Category Archives: Kultur

Om existensen (5)

Nog finns ändå nått uppsluppet, respektlöst befriande med Emil Cioran och den pessimistiska livshållningen. 

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Åter till Fänrik Stål

Fänrik Ståls Sägner

Skrivit i Corren 22/4:Corren.

I en äldre släktings bokhylla fann jag nyligen ett häftat exemplar av John Ludvig Runebergs Fänrik Ståls Sägner. Ett fantastiskt diktepos att åter sjunka in i och låta sig fångas av alla dess oförglömliga karaktärer.

Som Sven Dufva, den unge hjältemodige soldaten med ordern ”släpp ingen djävul över bron”, fallen på sin post för en rysk skottsalva (”den kulan visste hur den tog”) och som i slutraden fick omdömet: ”ett dåligt huvud hade han, men hjärtat det var gott”.

Eller den gamle favoriten general Kulneff, ”han som kysste och slog ihjäl med samma varma själ.” För att inte tala om Lotta Svärd, marketenterskan som sedermera Lottarörelsen tog sitt namn av.

Välbekant allmängods? Det borde vara det. Runebergs epos om kriget 1808-09 tillhör ju portalverken i såväl det finska som det svenska kulturarvet. Exemplaret av boken jag höll i min hand var en särskild tryckt skolupplaga från 1950-talets början.

Tänk att vi en gång alltså hade ett kulturbärande offentligt skikt som värdesatte riktig bildning, förmedling av klassisk litteratur och lyrik till det uppväxande släktet! Fascinerande. Vad hände?

DN rapporterade häromveckan att Fittjaskolan i Stockholm lagt krutet på att sysselsätta eleverna med det brottarpopulära datorspelet Minecraft i undervisningen. Om det är ett tidens tecken för nuvarande prioriteringar bör man kanske känna viss förtvivlan.

I senaste numret av Dagens Samhälle sågar skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren Minecraft-experimentet längs fotknölarna och ryter:

”Oroande nog har utbildningssektorn globalt sett faktiskt kommit att domineras av skojare som på diverse konferenser säljer in idéer om individanpassning, digitalisering och liknande till politiker – som ofta faller pladask för dessa lösningar. Trots att forskning finner att liknande metoder ofta har negativa effekter på elevers resultat”.

Sahlgren uppmanar till att kasta ut charlatanerna från skolan. Möjligen vore det klokt att låta datorerna gå samma väg, om dessa förförande apparater står i vägen för den traditionella läsningen.

Litteraturen är ju, för att tala med den store österrikiske författaren Robert Musil, ett oöverträffat hjälpmedel för att utmana vårt verklighetssinne och träna möjlighetssinnet.

Den portugisiske diktaren Fernando Pessoa menade att litteraturen är beviset på att livet inte räcker till. Bokstävernas världar låter oss med slösande generositet spränga vilka gränser som helst, nå bortom valfria fjärran horisonter, erbjuder ett överdåd av fördjupande kunskaper och vidgade erfarenheter. Där finns inga av de vardagliga bojor som håller oss fast i den egna inskränkta kretsen, skymmer synfältet och begränsar handlingsalternativen.

”En god roman eller ett märkligt poem dröjer kvar inom en och hjälper en på olika vis. Om man en tid har levt i ett mästerverk och infogats i dess arkitektur och atmosfär och sedan återvänder till den verkliga världen, tycker man lätt att denna är mer medioker än den värld som stora diktare skapat. Det i sin tur skärper ens kritik av den verkliga och gör det svårare att bli lurad och manipulerad”, skrev akademiledamoten Per Wästberg för några månader sedan i SvD.

Ja, vad tror ni? Måhända vore en ny skolupplaga av Fänrik Stål ingen dum idé.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Litteratur, Lyrik, Skola och utbildning

Låt kärleken slå rot

HJärta

Skrivit i Corren 12/4:Corren.

Paris anses ju traditionellt vara kärlekens stad i världen. Men den franska metropolen har fått fin konkurrens av en förnämlig östgötsk uppstickare: Motala. Där pågår nu Kärleksveckan, ett sedan slutet av 90-talet årligt återkommande arrangemang med såväl Motala kommun som det lokala civilsamhället involverat.

Kärleksveckan går inte endast i romantikens tecken (nog så viktigt förvisso), utan har även en bredare betydelse. Det är en manifestation för omtanke, medmänsklighet och vänlighet. Är det inte ett underbart välkommet initiativ, särskilt i denna oroliga tid?

Allkonstnären Beppe Wolgers, som i sin mångskiftande produktion hade som röd tråd att betona de mjuka värdena i livet, sa en gång: ”Jag tror att alla människor behöver snällhet och godhet. Men de flesta vågar inte stå för det”.

Så är det kanske; vi dras möjligen lite till mans med en feghet därvidlag. Den som offentligt och oreserverat höjer fanan för kärlek, snällhet och godhet tar risken att i debatten avfärdas som naiv, mjäkig och en smula larvig. En blåögd person utan grepp om tillvarons hårda realiteter, vilken är späckad av tuffa konflikter som är ideologiska, religiösa, sociala, ekonomiska, materiella, geopolitiska, identitets- och klassmässiga, et cetera.

Fast om verkligheten är så beskaffad, understryker det väl snarare behovet av än fler ”naiva” människor likt dem i Motala som vill gjuta olja på vågorna och göra villkoren för umgänget på vår jord rimligare och varmare. Hur kan en sådan strävan någonsin vara fel?

Inför FN-dagen 1982 – när världen fortfarande levde i skuggan av kalla krigets kärnvapenkapplöpning – skrev Tage Danielsson en dikt, ”Råd till ett nyfött barn – angående i vilken ordning det bör skaffa sej sina övertygelser”, som löd:

Innan du blir kapitalist, kommunist, monetarist, anarkist, / marxist, fascist, terrorist, imperialist, socialist, / syndikalist, eller rentav folkpartist / måste lilla du förstå / att så snart som du kan gå / bör du stultande gå med / i det världsparti för fred / som går före allting annat. / Alla –ismer där vi stannat / är sekunda, inte störst. / Freden måste komma först. / Gör den inte det, min vän, / kommer inget efter den.

Fred kan vi tolka i vidare mening än militärt icke-krig. Säg gärna humanism, säg gärna kärlek. Utan denna grundplatta för våra ambitioner och skilda åsikter i övrigt, är ju faran överhängande att samhället blir ganska visset och outhärdligt.

Lämna en kommentar

Filed under Östergötland, Kultur

Om Zeus kunde sluta…

Skrivit i Corren 11/4:

Corren.Vad är beständigt på denna jord? Företag bommar igen. Produkter och varumärken försvinner. Tidningar slutar tryckas. Till och med länder upphör att existera.

Ingenting är evigt i vår tillvaro och kan heller inte vara det. Annars skulle ju allt stagnera. Utvecklingen är, för att låna ett uttryck från den store österrikiske ekonomen Joseph Schumpeter, en ständig process av ”kreativ förstörelse”.

Denna fortlöpande omvandling river ner, men bygger också upp och öppnar massor av möjligheter som på otaliga områden gör vårt samhälle trevligare, rikare, effektivare, smartare, rationellare.

Gamla affärsmodeller som inte går att uppdatera till nya marknadsvillkor måste skatta åt förgängelsen. Det gäller såväl i näringslivet som i det mesta av vad människan företar sig i organiserad form.

Hur många religioner har exempelvis inte utmönstrats genom årens lopp? Vem tillber idag gudar som Zeus och Oden? Under en epok var de synnerligen mäktiga, populära och fruktade. Men deras attraktionskraft dunstade som daggen i gräset en solig vårmorgon när konkurrenter dök upp som bättre svarade mot människornas behov.

Zeus och Oden fick plocka ner skylten från sina tempel och gå i pension. Besvikna och bittra? Antagligen inledningsvis. Men kanske sedan inte utan en suck av lättnad. Deras tid var ju ändå förbi. Så skönt att slippa ansvaret för jämmerdalen och istället kunna ägna dagarna åt att fiska, starta ett kafé för övriga friställda gudomligheter, eller sysselsätta sig med något annat mysigt.

Det vore nog inte så tokigt om även politiska partier tog detta alternativ i beaktande. Ty finns inte en punkt när också dessa storheter når pensionsmässighet och gör klokt i att åtminstone börja tänka på refrängen i lugna, ordnade former? Rimligtvis, jo.

Socialdemokraterna samlar ännu många väljare, fast skarorna har jämfört med tidigare nivåer krympt katastrofalt. Allvarligast måste dock vara att partiet inte längre tycks ha något att komma med. Idémässigt är det tämligen tomt. Arbetarrörelsen anno 2016 visar tydliga tecken på att ha retarderat till ett insulärt ombudsmannavälde, bevakandes sina revir inom en allt mer förstelnad organisation.

Historiskt har partiet haft förmågan att locka till sig rader av lysande begåvningar. Var är dagens unga versioner av Ernst Wigforss, Kjell-Olof Feldt, Gustav Möller, Assar Lindbeck, et consortes? Och vad hände med den förr så omskrutna regeringsdugligheten, socialdemokratins klassiska trumfkort?

Den stackars Löfvenministärens övningar vill man snarare dra en barmhärtighetens slöja över. Det är ungefär som att bevittna Björn Borgs comebackförsök med träracket på ATP-touren i Monte Carlo 1991.

Direkt existentiellt akut måste frågan vara för KD, som i helgen haft kommundagar i Västerås. Detta redan lilla parti har konstant brottats mot riksdagsspärrens lieman och under nya ledaren Ebba Busch Thor ser opinionstrenden heldeppig ut. Vad vill KD, vilken position ska KD ha, varför är KD nödvändigt? Inte ens partiets egna aktivister kan enas om svaren.

När vilsenheten så uppenbart grinar alla i ögonen, vad är då meningen med föreningen? Okej, KD:s affärsmodell verkar inte hålla. Än sen? Affärsmodellen höll inte för Zeus heller. Livet går vidare.

Zeus

Zeus. Gudarnas konung och himmelens härskare. Men vad hjälpte det?

Lämna en kommentar

Filed under Kristdemokraterna, Kultur, Näringsliv, Socialdemokraterna

Om existensen (4)

Jag skulle så gärna vilja åka hem. Om jag bara visste vart det tog vägen, var det numera ligger och hur jag kommer dit. Man får nog helt enkelt banka ner en skylt i marken med texten ”Här är det!”. Och sedan framhärda.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Horace, motståndsmannen

Horace

Skrivit i Corren 8/4:Corren.

2016 e Kr. I Gallien, förlåt Sverige!, är hela kulturlivets kommandohöjd ockuperad. Hela? Nej! Det finns ett litet område som framgångsrikt trotsar den politikgenomdränkta vänsterdominansen, ett litet område omgivet av befästa statskramande läger…

Vi kan kalla detta område för Svenska Akademien; en sedan 1786 komplett självförsörjande och från staten jämte alla organiserade särintressen totalt självständig institution, med förre ständige sekreteraren Horace Engdahl som den bildade kulturborgerlighetens Asterix.

Peter Englund har kallat Akademien för ”en av Sveriges få återstående riktigt anarkistiska sammanslutningar” då den kan göra precis vad den vill, utan andra hänsynstaganden än till de egna stadgarna och till Akademiens berömda paroll ”Snille och smak”. Provocerande?

Jodå, många har genom åren retat sig på Svenska Akademiens unikt oberoende ställning och den kulturolympiska krets som de livstidsvalda aderton ledamöterna utgör. Men är det inte ganska skönt med en institution som har det grundmurade privilegiet att kunna segla fullständigt fritt över såväl kortsiktiga marknadstrender, kulturbyråkratiska anslagskommittéer, förutsägbara dagsdebatter och åsiktspolisiära konformiteter?

Horace Engdahl är därvidlag en god representant för Akademien. Tryggt karriärparkerad på sin stol nummer 17 behöver han inte ängsligt bevaka några positioner. Tack för det! Liksom i sina förra böcker av betraktelsefragment (Meteorer, 1999 samt Cigaretten efteråt, 2011) framtonar han i sin senaste skrift Den sista grisen likt en samtidsklimatets oförvägne gisslare och frihetlige motståndsman.

Känn bara på följande salva: ”Den bästa politikern är den man aldrig hört talas om. De goda lagarna är de vi följer utan att tänka på dem. Det som någon gång verkligen fyller oss med lycka, återspeglas inte i samhällsstatistiken. Om man har en övertygelse, bör man ta ledigt från den en dag i veckan, sedan två, sedan tre”.

Närheten till den nyss bortgångne författaren, poeten och filosofen Lars Gustafsson är i detta stycke tydligt. Även han hissade gärna varningsflagg för engagemangets ohälsosamma baksida. Starka uppfattningar kan ju lätt utvecklas till ett oförsonligt korstågsfarande – ideologiskt, politiskt, religiöst.

Som Horace Engdahl luttrat konstaterar: ”Onda människor är onda därför att de är blint övertygade om att deras gärningar har ett gott syfte. Godheten och ondskan är i maskopi. Det är till ljumheten hoppet står: till ett slentrianmässigt levnadssätt, upprätthållet utan starkare övertygelse. Till tankspriddheten. Till försumliga rektorer som tittar bort när eleverna tjuvröker (för att de minns att de gjort det själva). Man ogillar det belevade hyckleriet bara tills man mött den mordlystna sanningsivern”.

Att Horace Engdahl heller inte gillar övertygelsen hos våra partier om att medborgarnas privata sfär är ett legitimt mål för ingripanden utifrån olika politiska syften är glasklart. Intervjuad om sin bok i P1 den 30/3 slog han fast: ”Det är ju något som vi förknippar med auktoritära regimer men idag så anses detta tydligen riktigt och förebildligt även i en demokrati… Det är inte statens uppgift att förmå människor att tänka, leva och känna annorlunda”.

Ja, fler försumliga rektorer i pekpinne-Sverige vore nog inte fel!

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Litteratur

Om existensen (3)

Någon av de gamla grekerna förkunnade att den politiskt ointresserade riskerar att låta sig styras av dårar. På det kan man replikera att om ingen intresserar sig för politik kommer vi istället att kunna styra över oss själva. Men båda alternativ kanske går på ett ut. 

Lämna en kommentar

Filed under Kultur