Category Archives: Kultur

Återaktuell Kipling: We and They

Collier 1891 Rudyard Kipling

Father, Mother, and Me 
Sister and Auntie say
All the people like us are We,
And every one else is They.
And They live over the sea,
While We live over the way, 
But – would you believe it? – They look upon We 
As only a sort of They!

We eat pork and beef 
With cow-horn-handled knives.
They who gobble Their rice off a leaf, 
Are horrified out of Their lives;
And They who live up a tree,
And feast on grubs and clay,
(Isn’t it scandalous?) look upon We
As a simply disgusting They!

We shoot birds with a gun.
They stick lions with spears.
Their full-dress is un-.
We dress up to Our ears.
They like Their friends for tea.
We like Our friends to stay;
And, after all that, They look upon We 
As an utterly ignorant They!

We eat kitcheny food.
We have doors that latch.
They drink milk or blood,
Under an open thatch.
We have Doctors to fee.
They have Wizards to pay. 
And (impudent heathen!) They look upon We 
As a quite impossible They!

All good people agree, 
And all good people say,
All nice people, like Us, are We
And every one else is They:
But if you cross over the sea,
Instead of over the way,
You may end by (think of it!) looking on We
As only a sort of They!

– Rudyard Kipling, 1865-1936.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Lyrik

Credo

Flaubert

Be regular and orderly in your life so that you may be violent and original in your work.

– Gustave Flaubert, 1821-1880.

Lämna en kommentar

Filed under Citat, Kultur

KISS – föräldrarnas fasa!

KISS

Skrivit i Corren 25/5:Corren.

Subkulturer är skojigt. Som hårdrock. Numera mainstream, rena familjeunderhållningen. Se på succéfestivalen Sweden Rock i Blekinge, dit mängder av besökare i alla åldrar flockas varje sommar för att mysa till skrikande gitarrer och dånande trummor. Picknick och heavy metal, vad kan vara trevligare när solen skiner?

Fast ack, det fanns en epok när hårdrocken var jättehemsk – av vuxenvärlden närmast betraktad som en slags musikalisk nazism med självaste Belsebub som dirigent. Det kanske är svårt att tro, men på 70-talet var moralpaniken över ungdomens entusiasm för skränig populärmusik i nivå med tidigare decenniers hets mot den då senaste orkesterflugan från USA:

”Vad är jazz? …en vidrig korsningsprodukt av depraverad judementalitet och primitiv negerfröjd, en andlig pest, som förgiftar de friska källsprången i våra nordiska själar”, dundrade lektor Erik Walles i stridsskriften Jazzen anfaller (1946).

När den amerikanska hårdrockgruppen KISS kom till Sverige för första gången, det är precis 40 år sedan, var tongångarna inte mindre indignerade. Gissa om det blev liv i luckan! De sminkade medlemmarna och deras eldfängda scenshow drabbade vårt fosterland med besked. En hög pressklipp från turnévändan den 25-30 maj 1976 säger det mesta.

Expressen: ”KISS har inget som helst med musik att göra… KISS, och allt vad gruppen står för i fråga om undertryckta aggressioner och lekar med våld och fascism, stinker”.

Dagens Nyheter: ”KISS spekulerar i den kvävda ilska som finns hos publiken och den eventuella lusten att slåss… KISS framträdande fungerar som våldspornografi”.

Sydsvenskan: ”KISS är en uppreklamerad grupp, en kvartett som via tvivelaktiga PR-människor lockar folk i de lägre tonåren till våld, perversiteter”.

Svenska Dagbladet: ”Föräldrarnas fasa… Deras hämningslösa utnyttjande av våldsromantiken är motbjudande”.

Under rubriken ”En orgie i nazism, blod, våld och skräck” lät Aftonbladet intervjua en bekymrad psykolog som förklarade: ”För osäkra, labila ungdomar är det definitivt inte bra… De flesta växer ifrån monstertidningar och grupper som KISS. Men sådana saker fördröjer mognaden”.

Demoniseringen av KISS (att två medlemmar var judar hindrade inte de frekventa nazianklagelserna) var typiskt för rådande klimat. Från officiellt håll var attityden mot elgitarrer, Marshallstackar och den kommersiella nöjesindustrin tämligen vissen.

”Högtalarmusiken med sitt väldiga sortiment… försätter lyssnarna i en situation som inte från alla synpunkter är önskvärd; den fjärmar och passiviserar honom”, hette det exempelvis varnande i Folkpartiets program En liberal kultursyn (1970).

Hårdrockens förkastlighet blev till och med belagt vetenskapligt. Det var en lömsk uttrycksform som ”direkt eller indirekt ligger i händerna på en profithungrig hydra, en hydra som propagerar för flykt från verkligheten in i våldets och barbariets värld”. Detta enligt Jan Ling, professor i musikvetenskap vid Göteborgs universitet, i boken Musik på löpande band som Statens ungdomsråd gav ut för skattepengar 1979.

Sveriges förmyndarindustriella komplex var inte riktigt klokt på den tiden. Lyckligtvis har vi alla – trots KISS ihållande publikframgångar på våra breddgrader – blivit mycket mognare, lugnare och förståndigare nu. Inte sant?

Lämna en kommentar

Filed under Jazz, Rock, Kultur, Förmynderi

Leve den slöa indifferensen!

Sven Aurén

Förr fanns det verkligen hopp om den svenska ungdomen. Det är lätt att konstatera när man läser Sven Auréns  intressanta, elegant skrivna memoarer Också ett liv. En journalists minnen 1932-1942 (1973): 

I trettiotalets gryning var vi inte engagerade som det heter nu för tiden. Kanske bör jag begagna ordet ”vi” med försiktighet: visst fanns det ungdomar, som kände behov av att ta ställning till världsutvecklingen och gav uttryck åt sina politiska uppfattningar. Men de var få. En sedermera mycket framstående socialdemokrat vid namn Gunnar Lage, som vid denna tid verkade i Clarté, sa mig en dag: ”Du och dina vänner – intresserar ni er bara för det, som är smått?”. Det var nog vad vi gjorde. (sid 17)

Inom ungdomen var det politiska intresset rudimentärt. På Stockholms Högskola hade de politiska föreningarna svårt att hålla sig vid liv och deras ledare klagade bittert över studenternas ”slöa indifferens”. Samma indifferens återfanns på Aftonbladets redaktion. (sid 45)

Tråkigt att denna lovande civilisatoriska utveckling kullkastades av de totalitära våldsideologiernas härjningar kring våra gränser och inte fick möjlighet att bli bestående. Då hade politiken varit förpassad till samhällsmarginalens skuggsida idag och vi alla hade levt friare och trevligare. 

Lämna en kommentar

Filed under Historia, Kultur, Litteratur

Ingmar Maiden

Dance of Death

Vad sägs om lite otippad Bergmanspotting i hårdrocksvärlden? I husorganet Classic Rock Magazine finner jag en ball kommentar av Maidengitarristen Janick Gers om gruppens skiva Dance of Death från 2003:

I loved the feel of this album. Everything about it felt big. And the song Dance Of Death is one that I’m really proud of. It was based on the Ingmar Bergman movie, The Seventh Seal.

I saw it when I was a kid and just loved it. It’s about someone looking for hope in a world that’s devastated. And at the end of the movie there is this dance of death. The funny thing is, I was on the tube not long after we’d written it, and I saw this huge poster of The Seventh Seal. Such a weird coincidence.

Up the Ingmars!

Up the Ingmars!

Lämna en kommentar

Filed under Film, Kultur, Rock

Sluta tukta magikerna

Bildbevis. Jan Lööf i levande livet, 19 november 2011.

Skrivit i Corren 16/5:Corren.

Tecknarkonstens häftigaste naivist: Jan Lööf. En mytisk figur som man ibland undrar om han verkligen finns. Men det gör han. Promise!

Fotot till denna text plåtade jag själv i november 2011 vid en vernissage på Söder i Stockholm. Jan Lööf gjorde ett av sina sällsynta publika framträdanden och ställde ut bilder som många bidrog till att forma mitt eget barndomsuniversum under 70-talet.

Serierna Felix och Ville, bilderböcker som Sagan om det röda äpplet… Egenartat skruvade berättelser, tecknade i en detaljrik fascinerande stil med ett märkligt oemotståndligt sug som gjorde underverk för fantasin.

Värdet att få ta del av verk som dessa ligger bortom vad som kan mätas, vägas och prissättas. Jag hade nog aldrig blivit den ivrige kulturkonsument som jag senare blev, utan grunden som Jan Lööf skapade i mina unga år. Skolan låg i lä i jämförelse.

Han trollade lekfullt fram en värld som gav en lustfylld aptit på att upptäcka fler, vidga tillvaron och låta själen ta språng. Förstå vad riktigt bra barnkultur kan betyda!

När jag blev lite äldre brukade jag fundera på vem denne Lööf egentligen var. Likt alter egot Bertil Enstöring i Skrotnisse och hans vänner höll han noga distansen till offentligheten, värnade sin integritet, bodde någonstans i mycket avlägsna trakter.

Informationen var frustrerande knapphändig och svår att få fram (detta var långt innan man kunde googla hela tillvaron). Och så fick jag till slut möta honom. Det var en stor dag för mig, alltså. Men vad säger man i ett sånt läge? Tack för allt?

Jag nöjde mig med konstaterandet att Jan Lööf faktiskt existerade i levande livet, bad att få ta ett fotografi som bevis. För säkerhets skull tog jag honom i hand också. Han garvade. Verkade väldigt schysst och avslappad. Jag kollade på utställningen, gick därifrån. Det räckte. Mer än väl. En stund av varm lycka.

Men vad är det nu för bottenlöst korkade stollar som hotar med censur av hans böcker? Nyligen briserade uppgiften att förlaget Bonnier Carlsen önskat sudda och ändra i Jan Lööfs klassiker Morfar är sjörövare och Ta fast Fabian.

De skulle nämligen innehålla förgripliga bilder som förmedlar ”stereotypa” uppfattningar om andra kulturer. Teckna om, teckna nytt, teckna rätt och politiskt korrekt. Så ska förlagets räddhågade uppmaning till Jan Lööf varit. Annars blir det inga fler upplagor av böckerna.

Jag trodde först att inte det kunde vara sant. Vissa vuxna i maktpositioner är tydligen långt dummare än minsta barn. Förlåt dem, ty de veta icke vad de göra.

Tidigare har vi sett hur tidsandans fyrkantiga inkvisitorer fört bland andra Pippi Långstrump, Tintin, Ture Sventon och Barna Hedenhös till samma anklagelsebänk. Vad är det för land där man börjar ansa kulturyttringar, går på pekpinnekorståg genom det skönlitterära arvet och kräver trendkänsliga retuscheringar enligt politiserade smakdomares förnumstiga moralkakenormer?

Det är ett land utan respekt och uppskattning av den fria konsten, där tilltron saknas till barnens och föräldrarnas förmåga att tänka själva. Det är ett land där fantasin sätts i ideologiska bojor och där syret inte längre finns för spännande magiker av Jan Lööfs antikonformistiska kaliber.

Vem kan stå ut och trivas i detta rike mer än Skrotnisses och Bertil Enstörings nemesis, byråkraten Ture Björkman?

Lämna en kommentar

Filed under Förmynderi, Konst, Kultur, Litteratur

Det våras för lyriken

Heidenstam och Fröding

Skrivit i Corren 10/5:Corren.

Nytt på bokhandelsdiskarna är ett verkligt mastodontverk på över 1000 sidor, betitlat Svensk poesi (Albert Bonniers förlag). Här samlas i ett generöst urval utvecklingen av den svenska lyriska traditionen, från runstenarnas fantasieggande kärvhet till den bubblande diversiteten som ekar i samtida uttryck.

Det är en sann folkbildningsinsats som de ansvariga redaktörerna Daniel Möller och Niklas Schiöler gjort. Vågar man hoppas på att skolorna griper chansen att använda boken i sin undervisning?

I vår nyttofixerade epok kan man förstås undra varför någon behöver läsa Lasse Lucidor, Atterbom, Edith Södergran eller Biskop Thomas. Vad är poängen med att tugga i sig Rökstenens text från tidigt 800-tal? ”Rådde Tjodrik / den djärve, / sjökrigares hövding / över Reidhavets strand. / Nu sitter han rustad / på sin gotiska häst, / med skölden i rem / den främste av Märingar.”

Frågan behöver egentligen intet svar. Värdet ligger i sig självt. Nödvändigtvis blir ingen en bättre, godare människa av poesiläsning. Men antagligen en rikare och mindre tråkig sådan.

Att bredda den egna horisonten, skärpa möjlighetssinnet och bottna i vårt samhälles kulturhistoriska kontext ger tillvaron fler, färgstarkare dimensioner och sätter den individuella personligheten på tillväxt.

”Där varje offentligt beslut måste rättfärdigas efter måttstocken kollektiv vinning rubbar poesin dessa till synes självklara grundsatser, inte med hjälp av ideologi, utan genom sin blotta närvaro och sätt att vara, sitt förkroppsligande av tillstånd av längtan och lust”, skrev den amerikanska författaren och poeten Adrienne Rich.

Duger inte det argumentet, hör då hennes diktarkollega Birgitta Trotzig: ”Det finns ju folk som tycker att detta mjuka gräs, poesin, verkligen är hö, utklädsel och löjlighet – något som i varje fall inte kan tänkas ha någon betydelse för samhällens utveckling. Men den första verkliga sprickan i den stalinistiska muren var inte någon motideolog, utan Pasternaks trevande skimrande fragmentariska och på många sätt lyriska livsskildring i Doktor Zjivago.”

Ett fint komplement till antologin Svensk poesi är Lars Anders Johanssons skiva Renässans som vältjamat släppts ungefär samtidigt. Han är inte bara musiker och poet, utan även kulturansvarig på tankesmedjan Timbro och skrev nyligen en läsvärd Correnkrönika om det klassiska bildningsidealets betydelse.

På nämnda album har Lars Anders Johansson den goda smaken att lyfta fram Gustaf Fröding, Erik Axel Karlfeldt och Verner von Heidenstam i nytt ljus genom sång och ton. Jodå, deras poesi fungerar utmärkt även i musikalisk form.

Resultatet är mycket njutningsfullt, en välkommen återintroduktion av den litterära nittiotalistgenerationens främsta diktare som orättvist hamnade i skuggan när modernisterna tog över det kulturella fältet efter världskrigen. I synnerhet nedvärderingen av den en gång så uppburne Heidenstam har ju varit rent vettlös.

Varför inte i denna grönskande vårmånad pröva lite naturlyrisk morgongymnastik med Heidenstams Morgonen exempelvis: ”Redan hörde jag hanen gala. / Båten väntar oss vid dimmigt sund. / Räck mig kransar! Följ mig i den svala / sommargryningens första stund! / Solens snäcka flyter / gul i klippors midt. / Morgon, allt som bryter / lifvets ros är ditt.”

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Kulturhistoria, Litteratur, Lyrik