Throughout history, government has proved to be the chief instrument for thwarting man’s liberty. Government represents power in the hands of some men to control and regulate the lives of other men. And power, as Lord Acton said, corrupts men.
– Barry Goldwater, The Conscience of a Conservative, 1960.
Skrivit i Corren 30/5:
Många Europavänner anser förmodligen att David Cameron slår ut sig när han vill ha en folkomröstning om Storbritanniens fortsatta EU-medlemskap. Och en sådan blir det redan före utgången av nästa år, enligt den regeringsförklaring som drottning Elizabeth II läste upp i veckan.
Visst, det är en djärv attackboll. Men det är upp till Bryssel att returnera. Ett EU utan de frihandelsvänliga britterna vore förstås en hemsk tanke.
Camerons avsikt är dock i grunden god. Brysselapparatens maktfullkomlighet och överbyråkratisering skämmer det europeiska projektet. Nu ökar pressen, hårdare än i mannaminne, på att EU hejdar utvecklingen mot ett fullskaligt mandarinvälde och går back to basics.
För att åter hänvisa till den amerikanske republikanske senatorn Barry Goldwater (1909-1998): ”Frihetens fiende är otyglad makt, och frihetens förkämpar måste slåss mot maktkoncentration varhelst de finner den”.
Det var den federala statsmaktens svällande centralistiska anspråk i USA på 60-talet, liksom fackföreningarnas och de stora industribolagens monopolitiska tendenser, som han talade om. Men orden kunde lika gärna gälla dagens EU.
”Min regering kommer att omförhandla Storbritanniens relation med Europeiska unionen och eftersträva reformer av unionen till förmån för alla medlemsländer”, meddelade drottning Elizabeth i parlamentets överhus under onsdagen. Det låter lovande. En reformering i liberal riktning vore inte en dag för tidigt.
Dels för att bryta ner det toppstyrande byråkratiseringsraseriet, dels för att göra Europas ekonomier mer globalt konkurrenskraftiga. Hur ska vi få EU att börja leverera igen?
Björn Wahlroos, styrelseordförande i Nordea och professor i nationalekonomi, förordar ett lika kärnfullt som klokt recept: ”Vi måste sänka skatterna. Vi måste göra oss av med regleringar och ta bort en massa tokiga EU-regler, var sig det gäller gurkor eller glödlampor eller gud vet vad” (Dagens Industri 28/5).
EU ska inte vara ett överstatligt imperium som styr och ställer i alla upptänkliga frågor. Framtiden ligger i att återvända till Europatankens ursprung: att vara ett ramverk för värnet av freden, friheten och den öppna marknaden.
A government big enough to give you everything you want is a government big enough to take from you everything you have.
– Gerald Ford, Presidential address to a joint session of Congress, 12 August 1974.
Skrivit i Corren 28/5:
Från 1870 och hundra år framåt var Sverige en ekonomisk framgångssaga. Kapitalismen byggde landet och förvandlade ett eländigt bondesamhälle till en modern industrination.
1970 låg Sverige på fjärde plats i OECD:s välståndsliga. Sedan hände något.
Tillväxten togs för given. Socialism blev högsta mode i debatten. Företagare och entreprenörer utmålades som lömska girigbukar. Socialdemokratin radikaliserades. LO krävde löntagarfonder.
Arbetsmarknaden reglerades hårdare. Skattetrycket, som dittills varit relativt måttligt i internationell jämförelse, skruvades hastigt upp till ett av de värsta i världen. De offentliga utgifterna skenade och politiseringen av samhällslivet kände inga gränser.
Konsekvensen blev därefter. Tillväxttakten utvecklades svagare än i flertalet andra i-länder, för att slå i botten under 90-talets strukturkris.
”Om Sverige hade haft samma tillväxt som OECD-snittet sedan 1970, hade våra samlade resurser idag varit så mycket större att det motsvarat 20 000 kr mer i månaden per hushåll i genomsnitt”, skrev dåvarande finansminister Bosse Ringholm (S) i Dagens Industri den 16/8 2002.
Ett för honom smått sensationellt erkännande av flera decenniers misslyckad tillväxtpolitik. Förstå detta: 20 000 kronor mer per hushåll! Varje månad! Borta… Man blir nästan gråtfärdig vid tanken på hur den politiska klassen gjort oss alla fattigare.
Ändå ska regeringarna vi haft sedan 1985 hedras för att de, sakta men säkert, försökt reparera skadorna med liberaliserande reformer som gjort det ekonomiska klimatet mycket hälsosammare.
Från att halkat efter i OECD:s välståndsliga började Sverige klättra igen vid slutet av 90-talet och numera är vårt land etablerat strax över tionde plats. Fast den goda cigarren lär inte vara.
Den liberala reformagendan, som både S och M varit bärare av, tappades ur fokus under Fredrik Reinfeldts andra mandatperiod. Under Stefan Löfven finns den inte ens på kartan längre. I armkrok med MP och V har S tagit sikte på kraftigt ökade skatter på jobb, företagande, transporter och energi.
Regeringen visar överhuvudtaget en häpnadsväckande brist på respekt och förståelse för det skapande, arbetande och närande Sverige. Det tycks som 70-talets politiskt destruktiva attityder gjort comeback 2015, vilket gör att S presterar ett historiskt dubbelfel.
Hur många förlorade tusenlappar kommer det att kosta oss denna gång?
Skrivit i Corren 27/5, andra delen i serien om östgötska entreprenörer:
”Jag minns hur imponerad jag var av alla handelsresande som kom in och klippte sig i Mjölby, där jag jobbade som elev. Det var världsvana herrar som visste att föra sig – speciellt en resande i filmrullar och kameror. Honom glömde jag aldrig: Flott klädd, snygg bil och säker på sig själv. Allt det där drömde man om att uppnå. Därför var man också beredd att slita ryggen av sig”.
Sagt och gjort. Mjölbysonen Per-Olof Ahl, född 1919 som nummer tolv i syskonskaran, hade fått sin förebild och sadlade om. Han blev kringflackande säljare i konfektion. En dag på 50-talet kom han över ett större parti kappor billigt. Snilleblixten slog honom, lika enkel som genial.
Varför göra som alla andra försäljare och lägga på en saftig marginal på varje kappa? Att vara välklädd skulle inte behöva kosta människor skjortan. Istället borde det gå att fixa en rejäl vinst genom så låga påslag som möjligt och desto större volymer.
Per-Olof Ahl testade idén våren 1953 i en källarlokal på Omvägen i Göteborg. Knallsuccé direkt. Köerna ringlade långa utanför den första butiken i det som sedermera växte till en av Nordens största modekedjor: Kapp-Ahl.
Den nisch som Mjölbysonen funnit gillades dock inte av övriga branschen, som ansåg att ”klädpiraten” dumpade marknaden. Köpmannaföreningar försökte på alla upptänkliga vis sätta krokben för Kapp-Ahl och många tidningar vägrade publicera företagets annonser.
Det hela var som en bekräftelse på vad Adam Smith, nationalekonomen som myntade begreppet ”den osynliga handen”, hävdade i Wealth of Nations (1776): ”Människor inom samma yrke råkas sällan ens för avkoppling och trevnad utan att samtalet slutar i en konspiration mot allmänheten eller i något påhitt för att höja priserna”.
Det är visserligen inte fria företagare som Smith angriper här, utan den tidens skråväsende. Men viljan att begränsa konkurrensen och skörta upp kunderna tycks ha varit ungefär lika stark i 50-talets förstelnade svenska konfektionsnäring.
Den PR-sinnade Per-Olof Ahl vände branschfientligheten till sin fördel. Han odlade skickligt mediebilden av sig själv som en driftig underdog i kamp mot ett osunt affärsklimat och vann ökad popularitet (och vinst!) på kuppen.
Att sälja vanliga människor snygga kläder till överkomliga priser var inte endast en väg att tjäna mycket pengar. För Kapp-Ahls skapare, som politiskt förblev socialdemokrat livet ut, tycks det också varit en slags jämlikhetsinsats i linje med den ursprungliga folkhemstanken.
Fast i takt med socialstatens expanderande makt över medborgarna och byråkratins allt snålare syn på landets entreprenörer, började Per-Olof Ahl få sina dubier. I boken Jag ser tillbaka. Kappor till varje pris (1984) skrev han:
”När myndigheterna på olika sätt berövar oss vår frihet sitter vi nöjda och muttrar på sin höjd litet grand i skägget. En i sanning märklig samhällsutveckling. Och när man till exempel i USA uppriktigt beundrar människor som lyckas och tjänar pengar så baktalar man och bespottar framgångsrikt folk i Sverige… Det har ju på något sätt blivit populärt att ‘äta’ den fria företagsamheten idag… Ett levande samhälle får inte förvandlas till en byråkratisk stat där allt initiativ förkvävs istället för att tas emot med öppna armar.”
Stolt entreprenör. Per-Olof Ahl (1919-1996) utanför den första Kapp-Ahlbutiken, en källarlokal på Omvägen i Göteborg.
Bara för att man är en åldrad rockstjärna behöver man ju inte se ut som en säck potatis. Paul Stanley kan klä sig. Respekt.
När 1900-talet var mycket ungt.
Stationen 1915.
Tullen och Gamla Gästis 1917.
Staden 1929.
Övre Järnvägsgatan.
Stadshotellet.
Södra Torggatan 1957.
Ån 1958.
Sjukstugan.
Tjolöholms slott, med det dicksonska mausoleet ännu intakt.
Syréngatan på 70-talet.
Gulfmacken (i salig åminnelse) runt 1977.
Skrivit i Corren 26/5:
Richard Nixon kommer alltid att förknippas med Watergate, skandalen som tragiskt tvingade honom att lämna presidentämbetet 1974. Betydligt ljuvligare tongångar var det i Vita huset fem år tidigare, kvällen den 29 april 1969.
Republikanen Nixon hade då bara varit president i några få månader och uppgiften han stod inför var inte avundsvärd. Det var turbulenta tider i Amerika.
Demokraterna hade förlorat Vita huset efter att en demoraliserad Lyndon B Johnson avstått från att söka återval 1968. Vietnamkriget splittrade nationen, liksom den svarta medborgarrättskampen. Samma år som Nixon valdes mördades Martin Luther King och Robert Kennedy.
Ute i världen pågick kalla krigets stora kraftmätning mot Sovjettyranniet. Situationen var alltså minst sagt besvärlig. Men en av Nixon närmaste rådgivare, Leonard Garment, fick en idé. Varför inte lätta upp stämningen genom att bjuda in Duke Ellington till Vita huset?
Den legendariske jazzmusikern, orkesterledaren och kompositören skulle fylla 70 år. Garment, som varit professionell jazzmusiker i Woody Hermans band, föreslog att man borde hedra Ellington med en galamiddag. Richard Nixon var inte sen att nappa. Och mer än så. Under tillställningen förärades Ellington – som förste färgade amerikan någonsin – med USA:s finaste civila utmärkelse; The Presidential Medal of Freedom.
Det var både ett erkännande till Ellington personligen och till jazzen som musikform. Några år innan, 1965, hade Ellington nominerats till Pultizerpriset, men den snobbiga kommittén tyckte inte att en simpel jazzlirare var värdigt nog att lyftas upp på den kulturella piedestalen.
Beslutet blev en skandal. Duke Ellington hade ju praktiskt taget varit med och skapat jazzen, flera av hans omkring 2000 (!) kompositioner tillhörde den odödliga amerikanska musikskatten – som Sophisticated Lady, Satin Doll och Solitude.
Jazzen var en genuin produkt av den amerikanska smältdegeln och spelade en icke obetydlig roll i 1900-talets ideologiska kamp mot kommunismen och fascismen. Regimer av bägge dessa kulörer avskydde förstås USA intensivt och peststämplade jazzen.
För många politiskt oliktänkande i de USA-fientliga diktaturländerna var jazz intimt sammankopplat med frihet och demokrati. Att lyssna på Duke Ellington, Benny Goodman, Count Baise och Louis Armstrong blev ett andningshål i den totalitära vardagen.
”In the royalty of American music, no man swings more or stands higher than the Duke”, sa Richard Nixon när han gav Ellington frihetsmedaljen inför hundratalet inbjudna gäster i Vita huset den där aprilaftonen i brytningskiftet mellan 60- och 70-talet.
Presidenten satte sig vid pianot och spelade Happy Birthday för den åldrade jazzveteranen. Sedan bjöds på en riktig smash till hyllningskonsert med gräddan av den amerikanska jazzeliten som botaniserade i Ellingtons musikaliska landskap.
Orkestern inkluderade namn som Dave Brubeck, Jim Hall, Paul Desmond och Gerry Mulligan. The Duke tackade genom att improvisera fram en magisk pianomelodi, kallad Pat efter USA:s första dam Patricia Nixon.
Konserten, 1969 All Star Tribute to Duke Ellington, finns på CD och Spotify. Det är superb, elegant jazz av finaste märke. Lyssna gärna och skänk Nixon en tanke som gjorde alltihop möjligt. För tro’t eller ej. Det fanns mycket annat än Watergate på hans repertoar.
Skrivit i Corren 25/5:
Tänk om alla våra kungar varit som Gustaf V! Harmlös, slapp och stillsam, mer intresserad av sport och kortspel än politik. Då hade vi sluppit folkplågare som Gustav Vasa, maktberusade fantaster som Gustav II Adolf och krigiska våldspsykopater som Karl XII.
I ljus kontrast till dessa tungt belastade kriminalfall på tronen förvaltade Gustaf V den gamla fina flegmatiska kungatraditionen från frihetstidens Adolf Fredrik, som föredrog att svarva snusdosor istället för att hitta på politiskt elände. Det kan vi vara innerligt glada för.
Både som kronprins och regent stod Gustaf V (1858-1950) i centrum för epokens mest brännande frågor: unionsupplösningen med Norge, demokratins och den allmänna rösträttens införande, eventuell svensk uppslutning bakom Tyskland i första världskriget…
En militant och viljestark man på tronen hade kunnat orsaka mycken allvarlig skada i den dramatiska brytningstiden kring förra sekelskiftet. Tack vare Gustaf V:s i bästa mening slöa medelmåttighet tog vår blågula historia ett betydligt lugnare förlopp.
Naturligtvis var han aldrig någon liberal reformvän. Inblandningen i borggårdskuppen mot statsminister Karl Staaff 1914 bär syn för sägen. Det bisarra budskapet till Hitler 1941, som hyllade tyskarnas framgångar på östfronten, tillhör knappast heller Gustaf V:s stoltaste stunder.
Men när det kom till kritan insåg kungen alltid, om än motsträvigt och suckande, det lönlösa i att försöka vrida klockan tillbaka. Därmed kom han, förvisso ofrivilligt, att stöpa om kungarollen och etablera den formaliserat maktlösa, representativa monarki vi har idag.
Eftersom det nu är dags för en av årets största höjdpunkter, Öppna franska på Roland Garros i Paris (kvaltävlingarna startade 19/5), bör vi förstås även varmt minnas Gustav V:s pionjärinsats för tennisen. I andra sammanhang kanske inte kungen var särskilt fartfylld, med boll och racket var det annorlunda.
Som tjugoårig kronprins gjorde Gustaf 1878-79 en ”grand tour” genom Europa, en slags bildningsresa för unga aristokrater. Några märkbara intellektuella spår satte den inte. Däremot lärde han sig spela bridge och tennis under en fyra månaders vistelse i England. Och det fortsatte han entusiastiskt med hemma i Sverige.
Tidigare hade tennis varit en praktiskt taget okänd företeelse på våra breddgrader. Genom Gustaf V:s försorg rotades dock intresset ordentligt i den svenska myllan.
I början hade tennisen mest karaktär av sällskapsnöje för överklassen. Gustaf tillbringade exempelvis gärna somrarna med att spela på burgna Särö, i min egen gamla hemkommun Kungsbacka, där Sveriges första protokollförda tennismatch ägde rum 1886. Men i takt med att riktiga tennisklubbar växte fram fick sporten sakta men säkert ett bredare genomslag.
Under sitt legendariska alias ”Mr G” utvecklades kungen också till en relativt hygglig dubbelspelare, lobben lär ha varit hans vassaste vapen på banan. Och kungen var imponerande seg, tenniskarriären varade i hela 67 år!
Säga vad man vill om Gustaf V. Men hade inte han introducerat sporten på svensk mark back in the days, är det i högsta grad osäkert om vi alls fått se några vinnare som Sven Davidson, Björn Borg och Mats Wilander på gruset i Paris.
Stilstudie. Gustaf V i tennistagen.
Christian Dahlgrens Blogg 