Category Archives: Kultur

Pomperipossa igen

Skrivit i Corren 24/4:

Cornelis Vreeswijk, vår främste tondiktare sedan Bellman, vägrade notoriskt att betala skatt. Inte en spänn skulle den politiska klassen ha. Tveklöst ett lagbrott. Men agerandet kan i det klimat som Cornelis verkade i på 70-talet även ses som ett slags frihetligt civilmotstånd. Skattelagstiftningen var näppeligen rättfärdig.

Exemplet Pugh Rogefeldt är belysande. Hans Bolla och rulla från 1974 är en av tidernas bästa svenska rockplattor med klassiker som Hog farm, Dinga linga Lena och Grävmaskinen. Det var Rogefeldts femte album i ordningen och befäste hans ställning som en av decenniets populäraste inhemska artister.

1969 hade han debuterat med den sensationellt starka skivan Ja, dä ä dä. Pugh röjde ny mark genom att göra det rumsrent att sjunga rock på svenska, han var konstnärligt innovativ med kluriga texter, klanger och melodier, och har influerat mängder av kollegor i branschen. Pugh Rogefeldts kreativa originalitet i utvecklingen av vårt moderna musikarv är odiskutabelt. Vad blev tacken?

När Bolla och rulla precis hade släppts och försäljningen gick fint, trodde Pugh att han äntligen skulle få skörda frukten av ett halvt decenniums banbrytande studiojobb och slitigt turnerande. Då meddelade skivbolaget Metronomes ekonomiske ansvarige att inga inkomster kunde betalas ut. Det progressiva skattesystemets konstruktion gjorde att marginalskatten skenade så att Pugh Rogefeldt istället blev skyldig pengar. Chockad fick han veta att staten krävde 102 procent i skatt av honom.

”‘Det går ju inte’, sa jag. ‘Det är ju stöld. Ett jävla straff. Jag har ju tjänat in pengarna på tufft arbete. Jag kan väl för fan inte betala för att spela in musik. Du och revisorn måste ha räknat fel'”, berättar han om händelsen i memoarboken 73: från Stora gatan 51 till Hog Farm (2013).

Den Kafkaartade siffran var dock tyvärr korrekt. ”Situationen blev inte bättre av att mitt prestigekonto blev försvagat. Ingen trodde mig. Trodde med ett hånflin att nu har fantasin skenat iväg lite väl långt och att det där kan man kanske läsa om i Kalle Anka eller få höra på nyheterna om jordens värsta diktaturer”, skriver Rogefeldt.

Det var först när Astrid Lindgren drabbades av samma sjuka skattesats och i Expressen valåret 1976 lät publicera den satiriska sagan Pomperipossa i Monismanien som opinionen vaknade.

Samma år tvingades Ingmar Bergman i landsflykt efter att av nitiska fogdar arresterats på Dramaten för påstått skattebrott. Också en form av kulturpolitik… Vad var det för utslag av partipolitisk ”rättvisa” att sätta Jante i system för att jaga och vingklippa framgångsrika människor som bidragit med så mycket positivt till samhället?

Men när Astrid Lindgren öppnade svenska folkets ögon fick den ansvariga S-regeringen betala svidande dyrt vid valurnorna och skattenivåerna gjordes därefter något rimligare. Vad har S lärt?

Föga tydligen, ty partiet är med MP och V i farten att göra om gamla synder. Moderaternas ekonomiske talesman Ulf Kristersson varnar för att 70-talets Pomperipossa är på väg att göra comeback. Den värsta effektiva marginalskatten har ju sprängt anständighetsvallen och ligger idag på världsrekordhöga 75 procent.

Varför ska duktiga, flitiga, produktiva medborgare näpsas på detta konfiskatoriska vis? Det saboterar drivkrafterna till skapande och ansträngning, urholkar skatteviljan och göder politikerföraktet. Framför allt är det omoraliskt.

Tror regeringen att dess blotta kontroll av våldsmonopolet legitimerar en fri, närmast obegränsad dragningsrätt på andras pengar? Då förtjänar den att bollas och rullas ut från Rosenbad snarast möjligt.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Musik, Rock, Skatter, Socialdemokraterna

Vårt kära läskeblask

Skrivit i Corren 7/4:

Livet bubblade, sommaren log. Ljusblåa dagar, minigolf och tennis, en filt i solen på badstranden, Kalle Ankas pocket, ELO, Ted Gärdestad och ABBA i kassettbandspelaren – och naturligtvis Merry.

Ack, vart tog du vägen ljuva läskeblask? Vi var lyckliga så länge Merry fanns. Inga av barndomens softarutflykter var liksom fullkomlig utan denna ädla dryck.

Jag lovar att alltid vara snäll bara den kommer tillbaka i butikshyllorna igen. För ni kommer väl ihåg Merry? Den lanserades av det svenska livsmedelsföretaget Bjäre Industrier 1964 och påminde om 7-Up ungefär, fast avsevärt godare.

Bjäre var annars mest känd för drycken Mer, som kom ut marknaden något år tidigare. Mer finns som bekant fortfarande. Dock inte Bjäre Industrier som upphörde redan 1971. Sortimentet övertogs av andra bolag och landade till slut hos amerikanska The Coca-Cola Company 1997. Någonstans där i skarven mellan 80- och 90-talet försvann tyvärr Merry.

Vågar man eventuellt hoppas på att Vasa bryggeri i Medelpad snart griper in, så att djupt saknade Merry kan få en renässans?

Vasa bryggeri har nämligen sedan 20 år tillbaka skaffat sig en framgångsrik nisch genom att återuppta tillverkningen av klassiska svenska läskedrycker enligt originalrecept – som Portello, Trocadero, Citronil och Vira Blåtira. Ett smart sätt att slå mynt av produkter med hög nostalgifaktor som ger oss tillfälle att återknyta kontakten till våra yngre, oskuldsfullare år? Javisst.

Men det är även ett sätt att vårda en liten, måhända inte helt erkänd, men för många människor betydelsefull del av vårt inhemska kulturarv. Faktum är att världen har Sverige att tacka för läsken som sådan.

På 1700-talet fick naturforskaren Torbern Bergman en snilleblixt och lyckades framställa kolsyrat vatten på konstgjord väg. Linköpingsgeniet Jöns Jacob Berzelius, kemisten som är vår mest berömde vetenskapsman efter Linné, kompletterade upptäckten med att tillsätta smakextrakt av vin och frukt. Läsken var här!

En annan svensk brottarprestation på läskfronten svarade Alexander Samuelson från glasbruket Surte norr om Göteborg för. Han emigrerade till USA 1883 och formgav där en förpackning som blivit milt sagt ikonisk: Coca-Colaflaskan.

Men vad är det nu för märkligt, hotfullt vapenskrammel mot det kära läskeblasket som hörs från den politiska makten? Jag misstänker rent av att Gabriel Wikström gläds åt tanken på den tragiska kulturskymning som Merrys hädangång innebar och att han önskar samma öde åt alla ännu existerande läskedrycker i handeln.

Wikström, det är alltså regeringens folkhälsominister, ryktbar för sin statsmoraliserande förbuds- och regleringsiver i frågor som rör svenskarnas privata angelägenheter.

I veckan angrep han våra läskebackar och deklarerade att införandet av en särskild straffskatt kan vara rimligt i syfte att bekämpa konsumtionen. Bakgrunden är att Wikström tycker att svenskarna måste banta mera. Då är läsk inte bra att dricka. Vilket må vara sant.

Men vad har regeringen med detta att göra? Vi bor inte i en auktoritär stat som omyndigförklarat folket. Och så länge den situationen kvarstår har politiska tvångsuppfostrarmetoder som läskskatt ingen plats.

Förresten, Gabriel Wikström är ju ganska ung. Han kanske aldrig har druckit Merry! Det gör möjligen hans bristande förståelse för läskedryckskulturen begriplig. Skynda på med nyproduktionen någon!

Lämna en kommentar

Filed under Förmynderi, Kultur, Mat och dryck

Hela Sveriges Gösta

Skrivit i Corren 3/4:

En kufisk man i basker plirar med ögonen bakom starka, runda glasögon. Vecklar ut ett sladdrigt papper. Tar den rykande cigarrstumpen ur munnen. Och väser med orubblig självsäkerhet till sina kumpaner: ”Jag har en plan…”

Säg den svensk, ung eller gammal, som inte ler igenkännande. Charles-Ingvar Jönsson, gemenligen kallad Sickan, besatt av att överlista ännu ett kassaskåp signerat Franz Jäger.

I Gösta Ekmans ymniga galleri av roller och figurer genom åren är Jönssonsligans ledare förmodligen den mest folkkära. Möjligen i konkurrens av den obetalbare Papphammar med sin eviga portfölj, trånga hatt och olyckliga skateboard.

Fast den Ekman som gjort störst intryck på mig, är rolltolkningen i Hasse Alfredsons suveräna Ägget är löst (1975) – en korsning av absurdistisk melodram, Oidipuspastisch och svart fars som inte liknar något annat i svensk film.

Oförglömlig är den märkligt underbara mittsekvensen där Gösta Ekman dumpas i en isolerad skogstjärn och fastnar med benen i sjöbotten. Han anpassar sig dock och lever i symbios med naturen under nio månader, innan islossningen framåt vårkanten återföder honom.

Scenen, dryga 15 minuter i filmen, tvingade Ekman att tillbringa tre strapatsrika veckor i vattnet. Han har efteråt berättat vad han tänkte i sjön mellan tagningarna: ”Vilket yrke, vilken egendomlig situation. Det är som Owe Thörnqvist sa en gång: Nej, jag har inte gage. Jag har skadestånd”.

Det ”skadeståndet” var honom väl unt. Få har väl snubblat, fallit, krossat, rivit ner, ramlat omkring och varit så ohämmat fysisk i sin skådespelargärning som Gösta Ekman. Allt för att roa, sprida glädje och avslappning i vår annars ofta svåra, krångliga värld.

Om Sickan är besatt av Jägers kassaskåp, tycks Ekman själv varit beroende av att få vara – med hans eget ord – ”skrattretande”.

Trots att han även gjort mängder av allvarliga roller, var det bevarandet av barnet inom sig och kärleken till den befriande humorn som låg honom närmast. Dels som uttryck för medmänsklig humanism, men också som personlig terapi.

”Jag snubblar inte bara för andras skull. Det är också för min egen skull. Eftersom jag inte kan vara så tjusig, så kan jag stå på huvudet istället och göra bort mig”, sa han blygsamt i Klas Gustafsons fina och mycket läsvärda biografi Farbrorn som inte vill va’ stor (2010).

Gösta Ekman scendebuterade 1955, fick sitt publika genombrott hos Hasse å Tage på 60-talet. Men var med en lika sliten som träffande karaktäristik ”berömd redan som spermie”. Pappan hette Hasse Ekman, farfar Gösta Ekman. Blytunga skuggor att stå i. ”Lill-Göstas” val av yrkesbana skedde heller inte utan betydande vånda.

Men han kom, som bekant, att med tiden överträffa dem bägge i kraft av sin enastående känsligt receptiva begåvning och plikttrogna produktivitet.

Det är en stor och älskad gestaltande konstnär som lämnade oss i lördags. Sverige känns genast lite ensammare och tråkigare utan Gösta Ekman. En nationaltillgång är borta. Men i tomrummet dröjer hans värme kvar.

Gösta Ekman, 1939-2017.

Lämna en kommentar

Filed under Film, Kultur

Filmstödet som behövs

Skrivit i Corren 28/3:

Är Linköping en vit fläck på filmkartan? Ja, menar kultur- och fritidsnämndens ordförande Cecilia Gyllenberg Bergfasth (MP). Hon är inte nöjd med det som SF:s åtta salonger bjuder på i Filmstaden – det vill säga ofta filmer av amerikanskt märke som är kommersiellt gångbara och som den breda publiken vill se.

Sant är att mer kräsna cineaster kanske inte har lika stort utbyte av att gå dit. Den styrande majoriteten i stadshuset har därför beslutat att utreda om kommunen för skattebetalarnas pengar ska starta en egen biograf, som kan visa smalare nya filmer och äldre klassiker. Är det en bra idé?

Möjligen för 30-40 år sedan, då den kategori filmer som MP et consortes efterlyser fortfarande hade begränsad tillgänglighet. Men nu?

Den borgerliga oppositionen, som röstat mot utredningen, tycker inte att behovet av en kommunaldriven bio existerar. Uppfattningen är rimlig, eftersom digitaliseringen och teknikutvecklingen gjort underverk för filmdiggaren jämfört med hur snålt och svårt det var förr.

Idag har distributionskanalerna och visningsfönstren mångfaldigats, marknadsutbudet av alla sorters filmer har aldrig varit så rikt och varierat, inga oöverstigliga hinder föreligger att få tag på dessa filmer, vi kan titta på film med biokvalitet i hemmet och lekande lätt starta enskilda cineastklubbar om vi vill.

Således torde inte angelägenheten av att satsa offentliga medel på en kommunbiograf för att tillgängliggöra annan film vad som finns på SF:s aktuella repertoar vara direkt trängande. Därmed inte sagt att inga kulturpolitiska filminsatser alls är angelägna.

Men det handlar om att säkra bevarandet och tillgängligheten av gamla filmer i analogt format, som snart är omöjliga satt se överhuvudtaget om de inte digitaliseras. Svenska filminstitutet arbetar febrilt med detta. Dock har anslagen bara räckt till att digitalisera en bråkdel av de många tusentals filmer som finns i deras arkiv.

Att överföra rubbet av detta historiska filmguld i högkvalitativ digital version beräknas kosta 300 miljoner kronor. Summan som Svenska filminstitutet hittills fått är 40. Förvisso är detta inte en fråga som Linköpings kommun äger, den ligger naturligtvis på regeringens bord.

Men då glädjande nog våra styrande lokala makthavare verkar hysa ett sånt brinnande cineastiskt intresse, kunde de väl för sina partivänner i rikspolitiken påtala vikten av ett ökat digitaliseringsstöd? Det motsvarar nålpengar i statskassan och den kulturella nyttan vore oskattbar.

 

Lämna en kommentar

Filed under Film, Kultur, Linköping

Torgny om torrbollar

Jag såg att de i USA hade en Hall of Fame för revisorer, vilket är otroligt men sant. Där skulle många svenska politiker platsa.

– Torgny Lindgren, författare och akademiledamot (1938-2017).

Lämna en kommentar

Filed under Citat, Kultur

Stoppa klottervandalismen

Skrivit i Corren 16/3:

”Vill du lära dig att måla graffiti eller testa en ny teknik?” Så annonserar Folkuniversitetet i Linköping på sin hemsida gällande kursen ”Graffiti för nybörjare”, som börjar den 5 april.

Under tre veckor får hugade väggmålare praktisera med sprayburkar och inhämta kunskaper som ”grundläggande metoder i graffitins uppbyggnad”, och att ”skapa bokstäver från grunden med övningar som är enkla att komma igång med”.

I somras stod även Folkuniversitet, i samarbete med Östergötlands museum, bakom barn- och ungdomsaktiviteten ”Street Art”. Om denna kunde man läsa i kommunens egen folder ”På gång i Linköping”, riktad till de yngre åldrarna om sysselsättningstips under ferierna: ”Prova på graffiti på sommarlovet! Vi hoppas på fint väder så du kan få testa att spraymåla utomhus i Rosenträdgården. Annars håller vi till i Rutan”.

I samma veva förkunnade kommunens informationstidskrift Dialog (nr 2/2016): ”Veckorna 26-32 är det dags för Chilla på riktigt, med gratis sommaraktiviteter för unga mellan 13 och 16 år. Det blir bland annat ridläger, golfläger, graffiti… Linköpings kommun är en av arrangörerna bakom satsningen”.

Nu är det egentligen inget fel med graffitikonst i sig, en subkultur som växte fram i det tidiga 70-talets USA och utvecklades i samklang med den gryende hiphopscenen i New York några år senare. Problemet var att det låg i denna graffitirörelses själ att manifestera sig illegalt och utanför det etablerade samhällets ramar (vilket var både tjusningen och poängen).

Mycket populärt var exempelvis att nattetid spraymåla tunnelbanevagnar, inte sällan hela tåg, och sätta sin grandiosa ”tag” (signatur) på verket. Därmed var det fråga om skadegörelse, vilka talangfulla uttryck som otvivelaktigt än fanns hos vissa unga graffitikonstnärer – och i deras svans följde naturligtvis många som bara tyckte det var häftigt att vandalisera med färg.

Dessa, inte direkt helt okontroversiella inslag i graffikonstens bakgrund och natur, bör man ha klart för sig. Särskilt, när det som i Linköping från den officiella vuxenvärldens sida, sker en aktiv uppmuntran till utövande av graffiti bland unga. Utan att moralisera eller brännmärka graffitin som sådan, den lagliga alltså, går det ändå inte att blunda för att det finns en form av lek med elden i detta.

Åsa Forsman, verksamhetschef på Folkuniversitetet i Linköping, tycks tyvärr en smula naiv när hon slår fast: ”De ungdomar som lär sig graffitikonst lär sig också att använda ytor som är avsedda för det” (Corren 15/3).

Samtidigt har Linköping de facto drabbats av en stor, tilltagande våg av klotterskadegörelse – en nedbusning som förfular vår stad och kostar skattebetalarna dyrt att städa upp.

”Vi har märkt att klottret började öka sedan kultur- och fritidsnämnden har upprättat en vägg till graffitimålningar 2014. Och efter att kurser och utbildningar i graffiti började anordnas”, konstaterar Jan Johansson på saneringsföretaget Centric AB. Den erfarenheten av växande klottervandalism säger han sig också ha från andra graffitibejakande kommuner. Det borde inte förvåna.

Att tämja graffitin är knappast så lätt, den är ju ursprungligen menad att vara subversiv och otillåten. Därför ska nog Linköpings kommun ta det lite försiktigare med sin välvillighet att sätta sprayburkar i händerna på våra ungdomar.

Lämna en kommentar

Filed under Kommunalpolitik, Kultur, Linköping

I vampyrernas värld

Återvänder till en gammal viktoriansk klassiker jag fann på bokrean, Bram Stokers Dracula. Plötsligt slog det mig; är inte denna roman egentligen ett allegoriskt förklätt debattinlägg mot skattesystemet och politikerväldet?
Men det är väl jag som börjar bli rubbad av att utsättas för det dagliga bråket i medieflödets purgatorium.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur