God jul!

Flumeride i alkoholvågorna

Liseberg har nu fått ögonen på sig av stadsrevisorerna i Göteborg. Detta sedan avslöjandet om att bolagsledningen hällt i sig sprit, vin och öl för närmare 170.000 kronor under sina interna julmiddagar de senaste åren.

Alkoholindränkt var även på det senaste julkalaset den 7 december. Trettio glada personer skålade för 22.000 kronor. Och lät Lisebergs kassa stå för notan i vanlig ordning. Ironiskt nog sedan man tidigare samma dag hade beslutat att införa en ny måttlighetspolicy gällande spritflödet.

Men det glömdes tydligen bort när snapsarna frestade.

Nå, vem är förvånad? Man ska kanske inte moralisera för mycket. Rimligen borde man väl ifrågasätta varför Göteborg överhuvudtaget ska äga och driva en nöjespark. Med skattebetalarnas pengar som riskkapital.

Kan pariserhjul, berg-och dalbana och karuseller räknas som oundgängliga offentliga ansvarsområden, är det knappast konstigt om det blir både snurrigt och dimmigt vid styrelseborden.

(Läs mer i DN här, samt i GP här, här och här).

Istället för en önskelista

Kära Tomten. Jag har tröttnat på att vara snäll. Incitamentet med julklappar funkar ändå inte längre. Jag är ju faktiskt vuxen numera, har egna pengar och kan köpa vad jag vill. Under vilket tid som helst på året också. Ska sanningen fram har jag alltid tyckt att du är ganska fjollig med din fula röda sparkdräkt och löjliga släde.

Farbror Tengil är mycket coolare. Han har en egen eldsprutande drake, du! Det är annat än dina töntiga renar. För att inte tala om farbror Tengils brorsa, Darth Vader. Gissa vad han har? En dödsstjärna! Som kan spränga sönder hela planeter va! Men framför allt har Tengil och Vader snyggare kläder och fräckare accessoarer.

Jag kan få jobba åt dom, har de sagt. Fatta vad häftigt med lasersvärd och sånt. Väldigt schysst betalt också. ”Ta vad du vill ha”, sa dom och pekade på nått ställe som hette Törnrosdalen. Hajja att det bara är att roffa, hela hus och folk och allt. Sorry Tomten, men du ligger i lä.

Klipp dig och skaffa dig nått vettigare arbete. Ditt extrema intresse för barn känns faktiskt ganska peddo. Tengil och jag ska förresten grilla dina renar. Istället för att äta julskinka.

Tja, hej då helt enkelt. Här har du tio spänn till en flaska rödsprit. Det passar väl dig, skägglurk.

Mad Marcus tar temperaturen på samtiden

”Danielssons tidslösa saga om Karl Bertil visar för oss att Sverige 2011 är ett land i totalt och skrämmande sönderfall”, skriver nyansernas mästare Marcus Birro i sin senaste Expressenkrönika.

”Totalt och skrämmande sönderfall”, alltså. Verkligen? Inte för att jag själv tillhör de nya Moderaternas värsta fanclub. Men att Fredrik Reinfeldt är så jäkla kass att han förvandlat vårt gamla folkhem till ett nytt Somalia – det kunde väl ingen tro! Det påminner väl mer om sagan Mad Max än Karl Bertil, förresten. Bäst att ladda geväret. Snart kommer grannen och försöker råna oss på bensin till sin Volvo. God jul i avgrunden.

Det är riskkapitalet som levererar jobben

Den  offentliga välfärdssektorn är värst i behandlingen av sina anställda, säger en arbetsmarknadsforskare i Lund som jag talar med. Ständiga timvikariat och korttidsanställningar, risiga löner och dyster karriärutveckling. Forskaren suckar i telefonluren: ”Det som pågår är ren rovdrift av personal”.

Mellan åren 2006-2010 har dessutom antalet kommunalt anställda minskat med 44.000 personer inom skola, vård och omsorg. Den ekonomiska konjunkturen gör heller inte framtidsutsikterna ljusare. AMS räknar med att kommunerna, liksom landstingen, tvingas dra ned ytterligare. Totalt räknar man med att arbetslösheten ökar till 8,5 procent år 2013.

Men annorlunda är det inom de av vissa debattörer så bespottade privata vårdbolagen och friskolorna. Där har antalet anställda ökat med 53.000 personer perioden 2006-2010. Och någon avmattning finns inte i sikte.  De närmaste två åren väntas expansionen fortsätta med 47.000 fler människor som får jobb.

”Det stämmer att tillväxten är stark. Vi ser inga spår av någon finanskris”, säger Vårdbolagens näringspolitiske chef Håkan Tenelius till Dagens Samhälle, som redovisar siffrorna ovan i sitt senaste nummer (44/2011).

Caremaskandalen till trots – nog är riskkapitalisterna ganska bra att ha ändå, va? För övrigt vore det väl på tiden att även det offentliga ägandet synades hårdare i sömmarna. Rovdrift är ju lika oacceptabelt var det än förekommer. Eller?

Václav Havel var en tvättäkta hjälte

Mina minnesord om Havel på Correns kultursida idag:

På något sätt är det väl ödets ironi. Två av världens mest namnkunniga ledargestalter går samfällt ur tiden. Nordkoreas Kim Jung Il och Tjeckiens Václav Havel. Den ena representant för diktaturen, barbariet och lögnen. Den andra symbolen för demokratin, rättvisan och sanningen.

Dödsfallen påminner oss därmed i pedagogisk blixtbelysning om vår moderna epoks avgörande strid mellan totalitarismens maktanspråk och humanismens frihetsvärden. Dessutom kan nog få länder i samma utsträckning som Kim Jung Ils Nordkorea göra skäl för det epitet Havel gav sitt eget Tjeckoslovakien under kommunismen: Absurdistan. Som Moira, ödets gudinna, hade velat ge en extra knorr åt lektionen.

Havel hade ju en sällsam förmåga att både se det järnhårda allvaret i tyranniet och dess bisarra löjlighet. Men vad annars från en dramatiker, född i Kafkas Prag? Och kanske var det just blicken för den svarta farsen i kommunismens mekaniska slagordspredikningar och nitiska taggtrådssystem, som gjorde honom extra farlig för regimens uppblåsta knektar. Ty visa tyrannen som den pompösa narr han är, och allt som återstår är tomhet och terror.

Havel bidrog därmed i icke ringa grad till att delegitimera marxismens frälsningsideologi, i vars namn halva Europa hade stängts in bakom kalla krigets murar och vakttorn. Havel belades med yrkesförbud och förvisades till inre exil. Men knäcktes aldrig i förvissningen om att hans politiska credo ”ett liv i sanning” var starkare än den falska grund realsocialismens gråa, ovärdiga tillvaro byggde på.

Det är knappast överord att kalla Václav Havel för hjälte. Dock en i dubbel mening befriande mänsklig sådan; ohejdad bohemisk, kedjerökande och gärna med favoritölen Urquell i hand. Lika bestämd i sina uppfattningar, som mild till sin personliga framtoning. Han gick i spetsen för den tjeckiska statsomvälvningen 1989. Men nog är det stilenligt för Havels karaktär att det inte blev en revolution i blod, utan i sammet.

En av Sveriges stora liberaler var Torgny Segerstedt, även han legendarisk i sin rakryggade kamp mot diktaturen. Under andra världskrigets mörka år skrev Segerstedt: ”De moraliska krafterna är livets must och sav, utan dem vissnar allt”. Ska man sammanfatta Václav Havel med en mening kan jag inte tänka mig några bättre ord än just dessa.

Ordspråk

När Gud stänger en dörr,
krossar han samtidigt ditt fönster.

Det finns inga dåliga väder,
bara blöta underkläder.

Där orden tar slut,
tar vokalerna vid.

När man talar om trollen,
så spricker de i farstun.

Den som gräver en grop åt andra,
gräver där han står.

Har man tagit fan i båten,
får man ro åt helvete.

Då Fantomen rör sig,
står rullatorn stilla.

Ingen kan allt,
men Samhall kan något.

Saab – en alltför lång studie i företagsekonomiskt vansinne

Saabs bilfabrik i Trollhättan har gjort konkurs. Typ 40-50 år för sent. Turbulensen kring Victor Muller och hans hästhandlarcirkus må ha varit en demoraliserande soppa, som det säkerligen kommer att skrivas ett gäng tjocka böcker om vad det lider.

Men Skojar-Muller bör inte skymma huvudfrågan i sammanhanget. Nämligen vad meningen varit med att i decennier driva ett industriföretag vidare, som i princip aldrig visat lönsamhet. Massor av kapital och arbetskraft har därmed förslösats; resurser som borde gjort större nytta någon annanstans och kunnat bidra till utvecklingen av framtidsdugligare verksamheter. Istället har en sedan länge nödvändig strukturomvandling bromsats.

Sanningen är att Saab gjort både Trollhättan och Sverige fattigare, inte rikare. Fast det är klart. Sista sucken kanske ännu inte är dragen. Nu är väl fältet fritt för att använda fabriken till att bygga lika olönsamma som lågproduktiva vindsnurror. Om man ska följa den tidigare näringsministern Maud Olofssons famösa gröngölingsrecept.

Sluta dröm om Palme, lär av Wigforss!

Över Stockholm faller blöt decembersnö. Och Socialdemokraterna med den. I Sifos sista opinionsmätning för året samlar S nu bara 14,8 procent av huvudstadens invånare bakom sig. Detta alltså i landets viktigaste valdistrikt, där nyckeln till regeringsmakten ligger. Siffrorna kan rimligen inte tolkas som annat än rent katastrofala.

En tydligare indikator på partiets genomklappning och oförmåga att finna fotfäste i det moderna 2000-talets samhälle kan man knappast begära. Särskilt som Miljöpartiet seglat upp som i praktiken jämnstort med S i Stockholms trendkänsliga väljarkår (13,7 procent). Unga och pigga gröna slår gamla och tröga röda på den politiska fronten. Se där ett memento för framtiden.

Även nationellt fortsätter S-raset. Totalt är stödet nere i deppiga 25,4 procent, medan Moderaterna parkerat sig på trygga och glada 34,4 procent. Ingen trevlig julklapp för Håkan Juholt, men kallt sett: vad annars att begära? Botten är dessutom säkerligen inte nådd ännu.

Att enbart skylla krisen på Juholts tragikomiska person, hans kroniska återfall i omdömeslösheter och allmänt bristande ledarskapsförmåga håller dock inte. Ännu dummare är förstås de socialdemokrater som bittert odlar konspirationsmyter om att det är journalisterna som bär skulden för allt ont som drabbat partiet. Bra media förtjänar man. Liksom dålig. Inte alltid, men tillräckligt ofta för att det ska vara en god tumregel.

Det avgörande problemet för S handlar om nya idéer och attraktiv sakpolitik. Där gapar förrådet tomt. Istället verkar många  odla en romantiserad bild av Olof Palme och 1970-talet, som om denna epok skulle varit Socialdemokraternas blomstringsperiod då man gjorde allt rätt. Gå hem och läs er historia, som den tidens FP-ledare Gunnar Helén sa.

Palme må varit en lysande stjärna retoriskt, därtill med en personlig karisma som få. Men generellt blev konsekvenserna av hans ledarskap ett brott mot Tage Erlanders mera pragmatiska hållning, att S på ett olyckligt sätt radikaliserades vänsterut, att samförståndsandan mellan fack och näringsliv raserades, att de borgerliga partierna flyttade fram sina positioner och att S var ytterst nära att förlora kampen om regeringsmakten 1973. Och sedan även gjorde det 1976. Och igen 1979.

På vilket sätt skulle idoliseringen av Palmes misslyckanden kunna få S på fötter idag? Det är helt obegripligt, möjligen utslag av någon slags eskapism baserad på sagor. Socialdemokraterna borde göra sin hemläxa och läsa historien om inte bara Palme, utan främst Ernst Wigforss. Då kanske man nyktrar till lite grann och kan börja överraska positivt.

Vi skulle ju i viss mån kunna jämföra nuvarande  situation för S med 1920-talets. Även då rådde ideologisk vilsenhet om utvecklingen. Exempelvis grubblades det över vad partiets gamla krav om att socialisera ekonomin och näringslivet egentligen innebar (en intern utredning begravde sedermera frågan). Dock hade S fortfarande många skarpa hjärnor som kunde analysera läget och dra slutsatser därefter. En av dem var alltså Wigforss.

Han menade att S-politiken måste vara vetenskapligt grundad. Rationalitet, empiri och fördomsfrihet sattes i högsätet. S fick aldrig låta sig låsas av dogmer som hos marxisterna, utan skulle vara öppen för anpassning både praktiskt och ideologiskt efter hur verkligheten de facto såg ut. Om dagens S förmådde återgå till den attityden hade nog opinionssifforna i Stockholm och övriga landet sett annorlunda ut.

Men några politiska analytiker av Ernst Wigforss kaliber finns inte längre kvar. De tycks, ironiskt nog, snarare rymmas inom de nya Moderaternas sfär. Resultaten är också talande.

Fria vingslag

Inte en skymt av uppgivelse
finns det i fåglarnas liv,
hos dem är liv och rättmätighet
ett och detsamma.

Man kan inte besegra en fågel,

den ger sig aldrig.

Det är kanske därför vi skjuter dem

eller beundrar dem.

– Gunnar Ekelöf