Category Archives: Kultur

En Pontus till stan, tack

Pontus Hultén

Skrivit i Corren 27/9:Corren.

Flottan hade länge ockuperat den fina ön Skeppsholmen, mitt i Stockholm. Men på 1950-talet var det slut. Militären utrymde området och kvar stod två gamla exercishallar.

Dit kom Pontus Hultén som ett yrväder en aprilafton och ingenting var därefter sig likt. Milt uttryckt. Lokalerna där flottans matroser svettats togs över av några radikala konstälskare och Moderna museet var fött.

Hultén var dess ledare åren 1959-73, en lekfull kulturrevolutionär med laserskarp blick för det hippaste inom samtidskonsten. Det var i New York allting hände, så Hultén åkte dit och såg till att det även hände i Stockholm.

Pionjärutställningar som Rörelse i konsten och Amerikansk popkonst – 106 former av kärlek och förtvivlan gav erkännande åt 60-talets avantgarde och lade grunden till museets internationella ryktbarhet.

Det var på Skeppsholmen som världens första retrospektiva utställning med Andy Warhol ägde rum. Andra omsusade konstnärer som förändrade perspektiven och öppnade våra ögon för nya världar var Robert Rauschenberg, Claes Oldenburg, John Cage, Roy Lichtenstein, Jasper Johns, Öyvind Fahlström och allt vad de hette.

Happenings, konserter, filmvisningar och allehanda upptåg avlöste varandra. Knarriga kritiker förfasade sig i tidningarna och politikerna stönade i riksdagshuset på andra sidan strömmen. Vilken oreda! Galenskaper! Ska detta kallas konst!

Men människor flockades i tiotusental för att beskåda det underbara spektaklet. ”Jag förstår ingenting men det är ju roligt!”, löd en besökares typiska kommentar mindes Pontus Hultén skrockande långt senare.

Vad Tore Wretman betydde för den svenska krog- och matkulturen, Björn Borg för tennisen och ABBA för populärmusiken, betydde Hultén för konstlivet.

Äntligen har hans liv och arbete satts på pränt i en rejält läcker bok, Pontus Hultén, Hon & Moderna av konstnären Andreas Gedin, där den fantastiska metautställningen Hon – en katedral står i fokus.

Det var en kioskvältande publiksuccé till installation på Moderna sommaren 1966 i form av en jättelik, färgsprakande gravid kvinna – signerad Niki de Saint Phalle. Skulpturens sköte fungerade som entré för besökarna. Inne i kroppen fanns verk av P O Ultvedt, Jean Tiguely och Ulf Linde – bland annat en läskedrycksautomat, en guldfiskdamm, en biograf, medvetet fejkade målningar och en rutschkana.

Alltsammans var uttryck för Hulténs vision om det lustbetonade utopiska kulturhuset och utgjorde ett slags zenit på 60-talets gränsöverskridande muntra möjlighetsanarkism, innan överpolitiseringen och grälsjukevänsterns pekpinnemagistrar fryste ner klimatet vid 70-talets ingång.

Pontus Hultén avled 2006, men det hindrar inte att detta kreativa dynamiska kraftpaket till museiman och konstentreprenör fortsätter att vara en inspiratör. Vore det inte spännande om vi försökte förvalta andan av hans arv i Linköping?

Kulturlivet här är ju lite däst och lojt, ärligt talat. En kommun av Linköpings storlek borde kunna bättre och inte nöja sig.

Vi skulle behöva mer fart, spetsig fantasi och ökat utrymme för själsliga utmaningar. Till mycket är det kulturen som ger en stad blod och näring; gör den omtalad, intressant och lockande; får människor att växa och upptäcka vidare dimensioner av tillvaron. Hultén som idémässig riktningsvisare för ett kulturellt vitalare Linköping – varför inte?

Lämna en kommentar

Filed under Konst, Kultur, Linköping, Storbritannien

Dagens läsarbrev

lasarbrev

Vilka härliga, fina människor det finns.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

När politiken blivit Plopp

Plopp

Skrivit i Corren 17/9:Corren.

I kulturdebatten råder aldrig brist på angelägna ämnen att penetrera. En vän kastade exempelvis nyligen in en brandfackla med påståendet att Skotte är chokladbitarnas Jethro Tull. Detta kan nog äga sin riktighet.

För min del vill jag hävda att Plopp är motsvarigheten till Sweet. Den som tvivlar kan lyssna på skivan Desolation Boulevard. Samma konsistens. Det är liksom en småfeg, hård hinna med ett sött, lite kletigt innandöme som man i förstone lätt tar till sig. Men som sedan lämnar en slags obestämd, desillusionerad eftersmak.

Varken Plopp eller Sweet går hela vägen till fullbordan i någon bestämd riktning. Man får känslan att de förfar sin substans, den substans de skulle kunna haft om de förmått fylla ut hela sin potentiella karaktär. Kvar är intrycket av en vilsen identitetslöshet med drag av desperation att försöka vara alla – och därmed ingen – till lags.

Skulle man kunna säga att så även är fallet inom den svenska politiken överlag? Bortom den ideologiska söndagsskoleretoriken, som det ju aldrig blir något rejält av med, har de flesta partierna i praktiken parkerat sig i det ljumma mittfältets Plopp- och Sweet-ruta.

En iakttagare har konstaterat följande: ”Enigheten ifråga om grundläggande värderingar har i det hela ökats, det kan ingen förkunnare av ideologiernas kraft förneka, men enighet är, utom i krig, inte någon eldande företeelse. Med de stora motsättningarnas mildring blir taktiken, viljan till missförstånd och felfinnande i detaljer, viktigare än tidigare, och drömmen om drabbningar mellan stora andar och mäktiga idéer viker för en verklighet av finter, intriger, angrepp och kompromisser i röstvärvningens tecken”.

Dessa ord skrev Herbert Tingsten redan 1970 apropå utvecklingen i den mogna demokratin, där de eldfängda striderna falnat och ersatts av den gråa vardagslunken. Men är det självklart illa?

Se på SD, Nationella fronten i Frankrike eller Donald Trump i USA som är allt annat än mesiga mittfältare. Är de att föredra? I Bibeln förkunnas att de ljumma skola utspys. Begrunda vad det skulle betyda på det samhälleliga planet. Ska vi leva tillsammans i hyggligt lugn är tvärtom den ljumma mildheten en välsignelse. Det blir sällan en trevlig situation om brinnande, radikala själar med utopiska idéer ges fritt spelrum.

Visst, vill man vara styggt kritisk kan många etablerade partier liknas vid Plopp.

Fast man skulle lika gärna kunna hävda att de förstått måttfullhetens evangelium och att detta har sina kloka fördelar. Ty hellre småtrist detaljbråk än revolutionära bataljer som historiskt brukar peka åt ett håll: helvetet.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Tidlöshetens budskap

Skrivit i Corren 26/8:Corren.

”Svart skog växte kvävande kring Israel, / Guds midnattssångerska. / Hon gick under i dunklet, / Namnlös”.

Orden syftar på Förintelsen av den judiska minoriteten i det naziockuperade Europa. Men i det barbariska mörkret fanns personer som vägrade acceptera att judarna skulle bli namnlösa offer för Hitlers gaskammare.

En av dem, den mest berömde, är svensk. Nu på lördag firar vi hans minne.

Det är Raoul Wallenbergs dag, instiftad som nationell manifestation för civilkurage och medmänsklighet. Wallenberg stod upp mot SS-mördaren Adolf Eichmann i Budapest 1944 och räddade tusentals ungerska judiska män, kvinnor och barn från att bli aska i Auschwitz.

En modig människas beslutsamma handling kan göra skillnad! Det är en uppfordrande lärdom. Betänk en annan av Förintelsens avgörande läxor. Det började inte med Hitler.

Järnvägsspåren till gaskamrarna och krematorieugnarna var förberedda långt innan nazisterna grep makten. I två tusen hade antisemitiskt tankegods förgiftat den europeiska kultursfären. Auschwitz blev kulmen på det judehat som plågat Europa genom sekler.

Det slutade heller inte med Hitler. Antisemitismen frodas ännu världen över, påtagligt även i Sverige och utmanar därmed grundvalarna till det vi kallar civilisation. Och att dess fernissa är tunn, det vet vi. Eller borde veta.

Det var inte demoner som byggde Auschwitz. Det var inte demoner som var besatta av att mörda alla judar de kunde få tag på. Det var människor som vi.

Därtill människor i ett högt utbildat, kulturellt och tekniskt avancerat land som Tyskland. Vad säger det oss?

Förintelsen må förefalla likt ett helvetesverk av osannolik ondska. Men Förintelsen var en realitet och inträffade bevisligen. Vilket betyder att Förintelsen kan hända igen. Omständigheterna och formerna kan skifta, hotet finns ändå där, ständigt närvarande i dunkelt.

Inför den 27 augusti, Raouls dag, finns skäl att läsa Nelly Sachs. Hon var tyskjudisk poet, född i Berlin 1891. Nazisterna ville 1940 sätta henne i koncentrationsläger.

Efter ingripande av bland andra prins Eugen lyckades hon mirakulöst undkomma som flykting till vårt land. Nelly Sachs blev svensk medborgare och delade 1966 nobelpriset i litteratur med den israeliske författaren Shmuel Agnon.

Theodor Adorno menade i slutet av 40-talet att ingen poesi längre var möjlig efter Auschwitz. Snarare gäller motsatsen; att poesin är viktigare än någonsin efter Auschwitz.

Det visar om inte annat Nelly Sachs. Lyriken blev hennes överlevnadsstrategi, instrumentet för att bearbeta både sina egna och det judiska folkets erfarenheter av katastrofen. Förintelsen kom att sätta sitt outplånliga märke på Sachs diktning, ett bärande tema gestaltat lika starkt som sensibelt, sorgesånger omöjliga att värja sig mot.

Denna texts ovan inledande rader är hämtade från Sachs diktsamling I dödens boningar (1947). Det är även detta stycke: ”Skuggorna föll sedan länge. / Inte var de menade nu / Dessa tidens ljudlösa hugg / Som fyller döden – / Livsträdets avfallna löv –”.

Vaksamhet mot nya hugg; kravet på handling av kurage och solidaritet när vi ser andra människor i skuggan av dödens hotande boning.

Det är det lika tidlösa som aktuella budskap vilket både Raoul Wallenberg och Nelly Sachs representerar.

Lämna en kommentar

Filed under Antisemitism, Historia, Judiskhet, Kultur, Lyrik, Mänskliga rättigheter, Nazism

Not a dumb blonde

Monroe

Sometime things fall apart so that better things can come together.

– Marilyn Monroe

Lämna en kommentar

Filed under Citat, Film, Kultur

Manns varningsord

Thomas Manns Doktor Faustus kan läsas som hur Tyskland förvandlade sin kultur till eldsflammande rit. Som situationen i Europa artar sig, tycks alltför få gjort sig besväret att öppna boken. Inte för att det kanske skulle gjort någon skillnad. Men fler hade åtminstone blivit mindre överraskade när ringdansen kring lågorna åter är ett faktum.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Litteratur

Politisk betraktelse

Vad är egentligen politik annat än vårt släktes barn- och ungdomsverksamhet som vi förhoppningsvis växer ifrån i takt med stigande ålder, mognad och utvecklingsgrad. Homo politicus bör ses som den mänskliga evolutionens grundskolevarelse. Homo civicus är universitetsnivån. 

Lämna en kommentar

Filed under Frihet, Kultur