Category Archives: Kultur

En kardinal betyder så mycket

Skrivit i Corren 23/5:

Tre Kronors VM-triumf i hockey i all ära. Men söndagens besked om att påven för första gången någonsin utsett en svensk till kardinal i den världsomspännande katolska kyrkan kniper ändå guldmedaljen.

Att Anders Arborelius, biskop i Stockholms katolska stift, får ikläda sig den röda högtidsdräkten som påven Franciskus närmaste rådgivare i Vatikanen är tveklöst en historisk nyhet av rang. Katolicismen må i vårt land vara en minoritetsinriktning, länge misstänkliggjord och fördomsfullt bespottad i efterdyningarna av reformationen för 500 år sedan.

Men det är hos ”papisterna” (detta slitna gamla skällsord) som den svenska kristna kultursfären har sina odiskutabla rötter. Arvet är påtagligt, inte minst i Östergötland.

Ta bara Linköpings majestätiska domkyrka som tronar över stadens centrum, den byggdes som en katolsk katedral. Alvastra klosterruin vid Omberg i Ödeshög var en gång platsen där franska munkar från den inflytelserika Cisterciensorden etablerade sig, det var också i Alvastra som en av våra främsta världskändisar – Heliga Birgitta – fick sina första uppenbarelser.

Hon kom senare att grunda klostret i Vadstena, vars förr så centrala betydelse inte går att överskatta. ”Vadstena representerade liturgiskt, andligt, estetiskt och intellektuellt den svenska medeltidskulturens kulmen”, skriver Sven Stolpe i sin klassiska biografi över drottning Kristina.

De katolska klostren var mer än religiösa inrättningar. De var lika mycket institutioner för bildning, vetenskap, kultur, läkekonst och socialvård – och utgjorde våra kontaktnav till kontinenten. Katolska kyrkan kristnade inte endast Sverige, vi blev även civilisatoriskt inlemmade i Europa genom den (vilket, det ska man heller inte glömma, underlättade handeln och det ekonomiska utbytet).

Rom kan man säga var den tidens Bryssel och kyrkans nätverk fungerande som en slags protoversion av EU. Politiskt innebar det en maktdelning mellan påven och de världsliga furstarna; en situation som knappast var till samhällelig nackdel för vanligt folk då herremännen inte kunde härja hur som helst.

På många sätt blev reformationen en Swexit av svåröverskådligt katastrofala proportioner när Gustaf Vasa högg av våra europeiska band och gjorde riket till en starkt centraliserad, protestantistisk militärstat. Det går inte att nog betona vilken omfattande prägel detta fått på vår nation ända in i dessa dagar.

Men 1990-talets EU-medlemskap blev en form av svensk comeback från periferins självtillräcklighet (det hjälpte lyckligtvis inte att Vasas vålnad symptomatiskt nog rasslade med kedjorna i folkomröstningen; ett av argumenten som hördes från nejsidan var nämligen att Bryssel stod i beroende av Vatikanens diktat!).

Upphöjelsen av Anders Arborelius till kardinal har i ekumeniska termer tolkats som att påven Franciskus vill närma sig ett protestantiskt dominerat land, ett led i hans ambition att främja en brobyggande dialog mellan kristenhetens olika falanger och de övriga stora världsreligionerna. Det är naturligtvis mycket vällovligt.

Men det faktum att en svensk utnämns till kardinal i Rom den 28 juni har en vidare dimension än blott och bart religiöst. Det kan ses som en symbolmättad illustration av ett återknytande till den gamla europeiska kulturgemenskapen med dess rika mångfald och traditioner, där Sverige självklart hör hemma.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Historia, Europa, Kristenhet, Östergötland

Meningsfull fritid

Coolt, coolare, coolast! Nu stoppar vi en röd godisklubba i munnen och jagar gangsters på 70-talets Manhattan hemma i soffan. Jag har lyckats komma över det legendariska Kojakspelet. Who loves ya’ baby?

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Stil

Gore Vidals tid är nu

Skrivet i Corren 25/4:

Författaren Gore Vidal, den amerikanska noblessens enfant terrible, ångrar förmodligen bittert sin död för sju år sedan. Han skulle njutit hämningslöst av att leva i dessa dagar. Vidal var en sylvasst skarptungad häcklare av det politiskt blåblodiga etablissemang som han själv i högsta grad var del av, i släktträdet fanns såväl Jackie Kennedy som Al Gore.

Han betraktade USA som ett dumhetsdyrkande imperium i moraliskt och intellektuellt förfall, lika nedgånget och korrupt som när Romarriket sjöng på sista versen. Han sade sig älska när gamla maktstrukturer sprack, upplöstes och föll – ett välförtjänt öde för den västerländska politiska adeln som han inte nog såg fram mot att välkomna.

”Vår härskarklass genialitet är att den lyckats avhålla en majoritet av folket från att ifrågasätta ojämlikheten i ett system, där de flesta människor tvingas dra sig fram och betala höga skatter utan att få någonting i gengäld”, slog Vidal giftigt fast.

Tja, vad kan man säga annat än att tidsandans vindar numera tycks blåsa hans väg? Både i USA och i Europa bevittnar vi ju klara krackeleringstendenser i den traditionella politiska ordningen som följd av ett stigande folkligt missnöje, rättmätigt eller ej, med sakernas ingrodda tillstånd.

I Vita huset sitter den osannolike outsidern Donald Trump, troligen hade Gore Vidal i skadeglad avsky karaktäriserat honom som en modern kejsar Nero, redo att lägga det dekadenta Rom i efterlängtad aska. På andra sidan Atlanten har britterna har röstat sig själva ur EU, en chock för Brysselbyråkratin och som fått hela unionens mark att skaka.

Omvälvande är även presidentvalet i Frankrike. Socialisten François Hollande var så impopulär att han inte ens försökte få nytt mandat till Élyséepalatset. Inte nog med det – båda de dominerande franska maktblocken, Socialistpartiet och Republikanerna, fick sina kandidater traumatiskt utslagna i söndagens första valomgång.

Istället väntar en historisk uppgörelse i maj mellan den frifräsande mittenuppstickaren Emmanuel Macron och Front Nationals Marine Le Pen, en främlingsfientlig isolationistisk EU-hatare. Också i Sverige vittrar partipolitikens invanda bastioner genom SD:s svårhanterade utmaning.

Det är verkligen synd att Gore Vidal missar allt detta. Problemet är bara att när gamla maktstrukturer kollapsar är det – som synes – ingalunda givet att resultatet främjar friheten, jämlikheten och broderskapet. Snarare ökar faran med en kaosartad utveckling i motsatt riktning, oavsett vilka grunder man än har att som Vidal tycka illa om l’ancien régime.

Lämna en kommentar

Filed under Frankrike, Kultur, USA

Pomperipossa igen

Skrivit i Corren 24/4:

Cornelis Vreeswijk, vår främste tondiktare sedan Bellman, vägrade notoriskt att betala skatt. Inte en spänn skulle den politiska klassen ha. Tveklöst ett lagbrott. Men agerandet kan i det klimat som Cornelis verkade i på 70-talet även ses som ett slags frihetligt civilmotstånd. Skattelagstiftningen var näppeligen rättfärdig.

Exemplet Pugh Rogefeldt är belysande. Hans Bolla och rulla från 1974 är en av tidernas bästa svenska rockplattor med klassiker som Hog farm, Dinga linga Lena och Grävmaskinen. Det var Rogefeldts femte album i ordningen och befäste hans ställning som en av decenniets populäraste inhemska artister.

1969 hade han debuterat med den sensationellt starka skivan Ja, dä ä dä. Pugh röjde ny mark genom att göra det rumsrent att sjunga rock på svenska, han var konstnärligt innovativ med kluriga texter, klanger och melodier, och har influerat mängder av kollegor i branschen. Pugh Rogefeldts kreativa originalitet i utvecklingen av vårt moderna musikarv är odiskutabelt. Vad blev tacken?

När Bolla och rulla precis hade släppts och försäljningen gick fint, trodde Pugh att han äntligen skulle få skörda frukten av ett halvt decenniums banbrytande studiojobb och slitigt turnerande. Då meddelade skivbolaget Metronomes ekonomiske ansvarige att inga inkomster kunde betalas ut. Det progressiva skattesystemets konstruktion gjorde att marginalskatten skenade så att Pugh Rogefeldt istället blev skyldig pengar. Chockad fick han veta att staten krävde 102 procent i skatt av honom.

”‘Det går ju inte’, sa jag. ‘Det är ju stöld. Ett jävla straff. Jag har ju tjänat in pengarna på tufft arbete. Jag kan väl för fan inte betala för att spela in musik. Du och revisorn måste ha räknat fel'”, berättar han om händelsen i memoarboken 73: från Stora gatan 51 till Hog Farm (2013).

Den Kafkaartade siffran var dock tyvärr korrekt. ”Situationen blev inte bättre av att mitt prestigekonto blev försvagat. Ingen trodde mig. Trodde med ett hånflin att nu har fantasin skenat iväg lite väl långt och att det där kan man kanske läsa om i Kalle Anka eller få höra på nyheterna om jordens värsta diktaturer”, skriver Rogefeldt.

Det var först när Astrid Lindgren drabbades av samma sjuka skattesats och i Expressen valåret 1976 lät publicera den satiriska sagan Pomperipossa i Monismanien som opinionen vaknade.

Samma år tvingades Ingmar Bergman i landsflykt efter att av nitiska fogdar arresterats på Dramaten för påstått skattebrott. Också en form av kulturpolitik… Vad var det för utslag av partipolitisk ”rättvisa” att sätta Jante i system för att jaga och vingklippa framgångsrika människor som bidragit med så mycket positivt till samhället?

Men när Astrid Lindgren öppnade svenska folkets ögon fick den ansvariga S-regeringen betala svidande dyrt vid valurnorna och skattenivåerna gjordes därefter något rimligare. Vad har S lärt?

Föga tydligen, ty partiet är med MP och V i farten att göra om gamla synder. Moderaternas ekonomiske talesman Ulf Kristersson varnar för att 70-talets Pomperipossa är på väg att göra comeback. Den värsta effektiva marginalskatten har ju sprängt anständighetsvallen och ligger idag på världsrekordhöga 75 procent.

Varför ska duktiga, flitiga, produktiva medborgare näpsas på detta konfiskatoriska vis? Det saboterar drivkrafterna till skapande och ansträngning, urholkar skatteviljan och göder politikerföraktet. Framför allt är det omoraliskt.

Tror regeringen att dess blotta kontroll av våldsmonopolet legitimerar en fri, närmast obegränsad dragningsrätt på andras pengar? Då förtjänar den att bollas och rullas ut från Rosenbad snarast möjligt.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Musik, Rock, Skatter, Socialdemokraterna

Vårt kära läskeblask

Skrivit i Corren 7/4:

Livet bubblade, sommaren log. Ljusblåa dagar, minigolf och tennis, en filt i solen på badstranden, Kalle Ankas pocket, ELO, Ted Gärdestad och ABBA i kassettbandspelaren – och naturligtvis Merry.

Ack, vart tog du vägen ljuva läskeblask? Vi var lyckliga så länge Merry fanns. Inga av barndomens softarutflykter var liksom fullkomlig utan denna ädla dryck.

Jag lovar att alltid vara snäll bara den kommer tillbaka i butikshyllorna igen. För ni kommer väl ihåg Merry? Den lanserades av det svenska livsmedelsföretaget Bjäre Industrier 1964 och påminde om 7-Up ungefär, fast avsevärt godare.

Bjäre var annars mest känd för drycken Mer, som kom ut marknaden något år tidigare. Mer finns som bekant fortfarande. Dock inte Bjäre Industrier som upphörde redan 1971. Sortimentet övertogs av andra bolag och landade till slut hos amerikanska The Coca-Cola Company 1997. Någonstans där i skarven mellan 80- och 90-talet försvann tyvärr Merry.

Vågar man eventuellt hoppas på att Vasa bryggeri i Medelpad snart griper in, så att djupt saknade Merry kan få en renässans?

Vasa bryggeri har nämligen sedan 20 år tillbaka skaffat sig en framgångsrik nisch genom att återuppta tillverkningen av klassiska svenska läskedrycker enligt originalrecept – som Portello, Trocadero, Citronil och Vira Blåtira. Ett smart sätt att slå mynt av produkter med hög nostalgifaktor som ger oss tillfälle att återknyta kontakten till våra yngre, oskuldsfullare år? Javisst.

Men det är även ett sätt att vårda en liten, måhända inte helt erkänd, men för många människor betydelsefull del av vårt inhemska kulturarv. Faktum är att världen har Sverige att tacka för läsken som sådan.

På 1700-talet fick naturforskaren Torbern Bergman en snilleblixt och lyckades framställa kolsyrat vatten på konstgjord väg. Linköpingsgeniet Jöns Jacob Berzelius, kemisten som är vår mest berömde vetenskapsman efter Linné, kompletterade upptäckten med att tillsätta smakextrakt av vin och frukt. Läsken var här!

En annan svensk brottarprestation på läskfronten svarade Alexander Samuelson från glasbruket Surte norr om Göteborg för. Han emigrerade till USA 1883 och formgav där en förpackning som blivit milt sagt ikonisk: Coca-Colaflaskan.

Men vad är det nu för märkligt, hotfullt vapenskrammel mot det kära läskeblasket som hörs från den politiska makten? Jag misstänker rent av att Gabriel Wikström gläds åt tanken på den tragiska kulturskymning som Merrys hädangång innebar och att han önskar samma öde åt alla ännu existerande läskedrycker i handeln.

Wikström, det är alltså regeringens folkhälsominister, ryktbar för sin statsmoraliserande förbuds- och regleringsiver i frågor som rör svenskarnas privata angelägenheter.

I veckan angrep han våra läskebackar och deklarerade att införandet av en särskild straffskatt kan vara rimligt i syfte att bekämpa konsumtionen. Bakgrunden är att Wikström tycker att svenskarna måste banta mera. Då är läsk inte bra att dricka. Vilket må vara sant.

Men vad har regeringen med detta att göra? Vi bor inte i en auktoritär stat som omyndigförklarat folket. Och så länge den situationen kvarstår har politiska tvångsuppfostrarmetoder som läskskatt ingen plats.

Förresten, Gabriel Wikström är ju ganska ung. Han kanske aldrig har druckit Merry! Det gör möjligen hans bristande förståelse för läskedryckskulturen begriplig. Skynda på med nyproduktionen någon!

Lämna en kommentar

Filed under Förmynderi, Kultur, Mat och dryck

Hela Sveriges Gösta

Skrivit i Corren 3/4:

En kufisk man i basker plirar med ögonen bakom starka, runda glasögon. Vecklar ut ett sladdrigt papper. Tar den rykande cigarrstumpen ur munnen. Och väser med orubblig självsäkerhet till sina kumpaner: ”Jag har en plan…”

Säg den svensk, ung eller gammal, som inte ler igenkännande. Charles-Ingvar Jönsson, gemenligen kallad Sickan, besatt av att överlista ännu ett kassaskåp signerat Franz Jäger.

I Gösta Ekmans ymniga galleri av roller och figurer genom åren är Jönssonsligans ledare förmodligen den mest folkkära. Möjligen i konkurrens av den obetalbare Papphammar med sin eviga portfölj, trånga hatt och olyckliga skateboard.

Fast den Ekman som gjort störst intryck på mig, är rolltolkningen i Hasse Alfredsons suveräna Ägget är löst (1975) – en korsning av absurdistisk melodram, Oidipuspastisch och svart fars som inte liknar något annat i svensk film.

Oförglömlig är den märkligt underbara mittsekvensen där Gösta Ekman dumpas i en isolerad skogstjärn och fastnar med benen i sjöbotten. Han anpassar sig dock och lever i symbios med naturen under nio månader, innan islossningen framåt vårkanten återföder honom.

Scenen, dryga 15 minuter i filmen, tvingade Ekman att tillbringa tre strapatsrika veckor i vattnet. Han har efteråt berättat vad han tänkte i sjön mellan tagningarna: ”Vilket yrke, vilken egendomlig situation. Det är som Owe Thörnqvist sa en gång: Nej, jag har inte gage. Jag har skadestånd”.

Det ”skadeståndet” var honom väl unt. Få har väl snubblat, fallit, krossat, rivit ner, ramlat omkring och varit så ohämmat fysisk i sin skådespelargärning som Gösta Ekman. Allt för att roa, sprida glädje och avslappning i vår annars ofta svåra, krångliga värld.

Om Sickan är besatt av Jägers kassaskåp, tycks Ekman själv varit beroende av att få vara – med hans eget ord – ”skrattretande”.

Trots att han även gjort mängder av allvarliga roller, var det bevarandet av barnet inom sig och kärleken till den befriande humorn som låg honom närmast. Dels som uttryck för medmänsklig humanism, men också som personlig terapi.

”Jag snubblar inte bara för andras skull. Det är också för min egen skull. Eftersom jag inte kan vara så tjusig, så kan jag stå på huvudet istället och göra bort mig”, sa han blygsamt i Klas Gustafsons fina och mycket läsvärda biografi Farbrorn som inte vill va’ stor (2010).

Gösta Ekman scendebuterade 1955, fick sitt publika genombrott hos Hasse å Tage på 60-talet. Men var med en lika sliten som träffande karaktäristik ”berömd redan som spermie”. Pappan hette Hasse Ekman, farfar Gösta Ekman. Blytunga skuggor att stå i. ”Lill-Göstas” val av yrkesbana skedde heller inte utan betydande vånda.

Men han kom, som bekant, att med tiden överträffa dem bägge i kraft av sin enastående känsligt receptiva begåvning och plikttrogna produktivitet.

Det är en stor och älskad gestaltande konstnär som lämnade oss i lördags. Sverige känns genast lite ensammare och tråkigare utan Gösta Ekman. En nationaltillgång är borta. Men i tomrummet dröjer hans värme kvar.

Gösta Ekman, 1939-2017.

Lämna en kommentar

Filed under Film, Kultur

Filmstödet som behövs

Skrivit i Corren 28/3:

Är Linköping en vit fläck på filmkartan? Ja, menar kultur- och fritidsnämndens ordförande Cecilia Gyllenberg Bergfasth (MP). Hon är inte nöjd med det som SF:s åtta salonger bjuder på i Filmstaden – det vill säga ofta filmer av amerikanskt märke som är kommersiellt gångbara och som den breda publiken vill se.

Sant är att mer kräsna cineaster kanske inte har lika stort utbyte av att gå dit. Den styrande majoriteten i stadshuset har därför beslutat att utreda om kommunen för skattebetalarnas pengar ska starta en egen biograf, som kan visa smalare nya filmer och äldre klassiker. Är det en bra idé?

Möjligen för 30-40 år sedan, då den kategori filmer som MP et consortes efterlyser fortfarande hade begränsad tillgänglighet. Men nu?

Den borgerliga oppositionen, som röstat mot utredningen, tycker inte att behovet av en kommunaldriven bio existerar. Uppfattningen är rimlig, eftersom digitaliseringen och teknikutvecklingen gjort underverk för filmdiggaren jämfört med hur snålt och svårt det var förr.

Idag har distributionskanalerna och visningsfönstren mångfaldigats, marknadsutbudet av alla sorters filmer har aldrig varit så rikt och varierat, inga oöverstigliga hinder föreligger att få tag på dessa filmer, vi kan titta på film med biokvalitet i hemmet och lekande lätt starta enskilda cineastklubbar om vi vill.

Således torde inte angelägenheten av att satsa offentliga medel på en kommunbiograf för att tillgängliggöra annan film vad som finns på SF:s aktuella repertoar vara direkt trängande. Därmed inte sagt att inga kulturpolitiska filminsatser alls är angelägna.

Men det handlar om att säkra bevarandet och tillgängligheten av gamla filmer i analogt format, som snart är omöjliga satt se överhuvudtaget om de inte digitaliseras. Svenska filminstitutet arbetar febrilt med detta. Dock har anslagen bara räckt till att digitalisera en bråkdel av de många tusentals filmer som finns i deras arkiv.

Att överföra rubbet av detta historiska filmguld i högkvalitativ digital version beräknas kosta 300 miljoner kronor. Summan som Svenska filminstitutet hittills fått är 40. Förvisso är detta inte en fråga som Linköpings kommun äger, den ligger naturligtvis på regeringens bord.

Men då glädjande nog våra styrande lokala makthavare verkar hysa ett sånt brinnande cineastiskt intresse, kunde de väl för sina partivänner i rikspolitiken påtala vikten av ett ökat digitaliseringsstöd? Det motsvarar nålpengar i statskassan och den kulturella nyttan vore oskattbar.

 

Lämna en kommentar

Filed under Film, Kultur, Linköping