Sverigedemokraterna – rädslans och orons parti

Höstens val blev historiskt. Och tragiskt. För första gången tog ett utpräglat främlingsfientligt parti plats i Sveriges riksdag. Varför lade närmare 340 000 väljare sin röst på Sverigedemokraterna? Hur ska man förstå detta fenomen i tiden?

Det har skrivits flera böcker och otaliga tidningsartiklar om SD. Ofta med fokus på partiets rötter i nynazismen och Vit maktrörelsen. Det är förvisso en bakgrund som omöjligen går att bortse från. Men frågan är om inte alltför ensidig betoning på SD:s historiska syndakatalog leder tanken fel. Därmed blir även slutsatserna kring hur partiet ska begripas och bemötas missvisande.

Det menar i alla fall journalisterna Annika Hamrud och Elisabet Qvarford. De har under några månader i valrörelsen rest landet runt med SD, lyssnat, samlat intryck och intervjuat partiföreträdare från gräsrotsnivån till det absoluta toppskiktet. Resultatet är en ambitiös och inkännande reportagebok – Svensk, svenskare… (Optimal förlag) – som ger något annorlunda bild än den vi vanligen möter i media.

Visst har SD rasistiska drag. Men det handlar inte längre om antisemitism och rasbiologi som är nazismens bärande idé. Utan om kulturell rasism, där nationell konformitet betraktas som absolut nödvändigt för att rädda samhället från förfall och undergång.

I Sverigedemokraternas värld tycks vi leva i de yttersta dagarna, där normupplösning, kaos och gränsöverskridande rörlighet utgör ett akut hot mot allt som vi har gammalt och kärt. Utifrån väller ondskan in över oss med militanta muslimer, galopperande våldskriminalitet och ekonomiskt parasitära flyktingar som främsta uttryck. Detta är mångkulturens rätta ansikte, en ”sanning” som etablissemanget länge försökt dölja från medborgarna (ovisst dock varför).

Endast SD har en klar blick för vad som faktiskt sker och hur landet ska frälsas. Därigenom framstår partiet snarare som en politisk sekt, i grunden driven av rädsla och oro, vädjande till känslor av ett förlorat folkhem i en romantiserad Sörgårdsidyll. Dess forna trygghet har nu spolats bort i globaliseringens malströmmar, nationella murar är enda lösningen.

Så ser Sverigedemokraternas själ och budskap ut i Annika Hamruds och Elisabet Qvarfords skildring. En bok jag hoppas får många läsare. Särskilt bland dem som aktivt vill möta den utmaning mot vårt öppna samhälle som SD representerar.

Arkelsten, Bildt och det svarta guldet

Det är tydligen något med moderater och olja. Riktigt skitig olja.

Sofia Arkelsten, nya Moderaternas nya partisekreterare, ska nu av Riksenheten mot korruption synas i sömmarna för eventuellt mutbrott. Hon lät ju sig bjudas på en PR-resa till solen i Sydfrankrike av ett oljebolag häromåret. Och inte av vilket oljebolag som helst heller. Utan ett av de mer ökända i världen: Shell.

Denna multiinternationella koncerns skandalverksamhet i Nigeria borde väl inte undgått någon hyfsat insatt svensk riksdagsledamot. Särskilt inte Arkelsten själv, som pikant nog var Moderaternas miljöpolitiske talesman (!) vid tillfället.

Arkelstens märkliga agerande är ändå noll och intet mot partikollegan Carl Bildts. Hur han kunnat bli svensk utrikesminister med sina synder från Lundin Petroleum i bagaget är minst sagt förbluffande.

Som bolagets styrelseledamot 2000-2006 kom Bildt att kleta ner sig ordentligt i Sudan, där Lundin samvetslöst bedrev oljeutvinning enligt den cyniska konstens alla icke-regler. En lika utmärkt som skakande skildring om Lundin och Bildt finns att läsa i Kerstin Lundells bok Affärer i blod och olja (2010).

Liksom Sofia Arkelsten har även Carl Bildts oljeäventyr blivit föremål för rättsväsendets granskning. Men då handlar det förstås om en aningen mer avancerad rubricering: misstänkt inblandning i brott mot folkrätten.

Låt mig gissa att åklagarna i bägge fall till slut lägger sina undersökningar. Det är ändå det troligaste när det handlar om maktens kvinnor och män på denna nivå. Men även om brott inte kan styrkas i lagens mening, har dock Arkelsten utan tvekan visat brist på etik och omdöme. Carl Bildt ska vi inte tala om. Han är en vandrande moralisk och intellektuell ruin.

Något slags straff borde alltså vara befogat, tycker jag. Och tänker då jag givetvis på att ge Bildt och Arkelsten N.14 – tabletten som Dupontarna av misstag råkade svälja i Tintinalbumet Det svarta guldet.

N.14 gör att oljeprodukter exploderar. Intas samma tablett av människor börjar håret växa okontrollerat i alla möjliga färger och ur munnen kommer stora bubblor.

Symptomen är bisarra, fast verkar i övrigt vara helt ofarliga för människokroppen. Effektivt botemedel finns dessutom, uppfunnet av professor Kalkyl. Men det medlet ger vi till Bildt och Arkelsten först när de lovat att hålla sig borta från oljebranschen i fortsättningen. Moderater som får svart guld i blick tycks ju bara tappa huvudet.

Talande tystnad

Unni Drougge är besviken. Mycket besviken. Och ledsen. Känner sig förorättad.

På sin blogg, under rubriken ”En författares död” begråter hon det faktum att det inte blivit någon dundrande skandaldebatt om hennes nya bok Bluffen.

Uppenbarligen hade hon hoppats på ett rejält sjöslag i medierna, likt en repris av reaktionerna på Maja Lundgrens uppgörelse med kulturetablissemanget i romanen Myggor och tigrar (2007).

Men Drougges förväntningar grusades. Att karaktärsmörda verkliga personer som Jan Guillou och Leif G W Persson gav inte någon utdelning. Drougges egen förklaring? Konspiration givetvis.

Hon har som en obekväm, sanningssägande kvinna i kamp mot mediasvängens utbredda vänskapskorruption och allmänna ruttenhet tryckts ned och osynliggjorts. Bluffen är ”tystad och och kraftigt motarbetad av våra största maktcentra”.

Jaha.

Själv tror jag snarare att sanningen är en annan. Det kanske helt enkelt beror på att boken är bedövande usel.

(Läs min recension här.)

Saab – som en deckare med ovisst slut

En hjälte har han kallats, Jan Åke Jonsson. Den timide VD:n för Saab Automobile. Men bakom den korrekta kostymen dolde sig en stålman med järnvilja, som mot alla odds och med bistånd från Saabentusiaster klotet runt räddade den dödsdömda biltillverkaren i Trollhättan undan GM:s klor.

Så kan man en smula romantiskt tolka det. Om man vill. SvD-reportern Jonas Fröberg gör i sin bok Kampen om Saab (ICA Bokförlag) ett styvt jobb med att reda ut alla rävaktiga turer som föregick den häpnadsväckande affären, vilken gjorde att Saab kunde rulla vidare i ny regi när GM hamnat på ruinens brant. Fröberg skriver på rapp och effektiv journalistprosa, upplägget påminner om en deckare.

Men gåtan kvarstår. Hur ska Saab överleva?

Nyktert sett måste det vara världens kanske mest hopplösa bilföretag. Saab har, frånsett några enstaka vinstår, aldrig varit lönsamt. Ständiga ägarsubventioner från först Wallenbergkoncernen och sedan amerikanska GM har krävts för att hålla produktionen igång.

Nu har en ekonomiskt förlusttyngd holländsk pyttetillverkare, Spyker, tagit över ruljansen med den karismatiske Victor Muller i spetsen. En man vars handel och vandel påminner om näringslivsskojaren Reefat El-Sayed. Dessutom uppbackad av en rysk affärsman – Vladimir Antonov – som inte framstår som helt rumsren han heller.

Och i potten ligger fyra miljarder kronor, som Europeiska investeringsbanken lånat ut till Saab. Pengar som svenska regeringen garanterat för att slippa en politiskt besvärande industrikonkurs under ett valår. Samma pengar som Victor Muller genom fiffigt tricksande använde för att hålla Spyker kvar på vägen!

Nog hade Jan Åke Jonsson ädla motiv och ett uppriktigt engagemang. Men om han är en hjälte, framstår han snarare som en tragisk sådan. Offer för ett spel med höga och tveksamma insatser. Måhända hade det ändå varit bäst med en ordnad avveckling för Saab, som GM ursprungligen planerade.

Jonas Fröbergs avslutande konklusion är att dagens Saab måste börja sälja bilar och det snabbt. Det låter som en cliffhanger. Jag hoppas att Fröberg skriver en uppföljare om något år. Men jag tror dessvärre inte den historien kommer att bli särskilt vacker.

Lärarlegitimation räcker inte

Skolrådet Mats Hultin Craelius (1922-2008) var från mitten av 60- till början av 80-talet verksam som konsult och ledande expert på utbildningsfrågor vid Världsbanken i Washington, DC. Hans stora uppgift var att hjälpa u-länder i Latinamerika, Afrika och Sydostasien att bygga upp ett fungerande skolväsende.

Några år efter pensionen blev Mats Hultin Craelius tillfrågad av riksdagens revisioner att berätta om sina erfarenheter från Världsbanken. Revisionen var särskilt nyfikna på det omfattande utvärderingssystem som Världsbanken utvecklat för att mäta kvalitet och effektivitet i olika länders utbildningsprogram.

Något liknande fanns inte i Sverige vid denna tidpunkt. Förbluffande nog verkade varken utbildningsdepartementet, eller andra instanser som ansvarade för den svenska skolan, ens måttligt intresserade av utvärderingar överhuvudtaget!

Vilka faktorer var då viktiga för att nå bästa möjliga resultat i utbildningen? Mats Hultin Craelius redovisade sina slutsatser från två decenniers internationellt arbete med frågan.

Om skolklasserna var större eller mindre spelade ingen roll. Ej heller hade skolans lokaler någon betydelse. Det avgörande var kvaliteten på lärarkåren. Länder som satsade på sina lärare, gett dem god utbildning och hög prestige, hade lyckats bra. Länder som inte gjorde det, hade lyckats betydligt sämre.

Riksdagens revisorer skrev en rapport om saken. Men något praktiskt politiskt genomslag fick den väl inte. Tyvärr. (Förre riksdagsledamoten Hans Lindblad har ett målande kapitel om denna episod i sin synnerligen läsvärda bok Jag var för snäll, 1994).

Proletäriseringen av det svenska lärarkollektivet är utan tvekan ett allvarligt hot mot Sveriges möjligheter att hävda sig som kunskapsnation. Först på senare år har denna insikt spridit sig, inte minst tack vare Folkpartiets envisa opinionsarbete. Det ska detta parti ha en eloge för, oavsett vad man kan tycka om FP:s skolpolitik i övrigt.

Det ligger i allas intresse att vi får så skickliga, kompetenta och välutbildade lärare som det bara går. FP har sedan gammalt drivit frågan om införande av  lärarlegitimation, som nu blivit ett lagförslag från regeringen. Eftersom S har välkomnat propositionen är riksdagens klubbslag mest en formalitet.

Jag är dock tveksam till lärarlegitimationen, som uppenbart är ett oblygt försök att kapitalisera på det ansedda läkaryrket och dess system med legitimationer. En form av statusöverföring, alltså. Men funkar det?

Metoden är väl inte direkt övertygande och trovärdigheten knappast hundraprocentig. Med all respekt för lärarna, så är ändå läkarnas verksamhet väsensskild. Det är naturligt och nödvändigt att samhället kräver legitimation av en yrkeskategori som bokstavligen kan göra skillnad mellan andra människors liv och död. Så är faktiskt inte fallet med lärarkåren, varför legitimation även för denna grupp känns som en tämligen påklistrad åtgärd.

Vill vi verkligen höja lärarnas prestige och öka rekryteringen av begåvningar, är det ofrånkomligt att det behövs mer än symboler. Nämligen pengar.

Det är ingen hemlighet att svenska lärare sedan 70-talet haft en vissen löneutveckling, vilket mer än något annat bidragit till att urholka yrkets status. Symptomatiskt är att lärarkåren samtidigt tenderat att domineras av kvinnor, medan männen föredragit karriärer inom andra områden.

2008 gjorde OECD en jämförelse av lärarlönerna i Europa, viktade mot levnadskostnadsindex. Av 32 undersökta länder hamnade Sverige på plats 24, samma nivå som Slovenvien. I Tyskland, som traditionellt värdesatt bildning och kultur, hade lärarna löner som i genomsnitt var dryga 60 procent högre än hos oss! Även i Finland och Danmark var löneläget avsevärt bättre.

Från politiskt håll talas det gärna vackert om att Sverige ska ha en skola i världsklass. Men då finns det skäl att erinra om vad John F Kennedy en gång sa:

”Vi kan inte fortsätta att betala våra lärarkrafter i colleges och skolor mindre för att de förbättrar våra barns kunskaper, än vad vi betalar rörmokare och montörer för att de förbättrar våra hem”.

Heder åt Transport!

Kan man vara medlem i facket och samtidigt aktiv Sverigedemokrat? Den delikata frågan försöker LO-förbunden hantera efter bästa förmåga.

Problemet har naturligtvis blivit än mer brännande efter SD:s framgångar i höstens val. Och inte blir det mindre känsligt av att många SD-väljare och sympatisörer kommer från den traditionella arbetarklassen.

Metall och Transport kan sägas representera varandras motsatser. Medan det förra förbundet valt en ganska tillåtande attityd, har det senare tagit strid och uteslutit Sverigedemokrater från sina led.

Det tycker jag att Transport gör rätt i. Den motbjudande ideologi som SD bygger hela sin existens på, är inte bara en flagrant utmaning mot det öppna samhällets fundament. Utan även mot fackets värdegrund och dess solidaritetsperspektiv.

Här gäller det att dra linjen i sanden och hålla färgen. Det kan inte vara rimligt att låta aktiva Sverigedemokrater fungera som trojanska hästar i en annan organisation, vars idéer dessa illa maskerade fascister ogenerat spottar på. Risken finns att lokala fackklubbar i praktiken kapas av SD.

LO är en del av arbetarrörelsen, som entydigt ska försvara demokratin och alla människors lika värde. Tolerans mot intoleransen har aldrig varit någon framkomlig väg och är det inte i detta fall heller. Transport reser motstånd och sänder i handling tydliga signaler om vad som är acceptabelt och inte.

Det ska Transport ha all heder av.

Mer att läsa:
Facket och Sverigedemokraterna, reportage i Dagens Arena 8/10.

Per Wirtén – en kaxig förortspatriot

Flemingsberg. Det isar i själen. Dessa gigantiska bostadskaserner på höjden, fåfängt målade i regnbågens klara färger för att ge illusionen av… ja, vad? Trivsel och värme? Vilket hån.

Tro mig, jag vet.

Under ett tillfälligt jobb i Stockholm bodde jag där ett halvår. Bara massiv tristess, isolerad betong och omkullvälta kundvagnar i diket.

Eller? Per Wirtén är förortspatriot, uppvuxen i Huddinge och envist kvar utanför tullarna. Hans nya bok Där jag kommer från (Albert Bonniers förlag) glöder av tillbakahållen vrede mot sådana som mig; vi som alltid baktalat förorterna och hyllat innerstadens neonglitter. Här får vi smaka på träffsäker moteld.

Wirtén låter oss följa honom på en kalejdoskopisk vandring från Kungens kurva till Gullmarsplan med hippa Södermalm i fjärran. Självbiografiska minnen varvas med skarpsynta iakttagelser i nutid. Han avtäcker platsernas lika förbisedda som spännande historia, refererar till utvecklingen i utländska metropoler som Paris, diskuterar Le Corbusier och Frank Lloyd Wright.

Det är en engagerande lärdomsresa där perspektiven vänds och etablerade ”sanningar” rivs sönder. Varför skulle förorterna frånkännas värdet som självklara delar i den växande staden? Vem är det egentligen som definierar periferi och centrum? Är livet, energin och miljön verkligen sämre i Rågsved än på Hornsgatan?

Jag gillar Wirténs stolta kaxighet, hans progressiva modernism och bokens utsökt drivna prosa. Men så har vi då Flemingsberg. Wirtén har också bott där en period och försvarar även tappert detta ogästvänliga ställe med orden: ”Det var inte fasadernas tomhet jag såg genom fönstret, det var min egen”.

Var det så för mig med? Jag tvivlar. Men Per Wirtén gör ändå ett jäkligt bra övertygande försök.

Får hon staten att rädda Skärfva?

En blekingsk ryggåsstuga korsad med ett grekiskt tempel. Det är en god karaktäristik av herrgården Skärfva, uppförd i Karlskrona under 1700-talets slut av fartygssnillet Fredrik Henrik af Chapman.

Byggnaden är helt unik i sitt slag. Ett fascinerande arkitekturhistoriskt arv, som återspeglar andan och personligheten hos denne märklige Chapman, skeppsbyggarkonstens motsvarighet till Carl von Linné.

Sedan 1860-talet har Skärfva varit i ätten Wachtmeisters händer. Men kostnaderna för drift och underhåll har tvingat dagens ägarpar att lägga ut Chapmans sällsamma residens till försäljning på den privata marknaden.

Men nu vill Blekinges landshövding Gunvor Engström att staten övertar ansvaret. ”Skärva är en nationalklenod som kräver en säkrad framtid”, säger hon till tidningen Sydöstran.

Det är givetvis glädjande att någon lokal företrädare av betydelse äntligen inser vad Skärfva är värt. Sådant har det nämligen varit väldigt klent med i övrigt. Bisarrt nog.

Själv gjorde jag i början av förra året ett större reportage om Skärfva för Borås Tidnings räkning.

I samband med detta råkade jag se att Statens Fastighetsverk påbörjat en inventering av kulturhistoriska byggnader i landet. Eventuellt kunde man tänka sig att köpa in särskilt skyddsvärda objekt.

Jag tipsade då mitt gamla parti FP i Karlskrona om saken och uppmanade dem att ta ett initiativ för att rädda Skärfva. En skrivelse till Fastighetsverket kunde väl vara på sin plats? Intresset var praktiskt taget lika med noll.

Vad jag förstår har det inte funnits några andra partier i örlogsstaden som brytt sig heller. Detta trots att Skärfva faktiskt ingår i den marina världsarvsmiljö, som Karlskronas politiker annars inte är sena att skryta om.

Tur Gunvor Engström vet bättre. Hennes framstöt är mycket lovvärd. Förhoppningsvis lyckas hon väcka både den lokala opinionen och statens representanter, även om det lär bli en tuff match. Men jag kan inte låta bli att undra vad som hänt om Fredrik Henrik af Chapman istället byggt Skärfva i trakterna kring Stockholm.

Antagligen hade problemet redan varit löst.

Mer att läsa:
Skärfva, ett sällsamt 1700-talsresidens
Tveksamt om staten vill köpa Skärva (BLT 19/10)

FP-haveriet fullbordat i Olofström

”Våga vara svensk!”. Så stod det på den famösa disktrasa som Erika Nagy, FP-ordförande i Olofström, spred bland väljarna under sin lokala personvalskampanj. Symboliken var inte svår att tolka. Det som uppfattas som ”osvenskt” skulle alltså vara orent, smutsigt – nödvändigt att göra rent hus med.

Ingen tvekan kan råda om Nagys uppfattning i frågan. Hennes disktrasa sammanfattade tydligt det budskap som hon offentligt torgförde: Sverige tar emot för många utlänningar, asylrätten måste begränsas, inte ens ensamkommande flyktingbarn borde få fristad.

Som kronan på verket hävdade hon sedan att FP i Olofström kunde inleda samarbete med Sverigedemokraterna. Först då tog det skruv hos FP på länsnivå i Blekinge, som såg sig tvungna att markera distans från henne.

I Olofström kunde hon emellertid lugnt köra vidare. Nu har Erika Nagy dessutom valts till ny gruppledare för partiet efter Emanuel Norén (läs här och här). Det liberala haveriet får väl därmed anses fullbordat.

Vad väntar härnäst? Att FP går samman med SD som oppositionsblock mot de styrande Socialdemokraterna i kommunen?

Dock skulle det ytligt kunna ses som en slags högre rättvisa att Olofströms främlingsfientliga variant av FP ändå åkte på ett ordentligt bakslag i valet. Partiet halverades, från fyra till två mandat.

Men sannolikt var den förlusten till icke ringa del Sverigedemokraternas vinst. All erfarenhet, inte minst från Danmark, visar ju att när demokratiska partier börjar spela på rasisternas planhalva, så är det rasisterna som gynnas.

Ur det perspektivet blev FP och SD i Olofström som kommunicerande kärl. De bägge partierna bytte väljarstöd med varandra. SD fick fyra mandat efter att tidigare haft två. En lärdom att dra, för den som önskar.

En hoppets ljuspunkt är emellertid vännen Ted Bergdahl (V), som blivit ny ledamot i Olofströms fullmäktige. Ted är en stark, orädd röst för humanistiska grundvärderingar, och sådana kommer SD-länet Blekinge sannerligen behöva under mandatperioden.

Mer att läsa:
Olofström – Folkpartiets sorgebarn
Konsten att rasera ett parti
Ted Bergdahl: ”Hyckleri om SD-avbön i Folkpartiet”
Ted Bergdahl: ”Sparka ut Erika Nagy”

Den borgerliga schweizerosten

Alliansregeringen flaggar, föga förvånande, för mer skattejonglerande efter tycke och smak, parti och prioriteringar. Ett redan tillkrånglat skattesystem riskerar snart bara att bli än snårigare.

Socialdemokraternas ekonomiske talesman Thomas Östros är med rätta kritisk. Till SvD säger han följande om skattesystemets aktuella tillstånd:

”Det liknar nu en schweizerost, full av ihåligheter. Sverige är i stort behov av en bred och genomgripande skatteöversyn, som ska utgå från principen enkelhet, likformighet och stimulans för tillväxt och jobb.”

Så sant. Regering och opposition borde tillsammans försöka agera rationellt i landets långsiktiga intresse. Och det vore införandet av ett system med enhetlig beskattning på arbete, kapital och konsumtion. Nivån kunde rimligen ligga kring 25 procent.

Det hade gett en rejält stimulerande effekt på sysselsättning och utbildning, skulle vara i stort sett självfinansierande, samt inte minst skapa välbehövlig begriplighet och överskådlighet för medborgarna. Att skatteförvaltningens byråkrater får mindre pappersexercis att sysselsätta sig med på kuppen är näppeligen någon förlust.

En ny stor skattereform efter samma sunda grundprinciper som lanserades 1990-91 var också något som Mona Sahlin efterlyste strax innan valet. Thomas Östros  önskan om en blocköverskridande uppgörelse i detta syfte möttes dock med iskall hand av KD:s Mats Odell, som avfärdade honom med orden:

”Det är en främmande tanke, vi har olika filosofier.”

Sorgligt.