Category Archives: Kultur

Akademien ur tiden?

Skrivit i Corren 29/5:

På torsdag sker Svenska Akademiens sista sammankomst innan sommaruppehållet. Då brukar vanligen den definitiva ”korta listan” fastställas över de författarkandidater (oftast fem till antalet) som är aktuella för årets Nobelpris i litteratur. Deras produktion blir ledamöternas uppgift att läsa in sig på under sommaren och därefter koras den utvalde till världens finaste kulturella utmärkelse. Men denna höst kommer inte någon litteraturpristagare att presenteras.

Den djupa kris som skakat Akademien med strömhopp från stolarna och raserat förtroende i omvärlden har rubbat traditionerna. Som meddelades i början av maj ska priset istället skjutas upp och delas ut parallellt med nästa års annonserade pristagare. Det är iallafall den rumphuggna Akademiens nuvarande plan, därtill sannolikt nödd och tvungen sedan Nobelstiftelsen – som ”äger” Nobelpriset – i kulisserna vridit om armarna på kvarvarande ledamöter.

I lördags meddelade dock Nobelstiftelsens vd Lars Heikensten i SR att det varken är säkert att det blir ett litteraturpris 2019 eller att Svenska Akademien ens får behålla uppdraget att dela ut det. Ryktesvis lär  Kungliga Vitterhetsakademien – instiftad 1753 av Gustaf III:s mor, drottning Lovisa Ulrika – ligga bra till som alternativ.

Hinder i Alfred Nobels testamente finns inte. Där står bara att litteraturpristagaren ska utses ”af Akademien i Stockholm” och inget vet egentligen vilken av akademierna som avsågs. Nyligen förklarade Vitterhetsakademien påpassligt att man både har ”kompetens och möjligheter” att ta över.

Att Lars Heikensten tar steget till att offentligt öka pressen mot Svenska Akademien måste tolkas som att Nobelstiftelsen fått nog av det bråk och intrigerande som i oförminskad styrka fortsätter att urholka anseendet för landets främsta kulturinstitution – och därmed Nobelpriset.

Antagligen vill Heikensten även signalera beredskap för utsikten att Svenska Akademien helt går i kvav. Den risken är ju överhängande. Ska de tomma stolarna återbesättas till fulltalighet krävs enligt stadgarna röster från minst 12 ledamöter i kretsen.

Nu är det endast tio vid bordet. Nya inval kan alltså inte äga rum. Förra veckan förklarade emellertid de tre ”vilande” avhopparna Sara Danius, Peter Englund och Kjell Espmark sig villiga att göra comeback – om den beryktade Kulturprofilens försvarare Horace Engdahl avgår.

Implicit tycks Lars Heikensten uttrycka sympati för denna utpressningstaktik. ”Det finns fler i Akademien som bör fundera över sin ställning med hänsyn till förtroendet för det fortsatta Nobelprisarbetet”, sade han i Ekots lördagsintervju. Men eftersom Kristina Lugn deklarerat sin vägran att stanna om Engdahl försvinner blir matematiken ändå lika hopplös. Är ledamöterna inte 12 kan Akademien omöjligen förnya sig själv och står inför sin egenförvållade utplåning.

Horace Engdahl menar dock att ledamöterna kan omtolka stadgarna i detta avseende, trots att Akademiens högste beskyddare Carl XVI Gustaf – som också måste godkänna invalen – vidhållit att bestämmelsen gäller. Som lök på laxen hotar alltså också en konflikt med kungen!

Mycket till snille och smak har vi inte sett i denna sjaskiga följetong. Men det som börjar arta sig till Svenska Akademiens undergångsepos bjuder onekligen på historiskt rafflande teater.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Nobel

Baksidan av Spotify

Skrivit i Corren 22/5:

”Jag är inte ensam om att varje dag umgås med Spotify”, deklarerade Annie Lööf (C) i riksdagen våren 2016. Nej, garanterat inte. Musikstreamingstjänsten Spotify, grundat av entreprenörerna Daniel Ek och Martin Lorentzon tio år tidigare, har idag 160 miljoner användare världen över, varav 75 miljoner är betalande abonnenter.

När företaget nyligen introducerades på New York-börsen landade det första avslutet på närmare 166 dollar per aktie, vilket gav bolaget ett totalt värde av 29,5 miljarder dollar. Mer än H&M, mer än Sandvik, mer än Ericsson.

Inte undra på att svenska politiker älskar Spotify, en digital framgångssaga som visar vilken fantastisk innovationsförmåga vårt land besitter. I debatten har partierna ofta och gärna hänvisat till Spotify för att understryka betydelsen av ett konkurrenskraftigt näringslivsklimat.

Socialdemokraterna har talat om vikten av att företag som Spotify kan förses med kvalificerad kompetens på arbetsmarknaden. Liberalerna har lovordat Spotify som ett nytt Volvo och Asea.

”Vi vill skapa rätt förutsättningar för nästa generations techbolag och bana väg för att Sveriges nästa stora digitala succéer faktiskt blir kvar här”, slog den Spotifyfrälste Annie Lööf fast i riksdagens plenisal för två år sedan.

Det är förstås bra. Vi måste vårda jordmånen för de välståndsbildande krafterna. Men den politiska hyllningskören till Spotify är inte oproblematisk, vilket framgår av boken Den svenska enhörningen. Storyn om Spotify av Rasmus Fleischer och Pelle Snickars (Mondial 2018).

”Enhörning” är IT-lingo för ett nystartat techföretag som värderas till mer än en miljard dollar. Spotify har dock aldrig gjort ett enda cent i vinst. Tvärtom har förlusterna varje år varit blödande.

Spotify, med sitt blygsamma antal anställda (cirka 2000) i jämförelse med traditionella svenska industrijättar, har hittills varit helt beroende av ett ständigt inflöde av riskkapital och vuxit i en finansiell undantagsmiljö. Centralbankernas nedtryckta räntor har tvingat investerare att jaga äventyrligare objekt än normalt för att få avkastning på sina pengar, vilket blivit rena jackpotten för techföretag likt Spotify.

Det är förväntningarna om stora vinster i en hägrande framtid som hållit affären igång.

Samtidigt är Spotify i händerna på de tre dominerande skivbolagen (Warner, Universal, Sony) för att kunna leverera musik på nätet och dessa kostsamma licensavtal lär inte bli billigare om streamingen en dag blir lönsam. Livsavgörande är därför att kunna snacka upp berättelsen om Spotify till oemotståndligt guldglänsande dimensioner, så att investerarnas intresse inte falnar. Att bolaget varit väldigt duktiga på att sälja storyn om sig själva är inget att säga om.

Men att svenska politiker okritiskt deltar i att elda på hypen är mera tveksamt. Särskilt som Spotify också raffinerat kartlägger sina miljontals användare in på skinnet. Precis som Facebook, Amazon och Google.

”Kommersiell övervakning har helt enkelt blivit en central del för de flesta techföretag… I vilken mån och omfattning som Spotify under årens lopp delat eller sålt användardata till andra aktörer är omöjligt att veta. Men ingen tvivlar på att de numera har oändligt mycket information om våra mediekonsumtionsvanor”, skriver Rasmus Fleischer och Pelle Snickars.

Vore jag Annie Lööf skulle jag inte vara alldeles bekväm att umgås med sådana orwellska Storebrorsvarianter till bolag.

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, Integritet, Kultur, Näringsliv

Var kommer barnen in?

Skrivit i Corren 18/5:

”Jag säger ingenting om krig och fred / Heller inget om att tiden är ur led / Jag säger ingenting om sårad jord / Men hjärtat slår i varje ord – när jag säger dig / Min värld är fattig och min dag är död / När barnasinnet har berövats på sin glöd / Då ondskan nått sitt mål till slut / Då har all kärlek sinat ut.”

Så sjunger Hansson De Wolfe United i 80-talsklassikern Var kommer barnen in? God lyrik kan tolkas på flera sätt. Själv kom jag att tänka på just dessa rader när jag såg att Miljöpartiet i Linköping prioriterar barn och ungas psykiska hälsa som en av sina viktigaste frågor inför valet.

Bland annat vill MP effektivisera kommunikationen mellan skolan och sjukvården för att bättre kunna nå dem som behöver hjälp (Corren 17/5). Samtidigt på riksplanet lovade Socialdemokraterna, tillsammans med SSU och S-studenter, att satsa 250 miljoner kronor årligen i ett trygghetspaket för att bistå barn och unga med psykiska problem.

”Det ska vara lika självklart att prata om hur man mår, som att väga eller mäta sig. Därför vill vi införa ett screeningprogram inom elevhälsan för att tidigt upptäcka psykisk ohälsa”, säger SSU-ordföranden Philip Botström i ett pressmeddelande. Det hedrar såväl MP som S att denna fråga lyfts fram.

Angelägenheten kan inte nog betonas och förtjänar en seriös politisk diskussion, trots att valrörelsetider vanligtvis inte brukar vara det bästa tillfället för sådant. Egentligen kan det tyckas svårbegripligt. På det hela taget lever vi, materiellt sett, i ett paradis av överflöd och har möjligheter som tidigare generationer knappt kunnat drömma om.

Men något måste vara allvarligt fel i vårt samhälle när det uppväxande släktet ändå verkar fara så illa. Vad kan vara värre än att i tidig ålder, då världen borde lysa som oskuldsfullt klarast, uppfatta den som fattig och död?

Varje barnasinne berövat på sin glöd är en fruktansvärd, omätbar tragedi som skadar människan för livet. Socialstyrelsen rapporterade i december förra året att den psykiska ohälsan hos barn och unga ökat dramatiskt mellan 2006 och 2016. För gruppen 10-17 år med över 100 procent! Totalt beräknas närmare 190 000 unga lida av psykiska besvär och sjukdomar.

Vad som ligger bakom denna alarmerande utveckling saknas bra svar på. Socialstyrelsens utredare Peter Salmi tror att det kan handla om skolmiljön, även villkoren för inträdet i arbets- och vuxenlivet spelar möjligen en roll.

Är den moderna tillvaron för tuff? Brister vi att i tillräcklig grad rusta barnen med mening, kärlek och omsorg? Jag vet inte. Men så här kan det bara inte fortsätta.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Politik

Ordnar till folket!

Skrivit i Corren 17/5:

I november 2008 gick Sten Rudholm ur tiden som en unik herre. Nog hade han som sonen till en läroverksadjunkt i Karlstad gjort en imponerande karriärresa. Justitiekansler, president i Svea hovrätt, riksmarskalk och ledamot av Svenska Akademien på stol nummer 1 (traditionellt reserverad för jurister innan församlingen, måhända ödesdigert, bröt sedvänjan 2009).

Men det verkligt historiskt speciella med Sten Rudholm var att han dog som riddare av Serafimerorden. Det är Sveriges förnämsta utmärkelse. Han fick den i sista ögonblicket en decemberdag 1974 tillsammans med den legendariske bankdirektören och industrialisten Marcus ”Dodde” Wallenberg. Efter att Wallenberg avlidit 1982 blev Rudholm den enda icke-kunglige svensk som kunde titulera sig Serafimerriddare.

Nu är det omöjligt – vilka enastående tjänster du som man eller kvinna av folket än gjort riket – att komma ifråga för vårt lands finaste hedersbetygelse. Från den 1 januari 1975 är det nämligen förbjudet att dela ut Serafimerorden till några andra än utländska statschefer och medlemmar av hovet.

Denna bisarrt missunnsamma bestämmelse har vi riksdagen att tacka för, som påverkade av 70-talets radikala tidsanda sopade rent med ordensväsendet. I jämlikhetens stamort på jorden ansågs det inte passande att förära enskilda medborgare statliga belöningar.

Serafimerorden, Vasaorden, Svärdsorden, Nordstjärneorden – sånt var antikverat glittrande krafs, förhatliga symboler för underdånigheten och kryperiet i det gamla konservativa privilegiesamhället. Systemet hade överlevt sig själv och var moget för historiens sophög.

Kritiken saknade inte grund, det måste sanningsenligt understrykas. Mot slutet började det ordinarie ordensväsendet faktiskt bli löjeväckande, dess legitimitet var urholkad genom inflation i själlösa utdelningar. Ämbetsmän fick sina trissor mekaniskt efter tjänstegrad och antalet anställningsår i den offentliga apparaten. Inte så få tyckte ordnarna förlorat sin mening och vägrade ta emot dem.

Men istället för en välbehövlig reformerande uppryckning, beslöt riksdagen att förklara det kungliga ordensväsendet vilande och utom räckhåll för svenskar fortsättningsvis.

Det var då det. Nu hörs – äntligen – annat ljud i skällan. Norrköpingsbon Andreas Norlén, ordförande (M) i riksdagens konstitutionsutskott, säger att han finner det vara ”en märklighet att Sveriges kanske finaste utmärkelser, ordnarna, är förbehållna utländska medborgare. Jag känner inte till något annat land som särbehandlar sina egna medborgare på det sättet” (SR 16/5).

Med sina utskottskollegor från S, MP, C, L och KD har han nått enighet om en parlamentarisk utredning, som i samband med en översyn av antalet flaggdagar och  apanaget till det växande kungahuset, även ämnar granska utsikterna av ordensväsendets återupplivande. Klokt påpekas att det forna missgreppet av automatiserad tilldelning inte bör ske igen.

Poängen med ordnarna är ju att uttrycka samhällelig uppskattning av förtjänstfulla svenskar som utfört presentationer bortom det vanliga i liv och gärning. Det är ett belöningssystem som i sin rätta funktion återspeglar och hyllar den öppna meritokratins ideal, inte klassbarriärernas.

Sten Rudholms upphöjelse till Serafimerriddare var ett exempel på det. Vill Sverige vara ett land som värderar extraordinära insatser till allmänhetens gagn, borde inte vägen förbli stängd till att kunna göra honom sällskap.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Vi, ett skogsfolk

Skrivit i Corren 15/5:

Skogen är en folkrörelse. Hur många är det inte som regelbundet vistas ute i markerna för rekreationens och den kontemplativa upplevelsens skull? När den traditionella kyrkoreligionen tappat greppet om befolkningsmajoriteten är det gärna i naturen som den moderne svensken söker sitt behov av andlighet och sinnesro.

Skogsmiljön är laddad med en svårdefinierbar känsla av något större, en livsenergi som Kerstin Ekman i romanen Rövarna i Skuleskogen låter trollet Skord försöka sätta ord på:

”Om du hade sett laxens blanka kropp ovanför käftarna av sten och vattenfradga så skulle du veta att han hoppar högre och djärvare än han behöver för att komma undan. Det blir någonting över där! Och när roslingen flätar ett mönster och blommar i mossan och när bäckvattnet glödgas av sol och letar sig fram över en bädd av grus och guld och när bofinkshannen sjunger från sin grantopp starkare än hans hjärta kan slå – då blir det någonting över!”.

Innan kristendomen gjorde entré i Norden hängav sig våra förfäder antagligen åt någon form av religiös naturdyrkan (asatrons mytologi är sannolikt mestadels rena efterhandsdiktningen av Snorre Sturlasson). Numera skulle man alltså kunna säga att vi gått varvet runt till vårt hedniska skogstempel.

Och väl där passas det ofta på att plockas korgar fulla av svamp och bär. Även jakt på skogens vilt är populärt. Omkring 300 000 svenskar har jägarexamen. Över 300 000 privatpersoner äger också själva skog, det är med råge fler än antalet medlemmar som partierna lyckas engagera.

Som resurs går skogen inte av för hackor. 70 procent av Sveriges yta är täckt av skogsmark, varur det gröna guldet hämtas som byggt mycket av vårt välstånd. Bara år 2017 drog skogsnäringen in 132 miljarder kronor på export. Faktiskt är Sverige den tredje största exportören i världen av massa, papper och sågade trävaror. Vi kan verkligen kallas ett folk av skogen.

Bland skogsägarna som för arvet vidare finns generellt en djup insikt om betydelsen av ett hållbart skogsbruk. Talande är att den produktiva skogsmarkens virkesförråd har fördubblats sedan 1920-talet och uttaget är mindre än den årliga tillväxten.

Inom statsapparatens sfär av politiker och ämbetsmän lämnar dock förståelsen för skogsbrukets villkor en del övrigt att önska. Ett tilltagande problem är inventeringen av nyckelbiotoper, ursprungligen menad som en hjälp till skogsägaren att identifiera skyddsvärda miljöer och arter.

Nyckelbiotoper har visat sig ganska vanliga, vilket man kan tycka borde vara ett utmärkt betyg på privata skogsägares omsorg om den biologiska mångfalden. Tacken är istället att de i praktiken drabbas av nyttjandeförbud av skogsarealer där myndigheterna, eller vem som helst egentligen, hittar nyckelbiotoper att registrera. Visst kan avverkning ske ändå, men branschens certifieringskod för nyckelbiotoper gör virket hopplöst att sälja.

Systemet har börjat spåra ur och blivit det godas fiende. Från naturvårdsbyråkratins sida märks en ökad aktivism för att nyckelbiotopsklassa marker, ett för staten lika fiffigt som billigt sätt att skapa icke-formella naturreservat på den enskilde skogsägarens bekostnad.

Skogsbruket blir oförutsägbart, äganderätten och rättssäkerheten hasarderas. Det underminerar förutsättningarna för ett fortsatt framgångsrikt förvaltande av de oskattbara värden som skogen representerar för oss alla.

Lämna en kommentar

Filed under Byråkrati, Ekonomi, Kultur, Natur

Till trolöshetens lov

Skrivit i Corren 14/5:

Lars Gyllenstens dråpliga inledning till novellsamlingen Desperados (1962) är en minor classic i svensk litteratur: ”Jag är fast övertygad om att idel ont kommer av alltför fasta övertygelser – nej, nu sa jag bestämt för mycket!”. En underbart ironisk motsägelsefull formulering, så typisk honom. Naturligtvis måste den borne skeptikern också vara skeptisk mot sig själv!

Inte för inte stod Lars Gyllensten kollegialt nära den franske renässansfilosofen och 1500-talshumanisten Montaigne, som – ehuru formellt katolik – med elegant uttrycksfullhet vände sig mot alla dogmatiska trosläror, ideologier och intellektuella system.

Den glömde Gyllensten heter en ny förträfflig bok av litteraturforskaren Thure Stenström. Om titeln verkligen äger täckning, är denna intellektuella biografi ett synnerligen välkommet bidrag till att lyfta fram Gyllensten i ljuset igen.

Som medicinprofessor, ständig sekreterare i Svenska Akademien, modernistisk författare och skarpslipad polemiker tillhörde han en av de främsta gestalterna på vår kulturella parnass under 1900-talets senare hälft.

Stenström ägnar berättigat stort utrymme åt Gyllenstens högklassiga skönlitterära författarskap, vars tidlöst angelägna centrala tema är människans existentiella villkor och brottandet med dödens oundviklighet i en värld där Gud checkat ut.

Även ur perspektivet av dessa dagars hårt polariserade samhällsdebatt, icke minst på drängslagsmålens sociala medier, har Gyllensten brännande aktualitet. ”Politiseringen av det offentliga samtalet hotade enligt hans åsikt medföra en förenkling och trivialisering av hela människosynen”, skriver Stenström.

Intervjuad av Beppe Wolgers i Stockholmstidningen 1960 förklarade Gyllensten: ”Politiska system och ideologier tror jag inte på. Där finns plats för så mycket besvikelse och misströstan, som suger kraften ur människan. Och det låser henne, och hennes fantasi, det stänger henne för det oväntade. Vidare gör det henne dömande, inskränkt, misstänksam, sårbar, intolerant”.

Som förankrad i naturvetenskapen var Gyllensten främmande för ideologiskt tvärsäkra bilder av verkligheten som bara riskerade att leda människan vilse och förvärra hennes utsatthet.

Han förordade istället trolösheten i den prövande hållningen som var forskarens ideal, beredskapen till att ständigt revidera eller förkasta uppfattningar när nya rön så krävde. ”Du skall inga andra gudar ha än provisorier”, löd hans  nyktra budskap.

Vill vi ha fler vuxna i det politiska rummet är en god rekommendation till folk i alla stridande läger att söka Lars Gyllenstens inspirerande bekantskap.

Lars Gyllensten 1921-2006.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Litteratur

Ett befästat folkhem

Skrivit i Corren 8/5:

Lite kärnsvensk poesi till kaffet? Tag och läs följande:

Över tidens sus i tallar, över årens flykt
på fjädermolnets vinge bred och stark,
trår från natt till dag, från nöd till frihet ifrån fruktan den strävan
som är lika för oss alla. En öppen stad, 
ej en befästad, bygger vi gemensamt.
– Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet.

Raderna är från Sundbybergsprologen av Ragnar Thoursie. Ursprungligen skrevs den som ett beställningsverk till Stockholmskommunen Sundbybergs tjugofemårsjubileum nyårsaftonen 1951. Men dikten hade, och fick, långt större betydelse än så.

Thoursie menade den vara hans egen lovsång till socialdemokratins folkhemsbygge och som partiledare kom Olof Palme gärna att citera de vackra raderna. Visst berörs man av diktens hoppfullt optimistiska budskap om ett samhälle präglat av gemenskap, jämlikhet och solidaritet utan några barriärer mellan människor.

”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn”, som Per Albin Hansson förkunnade i sitt visionära folkhemstal 1928.

Dock ett aber: den kollektiva familjevärmen i den öppna staden, med löftet att förvandla nöd till frihet ifrån fruktan, gällde främst etniska svenskar. Ragnar Thoursies sköna poesi var ägnat åt ett i demokratisk socialism draperat nationalistiskt projekt.

Illustrativa är orden Tage Erlander fällde i riksdagen våren 1965, apropå den svarta medborgarrättsrörelsens kamp mot de rasistiska orättvisorna i USA: ”Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden”.

Välfärdsstatens konstruktion på bilden av Sverige som ett hem, en familj, får till sin natur en exkluderande effekt för dem som inte tillhör hemmet, familjen. När utomstående nödlidande knackar på dörren, kan vi utsträcka solidariteten till att låta dem komma in i vår krets – men bara till en gräns innan familjepåfrestningarna blir för stora.

Det har Sverigedemokraterna hojtat om i åratal, den uppfattningen saluför nu även Socialdemokraterna och Moderaterna inför valet. Nog av styvbarn, lyder deras stridsrop.

Migrationsströmmarna från främmande, stökiga, kulturellt annorlunda länder långt borta har prövat välfärdsstatens kultur av omhändertagande bortom vad folkhemsfamiljen längre orkar och har lust med.

Socialförsäkringssystemen, arbetsmarknaden, medborgarskapets hela katalog av kostsamma och skattefinansierade rättigheter är inte anpassat för en rörlig värld som denna. Men systemen kan förstås utformas på ett dugligare och liberalare vis, istället för att vaktslå om det gamla bakom högre murar. Är det ett öppet land vi ska bygga – eller ett befästat?

Eller som kulturskribenten Hynek Pallas, med bakgrund som flyktingbarn undan 70-talets kommunistiska tyranni i Tjeckoslovakien, formulerar det i sin snart utkomna bok Ex. Migrationsmemoar 1977-2018:

”Det har aldrig varit lika viktigt att ställa de nya och långsökta frågorna om migrationens framtid och hur den ska lösas på etiska, humanistiska och värdiga vis. Det har således aldrig varit viktigare att inte enbart retirera in i nationen. Istället är det allt viktigare att stärka individens rättigheter på nya nivåer: att fastslå universella rättigheter och principer och efterleva dem gentemot stater och bolag vars makt leder till missbruk och förföljelse”.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Migration