Category Archives: Kultur

Tidsspegeln Hedebyborna

Skrivit i Corren 29/6:Corren.

Är det regniga moln på din semesterhimmel? Häng inte läpp!

Man kan ju botanisera i SVT:s arkiv på nätet och återstifta bekantskapen med Hedebyborna, den älskade TV-serien som sändes in i tre omgångar 1978-82, baserad på Sven Deblancs 70-talsromaner om det fiktiva samhället Hedeby i Sörmland (inspelningarna skedde mestadels i Vagnhärad och Trosa, men vissa scener är filmade i Linghem!).

Uppbådet av skådespelare är magnifikt; Per Myrberg som desperationens baron Urse, Anders Nyström som slarven Svensson, Helena Brodin som dennes hårt prövade fru, handlarparet John och Peter Harryson, med flera.

Fast det är eleganten Ingvar Kjellson som lyser klarast i rollen som den nerdekade, men insiktsfulle adelsmannen Mon Cousin. ”Det finnas alltid en anledning att berusa sig,” utropar han godmodigt och uppmanar sin bankrutte släkting baron Urse på godset Valla att resignera inför den nya tidens prövningar.

När vi möter dem alla i rutan är året 1937. Det sörmländska sommarlandskapet är bedövande vackert. Det är dock en skenbar idyll under upplösning. Överklassen som styrt och ställt i generationer har förlorat makt, pengar och egendom. Arbetarna har börjat resa sig och insett sitt värde.

Socialdemokraterna är färska i regeringssadeln och har startat sitt grandiosa folkhemsbygge. Sverige är i färd att ömsa skinn från ett konservativt bondesamhälle till ett modernt industrikapitalistiskt land.

Delblancs avsikt är att låta Hedeby spegla denna omvälvande process i miniatyr. Den symboliska höjdpunkten är skildringen av ortens traditionella årensning, ett mandomsprov för ortens karlar.

Tre män väljs varje sommar ut av bystämman för att med flotte röja upp i traktens vattendrag. Detta år överraskar baron Urse genom att utse sig själv till hedersuppdraget som flottens försteman. Han gör det både som en sista maktdemonstration och som ett fåfängt försök att anpassa sig och verka folklig.

Årensningen under baronens kraftlösa ledning urartar till ett alkoholindränkt fiasko. Lika förbluffad som kränkt får han sparken av sina tidigare kuvade undersåtar i byn. ”Vem som går på flotten, det bestämmer vi!”, ryter karlarna i en nyckelreplik.

Besättningen byts ut, återstoden av ån rensas i triumf. Det är sista gången. Kommunens S-ledning bestämmer att ett mudderverk kan göra alltihop effektivare. Den slitsamma, men stolta traditionen går därmed i graven. Precis som baron Urse. Utblottad dränker han sig i samma å efter ett misslyckat försäkringsbedrägeri.

Men Hedebyborna handlar egentligen lika mycket om 70-talet. Även det var en brytningstid i Sverige. Urbaniseringen hade gått i racerfart efter andra världskriget, baksmällan efter folkhemsingenjörernas kollektivistiska samhällsprojekt satte in, det var som svenskarna kände alienation i betongen och famlade efter sina lantliga rötter bland byar, skogar och åkrar.

Politiskt får det uttryck i gröna vågen, miljörörelse, kärnkraftsmotstånd och en spirande liberal revolt mot de alltmer maktfullkomliga Socialdemokraterna. Efter 44 år i regeringsställning tvingas de bort av borgerliga uppstickare, det gamla folkhemmet krackelerar, en friare individualistisk men osäker epok randas.

Genom att blicka tillbaka fungerar Hedebyborn som en känslomässig bearbetning inför ett nytt samhälleligt avstamp – till det Sverige vi lever i nu.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, TV

Hurra för folkets nationaldag!

Skrivit i Corren 19/6:Corren.

Det finns goda skäl att hissa flaggan på vår officiella nationaldag den 6 juni. Det ju datumet för Björn Borgs födelse 1956, tennisguden som de gyllene åren 1974-81 vann 11 Grand Slamsegrar (Wimbledon 5 gånger, Roland Garros 6 gånger) och som vid millennieskiftet korades till århundradets svenska idrottsman.

6 juni är även datumet för landstigningen i Normandie 1944, då general Eisenhowers styrkor slog hål på Hitlers ”fästning Europa” och befriade kontinenten från nazityranniet. Utan USA:s och Storbritanniens framgångsrika insatser i andra världskriget hade Sverige riskerat att bli en lydstat åt antingen Tredje riket eller Stalins Sovjetunionen.

Tack och lov att vi slapp det hemska ödet!

Men såklart, Björn Borg och Dwight D Eisenhower har inget att göra med anledningen till varför den politiska klassen upphöjt gamla svenska flaggans dag den 6 juni till nationaldag (1983) och låtit den bli röd i almanackan (2005).

Det är de sammanfallande datumen av den skattehungriga kulturbarbaren Gustav Vasas kungakupp 1523 och antagandet av 1809 års, numera sedan länge skrotade, grundlag som vi påbjudits att fira.

Låter det krystat och artificiellt? Det är det också. I avsaknad av grandiost glammiga händelser i den nationella mytologin, typ Frankrikes 14 juli (Bastiljens stormning) eller USA:s 4 juli (självständighetsförklaringen 1776), har överheten gjort som Cajsa Warg aldrig sa: Man tager vad man haver.

Resultatet är en blek och känslofattig kopia av andra länders nationaldagar, med en partystämning som aldrig riktigt vill infinna sig, trots tappra ansträngningar från både kungahus och den politiskbyråkratiska sektorn. Tja, trist för dem kanske.

Annat ljud i skällan är det nu, lite senare i juni. Genom civilsamhällets försorg fungerar redan midsommarafton, i allt utom till namnet, som den traditionella nationaldagen, folkets egen! Och det helt utan kopplingar till grälsjuk politik, blodiga krig, despotiska kungar och stökiga revolutioner.

Det är faktiskt världsunikt. Istället för att vara uttryck för en exkluderande statsnationalism, är midsommar raka motsatsen. Den inbjuder alla människor till att förenas i en livsbejakande fest som ärar sommaren, naturen, ljuset och värmen. Det är en stund av manifesterad lycka över att vi åter får njuta leende grönska efter månader i kylslaget nordiskt mörker.

Har någon fångat den känslan bättre än 1600-talsskalden Lars Wivallius? ”Ja, ljuvliga sol, du fattig mans vän, som ditt sken ingen vill spara, lys uppå vårt bo med sommar igen, låt köld och torka bortfara! Nu längta, nu trängta kvinnor och män att gå i solskenet klara”.

Fast i vanlig ordning är det nog säkrast att ha paraplyet i beredskap. Glad midsommar, kära läsare!

Anders Zorn: Midsommardans.NM 1603

Anders Zorn, Midsommardans, 1897.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Kulturarbetare tar ståndpunkt

George-MacDonald-Fraser

Jag avskyr politiska partier och betraktar sådana som djävulens påfund. Min favoritpremiärminister var sir Alec Douglas-Home, inte därför han befann sig till höger, utan därför att han, enligt egen utsago, satt ett år vid makten utan att uträtta en förbannad sak.

– George MacDonald Fraser, brittisk författare (1925-2008).

Lämna en kommentar

Filed under Citat, Kultur, Storbritannien

När Vita huset firade Duke Ellington

Jazzigt hos Nixon.

Skrivit i Corren 26/5:Corren.

Richard Nixon kommer alltid att förknippas med Watergate, skandalen som tragiskt tvingade honom att lämna presidentämbetet 1974. Betydligt ljuvligare tongångar var det i Vita huset fem år tidigare, kvällen den 29 april 1969.

Republikanen Nixon hade då bara varit president i några få månader och uppgiften han stod inför var inte avundsvärd. Det var turbulenta tider i Amerika.

Demokraterna hade förlorat Vita huset efter att en demoraliserad Lyndon B Johnson avstått från att söka återval 1968. Vietnamkriget splittrade nationen, liksom den svarta medborgarrättskampen. Samma år som Nixon valdes mördades Martin Luther King och Robert Kennedy.

Ute i världen pågick kalla krigets stora kraftmätning mot Sovjettyranniet. Situationen var alltså minst sagt besvärlig. Men en av Nixon närmaste rådgivare, Leonard Garment, fick en idé. Varför inte lätta upp stämningen genom att bjuda in Duke Ellington till Vita huset?

Den legendariske jazzmusikern, orkesterledaren och kompositören skulle fylla 70 år. Garment, som varit professionell jazzmusiker i Woody Hermans band, föreslog att man borde hedra Ellington med en galamiddag. Richard Nixon var inte sen att nappa. Och mer än så. Under tillställningen förärades Ellington – som förste färgade amerikan någonsin – med USA:s finaste civila utmärkelse; The Presidential Medal of Freedom.

Det var både ett erkännande till Ellington personligen och till jazzen som musikform. Några år innan, 1965, hade Ellington nominerats till Pultizerpriset, men den snobbiga kommittén tyckte inte att en simpel jazzlirare var värdigt nog att lyftas upp på den kulturella piedestalen.

Beslutet blev en skandal. Duke Ellington hade ju praktiskt taget varit med och skapat jazzen, flera av hans omkring 2000 (!) kompositioner tillhörde den odödliga amerikanska musikskatten – som Sophisticated Lady, Satin Doll och Solitude.

Jazzen var en genuin produkt av den amerikanska smältdegeln och spelade en icke obetydlig roll i 1900-talets ideologiska kamp mot kommunismen och fascismen. Regimer av bägge dessa kulörer avskydde förstås USA intensivt och peststämplade jazzen.

För många politiskt oliktänkande i de USA-fientliga diktaturländerna var jazz intimt sammankopplat med frihet och demokrati. Att lyssna på Duke Ellington, Benny Goodman, Count Baise och Louis Armstrong blev ett andningshål i den totalitära vardagen.

”In the royalty of American music, no man swings more or stands higher than the Duke”, sa Richard Nixon när han gav Ellington frihetsmedaljen inför hundratalet inbjudna gäster i Vita huset den där aprilaftonen i brytningskiftet mellan 60- och 70-talet.

Presidenten satte sig vid pianot och spelade Happy Birthday för den åldrade jazzveteranen. Sedan bjöds på en riktig smash till hyllningskonsert med gräddan av den amerikanska jazzeliten som botaniserade i Ellingtons musikaliska landskap.

Orkestern inkluderade namn som Dave Brubeck, Jim Hall, Paul Desmond och Gerry Mulligan. The Duke tackade genom att improvisera fram en magisk pianomelodi, kallad Pat efter USA:s första dam Patricia Nixon.

Konserten, 1969 All Star Tribute to Duke Ellington, finns på CD och Spotify. Det är superb, elegant jazz av finaste märke. Lyssna gärna och skänk Nixon en tanke som gjorde alltihop möjligt. För tro’t eller ej. Det fanns mycket annat än Watergate på hans repertoar.

Christian Dahlgren republikan

Lämna en kommentar

Filed under Jazz, Kultur, Musik, USA

Mental hygien

Per Wästberg

Sluta upp att ordna världen, luta dig mot slumpen och låt frågan bli sitt eget svar när andra svar har tystnat.
Per Wästbergs nya bok rekommenderas varmt.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Litteratur

Saknas: lärandekultur

Skrivit i Corren 29/4:Corren.

Att den svenska skolan lider av ordningsproblem är ingen nyhet. Frågan har varit på tapeten i åratal. Få har talat så mycket, så länge och så ihärdigt om vikten av disciplin och studiero som Folkpartiets Jan Björklund.

Ändå: under hans tid som skol- och utbildningsminister blev inte situationen bättre. Flera undersökningar tyder på att stökigheten fortsatt i oförminskad styrka. Internationellt utmärker sig Sverige som en klassrummens värsting bland OECD-länderna.

Märkligt att kunskapsresultaten faller och faller, när ordning och reda inte upprätthålls? Vi börjar nästan bli blasé på politiker med bekymmersamma miner som kommenterar ännu en larmrapport om det föga hedrande tillståndet i vårt krackelerande utbildningsväsende. Löften om krafttag, åtgärder och reformer har nått inflatoriska nivåer.

Men Jennica Åströms debattartikel i måndagens Corren går bara inte att värja sig emot (läs den!) Hon är elevkårsordförande och niondeklassare på Folkungaskolan i Linköping. I ett skakande vittnesmål från sitt vardagliga elevperspektiv beskriver hon vad som i realiteten är vuxenvärldens kapitulation.

Lektionerna dränks i konstant buller. Eleverna kommer och vandrar iväg genom dörrarna som de vill. Respekt saknas för lärarna, vilka måste slösa dyrbar undervisningstid åt att försöka få tyst på bråkiga och stojande barn. Till råga på allt undergrävs lärarnas redan urholkade auktoritet av föräldrar som vägrar ge något stöd, utan istället bollar tillbaka disciplinproblematiken på skolan.

Jennica Åström kallar klimatet på Folkungaskolan ”fruktansvärt” och slår i en central mening fast: ”Det är orättvist att vi som är elever blir fråntagna vår rätt till en bra utbildning för att våra lärare måste agera dagismamma”.

Anklagelsen är svidande. Hennes debattartikel andas ilska och frustration över ett svek som är monumentalt. Något mindre dramatiskt ord är faktiskt svårt att använda.

Vad det ytterst handlar om är ju att eleverna berövas möjligheter, livschanser och horisonter som traditionellt varit skolans uppdrag att berika dem med. De vuxna har flytt sitt ansvar och en av samhällets viktigaste institutioner har infantiliserats. Det är den bittra, hårda sanningen.

Varför det blivit så har det diskuterats mycket kring. Behövs ökade resurser, fler regleringar? Politikerna öser på med floder av skattepengar och styrdirektiv. Men tycks stå maktlösa trots alla insatser och all god vilja. Vilket signalerar att skolans kris bottnar i ett värderingsproblem, att själva lärandekulturen eroderat. Den är inte lätt att återskapa med reguljära politiska verktyg.

Vi vet vad som fungerade förr: en auktoritativ och stolt lärarkår, flitiga och disciplinerade elever, stödjande och fostrande föräldrar. Antagligen skulle sånt fungera ganska hyggligt idag också, fast hur når vi dit? Det är en komplicerad process som mera kretsar kring andan i civilsamhället varur kulturen (eller okulturen) hämtar näring, växer och formas.

Men vad hjälper det svaret Jennica Åström och hennes kamrater på Folkungaskolan som behöver en näve i katedern här och nu? Grundläggande folkvett och vanligt basalt uppförande i deras studiemiljö kan knappast kräva en Einstein för att åstadkomma. Bara vuxna som vågar – och tillåts! – spela rollen som vuxna.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Linköping, Skola och utbildning

D Train

Richard Estes (USA b. 1936) D Train (1988)

Richard Estes, 1988.

Lämna en kommentar

Filed under Konst, Kultur