Category Archives: Kultur

Att förstöra historien

Skrivit i Corren 30/8:

Den som räddar ett människoliv räddar en hel värld, förkunnar judendomens Talmud. Så är det. Varje mänsklig individ är ett unikt universum. Därför finns ingen större gärning än att ingripa till ett livs bevarande. Och ingen värre grymhet än att släcka det.

Vilket perspektiv ger inte detta på krigen som rasar i Syrien och Irak! Hur många mänskliga universum har inte där utplånats? Hundratusentals. Varenda offer en oersättlig förlust.

Tragedins omfattning och djup är näst intill omöjlig att sätta ord på. Men det belyser också vilket oskattbart värde som finns i att skänka människor på flykt undan krig och terror en fristad (tänk gärna på det nästa gång du möter hånet mot vår förre statsminister Fredrik Reinfeldts maning från valåret 2014 om att öppna våra hjärtan).

Priset i förlorade och förödda människoliv är naturligtvis den ohyggligaste och överskuggande dimensionen av krigets härjningar i Mellanöstern. Till barbariets räkning hör emellertid också en exempellös förstörelse av vad regionens människor skapat sedan tusentals år tillbaka. Otaliga antika monument, byggnader, religiösa helgedomar, lämningar av förflutna samhällen och forntida imperier har bombats, sprängts, skjutits sönder, vandaliserats.

I det nyligen från IS befriade Mosul i norra Irak är hälften av stadens äldsta delar nu ruiner. En tredjedel av det historiska Aleppo i Syrien är borta. Enligt brittiska tidskriften The Economist har de senaste tre årens krig orsakat den värsta ödeläggelsen som Mellanöstern någonsin drabbats av.

Mycket av det som hör till vår gemensamma civilisation är alltså förskingrat, lagt i grus, evigt försvunnet. Även det ett brott i det högre registret. Ty att beröva människan hennes kulturarv är att beröva henne minnet, identiteten, förståelsen vem hon är och varifrån hon kommer.

Situationen i Mellanöstern ligger självfallet ljusår utanför skalan jämfört med fredliga Sverige, men även här mals kulturarvet rutinmässigt ner – fast på myndigheternas uttryckliga order, vilket knappast gör saken bättre.

Det var journalisten Ola Wong som i SvD 9/8 slog uppmärksammat larm i frågan. Massor av fynd vid arkeologiska utgrävningar i samband med vägbyggen, etc, förintas fullt medvetet då staten inte tycker sig ha råd att ta hand om artefakterna.

Att överlåta vården till privata samlare anses vara oetisk kommersialisering. Hellre skickas föremål som mynt, ringar och knivar från järnålder och vikingatid till destruktion. ”Vad man gör är ju att man slänger vår historia!”, säger Johan Runer, arkeolog vid Stockholms läns museum, i Wongs artikel.

Trådar bakåt som klipps av och man krymper världens horisont för oss, hämmar utvecklingen av potentialen i våra egna universum, stjäl framtida generationers orienteringspunkter. Och i Sverige har vi inte ens något krig att skylla på.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Historia, Kultur

Gustaviansk tillflykt

Distanserar mig ogenerat från samtiden med ädelsvensk pastoralpoesi och skvaller från det sena 1700-talets Paris. Det gäller ju, som alltid, att trotsigt hålla romantiken levande – även i exilens Linköping.

Ej mer av tomhet sinnet mattas
Ty ingen skymt av konst jag ser,
Ej något skådospel mig fattas
Ty runt omkring Naturen ler;
Se dessa träden fåglar hysa,
Som av en blandad målning lysa,
Av deras kvitter luften fylls,
Min röst fördubblad återvänder,
Som jag förtjust till berget sänder,
Vars spets av Solens guld förgylls.

– Gustav Philip Creutz, ur Sommarkväde, 1756.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Lyrik

Den politiska kyrkan

Skrivit i Corren 15/8:

Om en månad, den 17 september, är det kyrkoval igen. Vad är det som står på spel egentligen? Kommer Gud att sitta kvar för en ny mandatperiod? Ska Jesus avkrävas fler mirakler? Håller treenigheten?

Skämt åsido, riktigt så absurda är inte insatserna. Men det kan, även för en vanlig hedning, tyckas absurt nog att politiska partier fortfarande gör anspråk på att bestämma över Svenska kyrkan och dess 6,1 miljoner medlemmar. Det är som skilsmässan från staten år 2000 aldrig inträffat. Ligger inte det något sjukt, närmast totalitärt, i att ivern till politisering av snart sagt varje samhällsområde till och med utsträckts till det andliga livet?

Men Svenska kyrkan som institution har knappast värjt sig. Tvärtom. Snarare har kyrkan gladeligen gått in för att utvecklas till vad som mer liknar en politisk kamporganisation. Man skyltar gärna med högprofilerad svansföring i frågor som rör antirasim, hbtq, klimat, rättvis handel, kritik mot Israel, etc.

Det är inte fel att vara engagerad. Problemet är att politiken ger intryck av att tränga ut omsorgen och vaktslåendet om själva kärnverksamheten.

Svenska kyrkans teologiska budskap är ofta som formulerat av pastor Jansson. Dogmer som befaras stötande eller orimliga för moderna nutidsmänniskor har diskret rensats bort. Helvetet är naturligtvis avskaffat. Inte ens en central tes som evigt liv efter döden är helig längre enligt förre ärkebiskop KG Hammar, som svävande föreställer sig himlen som att ”leva i Guds minne på nått sätt” (SR 21/1 2002).

Nuvarande ärkebiskopen Antje Jackelén vill helst undvika att besvära oss fattiga syndare med saken: ”Det är inte alls lätt att tala om det idag. Vi har överhuvudtaget svårt med begreppet evighet”, säger hon och hänvisar till ”upplevelsestressen” i samhället (GT 15/6 2016). Att stå upp för den kristna ursymbolen korset är heller inte okontroversiellt.

När tre präster förra sommaren startade gruppen ”Mitt kors” i solidaritet med världens förföljda kristna, fördömde Svenska kyrkans dåvarande kommunikationschef Gunnar Sjöberg uppmaningen att bära synliga kors som ”uppviglande och okristlig i de motsättningar som råder”.

Vidare är det symptomatiskt hur vårdslöst och populistiskt den traditionella liturgin hanteras. Ett bestickande exempel är fimpandet av J A Eklunds folkkära psalm Fädernas kyrka från 1909. Den finns sedan 80-talet inte längre i psalmboken. Kyrkomötet beslutade, efter en omröstning, att den var reaktionärt nationalistisk och vänsterpolitiskt inkorrekt.

Hur historielös får man vara? I själva verket var Eklunds avsikt med Fädernas kyrka att i en orolig brytningstid gjuta olja på klassmotsättningarnas vågor och främja en tätare samhällsgemenskap.

Tragiskt belysande var även striden kring den nya kyrkohandboken. Bland andra Svenska Akademien riktade förintande kritik mot Svenska kyrkans vilja att urvattna det religiösa språkbruket, att lättgänglighetens namn radera dess skönhet, mystik och poesi. Avslutningen på Akademiens remissvar förtjänar att citeras:

”Kanske måste man tillåta det religiösa språket att till en början vara lika förbryllande som det litterära. Den som första gången läser ett betydande diktverk är ofta till en början desorienterad, men detta är helt i sin ordning. Varför skulle kontakten med Nya testamentet inte lyda samma lag? Med andra ord anbefaller Svenska Akademien en större tillit till församlingens språkliga kompetens och utvecklingsförmåga. En tilltro till äldre församlingsmedlemmars förmåga att ‘lära och förmana’ de yngre. Mindre ängslan och mera oförvägenhet” (29/4 2016).

Kyrkan är en viktig del av vårt kulturarv, liksom den är – eller borde vara – en öppen plats för tröst, andrum och kontemplation. Låt den vara fredad från politikens världsliga slagfält och ideologiska modeväxlingar! Står det inte i Matteusevangeliet att ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud?

Men förståelsen av detta bibelords innebörd lämnar uppenbarligen åtskilligt övrigt att önska.

Lämna en kommentar

Filed under Kristenhet, Kultur

Män som hatar kvinnor

Skrivit i Corren 11/8:

Den 21 januari 2002 mördades den 26-åriga Fadime Sahindal i Uppsala. Det var ett brutalt dåd, utfört av hennes egen far i kallt blod. Han avlossade två pistolskott mot henne, den ena kulan träffade pannan, den andra käken. Fallet fick stor medial uppmärksamhet och utlöste en intensiv debatt om hedersvåldet.

Fadime Sahindal hade själv försökt väcka medvetenhet om detta hemska fenomen medan hon ännu levde. Bara några månader innan hon sköts ihjäl hade hon vittnat om sina erfarenheter på ett seminarium i riksdagen. Som sjuåring flicka kom Fadime från Turkiet till Sverige med sin kurdiska familj. Den turkiska statens diskriminerande politik mot kurderna är ökänd, men för Fadime blev Sverige ingen fristad. Istället kom familjen att stå för förtrycket.

Manliga släktingar förföljde, hotade och trakasserade henne; de avskydde att hon vägrat bli bortgift med en kusin, hade en svensk pojkvän och anammat en västerländsk livsstil i strid mot traditionen. Dessutom hade hon mage att offentligt berätta om hur hon behandlats.

Fadime ansågs ha vanhedrat hela sin släkt. Det enda sättet att tvätta bort skammen var låta henne att möta döden, hävdade fadern när greps av polisen strax efter mordet (han dömdes sedan till livstids fängelse).

Fadime Sahindals öde blev en larmklocka. Men ändå inte. På tioårsdagen av mordet 2012 summerade advokat Elisabeth Massi Fritz – specialiserad på hedervåld – samhällets insatser som tragiskt otillräckliga: ”Man vågar inte ta tag i problematiken. Det handlar om andra kulturer, andra normer, det blir vi-och-ni-situationer. Men är det verkligen bättre att inte göra någonting alls?” Ett deprimerande facit.

Nu, ytterligare dryga fem år senare, har jämställdhetsminister Åsa Regnér tillsatt en utredning för att kartlägga hedervåldet. Det är ju bra, fast varför så förbluffande senkommet? Som styrkebevis på regeringens helhjärtade (?) engagemang är det heller inte särskilt imponerande. Varför har kraftfullare åtgärder uteblivit mot hedersvåldets förbannelse i detta land där knappt någon politiker eller debattör kan ta till orda i något ämne utan att samtidigt intyga att de är svurna feminister?

Mycket handlar tyvärr om rädslan att trampa snett och riskera anklagelser om att underblåsa rasism, befästa etniska stereotyper, gynna SD. Röster på vänsterhåll har dessutom – om de inte föredragit att tiga i frågan – tenderat att blanda bort korten om hedersvåldet genom att skylla på allmänna patriarkala strukturer (minns Gudrun Schymans beryktade talibantal) och socioekonomisk utsatthet i invandrartäta förortsområden.

Men de facto handlar det om ett medeltidsmässigt klantänkande, en skam- och hederskultur som förvägrar kvinnor individualitet, självständighet och frihet. Förra årets hedersrelaterade skörd var, enligt en färsk uppskattning av Länsstyrelsen i Östergötland, minst tio procent av alla mord i Sverige och en tredjedel av allt våld mot närstående. 2016 släcktes tio kvinnors liv, precis som Fadimes, i hederskulturens namn.

Hur många måste dö 2017?

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Den korsfäste syndaren

Skrivit i Corren 8/8:

Troligen måste man vara en ouppkopplad ensling, boende i en fuktdrypande grotta långt ute till skogs, för att ha undgått ämnet på allas läppar och skärmar. Ni vet vad jag menar: skandalen med stort S som skakat Sverige de senaste dagarna.

Nej, inte den där om regeringens härdsmälta till krishantering av IT-läckan på Transportstyrelsen som äventyrat rikets säkerhet. Utan förstås avslöjandet om den förre så uppburne ex-finansministern Anders Borgs herostratiskt ryktbara fylleslag på ett skärgårdspartaj.

Medan promillehalten rusade i blodet flashade han sitt könsorgan, tog män i skrevet och krävde snoppmätning, vrålade ”slampa” och ”hora” till närvarande kvinnor. Vad säger detta om Anders Borgs karaktär bakom fasaden? In vino veritas… Grovheten i beteendet är lika anmärkningsvärd som oförsvarbar.

Efter att anonymiserade uppgifter börjat cirkulera i media om händelsen, trädde Borg fram på sitt öppna Facebook-konto. Han sade sig fått en ”blackout”, men hört att hans uppförande varit ”mycket olämpligt” och bad ångestfullt de inblandade om ursäkt.

Därmed var lavinen i rullning. Anders Borg hade gjort sig till en jagad fyllevärsting, fri att korsfästa för alla och envar på vartenda nätforum. I upphetsningen beslöt polisen till och med att upprätta en anmälan om brottsmisstanke mot honom.

Men vad vet vi egentligen? Inga hårda fakta finns hittills som bekräftar vad Borg skulle ha gjort sig skyldig till. Hur packad och odräglig var han? Sanningen får sökas hos dem som var på den aktuella festen i skärgården. Som alltså var en privat tillställning och Borg är förvisso en känd profil knuten till näringslivet, men han är inte politiker längre.

Detta är inget försök till att ärerädda eller urskulda honom, nix! Däremot kan möjligen en fundering vara på sin plats. Kunde inte Borgs eventuella synder i det här fallet förblivit en sak mellan honom och de direkt berörda?

Måste vi nödvändigtvis backa åter in i medeltiden där allt redovisades på torget, inga enskilda vrår fanns och den järnhårda offentliga kontrollens hot om social ostracism var ständigt överhängande? Räcker inte den privata skammen och egna ruelsen, som kan vara ett nog så smärtsamt straff?

”Ågren kommer närmre, bankar på min dörr / Ågren vägrar gå, hjärtat blör”, sjöng Cornelis Vreeswijk som efter flitigt umgänge med flaskan hade gedigna erfarenheter på området.

Anders Borg har redan fått betala ett kännbart pris: fläckad personlig heder och de tunga uppdragen i såväl Kinnevik som storbanken Citi är historia.

”Gå nu och synda inte mer”, sa Jesus till de moraliskt felande människor som kom till honom. Erbjudandet om nåd och barmhärtighet är ett centralt ideal i den kristet humanistiska kulturtradition som vårt land ändå bygger på. Vad erbjuds i de sociala mediernas tidevarv av digitala folkdomstolar?

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Välsignade översättare

Skrivit i Corren 3/8:

För två veckor sedan avled Hans Björkegren, 84 år gammal. Han hade en respektingivande meritlista som journalist och författare. Men de flesta har nog läst honom utan att ha tagit någon egentlig notis om det. Sådan brukar nämligen översättarens ofta otacksamma men nödvändiga roll vara, och det är på detta område som Björkegren gjorde sin främsta insats.

Det var genom hans mästerliga, känsliga förmedling som Aleksandr Solzjenitsyn, Boris Pasternak, Fjodor Dostojevskij, Svetlana Aleksijevitj och andra briljanta ryska författare nådde oss. Alla fick han dem att gnistra i ledigt återgiven svensk språkdräkt och slog broar till Rysslands storartade kultur- och berättartradition. Vad hade vi varit utan översättare av Hans Björkegrens slag?

Det gäller särskilt inom romankonsten och lyriken, som är de djupaste källorna till förtrogenhet med den mänskliga erfarenhetens mångfacetterade rikedom och gåtfulla komplexitet. ”Genom språket, som sedan antiken fulländats i litterära verk, har vi namngett naturen och lärt oss känna igen oss i andra människor. Och det är i poesin vi finner något som inte kan tas fram i laboratoriet”, har akademiledamoten Per Wästberg skrivit.

Enligt Bibeln var det Guds fördömande reaktion på bygget av Babels torn som gav upphov till språkförbistringen mellan folken. Med viss möda kan vi normalbegåvade hyggligt lära in ett, två eller kanske tre tungomål utöver vårt eget. I övrigt är det till översättarna vi måste förlita oss i kommunikationsutbytet, vilket i litteraturen är gränsöverskridande i såväl tid som rum.

Översättarna bidrar till att motverka Babels torns förbannelse, de jagar främlingskapet på flykten, öppnar världen och låter oss mötas över alla barriärer. De gör Homeros forngrekiska diktverk lika tillgängligt levande som Patrick Modianos franska romaner. Eller Peter Høegs för dem som tycker det är knepigt med danska.

Tyvärr är översättarskrået sorgligt illa lönat i dagens Sverige; stressigt, lågbetalt och utan vidare status. Den 1/8 rapporterade Kulturnyheterna i SVT att en professionell översättare på heltid knappt tjänar 20 000 kronor per månad som bäst. Av samtliga yrkesverksamma uppskattas hälften vanligen få nöja sig med 15 000 kronor eller mindre.

Sedan Svenska Förläggareföreningen nyligen sagt upp deras ramavtal sprider sig oron att villkoren ska bli ännu sämre. Varningar om följder av att översättare slutar, kvaliteten försämras och att återväxten förtvinar är inte svåra att förstå i det redan risiga arbetsklimat som råder.

Det ordas mycket, med rätta, om att skolans förfall hotar Sveriges ställning som bildningsnation. Detsamma kan sägas om ett land som inte anser sina översättare vara värda anständig ersättning och aktning.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Litteratur

Dekadensens tidevarv

Skrivit i Corren 29/7:

Något håller på att gå sönder i Sverige. Det var Socialdemokraternas mantra när partiet fortfarande satt i opposition. Möjligen låg det en djupare sanning i det, även om S-retoriken främst var menad som ett angrepp på Reinfeldtregeringens verkliga eller påstådda tillkortakommanden.

Inte så att en apokalyptisk systemkollaps står för dörren. Men det finns tecken på sprickbildningar i samhällsstrukturen som följd av kantringstendenser i värderingsklimatet. Och det gäller inte enbart Sverige, utan den kulturgemenskap vi tillhör.

Chris Patten, tidigare EU-kommissionär och Hong Kongs siste brittiske guvernör, menar i DN den 28/7 att västvärlden numera kan ”beskrivas som dekadent”. Han exemplifierar genom att identifiera en moralisk röta i EU när det gäller hållningen till antiliberala regimer och dess nonchalans av mänskliga rättigheter.

En illustration är det ovärdiga kryperiet inför Kina, där vaktslåendet om kommersiella handelsintressen fått EU:s ledare huka i buskarna om Pekingdiktaturens brutala politik mot oliktänkande. En annan är EU:s slapphet gentemot den egna medlemsstaten Ungern, vars premiärminister Viktor Orbán demonstrerar öppet förakt mot snart sagt alla demokratiska normer som unionen står för.

Patten hävdar att EU:s anspråk på att vara ett värderingarnas samfund riskerar att undermineras och varnar för utvecklingen av ett utrikespolitiskt förfall liknande 20- och 30-talen. Om detta är en konsekvens av dekadensens tidsanda är inte svårt att finna andra uttryck.

Ta bara det svenska lånekalaset, underblåst av ohållbart nedtrycka räntor. Vi skuldsätter oss som morgondagen inte fanns. Hushållens totala bolån är nu rekordhöga, över 3000 miljarder kronor. Samtidigt festas det loss på billiga konsumtionskrediter till bilar, resor, etc. Vad händer när konjunkturen vänder, räntorna normaliseras och allt måste betalas?

Och vad är inte skandalen kring säkerhetsläckaget i Transportstyrelsen, där rena lagbrott skett, om inte dekadensfenomen i förvaltningssektorn? Färskt i minne innan detta episka haveri uppdagades är avslöjande oegentligheter på Statens fastighetsverk, Karolinska institutet, Skatteverket och självaste Riksrevisionen. ”Tyvärr har vi upplevt att värdegrunden sviktar betänkligt för statstjänstemän”, sa i början av året Ulla Andrén från antikorruptionsorganisationen Transparency International.

Hur sedan den politiska hanteringen och ansvarstaget i regeringen fungerade angående just genomklappningen i Transportstyrelsen har vi redan på ett deprimerande vis sett. Där bevisade Löfven och hans närmaste ansvariga statsråd onekligen att något gick sönder.

Har Patten rätt om dekadensens frätande utbredning i vårt västliga samhälle? Då finns åtminstone den historiska trösten att allt går i cykler. Men var beredd på att baksmällan före uppryckningen kan bli tuff.

Chris Patten. Västvärlden är dekadent, menar han.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur