder begrepp som ett slags kodspråk som andra av någon outgrundlig anledning använder sig av, signaler som inte har någon relevans för verkligheten eller för honom själv.

Han behandlar begrepp som förnimmelser och deras innebörd skiftar allteftersom omständigheterna ändras. Vad han än får lära sig eller råka uppfatta upplever han som om han alltid känt till det, som om det vore medfött, och han kommer inte ihåg hur han lärde sig det – som om det vore en osorterad hög av obearbetat material som flutit upp till ytan av en slump.

Här ligger den viktigaste skillnaden mellan hans egen och ett barns mentalitet – ett normalt barn är intensivt aktivt i sitt kunskapssökande. Hataren förändras inte; han söker inte kunskap – han ”låter sig inte påverkas” av ”upplevelsen” och hoppas att något ska hända i hans huvud; om inget händer kommer han att bli självrättfärdigt ilsken och hävda att det inte är något han kan göra något åt.

Mental aktivitet, det vill säga mental ansträngning – vad som helst som innebär bearbetning, identifiering, organisering, anpassning, kritisk utvärdering eller kontroll av det som rör sig hans huvud – är främmande territorium som han under sitt förvirrade liv gör sitt bästa för att undvika. Hans mentalitet har stagnerat så mycket som en människa kan uthärda utan att gå över den gräns som skiljer passivitet från psykos.

– Ayn Rand, ur Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla (sidan 235-236), Timbro 2013.

Ayn Rand om jämlikhet

I mänsklig kontext är ”jämlikhet” en politisk term; den innebär likhet inför lagen, jämlikhet i fråga om fundamentala oförytterliga rättigheter som tillkommer alla i deras egenskap av människor, som inte får kränkas eller upphävas av institutioner upprättade av andra, till exempel genom att lagstiftningsvägen utdela adliga titlar eller dela in människor i kaster, då man ger vissa människor särskilda privilegier som andra inte får del av.

Kapitalismens frammarsch sopade bort alla kaster, inklusive institutioner som aristokrati, slaveri och träldom. Men när altruisterna talar om ”jämlikhet” är det inte i denna bemärkelse.

De vränger ut och in på begreppet och gör det till ett antibegrepp: de hävdar att det inte innebär politisk utan istället metafysisk jämlikhet – att jämlikheten ska gälla ifråga om personliga egenskaper och dygder, utan hänsyn till medfödda egenskaper eller individuella val, handlingar eller karaktär.

De bekämpar inte av människan skapade institutioner, utan naturen själv, det vill säga verkligheten, som de går till storms mot – med hjälp av samhällets institutioner.

– Ayn Rand, ur Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla (sidan 226), Timbro 2013.

Ayn Rand om miljövänstern

För att överleva måste människan upptäcka och producera allt hon behöver, vilket betyder att hon måste förändra miljön och anpassa den efter sina behov. Naturen har inte utrustat henne för att själv anpassa sig till naturen, som djuren gör.

Från de mest primitiva kulturer till de mest avancerade civilisationerna, har människan varit tvungen att tillverka saker; hennes välbefinnande är beroende av hur framgångsrik hon är på att producera. Inte den mest primitiva människostam kan överleva utan det som påstås var en källa till förorening – elden.

Det var inte bara symboliskt som elden var gudarnas egendom, som Prometheus gav åt människan. Miljövännerna är de nya gamar som samlas för att släcka den elden.

Det är onödigt att påminna om hur människans tillvaro såg ut – under århundraden och årtusenden – före den industriella revolutionen. Att miljövännerna ignorerar eller undviker att tala om det är ett brott mot mänskligheten som är så stort att det faktiskt skyddar dem från kritik – ingen kan tänka sig att någon kan vara kapabel till det.

– Ayn Rand, ur Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla (sidan 205), Timbro 2013.

Best of Metropolitan (6)

Jane Clark: You’re totaly impossibe and out of control with some sort of drug problem and a fixation on what you consider Rick Von Sloneker’s wickedness. You’re a snob, a sexist, totally obnoxious and tiresome, and lately you’ve gotten just weird. Why should we believe anything you say?

Nick Smith: I am not tiresome.