Kategoriarkiv: Kultur

Gör Akademien nobel igen

Skrivit i Corren 2/10:

Nu är tiden när världens blickar riktas mot Norden. Nobelprisen presenteras. Få andra utmärkelser har högre internationellt anseende. Även om du så vunnit en Oscarstatyett, erövrat Wimbledonbucklan eller seglat hem America’s Cup-pokalen står du dig slätt mot den som har en Nobelmedalj i byrålådan.

Under måndagen tillkännagavs att James P Allison och Tasuku Honjo får medicinpriset för sin forskning om immunsystemet. Tisdagen är vikt åt fysikpriset, nästa dag är det kemins tur. På fredag får vi från Oslo veta vem som äras med fredspriset.

Ekonomipriset, den ”oäkta” Nobelkategori som Riksbanken instiftade 1968, meddelas sist i ordningen den 8 oktober. Men kungörandet av det Nobelpris som bland allmänheten brukar röna mest uppmärksamhet uteblir. Almanackan gapar talande tom denna torsdag.

Ingen ständig sekreterare öppnar dörren i Börshuset inför ett nyfiket pressuppbåd på slaget tretton. Den rumphuggna Svenska Akademien får istället för att kora någon litteraturpristagare begrunda den fällande våldtäktsdomen mot ”kulturprofilen”.

Skandalen som utlösts av denne slemmige figur och hans härjningar i Akademiens närhet har sänkt legitimiteten för Gustaf III:s gamla fina institution från 1786 till nollpunkten.

Ledamöternas jävsintriger, perfida inbördeskrigande och offentliga träckskyffling har både dragit Akademien i smutsen och fläckat Nobelstiftelsen. Ja, även själva adjektivet ”nobel” – ädel, distingerad, värdig – är väl det sista som de adertons decimerade krets längre borde kunna förknippas med. Associationerna går snarare till motsatt betydelse av ordet: tarvlig, lumpen, vulgär.

Haveriet skadar inte bara Sveriges rykte utåt. Det är till allvarligt men för vårt inhemska kulturliv. Nobelpriset i litteratur kan exempelvis Kungliga Vitterhetsakademien ta över. Men var finns någon god ersättare för Svenska Akademien när det gäller dess ursprungliga centrala syften; att arbeta med det svenska språket och gynna den svenska litteraturen?

Som stark, självförsörjande, från marknaden och politiken oberoende kulturinstitution är Akademien unikt värdefull. Ska den överleva med återupprättat förtroende kan svårligen resterande ledamöter bita sig kvar. En helt ny besättning behövs.

Kung Carl XVI Gustaf, den ende som Akademien svarar inför, har alla skäl att till Horace Engdahl & Co säga vad Leopold Amery sa till Neville Chamberlain i brittiska underhuset 1940: ”You have sat too long here for any good you have been doing. In the name of God, go!”

Annonser

Lämna en kommentar

Under Kultur

Frihetens blå toner

Skrivit i Corren 6/9:

Det är hundra år sedan första världskriget tog slut, demokratin fick sitt genombrott och jazzen kom till Sverige. Den svängiga musiken, sprungen ur den afroamerikanska kulturen i New Orleans, markerade ingången till en ny liberal, emancipatorisk tidsålder.

Jazz var modernitet, livsglädje, improvisation, spontanitet, individualism. Vilken revolution i vårt knarriga, valsmalsgråa konungarike!

Historien om jazzens epokgörande svenska segertåg skildras i en precis utkommen, synnerligen läsvärd bok av journalisten Göran Jonsson med den välfunna titeln Frihetens blå toner (Carlsson). Men som Jonsson skriver i de inledande kapitlen tog det ett tag innan musiken blev rumsren utanför ungdomens diggarkretsar.

Som alltid låg moralpaniken på lur, i detta fall även blandat med utbredda vulgärnationalistiska, rasbiologiska förvillelser. ”Jazz är en hemsk infektionssjukdom, som med stora steg närmar sig våra friska kuster”, slog kapellmästaren och dirigenten Hjalmar Meissner fast i en famös debattartikel 1921.

När världsstjärnan Louis Armstrong spelade i Sverige 1933 möttes han med avsky från åtskilliga recensenter vilka frossade i rasistiska invektiv. Värst var Aftonbladet som liknade honom vid en odefinierbart bölande apa. Inte för inte var Aftonbladet, då konservativ, mycket sympatiskt inställd till Hitler.

Jazzen, denna till Europa importerade stökigt vitala produkt från smältdegelns USA, förknippades inte bara med svarta människor. Åtskilliga jazzmusiker var judar. För nazisterna var giftstämpeln solklar. Kunde det bli mer depraverat?

Som ett belysande exempel på extremhögerns propaganda citerar Göran Jonsson ur Erik Walles beryktade hatskrift Jazzen anfaller (1946): ”Man kan inte förstå jazzen utan att taga hänsyn till trenne betydelsefulla fakta beträffande dess tillkomst. Den har skapats av negrer. Den har skapats av berusade negrer. Den har skapats av berusade negrer i bordellmiljö”.

Skrattretande formuleringar idag kanske, men Erik Walles var sannerligen ingen skrattretande figur.

Under 30- och 40-talen var han aktiv i nazistiska Svensk Socialistisk Samling, en central ideolog i rörelsen och ställföreträdande ”führer” under ledaren Sven-Olof Lindholm, även utsedd som personlig kontaktman till den norske landsförrädaren Vidkun Quisling.

Erik Walles upprättade listor över tusentals svenska judar, ett register (det finns bevarat) färdigt att överlämnas till de tyska SS-bödlarna om Hitler ockuperade Sverige.

Walles dog i början av 90-talet, men ångrade aldrig någonting och avslutade sin politiska bana som medlem och en slags äldre beundrad nestor i Sverigedemokraterna.

I partiorganet Sverige-Kuriren nr 7/8 1989 redogjorde han ingående för sina nazistiska kampår i Lindholmsrörelsen. När Walles avlidit hyllades han av samma SD-tidning 1992 för ”sin klokhet” som givit partiet ”många tankeställare”.

Det var detta parti som Jimmie Åkesson tre år senare anslöt sig till och nu byggt upp till en utmanare som satt den gamla blockpolitiken ur funktion och dränerat både Moderaterna och Socialdemokraterna på väljare.

Hundra år efter demokratins genombrott och jazzens ankomst är jag rädd för att det inte längre är frihetens blåa toner vi hör. Snarare det mörka ekot av intoleransens stöveltramp.

”Det var något tryggt med dom som tyckte om jazz, dom var aldrig nazister”, sa författaren Pär Rådström.

Lämna en kommentar

Under Jazz, Kultur, Musik, Nazism, Sverigedemokraterna

Demokrati som lotteri

Skrivit i Corren 10/8:

”En grundläggande princip för det demokratiska statsskicket är friheten”, förkunnade den store filosofen Aristoteles och slog fast: ”Ett element i friheten är att man turas om att styra och styras”.

Det var i hans antika Aten, vår västerländska civilisations vagga, som demokratin föddes för 2500 år sedan. Att deltagandet begränsades till manliga atenska medborgare över 30 år bör vi nog ha en smula förlåtande överseende med.

Det var ändå en synnerligen progressiv innovation i sin tid när envåldshärskare brukade vara normen. Faktiskt torde det för oss idag förefalla som ett direkt häpnadsväckande radikalt folkstyre. I Aten var den bärande principen för tillsättandet av de beslutande församlingarnas ledamöter inte val. Det var lottning!

”Jag menar att det till exempel är demokratiskt att ämbetsmännen utses genom lottdragning men oligarkiskt om de väljs”, sa Aristoteles som visserligen själv förespråkade en kombination.

Den dominerande uppfattningen var annars att val ansågs som en elitistisk modell vilken främjade nobelssen. Att lotta fram de styrande bland medborgarna, fattig som rik, och låta dem rotera vid makten var däremot den politiska jämlikhetens melodi och en bättre garant för att besluten gynnade det samhälleliga allmänintresset.

Länge betraktades det som en central demokratisk idé. Förutom i antikens Grekland hade den romerska republiken inslag av detta styrelsesätt. Lottning praktiserades även under renässansen i norditalienska stadsstater som Florens och Venedig.

Upplysningens epokgörande tänkare var också inne på det atenska spåret. ”Röstning genom lottning är utmärkande för demokratins natur, röstningen genom val för aristokratins”, skrev Montesquieu i standardverket Om lagarnas anda (1748).

Rousseau propagerade i sin klassiker Om samhällsfördraget (1762) för en hållning liknande Aristoteles: ”När man blandar val och lottdragning bör val användas för att tillsätta de poster där det krävs speciella färdigheter som till exempel de militära befattningarna. Lottdragning passar för de poster där det räcker med sunt förnuft, rättvisa och självständighet”.

Varför har denna urdemokratiska tradition fallit i träda och glömts?

I en nyligen till svenska översatt skrift med den provokativa titeln Emot allmänna val – ett anspråkslöst förslag om att rädda demokratin, vill den belgiske kulturhistorikern David Van Reybrouck väcka de gamla grekernas folkstyrelseideal till liv igen. Han hävdar att det var den amerikanska och franska revolutionen som förde demokratiutvecklingen vilse.

Det borgerliga skiktet som ledde upproret mot 1700-talets despotiska kungamakt gjorde det i folkets namn, men var inga demokrater utan republikaner som misstrodde vanliga människor. En bildad elit måste regera nationen och säkra frihetens värden. Lottning kunde därför aldrig komma på fråga. Då hotade bara ett farligt pöbelvälde.

John Adams, en av USA:s grundlagsfäder och George Washingtons efterträdare som president, hymlade inte om den saken: ”Kom ihåg att demokrati aldrig varar länge. Den förslösas, slits ut och tar död på sig själv. Det har aldrig funnits en demokrati som inte har begått självmord!”

Istället blev val – enkelt uttryckt – den nya icke-adliga aristokratins sätt att legitimera sig själv och behålla makten i vad man menade vara förnuftets händer. Därur växte den moderna representativa partidemokratin fram.

Men den fungerar inte längre särskilt väl i 2000-talets värld, konstaterar David Van Reybrouck dystert. Partierna har ”oligarkiserat” folkstyret, förlorat sig i parlamentariska intriger och deras medlemsantal smälter bort som smör i solsken. Valen urartar till tröttsamt bråkiga massmediala cirkusföreställningar.

Väljarna tenderar att vända etablissemanget ryggen och populistiska krafter andas en giftig morgonluft som hotar att kväva det öppna samhället. Vi är alla invävda i historiens långa tröga linjer och idag har draksådden, baksidan av de inflytelserika revolutionerna i USA och Frankrike, börjat slå rot. Botemedlet skulle enligt David Van Reybrouck vara att återvända till en uppgraderad version av den atenska demokratin.

Lottning må låta främmande och rent ut sagt tokigt i våra nutida öron. Men vid närmare granskning är det måhända inte så dumt. Trots allt var ju antikens greker inga knäppskallar, utan visste vad de gjorde. I olika varianter, bland annat i Belgien och på Island, har deras metod testats på senare år för att involvera medborgare i politiska beslutprocesser och det med lovande resultat.

När ett slumpvis, representativt urval av vanliga människor samlas öga mot öga för att seriöst tänka över diverse problem, händer nämligen ofta något intressant. En resonerande situation uppstår i gemensam strävan att nå konstruktiva lösningar (förutsatt att inte en liten minoritet av rötägg, narcissister och karismatiska pratkvarnar tillåts kidnappa samtalet, förstås).

Det blir till vad den tyske filosofen och sociologen Jürgen Habermas benämnt som diskursiv demokrati, eller deliberativ demokrati. Normalt vuxet, hyggligt utbildat folk är fullt kapabelt att stöta och blöta argument i en anda av ömsesidig förståelse, väga för- och nackdelar, kompromissa och kläcka vettiga förslag.

Van Reybrock ber oss att betänka följande: ”Lottningen är inte irrationell, den är arationell: en avsiktligt neutral procedur med vars hjälp politiska möjligheter fördelas jämlikt och osämja kan undvikas. Risken för korruption minskar, valfebern går ner, uppmärksamheten för det allmänna bästa tilltar. Lottade medborgare har kanske inte samma expertis som yrkespolitiker, men de har något annat: frihet. De behöver ju inte väljas eller återväljas”.

Precis som Aristoteles och Rousseau pläderar han för att en blandform av valda politiker och lottade oberoende medborgare borde prövas. Gärna i ett tvåkammarparlament med ena kammaren vald och den andra lottad. Det hade dels kunnat återställa det folkliga förtroendet för demokratin, dels hävt de partipolitiska låsningarna som – icke minst i Sverige – är till allvarlig skada för demokratins effektivitet.

Det är en nyttig, lärorik och mycket stimulerande essäbok som David Van Reybrouck skrivit. Jag kan enbart varmt rekommendera den till alla som är oroande över den politiska systemkrisen och ser det som angeläget att värna den liberala demokratins framtid.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Filosofi, Historia, Kultur

Den trygga omoralen

Alla tiders människor har ansett att just den tid de levat i utmärkt sig för en hög grad av omoral. Det finns ju ingenting som säger att människor i alla tider skulle haft fel. Det är alltså troligt att alla tider utmärkt sig för en hög grad av omoral.

I vår tid är alla överens om att omoralen befinner sig i högsätet. Vi läser upprört och gärna om samtidens förvillelser. Det är tryggt att veta att vår tid alltså värdigt tar sin plats bredvid vilken annan tid som helst. 

– Pär Rådström, Det bästa hos människan – om kärlek och raggare, radioprogram 17/11 1961.

Lämna en kommentar

Under Citat, Kultur

Akademien ur tiden?

Skrivit i Corren 29/5:

På torsdag sker Svenska Akademiens sista sammankomst innan sommaruppehållet. Då brukar vanligen den definitiva ”korta listan” fastställas över de författarkandidater (oftast fem till antalet) som är aktuella för årets Nobelpris i litteratur. Deras produktion blir ledamöternas uppgift att läsa in sig på under sommaren och därefter koras den utvalde till världens finaste kulturella utmärkelse. Men denna höst kommer inte någon litteraturpristagare att presenteras.

Den djupa kris som skakat Akademien med strömhopp från stolarna och raserat förtroende i omvärlden har rubbat traditionerna. Som meddelades i början av maj ska priset istället skjutas upp och delas ut parallellt med nästa års annonserade pristagare. Det är iallafall den rumphuggna Akademiens nuvarande plan, därtill sannolikt nödd och tvungen sedan Nobelstiftelsen – som ”äger” Nobelpriset – i kulisserna vridit om armarna på kvarvarande ledamöter.

I lördags meddelade dock Nobelstiftelsens vd Lars Heikensten i SR att det varken är säkert att det blir ett litteraturpris 2019 eller att Svenska Akademien ens får behålla uppdraget att dela ut det. Ryktesvis lär  Kungliga Vitterhetsakademien – instiftad 1753 av Gustaf III:s mor, drottning Lovisa Ulrika – ligga bra till som alternativ.

Hinder i Alfred Nobels testamente finns inte. Där står bara att litteraturpristagaren ska utses ”af Akademien i Stockholm” och inget vet egentligen vilken av akademierna som avsågs. Nyligen förklarade Vitterhetsakademien påpassligt att man både har ”kompetens och möjligheter” att ta över.

Att Lars Heikensten tar steget till att offentligt öka pressen mot Svenska Akademien måste tolkas som att Nobelstiftelsen fått nog av det bråk och intrigerande som i oförminskad styrka fortsätter att urholka anseendet för landets främsta kulturinstitution – och därmed Nobelpriset.

Antagligen vill Heikensten även signalera beredskap för utsikten att Svenska Akademien helt går i kvav. Den risken är ju överhängande. Ska de tomma stolarna återbesättas till fulltalighet krävs enligt stadgarna röster från minst 12 ledamöter i kretsen.

Nu är det endast tio vid bordet. Nya inval kan alltså inte äga rum. Förra veckan förklarade emellertid de tre ”vilande” avhopparna Sara Danius, Peter Englund och Kjell Espmark sig villiga att göra comeback – om den beryktade Kulturprofilens försvarare Horace Engdahl avgår.

Implicit tycks Lars Heikensten uttrycka sympati för denna utpressningstaktik. ”Det finns fler i Akademien som bör fundera över sin ställning med hänsyn till förtroendet för det fortsatta Nobelprisarbetet”, sade han i Ekots lördagsintervju. Men eftersom Kristina Lugn deklarerat sin vägran att stanna om Engdahl försvinner blir matematiken ändå lika hopplös. Är ledamöterna inte 12 kan Akademien omöjligen förnya sig själv och står inför sin egenförvållade utplåning.

Horace Engdahl menar dock att ledamöterna kan omtolka stadgarna i detta avseende, trots att Akademiens högste beskyddare Carl XVI Gustaf – som också måste godkänna invalen – vidhållit att bestämmelsen gäller. Som lök på laxen hotar alltså också en konflikt med kungen!

Mycket till snille och smak har vi inte sett i denna sjaskiga följetong. Men det som börjar arta sig till Svenska Akademiens undergångsepos bjuder onekligen på historiskt rafflande teater.

Lämna en kommentar

Under Kultur, Nobel

Baksidan av Spotify

Skrivit i Corren 22/5:

”Jag är inte ensam om att varje dag umgås med Spotify”, deklarerade Annie Lööf (C) i riksdagen våren 2016. Nej, garanterat inte. Musikstreamingstjänsten Spotify, grundat av entreprenörerna Daniel Ek och Martin Lorentzon tio år tidigare, har idag 160 miljoner användare världen över, varav 75 miljoner är betalande abonnenter.

När företaget nyligen introducerades på New York-börsen landade det första avslutet på närmare 166 dollar per aktie, vilket gav bolaget ett totalt värde av 29,5 miljarder dollar. Mer än H&M, mer än Sandvik, mer än Ericsson.

Inte undra på att svenska politiker älskar Spotify, en digital framgångssaga som visar vilken fantastisk innovationsförmåga vårt land besitter. I debatten har partierna ofta och gärna hänvisat till Spotify för att understryka betydelsen av ett konkurrenskraftigt näringslivsklimat.

Socialdemokraterna har talat om vikten av att företag som Spotify kan förses med kvalificerad kompetens på arbetsmarknaden. Liberalerna har lovordat Spotify som ett nytt Volvo och Asea.

”Vi vill skapa rätt förutsättningar för nästa generations techbolag och bana väg för att Sveriges nästa stora digitala succéer faktiskt blir kvar här”, slog den Spotifyfrälste Annie Lööf fast i riksdagens plenisal för två år sedan.

Det är förstås bra. Vi måste vårda jordmånen för de välståndsbildande krafterna. Men den politiska hyllningskören till Spotify är inte oproblematisk, vilket framgår av boken Den svenska enhörningen. Storyn om Spotify av Rasmus Fleischer och Pelle Snickars (Mondial 2018).

”Enhörning” är IT-lingo för ett nystartat techföretag som värderas till mer än en miljard dollar. Spotify har dock aldrig gjort ett enda cent i vinst. Tvärtom har förlusterna varje år varit blödande.

Spotify, med sitt blygsamma antal anställda (cirka 2000) i jämförelse med traditionella svenska industrijättar, har hittills varit helt beroende av ett ständigt inflöde av riskkapital och vuxit i en finansiell undantagsmiljö. Centralbankernas nedtryckta räntor har tvingat investerare att jaga äventyrligare objekt än normalt för att få avkastning på sina pengar, vilket blivit rena jackpotten för techföretag likt Spotify.

Det är förväntningarna om stora vinster i en hägrande framtid som hållit affären igång.

Samtidigt är Spotify i händerna på de tre dominerande skivbolagen (Warner, Universal, Sony) för att kunna leverera musik på nätet och dessa kostsamma licensavtal lär inte bli billigare om streamingen en dag blir lönsam. Livsavgörande är därför att kunna snacka upp berättelsen om Spotify till oemotståndligt guldglänsande dimensioner, så att investerarnas intresse inte falnar. Att bolaget varit väldigt duktiga på att sälja storyn om sig själva är inget att säga om.

Men att svenska politiker okritiskt deltar i att elda på hypen är mera tveksamt. Särskilt som Spotify också raffinerat kartlägger sina miljontals användare in på skinnet. Precis som Facebook, Amazon och Google.

”Kommersiell övervakning har helt enkelt blivit en central del för de flesta techföretag… I vilken mån och omfattning som Spotify under årens lopp delat eller sålt användardata till andra aktörer är omöjligt att veta. Men ingen tvivlar på att de numera har oändligt mycket information om våra mediekonsumtionsvanor”, skriver Rasmus Fleischer och Pelle Snickars.

Vore jag Annie Lööf skulle jag inte vara alldeles bekväm att umgås med sådana orwellska Storebrorsvarianter till bolag.

Lämna en kommentar

Under Ekonomi, Integritet, Kultur, Näringsliv

Var kommer barnen in?

Skrivit i Corren 18/5:

”Jag säger ingenting om krig och fred / Heller inget om att tiden är ur led / Jag säger ingenting om sårad jord / Men hjärtat slår i varje ord – när jag säger dig / Min värld är fattig och min dag är död / När barnasinnet har berövats på sin glöd / Då ondskan nått sitt mål till slut / Då har all kärlek sinat ut.”

Så sjunger Hansson De Wolfe United i 80-talsklassikern Var kommer barnen in? God lyrik kan tolkas på flera sätt. Själv kom jag att tänka på just dessa rader när jag såg att Miljöpartiet i Linköping prioriterar barn och ungas psykiska hälsa som en av sina viktigaste frågor inför valet.

Bland annat vill MP effektivisera kommunikationen mellan skolan och sjukvården för att bättre kunna nå dem som behöver hjälp (Corren 17/5). Samtidigt på riksplanet lovade Socialdemokraterna, tillsammans med SSU och S-studenter, att satsa 250 miljoner kronor årligen i ett trygghetspaket för att bistå barn och unga med psykiska problem.

”Det ska vara lika självklart att prata om hur man mår, som att väga eller mäta sig. Därför vill vi införa ett screeningprogram inom elevhälsan för att tidigt upptäcka psykisk ohälsa”, säger SSU-ordföranden Philip Botström i ett pressmeddelande. Det hedrar såväl MP som S att denna fråga lyfts fram.

Angelägenheten kan inte nog betonas och förtjänar en seriös politisk diskussion, trots att valrörelsetider vanligtvis inte brukar vara det bästa tillfället för sådant. Egentligen kan det tyckas svårbegripligt. På det hela taget lever vi, materiellt sett, i ett paradis av överflöd och har möjligheter som tidigare generationer knappt kunnat drömma om.

Men något måste vara allvarligt fel i vårt samhälle när det uppväxande släktet ändå verkar fara så illa. Vad kan vara värre än att i tidig ålder, då världen borde lysa som oskuldsfullt klarast, uppfatta den som fattig och död?

Varje barnasinne berövat på sin glöd är en fruktansvärd, omätbar tragedi som skadar människan för livet. Socialstyrelsen rapporterade i december förra året att den psykiska ohälsan hos barn och unga ökat dramatiskt mellan 2006 och 2016. För gruppen 10-17 år med över 100 procent! Totalt beräknas närmare 190 000 unga lida av psykiska besvär och sjukdomar.

Vad som ligger bakom denna alarmerande utveckling saknas bra svar på. Socialstyrelsens utredare Peter Salmi tror att det kan handla om skolmiljön, även villkoren för inträdet i arbets- och vuxenlivet spelar möjligen en roll.

Är den moderna tillvaron för tuff? Brister vi att i tillräcklig grad rusta barnen med mening, kärlek och omsorg? Jag vet inte. Men så här kan det bara inte fortsätta.

Lämna en kommentar

Under Kultur, Politik