Ingång, 2023

Morning, Ilya Glazuno, 1956.

En fri och medveten människa ger sig inte i lag med sin olust, hon betraktar den ett tag och ser vad den ställer till och skakar vänligt på huvudet – hon kan till och med roa sig på dess bekostnad. Men hennes ögons lust är glädjens lilla låga… Vänd dig inte bort och skugga dig själv – ljuset är ditt eget och allt får vara som det är när glädjen lyser på det. Hoppa över alla motiveringar, ideologier och trosföremål och gå rakt på sak: på glädjen.

– Lars Göransson, ur Fugatorium.

Wien innan första världskriget

Kafékultur i kejsartidens Wien kring 1900.

Det var underbart att leva här, i denna stad som gästvänligt upptog allt främmande och bjöd på sig själv. Det var naturligt att njuta av livet i den lätta, glättiga, liksom i Paris sprudlande luften.

Wien var, som bekant, njutningens stad, men vad betyder kultur annat än att genom konst och kärlek avvinna livets grövre materia dess finaste, dess sprödaste, dess subtilare väsen?

Man var finsmakare i kulinarisk mening, man älskade ett gott vin, ett beskt och friskt öl, fina bakverk och tårtor, men man anspråksfull även i subtilare njutningar. Förmågan att musicera, dansa, spela teater, konversera, att uppträda på ett fint och behagligt sätt vårdades här som en konst i sig.

Inte det militära, inte det politiska, inte det kommersiella dominerade i den enskildes eller i stadens liv. En vanlig wienares första blick i tidningen på morgonen gällde inte debatterna i parlamentet eller världshändelserna, utan teaterns repertoar, som intog en för andra städer knappast fattbar plats i det offentliga livet.

För den kejserliga teatern, Burgtheater, var för wienaren, för österrikaren, mer än enbart en scen där skådespelare spelade teater. Den var ett mikrokosmos som återspeglade makrokosmos, en brokig spegelbild vari samhället betraktade sig självt, den goda smakens enda riktiga cortigiano.

– Stefan Zweig, Världen av igår, 1942.

Hootenanny Arnold

Detta klassiska porträtt av Abba, signerat demonillustratören Hans Arnold, känner nog de flesta igen. Ursprungligen fick Abba det som pris av Veckorevyn i samband med att tidskriften, efter en läsaromröstning 1975, utsett popkvartetten till Årets grupp. Och uppenbarligen föll Arnolds alster Abba väl i smaken. Teckningen fick ju sedan bli det utvikbara omslaget till deras samlingsplatta Greatest Hits som utkom i november 1975.

Men redan tidigare fanns faktiskt en koppling mellan de bägge folkhemska storheterna Hans Arnold och Abba. Jag upptäckte nyligen ett skivomslag som Arnold gjorde åt Hootenanny Singers 1968, då den vispoppiga Västerviksgruppen – med Björn Ulvaeus i spetsen – fyllde fem år som grammonfonartister på Stikkan Andersons bolag Polar. Kul, va?

Penningby slott

En TV-serie jag älskade som barn var Huset Silfvercronas gåta. Den spelades in 1973 här på Penningby slott i Norrtälje kommun. Eftersom vi ändå hade vägarna förbi hem från Åland kunde jag givetvis inte låta bli att äntligen spana in slottet i verkligheten.
Ett skojigt möte! Jag råkade träffa Lotta som tillhör slottets ägarfamilj. Och hon var med som statist vid inspelningen av Huset Silfvercronas gåta. Stort alltså!

Den ädelsvenske Fantomen

Minns bara serietidningen Fantomen, som förmodligen fortfarande är Sveriges mest populära serie. Den är en amerikansk skapelse, distribuerad på många språk, men ingenstans blev ”The Phantom” en sådan braksuccé som i Sverige. Den blev så populär att det sedan länge finns en svenskproducerad version av Fantomens äventyr som exporteras till andra länder.

I den bor en alldeles suverän man (försedd med två pistoler) i en djungel som tillhör en neutral och demokratisk stat i Afrika. I huvudsak skapar han ordning i före detta kolonialstater, mest på bekostnad av despoter och kriminella. Och så har han utmärkta relationer till FN, där hans hustru arbetar som högt uppsatt tjänstekvinna för mänskliga rättigheter. Eller annorlunda uttryckt: I denna serietidning drömmer Sverige om sig självt.

– Thomas Steinfeld i DN 24/4.