Category Archives: Kultur

There is a Happy Land

bowie

There is a happy land where only children live
They don’t have the time to learn the ways Of you sir, Mr. Grownup
There’s a special place in the rhubarb fields underneath the leaves
It’s a secret place and adults aren’t allowed there Mr. Grownup,
Go away sir
Charlie Brown got’s half a crown, he’s gonna buy a kite

– David Bowie, 1967.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Et in Arcadia ego

Skrivit i Corren 2/1:Corren.

I början av Evelyn Waughs bitterljuva klassiker Brideshead Revisited strålar solen. Vi följer huvudpersonerna Charles Ryder och Sebastian Flyte på en utflykt, de stannar sin lånade bil vid en almskuggad kulle på den engelska landsbygden. I den behagliga stillheten under lövvalvet njuter de bägge vännerna av vin, jordgubbar och tjocka turkiska cigaretter.

Så utbrister Sebastian: ”Här skulle man gräva ner en kruka med guld. Jag skulle vilja gräva ner någonting dyrbart och vackert på varje ställe, där jag varit lycklig, och sen, när jag blev gammal och ful och olycklig, så kunde jag komma tillbaka och gräva upp det och minnas”.

Jag älskar den repliken. I somras, under julimånadens lojt frihetliga dagar, borde man själv grävt ner några krukor med guld. De vore utmärkta att ha nu i det kylslagna januarimörkret, som en slags trygghetsförsäkring inför det ovissa år som nyss startat sitt räkneverk.

Att bunkra lyckliga minnen är en fin hjälp att stå fastare när det blåser, för att bättre hålla ihop, för att inte tappa orienteringen om påfrestningar drabbar. Men det gäller ju samtidigt att inte förlora sig i gårdagen.

Äldre guld är bra att ha lagrat i personlighetsbanken, men fylla på med färskt guld är naturligtvis ännu bättre. Lättare sagt än gjort, kanske. Det beror mycket på förhållningssättet. I Per Wästbergs roman Jordmånen råkar jag finna ett glimrande Marxcitat som i mitt tycke ger ett ypperligt råd om hur 2017 bör mötas:

”– Vet du att det finns en skatt gömd i huset här intill?
– Men det finns ju inte något hus här intill!
– Då måste vi bygga ett.”

Marx, det är alltså inte den grälsjuke samhällsomstörtaren Karl. Utan den mer gladlynte anarkisten Groucho. Nå, vad sägs om att skaffa hammare, spik och brädor?

Behövs mer inspiration? Tanka själen! Lyssna på Lohengrin av Richard Wagner, begrunda Ground Swell av Edward Hopper, läs The Great Gatsby av F Scott Fitzgerald, se Blow Up av Michelangelo Antonioni, meditera någon timme i en medeltida katedral (Linköpings till exempel), drick champagne, ät ostron, hoppa på en buss mot obekant destination, klä dig enligt amerikanskt 1920-talsmode, spela tennis på gräs, promenera en stormig förmiddag vid havet när vågorna skummar som mest och njut av elementens makt, älska en vacker människa.

Som Henry James uttryckt det: ”Lev allt vad du kan, det vore ett misstag att inte göra det”. God fortsättning, kära läsare! Vi kör vidare, vi ger oss inte. De angenämaste dagarna väntar alltid framför oss.

nicolas_poussin-et-in-arcadia-ego

Nicolas Poussin, Et in Arcadia ego, 1637-38.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Dagens shoppingfynd

Kungligt krus

Man är trots allt från Kungsbacka.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Vad Dirty Harry säger oss

Skrivit i Corren 25/11:Corren.

Scenen är klassisk. Clint Eastwood, beväpnad med Magnumpistol, har jagat upp en desperat skurk i ett hörn och fäller iskallt repliken: ”You’ve got to ask yourself a question: ’Do I feel lucky?’ Well, do ya, punk?”.

Filmen Dirty Harry blev en omedelbar kioskvältare i USA under början av 70-talet och fick flera uppföljare. Eastwood i rollen som den skjutglade San Francisco-polisen Harry Callahan, en rebell som inte skyr några medel för att få bort härjande våldsbrottslingar från gatorna, slog definitivt an en känslosträng hos vad Richard Nixon kallade ”den stora tysta majoriteten”.

Det var den skötsamma, arbetande och skattebetalande medelklassen som sällan höjde sina röster offentligt, men som allvarligt börjat oroa sig för tendenserna till normupplösning och krackeleringar i samhällsbygget.

Dirty Harry var mer än en vanlig actionrulle. Den återspeglade en växande folklig frustration med ett rättssystem som uppfattades alltmer dysfunktionellt och överbyråkratiserat. Medan den sociala oron och gängkriminaliteten bredde ut sig, vem garanterade längre lag och ordning?

Dirty HarryHarry Callahan struntade i allt vad inkompetenta polischefer och mjukryggade politiker hette, han gav tusan i regelboken, satte hårt mot hårt och blåste utan vidare diskussion iväg buset i en eldstorm av magnumkulor.

Sådana gränslösa poliser, som inte tvekar att skjuta för att döda och gärna lämnar efter sig hela kvaddade stadskvarter på kuppen, är vid närmare eftertanke kanske inte de mest optimala att hålla i handen. Men av gensvaret på filmen att döma, fanns det nog väldigt många som önskat att Callahan funnits i verkligheten.

Populärkulturens uttryck fångar ofta mycket talande rådande stämningslägen i tiden. Dirty Harry anklagades av vissa kritiker för att exploatera primitiv våldsromantik och uppmuntra en fascistisk längtan hos biopubliken. Det kan låta överdrivet idag, men det fanns korn av sanning i detta.

Succén för Harry Callahan var sorts en varningssignal, ett symptom på det fallande förtroendet för det demokratiska etablissemangets förmåga att trygga medborgarnas liv och egendom i vardagen. Det är inga obekanta erfarenheter vad ett sådant klimat kan föda i form av en för oss alla mindre trevlig politisk backlash. Det var också filmmakarna medvetna om och de tog inte lätt på saken.

När Clint Eastwood därför återkom som Dirty Harry-figuren i Magnum Force (1973) gavs han uppdraget att oskadliggöra en grupp totalt urspårade poliser som tagit sig rätten att kallblodigt avrätta kriminella element utan ett skvatts hänsyn till varken lag eller domstolar.

För att ytterligare driva hem den pedagogiska poängen fick Harry Callahan i central scen väsa: ”I hate the goddamn system, but until somebody comes along with changes that makes sense I’ll stick with it”.

Alltså: demokratins institutioner må vara bristfälliga och när systemet inte levererar är det illa. Men frestelsen till populistiskt fascistinspirerade lösningar är inte civilisation, det gör bara ont värre, värre än värst.

Anledning finns att återvända till dessa filmer. Hur väl fungerar exempelvis polisen i Sverige, hur många svåra brott beivras, hur bra lyckas politikerna styra upp det och vilka ideologiska krafter har vind i seglen?

Dirty Harry har fortfarande något viktigt att säga både om och till oss.

Lämna en kommentar

Filed under Film, Kultur, Lag och rättsväsende

Hos Sven Stolpe i Vadstena

Sven Stolpe

Är man i Paris brukar det höra till att besöka Jim Morrisons grav. Är man i Vadstena är det naturligtvis lika självklart att hälsa på Sven Stolpe. På Vadstena nya kyrkogård (ungefär i mitten) vilar den gamle kulturgiganten tillsammans med hustrun Karin.

Enligt vad jag hörde under mitt besök ville Stolpe, Sveriges mest profilerade 1900-talskatolik och författare till klassiska verk om såväl Heliga Birgitta som drottning Kristina, ha sin gravvård vid klosterkyrkan i stan. Men av någon märklig anledning gick det tydligen inte för sig.

OBS, ungdomar! Sven och Karin Stolpe är alltså föräldrar till Alex Schulmans mamma.

Lämna en kommentar

Filed under Östergötland, Kultur

Rädslan och livet

Karin Boye

Fruktbarhet kommer ur tillit. Den som vågar se och uppleva också vad han förut inte har sett och upplevt, han är den fruktbare. Ofruktbarhet kommer ur rädsla. Rädsla är början till den levande döden.

– Karin Boye, 1932.

Lämna en kommentar

Filed under Citat, Kultur

Att lita på det levande

Romantikernas credo: att göra livet helt levande igen. Det kräver inget radikalt himlastormande, ingen rastlös sökande berusning. I själva verket motsatsen, om man är seriös i strävan att möta tillvaron fullt ut. Gå djupare, långsammare, mer nedtonad öppen in i dagen. Låt den omfamna dig i stilla förtröstan. Denna mjuka tillit är det verkliga äventyrets hemlighet. Pröva och avtäck dess dolda löften. Samklangen mellan den yttre rymden och den inre kommer att infinna sig.

Caspar David Friedrich, Der Wanderer über dem Nebelmeer, 1818.

Caspar David Friedrich, Der Wanderer über dem Nebelmeer, 1818.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur