Den ädelsvenske Fantomen

Minns bara serietidningen Fantomen, som förmodligen fortfarande är Sveriges mest populära serie. Den är en amerikansk skapelse, distribuerad på många språk, men ingenstans blev ”The Phantom” en sådan braksuccé som i Sverige. Den blev så populär att det sedan länge finns en svenskproducerad version av Fantomens äventyr som exporteras till andra länder.

I den bor en alldeles suverän man (försedd med två pistoler) i en djungel som tillhör en neutral och demokratisk stat i Afrika. I huvudsak skapar han ordning i före detta kolonialstater, mest på bekostnad av despoter och kriminella. Och så har han utmärkta relationer till FN, där hans hustru arbetar som högt uppsatt tjänstekvinna för mänskliga rättigheter. Eller annorlunda uttryckt: I denna serietidning drömmer Sverige om sig självt.

– Thomas Steinfeld i DN 24/4.

Ingmar Bergman och Imperiet-videon som sprack

Mycket kan man säga om Ingmar Bergman, men knappast att han var arbetsskygg eller led av idétorka. Han har efterlämnat en diger produktion att fördjupa sig i. Emellertid fanns det en del fascinerande projekt som tyvärr aldrig blev av.

Bergman hade exempelvis långt framskrida planer på att göra en Hollywoodversion av operetten Glada änkan med Barbra Streisand i huvudrollen. Men den grejen gick upp i rök. Det gjorde också tungviktarmötet på vita duken mellan Bergman, Fellini och Kurosawa i en episodfilm där mästartrion skulle regissera var sin del.

Någon TV-film om Jesu död och uppståndelse fick vi heller aldrig se. Vi kan vidare bara blunda och drömma om hur Bergmans tänkta filmatisering av Povel Ramels Gräsänklingsblues skulle ha blivit.

Men kanske mest beklagligt: Ingmar Bergman gjorde ingen musikvideo åt Imperiet, det svenska 80-talets bästa rockgrupp. Fast det var mycket nära. Jag råkade häromdagen botanisera i Håkan Lahgers utmärka biografi om Imperietbasisten Christian Falk (Quel Borel, 2019).

Skådespelaren Peter Stormare, som var kompis med Falk, berättar i ett intervjuavsnitt om när han jobbade med Ingmar Bergmans radikala samtidsuppsättning av Hamlet på Dramaten 1986:

”Ingmar Bergman var väldigt musikintresserad så jag började ge honom musik som jag gillade. Spelade in kassetter. Men det var väl bara Simon & Garfunkel han uttryckte något positivt om (skratt). Jag gav honom även några Ebba- och Imperiet-låtar och Imperiet verkade han gilla”.

Stormare introducerade då Bergman för Christian Falk, det tände till ordentligt. Demonregissören lät Falk komponera dånande tongångar till Hamlet-föreställningen och blev översvallande nöjd med resultatet. Det ena ledde till det andra. Naturligtvis måste Ingmar Bergman göra en video åt Imperiet!

Men, förklarar Peter Stormare:

”Skivbolaget ville att Bergman skulle göra ‘Var e vargen’, men Bergman ville göra ‘Café Cosmopolite’ så det rann ut i sanden till slut. Man kunde inte komma överens, vilket jag tycker var väldigt tråkigt. Bergman hade bildmanus klart, han hade en vision. Det skulle vara enkelt, regn, Berlin, 30-, 40-talskänsla. Bandet skulle sitta på några stolar i en speciell formation med en kamera som cirklade runt dem. Thåström skulle stå och blicka ut genom ett fönster och sjunga.”

Ack. Jag kan nog aldrig lyssna på Café Cosmopolite igen, utan att gräma mig över den bergmanska videotolkningen som vi i MTV-generationen av ödets grymma nyck förvägrades att någonsin få skåda.

Lyft mig in i det svartvita spelet

Jag vill rida på de vita hästarna
likaväl som på de svarta

Utan motsägelse skall jag lyssna till
dagens och nattens sändebud,

bestiga de fyra tornen och se ut över fälten
där de stridande redan samlats.

Jag önskar även närvara vid spelets upplösning,
i den segrande konungens seger

liksom i den flyende konungens flykt
genom nederlag och spärrade zoner.

Lyft mig in i det svartvita spelet.
Låt mig ropa de levandes rop.

– Werner Aspenström, ur Snölegend, 1949.

Sjörövar-syrran

Det var väl 1978 eller -79 som jag fick det klassiska sällskapsspelet Sjörövarön i julklapp av pappa. Säkert måste det vara över 30 år sedan jag och syrran plockade fram det sist. Och när vi nu på Långö, efter långt om länge, drabbar samman igen om kapten Kidds skatt – då vinner hon! Synnerligen förargligt, jag fann skatten först och var så nära att triumfera, men tji fick jag på upploppet… Faktiskt var det riktigt lattjo att spela även som medelålders, ser fram mot snar revansch.

Sjörövarön är svensk kulturhistoria. Första gången det lanserades i handeln var inför julen 1949. Rafflande pirathistorier låg i tiden. I februari 1946 hade Hollywoodrullen Captain Kidd (med Charles Laughton i huvudrollen) haft svensk biopremiär och tidningarna skrev fantasieggande artiklar om den legendariske sjörövarhövdingens nedgrävda skatter.

Det sådde tydligen ett lyckosamt frö hos de tre Stockholmsbaserade konstnärskompisarna Folke Eriksson, Tore Bergh och Olle Isaeus, som under 1947 började arbeta med en förlaga till det som blev Sjörövarön. Med försäljningen av det egenkonstruerade sällskapsspelet skulle bland annat konstnärligt utvecklande studieresor till Frankrike finansieras, tänkte sig den kreativa trion och det var ju ingen dålig drivkraft.

I den eminenta Boken om Alga (Fandrake, 2019) berättar Folke Erikssons dotter Eva Maria Eriksson om hur flitens lampa lyste i familjens hem på Sergelsgatan:

”Det var där min pappa och hans vänner jobbade på den första prototypen av Sjörövarön. De var utbildade konstnärer och visste hur man skapade, ritade och byggde. De tog fram allt själv, även gjutformarna till tennfigurerna, och pappa illustrerade både spelplanen och regelhäftet.”

Hur många exemplar av Sjörövarön som fann vägen ut till de svenska stugorna julen 1949 är oklart. Men redan 1950 hade leksaksföretaget Brio fått rättigheterna och tagit över hela ruljansen med annonsering, tillverkning och försäljning (pris i butik: 16,50 kronor, vilket motsvarar cirka 330 kronor i dagens penningvärde).

1976 återlanserades Sjörövarön på nytt efter att varit borta ur handeln under ett par decennier. Då var det Joker, Brios nyförvärvade danska bolag, som stod för utgivningen. 1984 var det dags för ännu en version, denna gång i Algas regi (ett märke som Brio köpt upp året innan). Men Jokers 70-talsvariant tycker jag är mer estetiskt tilltalande.

Ett inslag från SF-journalen den 12 december 1949 med Sjörövaröns flinka skapare. ”Pigga initiativ, fantasi och personlig företagsamhet är sådant som ska uppmuntras framför trist likriktning och slätstrukenhet”, låter SF-speakern förkunna. Tag lärdom, ungdomar!

En sån där typisk krönika innan sommarlovet

Skrivit i Corren 18/6:

Jaha, krönikedags igen. Vad ska jag skriva? Ingen aning, ärligt talat. Mitt huvud är vid det här laget ekande tomt på idéer. Vill bara iväg på semester och det är jag väl knappast ensam om när det är fredag och stranden väntar, gott folk. Förstår ni mig? 

Jo, nu dök en idé upp! 

Det är ju snart Wimbledon igen och apropå det så har jag hittat ett gammalt exemplar av tidningen Music Life, ett japanskt KISS-special från 1977, där Gene Simmons svarar på allt mellan himmel och jord. På frågan om sitt idrottsutövande får vi otippat veta att han gillar att spela tennis ”to the death”. 

Trots att jag är ett inbitet KISS-fan sedan barnsben, har jag aldrig hört talas om denna sensationella uppgift tidigare. Kanske är det svårt att visualisera Simmons på en tennisbana, men tydligen är demonbasisten ingen motståndare att leka med, oförsonligt jagande med racketen intill döden för att vinna varje boll.

Spelar han månne fortfarande? Hur är hans backhand? Serven? Vilket är hans favoritunderlag? Visst är vi alla ivriga att få mer information! Nåväl, när det gäller sport måste Gene definitivt räknas som den överlägset coolaste i originalgruppen. 

Om ni brinner av nyfikenhet på de övriga medlemmarnas motionsaktiviteter: Peter Criss simmar, Paul Stanley bowlar, Ace Frehley idrottar föga överraskande inte alls – fast han gillar å andra sidan att titta på tennis (vilket ändå är värt en liten stjärna i boken åt The Spaceman, eller hur?).

Okej, det var det ämnet det. Hur många tecken är det kvar? Jämrans också. Jag måste fylla lite spaltutrymme till. Det är blankt i skallen alltså, krampaktigt tomt på… Just det, apropå tomhet. Skulle du vara en spaceman som Ace och råka trilla oskyddad ut i tomma rymden, då gäller det att illa kvickt finna en lösning. 

Motstå reflexen att hålla andan, blås ut luften direkt, annars sprängs lungorna. Vakuum är farligt lurigt. Cirka 15 sekunder är tiden att handla, sedan blir du medvetslös. Men det är ingen större fara än, förutsatt att en hjälpande hand är i krokarna som kan rädda dig inom 1 till 2 minuter. Sedan är det tyvärr ganska kört. Sensmoral: Säkrast är som vanligt att stanna hemma och spola kröken. 

All right, nu fick jag till ett antal rader ändå, minsann. Fiffighet krävs det. Man kan väl börja runda av då så smått. En knorr, något tänkvärt, ett politiskt budskap av en klok person som… som… tja, Gösta Bohman kanske! Japp, honom tar vi. 

Så här sa han i riksdagen på min födelsedag den 4 juni 1976: ”Och jag vill till sist än en gång upprepa att det måste vara den enskilda medborgarens frihet som skall stå i centrum för samhällsarbetet”. 

Inte sant? Rösta på Gösta. Och därmed är jag i mål, puh! Slut för idag, tack för idag. Trevlig sommar, kära läsare! 

Akta så att inte Storebror klampar in

Skrivit i Corren 16/6:

Inspirerade av George Orwells dystopiska roman 1984 komponerade den brittiska rockgruppen Judas Priest i 80-talets början låten Electric Eye som gisslar övervakningssamhället: ”You think you’ve private lives / Think nothing of the kind / There is no true escape / I’m watching all the time”. 

Av sångtexten framgår vidare att det spanande elektriska ögat kommit till genom val, för att skydda medborgarna. Men blivit en allseende spion som berövat enskilda människor deras frihet. Electric Eye räknas numera som en klassiker inom den tunga rockmusikgenren heavy metal och utgör ett tidstypiskt exempel på hur samhällsdebatten färgar populärkulturen.

Då, tidigt 80-tal, var fortfarande integritetsfrågorna politiskt brännbart stoff – särskilt som årtalet i titeln på Orwells bok närmade sig. Var han på väg att bli sannspådd i sin otäcka vision, hotade statens växande kontrollmakt att utvecklas till demokratins fiende, väntade Storebrors totalitarism i farstun? 

Ta upp den debattråden idag och hur många tror du lyssnar? Det är inte längre den starka staten vi fruktar. Snarare följderna av en statsmakt som visar allvarliga tecken på försvagning och därför inte går att riktigt lita på. Det är också en utveckling som bär draksåddens faror med sig. 

Frihetens grundläggande villkor är att lag och ordning råder, att människor kan känna sig trygga och säkra i vardagen. Hur ser det ut i Sverige och en stad som Linköping? En hänsynslös gangsterkultur, en råbarkad kriminalitet har slagit rot och statens våldsmonopol är i gungning. Detta är A och O att åtgärda. Hederligt folk måste skyddas, brottsligheten stävjas. Inget snack om det. 

Vi behöver en effektivare polis, skarpare lagstiftning, hårdare straff, utökade befogenheter åt staten att ingripa och kontrollera, kommunala vakter på gator och torg, fler övervakningskameror, hela batteriet! Vem däremot? 

Inte jag. Än. Det finns definitivt goda och nödvändiga skäl att vässa tänderna och pumpa musklerna. Jag är bara en smula betänksam över risken för fartblindhet i de tuffa tagens samtid, att kraven på trygghet och säkerhet gör att personliga integritetsaspekter offras bortom rimlighetens gräns, att medborgerliga fri- och rättigheter naggas mer än lovligt i kanterna när staten släpper bromsen och rusar på bred offensiv. 

Var ständigt nyktert vaksam mot makten, vänner. Annars kan vi vakna till en morgondag i Storebrors skugga där de gamla tonerna blivit plågsamt aktuella: ”You think you’ve private lives / Think nothing of the kind / There is no true escape / I’m watching all the time”. 

Mannen som stod det onda emot

Skrivit i Corren 12/6:

Om kungahuset tyckte Vilhelm Moberg inte. ”I en monarki uppkommer alltid en anda av undersåtlighet, som icke är fria medborgare värdig. Kring konungen av Guds nåde och hans anförvanter har i alla tider uppblommat en rik flora av servilitet och inställsamhet, kryperi och allsköns fjäsk”, dundrade han i pamfletten Därför är jag republikan (1955). 

Men trots sin principfasta republikanism och liberala frihetslidelse hade Moberg ett gott öga till Karl XI, kungen som 1680 inrättade det karolinska enväldet. Hur gick det ihop? Svaret finns i skriften Svensk strävan, publicerad under brinnande världskrig 1941 när Sverige hukade under hotet av nazitysk ockupation. 

Innan Karl XI:s regentperiod hade tidigare kungar och drottningar förlänat stora delar av kronans jord- och godsegendomar till adeln (bland annat som belöning för att frälset ställt upp i det evinnerliga krigandet). En fatal konsekvens var att Sverige närmade sig ett feodalt system, där traditionellt fria torpare och bönder blev utlämnade åt aristokratins godtyckliga herremakt. Karl XI satte stopp för detta. Han behövde åtgärda statens konkursmässiga finanser och rusta upp det misskötta militära försvaret. Lösningen? 

Mängder av gods och gårdar som adeln berikat sig på drogs in till kronan igen – den så kallade reduktionen. Högadelns ställning försvagades markant och kronans stärktes till den grad att Karl XI kunde göra kungamakten enväldig. Dock strängt under lagen, vilket han noga påpekade och bondeståndet jublade. Adelns tyranniserande runt omkring i bygderna var ett avslutat kapitel. Äntligen garanterades ordning och rättvisa i den svenska staten, ansågs det. 

Vilhelm Moberg, alltid på småfolkets sida, gav den kungliga politiken ett erkännande som sannerligen inte var fy skam. I Svensk strävan hävdade han: ”Karl XI:s reduktion är den största sociala omvälvningen i nyare tid i Sverige. Den räddade en bondeklass, som höll på att förslavas. Därmed räddade den helt enkelt förutsättningarna för uppkomsten av det moderna Sverige, för uppbyggandet av det land som är vårt. Den betecknar kanske den allra största segern för svensk strävan på frihetsgrund.” 

Det kan låta som en paradoxal slutsats av Karl XI:s väg till sin enväldesposition. Men han var ändå en duglig, seriöst arbetande monark och så himla fel hade väl inte Moberg. Att det sedan gick åt pipan med förskräckelse när Karl XII tog över faderns tyglar må vara en annan femma. Hursomhelst, poängen i resonemanget var att Vilhelm Moberg ville inpränta att det stolta arvet efter generationer av frihetssträvande svenskar då, 1941, var i direkt dödlig fara att gå om intet. 

Hitler och hans mordiska knektar stormade triumferande fram genom Europa. Våra broderländer Norge och Danmark var nyligen härtagna. Det var absolut nödvändigt att bjuda nazisterna beslutsamt motstånd och försvara det fria, oberoende Sverige från att förslavas. Inget opportunistiskt medlöperi, ingen feg och ryggradslös anpassning till den grymma herremakten på folkmaktens bekostnad!

Strax efter krigsutbrottet 1939 publicerade Moberg ett upprop, delvis alluderande på Bergspredikan, för att tydliggöra vad som låg i vågskålen och han var beredd på det yttersta offret: 

”Jag har någonting att dö för, som är av högre värde än mitt enskilda liv, än mina återstående levnadsår: Det är rätten att råda över mig själv, över själ och kropp. Det är rätten för mina barn att leva fria i det land, där de fötts… Det är andens fria liv på vår jord, det är tron på andens suveränitet och okränkbarhet – det är allt som jag sammanfattar i den sköna drömmen om jorderiket, som en gång skall höra människan till… Och det onda är allt det, som hotar att ta ifrån mig dessa värden. Jag måste stå det onda emot.”

Nej, haraktigt undfallande inför frihetens fiender – som åtskilliga inom den svenska samhällstoppen dessvärre nesligen var – kan man svårligen anklaga Vilhelm Moberg för. Det mörka året 1941 publicerades inte blott Svensk strävan, den skriften var endast en uppladdning till Mobergs viktigaste insats för att höja allmänhetens beredskapsmoral och stridsvilja. 

På hösten utkom romanen som behandlade konfrontationen med ondskan i 1650-talets småländska Värend. Dess självägande bönder hamnar under oket när svenska kronan skänker markerna till en förtryckande, utsugande tysk adelsman. Bönderna svär att enade resa sig mot inkräktaren. Men de flesta bleknar när det verkligen gäller. Vore det inte förnuftigare med eftergifter och foglighet som kanske får tyrannen på mildare tankar? Sådant moraliskt och civilisatoriskt ruinerande kollaborerande är dock väsensfrämmande för unge bonden Ragnar Svedje. 

Med vapen gör han motstånd och tvingas fly till skogs. ”Rätten var kvar och den var oförgriplig. Den var hans, rätten att råda sig själv. Icke behövde han egen frihet mindre, därför att de andra kunde umbära sin. Icke satte han priset lägre på friheten, därför att de fega kunde vara den förutan.” 

Men han förblir inte ensam. En hemlig budkavle sprids från by till by som manar de förtryckta till uppror. ”Neka dagsverken! Hemsök adelsgårdarna! Kvittera herrarna! Vi skall göra oss frie! En eld är någonstans i lönndom upptänd, och nu löper den omkring… Budkavle kommer! Budkavle går! Rid i natt, i natt!”

Det gick inte att ta miste på den dagsaktuella symboliken. Berättelsen Rid i natt! blev en jättesuccé, slukades i stugorna, en klar indikation om var vanliga svenskar stod. Friheten var folkets arvedel och den skulle fortsatt värnas i prövningens stund. Hos den överväldigande majoriteten vilade uppslutningen bakom demokratin, rättsstaten och humanismen på solid grund. 

80 år har passerat sedan Rid i natt! första gången mötte läsarna och åter präglas tiden av krafter som utmanar våra frihetsvärden. Hur stark är viljan, beredskapen, förmågan, att stå det onda emot numera?