Category Archives: Kultur

Må kungen rädda Akademien

Skrivit i Corren 16/4:

Senaste tiden har jag varit däckad av en hemsk värstinginfluensa. Kontakten med händelserna i omvärlden begränsade sig till radion på låg volym. En märklig följetong nådde mig genom apparaten, ett feberaktigt surrealistiskt shakespearedrama som eskalerade för varje dag.

I sjuksängens dimmiga tillstånd tenderade dröm och verklighet att flyta ihop. Uppfattade jag sakerna rätt? Alltihop föreföll lika osannolikt katastrofalt som bottenlöst ovärdigt. Men snart insåg jag att turerna kring Svenska Akademiens sammanbrott inte var satirisk radioteater – tyvärr.

Vårt lands främsta och anrikaste kulturbastion, internationellt aktad som utdelare av världens finaste litteraturpris, raserade sig själv i ett bisarrt drängslagsmål. Över vad? Anklagelser om en rad grova sexuella övergrepp och andra sjaskiga oegentligheter som en person (den så kallade ”Kulturprofilen”) med nära koppling till Akademien skulle ha begått. Affären har över 20 år på nacken. Den jäsande rötan utmynnade till sist i den fullskaliga kollaps som vi alla nu tvingats bevittna.

I november, när DN:s avslöjande om Kulturprofilen briserade i offentligheten, var jag övertygad om att den kloka och smarta Sara Danius skulle inleda det nödvändiga räfst och rättarting som Akademien behövde för att vädra ut gamla surdegar. Hon försökte uppenbarligen.

Resultatet blev att Danius, som den första kvinnliga ständiga sekreteraren i Akademiens historia, desavouerades och hennes reformsinnade gelikar kördes över. Den infama avrättningen av Danius som Horace Engdahl, en intellektuell jag annars högt beundrar, begick i Expressen är talande för det kvävande dysfunktionella klimat som utvecklats mellan denna upphöjda olymps väggar. Det går knappast att klandra ledamöterna som lämnat.

I sammanhanget bör man minnas att Gustaf III instiftade Svenska Akademien som en radikal organisation. Jämlik, upplyst och oberoende. Felet är inte Akademiens konstruktion, utan sveket mot andan som Gustaf III menade att den skulle verka i och som Sara Danius – vad jag förstår – ämnade föra vidare in i vår tid. Paradoxalt kan tyckas var Akademiens majoritet för lite trogen arvet från sitt 1700-tal och oförmögen till uppdaterandet av dess ideal till 2018.

Det måste stå klart att Horace Engdahl et consortes har gjort våld på det berömda valspråk som Gustaf III slog fast för Akademien: snille och smak. Med ”snille” avsågs rik talang och flödande begåvning. ”Smak” ska i modernt språkbruk uttydas som högklassig omdömesförmåga.

Poängen med Gustaf III:s devis var att snillet ska modereras och balanseras av smaken. På förtroendet att ledamöterna kan leva upp till detta, vilar ytterst den unikt fria ställning i samhällslivet som kungen generöst gav Akademien, kodifierat i stadgarna anno 1786.

Vad har vi sett prov på under dessa veckor som gått? Att föreningen av snille och smak, begåvning parat med ädelt omdöme, otvivelaktigt blivit en akut bristvara. Konsekvensen är en sprängd Akademie med förskingrad legitimitet. Det är en tragedi av episka mått som kräver extraordinära åtgärder.

Som högste beskyddare har Carl XVI Gustaf därför all anledning – rent av en skyldighet – att slå näven i bordet. Rejält. Monarken borde upplösa den kvarvarande kretsen och utse en helt ny skara att besätta de aderton stolarna.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Moralisterna anfaller

Skrivit i Corren 29/3:

För åtta år sedan stormade myndigheterna i Turkiet mot den koleriske sjöbusen kapten Haddock. Eller rättare sagt: hans pipa. En privat TV-kanal visade den tecknade serien Tintin utan att ha censurerat bort Haddocks ständiga bolmande. Aja baja! Det skulle man aldrig gjort. Straffet blev dryga böter. Anledningen var att Turkiet ville förebygga tobaksskador.

Aldrig så vällovliga syften är dock sällan någon garanti mot triumfer i stupiditet. Är det barn ännu fött som låter sig förledas ner i pipträsket med kapten Haddock som inspiration?

Den turkiska statens ingripande mot Haddocks rökande valsade runt som en pikant nyhet i all världens medier. Men som Cornelis Vreeswijk sjöng i Getinghonung Provencale: ”För övrigt e’ de’ väl ungefär / samma moralister här som där / samma fasta normer och samma sura min…”.

Våren 2010 meddelade Viveca Lärn att hon övervägde att sluta författa barnlitteratur. Hon kände sig kvävd av de svenska förlagens iver att förnumstigt och räddhågat stryka i hennes manus: ”De unga redaktörerna är så politiskt korrekta. Jag fick inte ens skriva att gubbar satt och rökte på kafé i Milano i Ludde gör en Zlatan” (SvD 17/3 2010).

Löjligt och beklämmande, kan tyckas. Samtidigt sticker det oroväckande i näsborrarna av unken 1930-talsanda. De gamla rottingidéerna om folkuppfostran und gesundheit har uppenbarligen börjat trenda igen och satt sitt inpiskande märke också på vår epok (ta bara S/MP-regeringens förbud mot utomhusrökning på offentlig plats som inte bara stöttas av V och SD, utan även av M och C!).

Åter vaknar inkvisitorerna. Åter ska det jagas entartete kunst.

Gunilla Bergstrand, författare till böckerna om Alfons Åberg, har vid återkommande tillfällen vittnat om den beskäftiga kritik som hennes verk utsatts för under senare år. Precis som kapten Haddock har Alfons pappa Bertil fräckheten att röka pipa! Och ibland tar han sig ett glas öl! Usch, fy!

Men Gunilla Bergstrand vägrar ge vika. I nya numret av Femina (nr 5/2018) säger hon: ”Själva vitsen med mitt skrivande är att visa verkliga människor som vi är, på gott och ont. Varför ska alla vuxna vara perfekta i böcker, när vi inte är det i verkliga livet? Jag är inte intresserad av att vara politiskt korrekt. Jag är hellre motvalls, självständig och busig”.

Håll tummarna för att Netflix äger samma kompromisslösa integritet. Nu har nämligen kverulanterna i det förmynderiindustriella komplexet riktat målsökaren mot denna strömningstjänst av filmer och TV-serier. Det är amerikanska anti-rökorganisationen Truth Initiative som alarmistiskt räknat antalet ”tobaksincidenter” i Netflix’ programutbud.

Särskilt förgripliga serier är Stranger Things, House of Cards och Orange is the New Black, där de påhittade karaktärerna ofta och gärna tänder en cigg mellan varven. Robin Koval, vd på Truth Initiative, menar att ökningen av strömningstjänster likt Netflix medfört ”en övergripande återkomst av rökning i film och TV som glamouriserar och normaliserar en dödlig vana för miljoner intryckskänsliga ungdomar” (SVT Kulturnyheterna 21/3).

Men finns det någon grund för dessa attacker på den konstnärliga friheten? I USA har rökningen bland folk av kött och blod fallit stadigt sedan millennieskiftet. Det är likadant i Sverige.

Enligt CAN, Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, har såväl de vuxnas som de yngres tobaksbruk minskat kraftigt under hela 2000-talet. Att rökning i filmer, böcker och serier skulle ha någon förförande effekt på barn och ungdomar torde därför vara rent nys.

Låt kapten Haddock och alla hans kolleger i fiktionens värld blossa vidare. Deras rök skadar ingen, vad än de notoriskt faktaresistenta moralisterna påstår.

Lämna en kommentar

Filed under Förmynderi, Kultur

Exakt som musik

Nyckeln till bra skrivande är att få läsaren med sig och samtidigt överraska läsaren. Den förmågan handlar om rytm, om längden på meningarna. Avståndet mellan ett stycke och nästa. Det är som musik, det verkligen så nära musik att det faktiskt är exakt samma sak.

– Paul Auster, författare, intervjuad i DN 25/3.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Han missade Beatles

Skrivit i Corren 22/3:

Tage Erlander är den svenska politikens motsvarighet till tennisfantomen Roger Federer. Mellan 1946 och 1969 satt lundaakademikern från värmländska Ransäter ohotad som statsminister. 23 år i rad! Ett formidabelt rekord.

Som överlägset skicklig maktspelare höll han arbetarrörelsen offensivt samlad, den borgerliga oppositionen vanmäktigt splittrad och formade samhällsutvecklingen efter sina idéer om ”demokratisk socialism” (en oxymoron kan man dock tycka). Det var den svenska modellens gyllene era med Socialdemokraterna i zenit, urstark tillväxt, försumbar arbetslöshet och en ständigt expanderande offentlig välfärdsapparat.

Erlanders sista val 1968 blev en förkrossande triumf. Han sopade hem egen majoritet i väljarkåren, över 50 procent! Sedan vände det tämligen abrupt.

När mästaren Tage tog adjö och lämnade över till Olof Palme var det som tidens gudinna obarmhärtigt vände sig bort från Socialdemokraterna. Partiet förlorade sin hegemoniska ställning och tvingades till en enda lång defensiv som varar in i denna dag.

Olle Svenning, författare och journalist, var i slutet av 60-talet medarbetare till Sveriges längste statsminister och skildrar den perioden i en ny bok, År med Erlander (Albert Bonniers förlag). Svenning målar ett oavbrutet fängslande porträtt av en regeringschef och partiledare som framstår helt osannolik numera. Närmast en renässansmänniska, förbluffande vetenskapligt välorienterad, lika oförställd folklig som utpräglad intellektuell.

Själv slås jag av hur genuint kulturell Tage Erlander var. Han gick ofta på teater, såg konstutställningar, läste kopiöst med skönlitteratur, sökte sig gärna till unga radikala författare som PO Enquist och bjöd in dem till överläggningar på Harpsund.

”Politikerna behöver författarna för att få klarhet i Sveriges problem”, brukade Erlander säga till Svennings krets i regeringskansliet. ”Vi arbetar med samma material och måste lära oss något om människors relationer. Det är diktarnas gåva till oss”, förklarade han.

Erlanders kultursyn var inte simpelt instrumentell som hos många andra politiker. Han läste verkligen romaner i deras egen rätt, utifrån ett uppriktigt intresse att söka förståelse på ett djupare plan. Jag misstänker att detta är en viktig pusselbit till Tage Erlanders politiska briljans. Kulturen gav värdefull insikt i den mänskliga komplexiteten, förfinande hans fingertoppskänsla och hjälpte honom att skarpsinnigare än sina konkurrenter bemästra tidens vågrörelser.

Samtidigt – eller just därför – skrämdes Erlander av tanken på att politiken skulle gripa makt över kultursektorn. Han hänvisade till poeten Werner Aspenströms ord: ”Det är ju de industriella produktionsmedlen som ska socialiseras, inte lyriken, inte konsten, inte kulturen. Socialismen är ett medel för att genombryta en ekonomisk fängelsemur, inte en morallära för hur de så småningom befriade fångarna bör gestalta sina liv”.

Under senare delen av 60-talet exploderade populärmusiken till en mäktig förändrande kraft. Men det gick lite förvånande och fatalt den annars så nyfikne kulturkonnässören Tage Erlander förbi. Olle Svenning skriver:

”Författare kände vi till, men Dylan var för oss på statsrådsberedningen okänd. Det förblev han; det spelades aldrig någon popmusik på Erlanders kansli. Vi lyssnade inte heller till Beatles eller Rolling Stones, generationskamrater med oss unga Erlander-medarbetare. Vi försummade också att lyssna till den musikaliskt enklare Svensktoppen, som annars tydligt visade på ett nära förestående politiskt klimatskifte. De mest populära låtarna handlade om den lyckliga gatan som inte längre fanns och om längtan bort från storstaden – hem till byn”.

Kanske var det där Socialdemokraterna började tappa greppet.

Lämna en kommentar

Filed under Historia, Kultur, Litteratur, Socialdemokraterna

Det konstnärliga ledarskapet

Det finns olika orsaker till varför man inte vågar ta stora steg när man är vuxen. Barn vågar alltid. De flesta barn har inte hunnit med så många negatitva erfarenheter, medan det finns en stor ängslan hos många vuxna människor. Då är det viktigt att ge dessa människor vittring på den lust de kanske har förlorat. Det där är väldigt spännande att gå in i!

– Marie-Louise Ekman, konstnär och tidigare Dramatenchef (ur Klas Gustafsons biografi Marie-Louise Ekmans två liv, 2015).

Lämna en kommentar

Filed under Citat, Kultur

Wagner på blu-ray

Är denna kulturkonsumtion förenlig med värdegrunden? (Frågar åt en kompis.)

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Vägra livet som ett pussel

Skrivit i Corren 26/2:

Livet anländer i form av en låda, fylld med små taggiga bitar. Häll ut dessa i en stor hög på köksbordet. Titta noga på lådans lock. Där finns en glansig, kolorerad bild av hur din situation ska gestalta sig. Försök sedan få bitarna att bilda just detta motiv. Trixigt? Givetvis.

Alltsammans andas – eller snarast skriker – ångest, skuldbeläggning och fåfäng jakt efter en hägrande idealtillvaro. Men vad annat är att vänta om du köpt livet som ett pussel? Ett råd: reklamera!

Livspussel är ett hemskt uttryck, en fördärvlig metafor. I samhällsdebatten är termen nästan uteslutande använd när villkoren för samhällskategorin ”välbeställd medelklassfamilj” avses. Båda föräldrar är självfallet i full fart med sina respektive yrkeskarriärer.

Och sedan är det ju villan, bilen, gräsmattan, segelbåten, sommarstugan, shoppandet, semesterresorna, matlagningen, instagrammandet, facebookandet, hemmasnickrandet, föreningarna, vännerna, festmiddagarna, senaste Netflix-serien, golfen och bridgekvällarna som ska hinnas med.

Och ungarna! Vi får inte glömma ungarna! Dagishämtningar, samtal med lärare, läxläsning, förkylningar, nya leksaker, skjuts till hockeyträningen, till ridklubben, och…

Bitarna är många, alltför många, de måste läggas under stress och press. Kan ingen hjälpa dessa stackars människor? (Övriga får pussla så gott de kan.)

”Jag försöker hela tiden få ihop det så kallade livspusslet så bra som möjligt. Det är en daglig kamp”, suckade artisten och fembarnspappan Petter Askergren i förra veckans avsnitt av TV4-programmet ”Renées brygga”.

Medverkade gjorde även kulturministern och trebarnsmamman Alice Bah Kuhnke. Hon ilsknade till: ”Det där med livspussel, det tycker jag är skitsnack. Jag tror inte på det, jag vägrar acceptera att det ska vara ’ett pussel’ som man ska få ihop. Det finns saker som behöver ta tid och barnen är en sån sak”.

Vanligtvis tillhör jag inte Alice Bah Kuhnkes varmaste beundrare. Men detta är tveklöst något av det vettigaste och mest befriande jag hört från en politiker, oavsett parti, på väldigt länge. Heja Alice!

Barn är viktiga, det viktigaste du har, prioritera. Ge katten i alla krav och måsten som spökar i din hjärna. Det är rätt att göra uppror! Barnen är inga tidstjuvar. Utan allt det andra runt omkring. Var aktsam om din stund på jorden och avkomman du satt till världen.

Livspussel, usch! Det finns mycket att invända mot detta vämjeliga ord. Jag undrar vem som hittade på det. Förmodligen någon riktigt läskig typ.

Som vore existensen reducerad till blott en ekvation, en modell för problemlösning, vilken vi slavar under. Knappast konstigt om vardagen känns som en enda lång grå och tröttsam kamp, där uppgivenheten ständigt lurar. Föreställningen om livet som ett pussel är att sätta sig själv i fängelse.

Man kan ju inte bara spontanpussla lite hur som helst, plötsligt såga ut egna fantasifulla bitar och börja lattja med andra sorters motiv än det som finns på lådans lock. Omöjligt. Otillåtet. Du är fången i den struktur som pusslet tvingar in dig i.

Nå, anta att du äntligen får ordning på samtliga bitar. De passar harmoniskt samman och pusslet ligger där. Färdigt! Avklarat!

Betyder inte det att livet är över då?

Lämna en kommentar

Filed under Kultur