Category Archives: Kultur

Citizen Schein

schein

Han var sannolikt den siste store representanten för det borgerliga bildningsidealet i svensk politik.

– Mats Holm, tidskrifen Fokus, om dokumentärfilmsaktuelle Harry Schein (1924-2006).

Lämna en kommentar

Filed under Citat, Kultur, Socialdemokraterna

Winston och jag

christian-dahlgren-winston-churchill

Lämna en kommentar

februari 2, 2017 · 4:11 e m

John Hurts bästa roll

Skrivit i Corren 31/1:Corren.

Tråkigt var beskedet häromdagen att den brittiske skådespelaren sir John Hurt lämnat oss, 77 år gammal. Hans insatser i filmer som Alien, Elefantmannen och Tinker Tailor Soldier Spy – bara för att nämna några – var magnifika.

Men för mig är han alltid först och främst Caligula i Jag, Claudius. Rollen blev Hurts stora och synnerligen välförtjänta genombrott.

Själv hade dock John Hurt ingen aning om att hans prestation skulle ta folk med sådan kioskvältande storm: ”Oh no. You’re just bowling along and then suddenly people like it. You think, ‘I’ve got a hit, man.’ You don’t realise that’s the public saying, ‘Welcome’”, sa han långt efteråt.

John Hurt svidar om för sin paradroll.Tolkningen av den romerske dårkejsaren måste anses som definitiv. Det svårt att ens tänka på Caligula utan att se John Hurts suveräna gestaltning framför sig.

BBC gjorde onekligen ett styvt jobb med att förvandla Robert Graves bägge tegelstensromaner om stackars Claudius och hans bisarra härskarfamilj till en miniserie i tretton avsnitt 1976. Engelsk TV-dramatik är med rätta välrenommerad och Jag, Claudius är fortfarande något av juvelen i kronan bland deras produktioner.

Trots att serien numera till förstående kan kännas mer som filmad teater – scenografin är uppenbart daterad – fångas man ändå kvickt av illusionen eftersom skådespeleriet genomgående håller yppersta kvalitet.

I den högoktaniga ensemblen gör Derek Jacobi ett gripande porträtt av huvudpersonen. Dock är det, i hård konkurrens med Livia – Siân Philips giftspindel till mor och drottning – John Hurt som glänser skarpast i rutan.

Under sina fem tilldelade avsnitt stjäl han hela showen med en formidabel uppvisning i hämningslös megalomanisk galenskap, bloddrypande maktfullkomlighet, vildsint paranoia och milt uttryckt sedeslöst leverne.

Bland annat äktar han sin syster, gör henne på smällen och äter upp fostret då han inte vill vara sämre än överguden Zevs. På meritlistan finns även bravader som utnämningen av en häst till senator och att låta romarriket gå i väpnad konflikt mot havets Neptunus (krigsbyte: snäckskal).

I dessa politikens sunkiga dagar är det en djup tröst att återvända till Jag, Claudius igen. Ty vad än Donald Trump och hans stolliga gelikar må hitta på som makthavare i våran värld, är det knappt nyhetsmässiga gäspningar i jämförelse med John Hurts plattan i botten-vanstyre som Caligula. Vi ska nog klara skivan.

Lämna en kommentar

Filed under Film, Kultur, TV

There is a Happy Land

bowie

There is a happy land where only children live
They don’t have the time to learn the ways Of you sir, Mr. Grownup
There’s a special place in the rhubarb fields underneath the leaves
It’s a secret place and adults aren’t allowed there Mr. Grownup,
Go away sir
Charlie Brown got’s half a crown, he’s gonna buy a kite

– David Bowie, 1967.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Et in Arcadia ego

Skrivit i Corren 2/1:Corren.

I början av Evelyn Waughs bitterljuva klassiker Brideshead Revisited strålar solen. Vi följer huvudpersonerna Charles Ryder och Sebastian Flyte på en utflykt, de stannar sin lånade bil vid en almskuggad kulle på den engelska landsbygden. I den behagliga stillheten under lövvalvet njuter de bägge vännerna av vin, jordgubbar och tjocka turkiska cigaretter.

Så utbrister Sebastian: ”Här skulle man gräva ner en kruka med guld. Jag skulle vilja gräva ner någonting dyrbart och vackert på varje ställe, där jag varit lycklig, och sen, när jag blev gammal och ful och olycklig, så kunde jag komma tillbaka och gräva upp det och minnas”.

Jag älskar den repliken. I somras, under julimånadens lojt frihetliga dagar, borde man själv grävt ner några krukor med guld. De vore utmärkta att ha nu i det kylslagna januarimörkret, som en slags trygghetsförsäkring inför det ovissa år som nyss startat sitt räkneverk.

Att bunkra lyckliga minnen är en fin hjälp att stå fastare när det blåser, för att bättre hålla ihop, för att inte tappa orienteringen om påfrestningar drabbar. Men det gäller ju samtidigt att inte förlora sig i gårdagen.

Äldre guld är bra att ha lagrat i personlighetsbanken, men fylla på med färskt guld är naturligtvis ännu bättre. Lättare sagt än gjort, kanske. Det beror mycket på förhållningssättet. I Per Wästbergs roman Jordmånen råkar jag finna ett glimrande Marxcitat som i mitt tycke ger ett ypperligt råd om hur 2017 bör mötas:

”– Vet du att det finns en skatt gömd i huset här intill?
– Men det finns ju inte något hus här intill!
– Då måste vi bygga ett.”

Marx, det är alltså inte den grälsjuke samhällsomstörtaren Karl. Utan den mer gladlynte anarkisten Groucho. Nå, vad sägs om att skaffa hammare, spik och brädor?

Behövs mer inspiration? Tanka själen! Lyssna på Lohengrin av Richard Wagner, begrunda Ground Swell av Edward Hopper, läs The Great Gatsby av F Scott Fitzgerald, se Blow Up av Michelangelo Antonioni, meditera någon timme i en medeltida katedral (Linköpings till exempel), drick champagne, ät ostron, hoppa på en buss mot obekant destination, klä dig enligt amerikanskt 1920-talsmode, spela tennis på gräs, promenera en stormig förmiddag vid havet när vågorna skummar som mest och njut av elementens makt, älska en vacker människa.

Som Henry James uttryckt det: ”Lev allt vad du kan, det vore ett misstag att inte göra det”. God fortsättning, kära läsare! Vi kör vidare, vi ger oss inte. De angenämaste dagarna väntar alltid framför oss.

nicolas_poussin-et-in-arcadia-ego

Nicolas Poussin, Et in Arcadia ego, 1637-38.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Dagens shoppingfynd

Kungligt krus

Man är trots allt från Kungsbacka.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Vad Dirty Harry säger oss

Skrivit i Corren 25/11:Corren.

Scenen är klassisk. Clint Eastwood, beväpnad med Magnumpistol, har jagat upp en desperat skurk i ett hörn och fäller iskallt repliken: ”You’ve got to ask yourself a question: ’Do I feel lucky?’ Well, do ya, punk?”.

Filmen Dirty Harry blev en omedelbar kioskvältare i USA under början av 70-talet och fick flera uppföljare. Eastwood i rollen som den skjutglade San Francisco-polisen Harry Callahan, en rebell som inte skyr några medel för att få bort härjande våldsbrottslingar från gatorna, slog definitivt an en känslosträng hos vad Richard Nixon kallade ”den stora tysta majoriteten”.

Det var den skötsamma, arbetande och skattebetalande medelklassen som sällan höjde sina röster offentligt, men som allvarligt börjat oroa sig för tendenserna till normupplösning och krackeleringar i samhällsbygget.

Dirty Harry var mer än en vanlig actionrulle. Den återspeglade en växande folklig frustration med ett rättssystem som uppfattades alltmer dysfunktionellt och överbyråkratiserat. Medan den sociala oron och gängkriminaliteten bredde ut sig, vem garanterade längre lag och ordning?

Dirty HarryHarry Callahan struntade i allt vad inkompetenta polischefer och mjukryggade politiker hette, han gav tusan i regelboken, satte hårt mot hårt och blåste utan vidare diskussion iväg buset i en eldstorm av magnumkulor.

Sådana gränslösa poliser, som inte tvekar att skjuta för att döda och gärna lämnar efter sig hela kvaddade stadskvarter på kuppen, är vid närmare eftertanke kanske inte de mest optimala att hålla i handen. Men av gensvaret på filmen att döma, fanns det nog väldigt många som önskat att Callahan funnits i verkligheten.

Populärkulturens uttryck fångar ofta mycket talande rådande stämningslägen i tiden. Dirty Harry anklagades av vissa kritiker för att exploatera primitiv våldsromantik och uppmuntra en fascistisk längtan hos biopubliken. Det kan låta överdrivet idag, men det fanns korn av sanning i detta.

Succén för Harry Callahan var sorts en varningssignal, ett symptom på det fallande förtroendet för det demokratiska etablissemangets förmåga att trygga medborgarnas liv och egendom i vardagen. Det är inga obekanta erfarenheter vad ett sådant klimat kan föda i form av en för oss alla mindre trevlig politisk backlash. Det var också filmmakarna medvetna om och de tog inte lätt på saken.

När Clint Eastwood därför återkom som Dirty Harry-figuren i Magnum Force (1973) gavs han uppdraget att oskadliggöra en grupp totalt urspårade poliser som tagit sig rätten att kallblodigt avrätta kriminella element utan ett skvatts hänsyn till varken lag eller domstolar.

För att ytterligare driva hem den pedagogiska poängen fick Harry Callahan i central scen väsa: ”I hate the goddamn system, but until somebody comes along with changes that makes sense I’ll stick with it”.

Alltså: demokratins institutioner må vara bristfälliga och när systemet inte levererar är det illa. Men frestelsen till populistiskt fascistinspirerade lösningar är inte civilisation, det gör bara ont värre, värre än värst.

Anledning finns att återvända till dessa filmer. Hur väl fungerar exempelvis polisen i Sverige, hur många svåra brott beivras, hur bra lyckas politikerna styra upp det och vilka ideologiska krafter har vind i seglen?

Dirty Harry har fortfarande något viktigt att säga både om och till oss.

Lämna en kommentar

Filed under Film, Kultur, Lag och rättsväsende