Category Archives: Kultur

Stupidity – the basic building block

Frank Zappa

Some scientists claim that hydrogen, because it is so plentiful, is the basic building block of the universe. I dispute that. I say there is more stupidity than hydrogen, and that stupidity is the basic building block of the universe.

– Frank Zappa

Lämna en kommentar

Filed under Citat, Kultur

Statsmannen McCartney

Paul McCartney

Skrivit i Corren 9/7:Corren.

Vad hade världen varit utan The Beatles? Den hade naturligtvis fortsatt att snurra. Men knappast på samma sätt.

Den brittiska gruppen är integrerad i vårt gemensamma DNA och revolutionerade verkligen tillvaron på 60-talet. Musikaliskt, kulturellt, socialt, ekonomiskt, politiskt. Och de fyra Liverpoolkillarnas påverkan har aldrig klingat av.

The Beatles fick, som inga andra artister varken före eller efter dem, globalt inflytande över oräkneliga människors liv. Bandets intensiva karriär var en kreativ explosion som sprängde inte bara konstnärliga gränser.

Ungdomsgenerationen som samlades kring dem smittades av energin, inspirerades av sina förebilder att söka egna vägar, ifrågasatte rådande ordning och den äldre samhällselitens ställning var inte längre lika självklar.

Plötsligt blev de yngre en reell maktfaktor som etablissemanget måste ta väsentligt större hänsyn till. Signifikativt är att också den högdragne franske presidenten Charles de Gaulle såg sig tvungen att markera popkulturellt intresse. ”Även om jag inte känner The Beatles personligen, hyser jag en stor beundran för dem”, lät de Gaulle meddela från sitt Palais de l’Élysée.

På andra sidan järnridån misstänkte Kreml att The Beatles var västmakternas hemliga vapen mot Sovjetunionen i kalla kriget. Gruppen älskades av de unga ryssarna som följaktligen tappade intresset för marxismens trista testuggande, och myndigheternas indoktrinering att det kapitalistiska väst representerade dödsfienden upphörde att fungera.

På så vis bidrog faktiskt The Beatles till att öststatskommunismen eroderade, och senare föll.

Tveklöst är det en händelse av format när Sverige denna torsdag får besök av Paul McCartney. Det var han, inte John Lennon, som var den djärvaste musikaliske pionjären bland beatlarna. Före Lennon intresserade han sig för avantgardister som Stockhausen, var drivande bakom banbrytande formexperiment som Sgt Pepper och den utsökta medleykompositionen på Abbey Road.

Dessutom svarade McCartney för The Beatles råaste insats; Helter Skelter (så nära punk eller hårdrock man kunde komma 1968). Vidare var det Paul som först officiellt lämnade bandet, ett utmärkt beslut.

The Beatles hade nått artistisk zenit och bevarande sin konstnärliga integritet genom att föredömligt lägga av i exakt rätt tid. Även hans solokarriär bjuder på åtskilliga höjdpunkter, särskilt tidiga album som Ram, Band on the Run och McCartney II.

Den nu 73-årige Paul McCartney som ikväll spelar på Tele2 Arena i Stockholm är mer än en legendarisk musiker. Han är en kulturell statsman vars betydelse för samhällsutvecklingen under 1900-talets senare hälft inte bör underskattas.

Lämna en kommentar

Filed under Rock, Musik, Kultur

Tidsspegeln Hedebyborna

Skrivit i Corren 29/6:Corren.

Är det regniga moln på din semesterhimmel? Häng inte läpp!

Man kan ju botanisera i SVT:s arkiv på nätet och återstifta bekantskapen med Hedebyborna, den älskade TV-serien som sändes in i tre omgångar 1978-82, baserad på Sven Deblancs 70-talsromaner om det fiktiva samhället Hedeby i Sörmland (inspelningarna skedde mestadels i Vagnhärad och Trosa, men vissa scener är filmade i Linghem!).

Uppbådet av skådespelare är magnifikt; Per Myrberg som desperationens baron Urse, Anders Nyström som slarven Svensson, Helena Brodin som dennes hårt prövade fru, handlarparet John och Peter Harryson, med flera.

Fast det är eleganten Ingvar Kjellson som lyser klarast i rollen som den nerdekade, men insiktsfulle adelsmannen Mon Cousin. ”Det finnas alltid en anledning att berusa sig,” utropar han godmodigt och uppmanar sin bankrutte släkting baron Urse på godset Valla att resignera inför den nya tidens prövningar.

När vi möter dem alla i rutan är året 1937. Det sörmländska sommarlandskapet är bedövande vackert. Det är dock en skenbar idyll under upplösning. Överklassen som styrt och ställt i generationer har förlorat makt, pengar och egendom. Arbetarna har börjat resa sig och insett sitt värde.

Socialdemokraterna är färska i regeringssadeln och har startat sitt grandiosa folkhemsbygge. Sverige är i färd att ömsa skinn från ett konservativt bondesamhälle till ett modernt industrikapitalistiskt land.

Delblancs avsikt är att låta Hedeby spegla denna omvälvande process i miniatyr. Den symboliska höjdpunkten är skildringen av ortens traditionella årensning, ett mandomsprov för ortens karlar.

Tre män väljs varje sommar ut av bystämman för att med flotte röja upp i traktens vattendrag. Detta år överraskar baron Urse genom att utse sig själv till hedersuppdraget som flottens försteman. Han gör det både som en sista maktdemonstration och som ett fåfängt försök att anpassa sig och verka folklig.

Årensningen under baronens kraftlösa ledning urartar till ett alkoholindränkt fiasko. Lika förbluffad som kränkt får han sparken av sina tidigare kuvade undersåtar i byn. ”Vem som går på flotten, det bestämmer vi!”, ryter karlarna i en nyckelreplik.

Besättningen byts ut, återstoden av ån rensas i triumf. Det är sista gången. Kommunens S-ledning bestämmer att ett mudderverk kan göra alltihop effektivare. Den slitsamma, men stolta traditionen går därmed i graven. Precis som baron Urse. Utblottad dränker han sig i samma å efter ett misslyckat försäkringsbedrägeri.

Men Hedebyborna handlar egentligen lika mycket om 70-talet. Även det var en brytningstid i Sverige. Urbaniseringen hade gått i racerfart efter andra världskriget, baksmällan efter folkhemsingenjörernas kollektivistiska samhällsprojekt satte in, det var som svenskarna kände alienation i betongen och famlade efter sina lantliga rötter bland byar, skogar och åkrar.

Politiskt får det uttryck i gröna vågen, miljörörelse, kärnkraftsmotstånd och en spirande liberal revolt mot de alltmer maktfullkomliga Socialdemokraterna. Efter 44 år i regeringsställning tvingas de bort av borgerliga uppstickare, det gamla folkhemmet krackelerar, en friare individualistisk men osäker epok randas.

Genom att blicka tillbaka fungerar Hedebyborn som en känslomässig bearbetning inför ett nytt samhälleligt avstamp – till det Sverige vi lever i nu.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, TV

Hurra för folkets nationaldag!

Skrivit i Corren 19/6:Corren.

Det finns goda skäl att hissa flaggan på vår officiella nationaldag den 6 juni. Det ju datumet för Björn Borgs födelse 1956, tennisguden som de gyllene åren 1974-81 vann 11 Grand Slamsegrar (Wimbledon 5 gånger, Roland Garros 6 gånger) och som vid millennieskiftet korades till århundradets svenska idrottsman.

6 juni är även datumet för landstigningen i Normandie 1944, då general Eisenhowers styrkor slog hål på Hitlers ”fästning Europa” och befriade kontinenten från nazityranniet. Utan USA:s och Storbritanniens framgångsrika insatser i andra världskriget hade Sverige riskerat att bli en lydstat åt antingen Tredje riket eller Stalins Sovjetunionen.

Tack och lov att vi slapp det hemska ödet!

Men såklart, Björn Borg och Dwight D Eisenhower har inget att göra med anledningen till varför den politiska klassen upphöjt gamla svenska flaggans dag den 6 juni till nationaldag (1983) och låtit den bli röd i almanackan (2005).

Det är de sammanfallande datumen av den skattehungriga kulturbarbaren Gustav Vasas kungakupp 1523 och antagandet av 1809 års, numera sedan länge skrotade, grundlag som vi påbjudits att fira.

Låter det krystat och artificiellt? Det är det också. I avsaknad av grandiost glammiga händelser i den nationella mytologin, typ Frankrikes 14 juli (Bastiljens stormning) eller USA:s 4 juli (självständighetsförklaringen 1776), har överheten gjort som Cajsa Warg aldrig sa: Man tager vad man haver.

Resultatet är en blek och känslofattig kopia av andra länders nationaldagar, med en partystämning som aldrig riktigt vill infinna sig, trots tappra ansträngningar från både kungahus och den politiskbyråkratiska sektorn. Tja, trist för dem kanske.

Annat ljud i skällan är det nu, lite senare i juni. Genom civilsamhällets försorg fungerar redan midsommarafton, i allt utom till namnet, som den traditionella nationaldagen, folkets egen! Och det helt utan kopplingar till grälsjuk politik, blodiga krig, despotiska kungar och stökiga revolutioner.

Det är faktiskt världsunikt. Istället för att vara uttryck för en exkluderande statsnationalism, är midsommar raka motsatsen. Den inbjuder alla människor till att förenas i en livsbejakande fest som ärar sommaren, naturen, ljuset och värmen. Det är en stund av manifesterad lycka över att vi åter får njuta leende grönska efter månader i kylslaget nordiskt mörker.

Har någon fångat den känslan bättre än 1600-talsskalden Lars Wivallius? ”Ja, ljuvliga sol, du fattig mans vän, som ditt sken ingen vill spara, lys uppå vårt bo med sommar igen, låt köld och torka bortfara! Nu längta, nu trängta kvinnor och män att gå i solskenet klara”.

Fast i vanlig ordning är det nog säkrast att ha paraplyet i beredskap. Glad midsommar, kära läsare!

Anders Zorn: Midsommardans.NM 1603

Anders Zorn, Midsommardans, 1897.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Kulturarbetare tar ståndpunkt

George-MacDonald-Fraser

Jag avskyr politiska partier och betraktar sådana som djävulens påfund. Min favoritpremiärminister var sir Alec Douglas-Home, inte därför han befann sig till höger, utan därför att han, enligt egen utsago, satt ett år vid makten utan att uträtta en förbannad sak.

– George MacDonald Fraser, brittisk författare (1925-2008).

Lämna en kommentar

Filed under Citat, Kultur, Storbritannien

När Vita huset firade Duke Ellington

Jazzigt hos Nixon.

Skrivit i Corren 26/5:Corren.

Richard Nixon kommer alltid att förknippas med Watergate, skandalen som tragiskt tvingade honom att lämna presidentämbetet 1974. Betydligt ljuvligare tongångar var det i Vita huset fem år tidigare, kvällen den 29 april 1969.

Republikanen Nixon hade då bara varit president i några få månader och uppgiften han stod inför var inte avundsvärd. Det var turbulenta tider i Amerika.

Demokraterna hade förlorat Vita huset efter att en demoraliserad Lyndon B Johnson avstått från att söka återval 1968. Vietnamkriget splittrade nationen, liksom den svarta medborgarrättskampen. Samma år som Nixon valdes mördades Martin Luther King och Robert Kennedy.

Ute i världen pågick kalla krigets stora kraftmätning mot Sovjettyranniet. Situationen var alltså minst sagt besvärlig. Men en av Nixon närmaste rådgivare, Leonard Garment, fick en idé. Varför inte lätta upp stämningen genom att bjuda in Duke Ellington till Vita huset?

Den legendariske jazzmusikern, orkesterledaren och kompositören skulle fylla 70 år. Garment, som varit professionell jazzmusiker i Woody Hermans band, föreslog att man borde hedra Ellington med en galamiddag. Richard Nixon var inte sen att nappa. Och mer än så. Under tillställningen förärades Ellington – som förste färgade amerikan någonsin – med USA:s finaste civila utmärkelse; The Presidential Medal of Freedom.

Det var både ett erkännande till Ellington personligen och till jazzen som musikform. Några år innan, 1965, hade Ellington nominerats till Pultizerpriset, men den snobbiga kommittén tyckte inte att en simpel jazzlirare var värdigt nog att lyftas upp på den kulturella piedestalen.

Beslutet blev en skandal. Duke Ellington hade ju praktiskt taget varit med och skapat jazzen, flera av hans omkring 2000 (!) kompositioner tillhörde den odödliga amerikanska musikskatten – som Sophisticated Lady, Satin Doll och Solitude.

Jazzen var en genuin produkt av den amerikanska smältdegeln och spelade en icke obetydlig roll i 1900-talets ideologiska kamp mot kommunismen och fascismen. Regimer av bägge dessa kulörer avskydde förstås USA intensivt och peststämplade jazzen.

För många politiskt oliktänkande i de USA-fientliga diktaturländerna var jazz intimt sammankopplat med frihet och demokrati. Att lyssna på Duke Ellington, Benny Goodman, Count Baise och Louis Armstrong blev ett andningshål i den totalitära vardagen.

”In the royalty of American music, no man swings more or stands higher than the Duke”, sa Richard Nixon när han gav Ellington frihetsmedaljen inför hundratalet inbjudna gäster i Vita huset den där aprilaftonen i brytningskiftet mellan 60- och 70-talet.

Presidenten satte sig vid pianot och spelade Happy Birthday för den åldrade jazzveteranen. Sedan bjöds på en riktig smash till hyllningskonsert med gräddan av den amerikanska jazzeliten som botaniserade i Ellingtons musikaliska landskap.

Orkestern inkluderade namn som Dave Brubeck, Jim Hall, Paul Desmond och Gerry Mulligan. The Duke tackade genom att improvisera fram en magisk pianomelodi, kallad Pat efter USA:s första dam Patricia Nixon.

Konserten, 1969 All Star Tribute to Duke Ellington, finns på CD och Spotify. Det är superb, elegant jazz av finaste märke. Lyssna gärna och skänk Nixon en tanke som gjorde alltihop möjligt. För tro’t eller ej. Det fanns mycket annat än Watergate på hans repertoar.

Christian Dahlgren republikan

Lämna en kommentar

Filed under Jazz, Kultur, Musik, USA

Mental hygien

Per Wästberg

Sluta upp att ordna världen, luta dig mot slumpen och låt frågan bli sitt eget svar när andra svar har tystnat.
Per Wästbergs nya bok rekommenderas varmt.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Litteratur