The Sunshine on the Corner

Grant Wood, 1928.

Allhelgona på Wämö

Om morfar i Blekinge Läns Tidning, 5 augusti 1964.

Allhelgona på Tjurkö med ljus för mormor

Death is nothing at all.
It does not count.
I have only slipped away into the next room.
Nothing has happened.

Everything remains exactly as it was.
I am I, and you are you,
and the old life that we lived so fondly together is untouched, unchanged.
Whatever we were to each other, that we are still.

Call me by the old familiar name.
Speak of me in the easy way which you always used.
Put no difference into your tone.
Wear no forced air of solemnity or sorrow.

Laugh as we always laughed at the little jokes that we enjoyed together.
Play, smile, think of me, pray for me.
Let my name be ever the household word that it always was.
Let it be spoken without an effort, without the ghost of a shadow upon it.

Life means all that it ever meant.
It is the same as it ever was.
There is absolute and unbroken continuity.
What is this death but a negligible accident?

Why should I be out of mind because I am out of sight?
I am but waiting for you, for an interval,
somewhere very near, just round the corner.

All is well.
Nothing is hurt; nothing is lost.
One brief moment and all will be as it was before.
How we shall laugh at the trouble of parting when we meet again!

– Henry Scott Holland, 1910.

En försvarsministers dilemma

Skrivit i Corren 29/10:

Är det någon i regeringen jag vill hålla i handen när det blåser, är det försvarsminister Peter Hultqvist. Sist man kunde det säga det om en svensk politiker på hans post var… det måste varit… vänta lite… eh… Tja, minns du?

Det kan väl inte varit så länge sedan som Per Edvin Sköld i alla fall. Ärligt talat, jag kommer inte ihåg. Men Hultqvist! En karl för sin hatt. Rejäl och stabil. Man får intrycket att han egentligen vill mer på sitt ansvarsområde än vad hans parti, finansdepartementet och det parlamentariska intrigspelet för närvarande tillåter.

Fast det är ändå en hel del. Efter segslitna förhandlingar presenterades tidigare i månaden en försvarsproposition som inte var fy skam. Budgetanslagen ska öka från 60 miljarder kronor till 89 miljarder 2025. ”Den största procentuella höjningen till det militära försvaret sedan 1950-talet”, konstaterade Hultqvist rak som en furir i ryggen. ”Vi kommer att göra ett oerhört lyft av försvarsförmågan”, underströk han på sitt trygga dalmål.

Regementen återuppstår – bland annat i Sollefteå vars uttryckliga syfte är att skydda Natoförbandens transportvägar in från Norge. En tydlig markering av vad det gamla förljugna snacket om vår ”alliansfrihet” är värt numera, även officiellt. Tro mig, Peter Hultqvists plats i historien är säkrad. Sedan sitt tillträde 2014 har han steg för steg knutit Sverige närmare USA och Nato än någonsin.

Det enda som saknas är det formella medlemskapet i västalliansen. Den pusselbiten kanske Hultqvist har i bakfickan för nästa mandatperiod? Men då skulle han genast bli kortare i rocken, förstås.

Natoländerna har förbundit sig att satsa minst 2 procent av BNP på försvaret mot bakgrund av den stigande orosnivån i världen. Inte ens med 89 miljarder år 2025 skulle Sverige vara kvalificerad, den summan motsvarar 1,5 procent av BNP. Till detta kommer att Sverige har enormt mycket att ta igen från decennier av radikal nedrustning och problemet handlar inte bara om pengar.

En jämförelse med Per Edvin Sköld illustrerar dilemmat. Han svarade för en kraftig upprustning av ett svagt svenskt försvar under andra världskriget. Det var möjligt tack vare att den militära grundorganisationen hade behållits intakt. Därför kunde anslagen ge snabb effekt. Vi var sent ute, men ändå.

Peter Hultqvist kan inte reprisera det tricket, om han så finge 11,5 procent av BNP till försvaret som Sköld hade 1940. Idag är grundstrukturen så illa anfrätt att något ”oerhört lyft av försvarsförmågan” som står i paritet med behoven blir en väldigt lång och mödosam operation att åstadkomma.

Och vad gör vi om en återvald Trump lever ut sin isolationism och låter USA lämna Nato? Risken är tyvärr reell. Jag får nog blunda medan jag håller Hultqvists hand och hoppas på att lyckans fe står Sverige bi, trots allt.

Kasta böcker över barnen, föräldrar!

Skrivit i Corren 28/10:

Auberon Herbert, den liberale brittiske 1800-talspolitikern, lär en gång fått oannonserat besök på familjens lantegendom. Han mötte sina gäster i dörren, bjöd dem hövligt välkomna in med repliken: ”Och vad skulle ni vilja göra? Vi läser”.

Skolan har nu höstlov, även kallat läslov i förhoppningen om att eleverna ska ägna den lediga veckan mer åt det bokliga hållet. Tanken är nog god. Det har larmats återkommande om hur det uppväxande släktet i oroande utsträckning vänder bokryggarna ryggen med dålig läsförståelse, minskat ordförråd och bristande bildning som följd.

Men vad säger då att barn och ungdomar skulle välja att spendera höstlovets fria tid åt just läsning? Ingenting. Såvida inte de har föräldrar i Auberon Herberts stil.

Hemmets roll för de ungas läsutveckling blir allt viktigare, förkunnade en finsk undersökning häromåret. Vid sidan av familjens socioekonomiska status, har föräldrarnas läsvanor och attityd till böcker en avgörande betydelse för barns läskompetens. Utan läsande förebilder tenderar inte heller barnen att gilla läsning, och det gäller i synnerhet pojkar.

Alltså, handen på hjärtat. Vad gör din egen familj dessa höstlovslediga dagar i coronapandemins skugga när du själv kanske tagit semester för att vara med barnen? Förslagsvis sätter du några spännande böcker i deras händer och läser samtidigt något skojigt på egen hand mellan varven av andra eventuella aktiviteter.

Men vad ska jag läsa, undrar du måhända. Tillåt mig att i sådant fall att varmt rekommendera Sidenkatedralen, en nyutkommen samling texter av djupt saknade Sara Danius. Hon är lärd, rolig, stilistiskt briljant och skriver bland annat om Marcel Prousts syn på läsning.

”Starkt överskattat, menade han. Det kunde till och med vara farligt”, förklarar Danius och återger Prousts polemik mot den brittiske konst- och arkitekturkritikern John Ruskin. Denne var en ivrig kämpe för läsandets samhälleliga nytta. Alla måste läsa, och läsa mer. Det var en moralisk plikt, det var ”den sanna vägen till ett sunt och starkt nationsbygge”.

Nonsens, enligt Proust som ansåg att ”boken är blott ett redskap, och det är läsaren och ingen annan som bäst förstår hur detta redskap ska användas”. I de sista sidorna av sitt väldiga romanbygge På spaning efter den tid som flytt skrev Proust att författarens verk bara är ”ett slags optiskt instrument som erbjuds läsaren för att hjälpa honom att urskilja det som han utan denna bok kanske inte skulle sett hos sig själv”.

Vad bättre anledning finns att läsa?

Konsten att klara skivan i Finland och Paris

Skrivit i Corren 24/10:

”Alla författare vill egentligen bli tryckta i tidningarna. Men av brist på förmåga ger de upp och skriver romaner istället”, hävdade humoristen P G Wodehouse som själv hade fuskat i journalistyrket innan han kastade sig på författarbanan.

Huruvida vi ska sätta någon tilltro till Wodehouse utsaga rent generellt låter jag vara klädsamt osagt. Men den stämmer knappast gällande Pär Rådström. Under sitt tyvärr alltför korta liv (38 år) visade han en lika virtuos förmåga att skriva romaner som att utmärka sig i press och radio.

Journalist blev han redan som 17-åring 1943. Året därpå fick han fast anställning på den då nystartade Expressen. Redaktionschefen Carl-Adam Nycop berömde Rådström som ”en synnerligen pigg och vaken reporter” vars ”stilistiska talang var anmärkningsvärd”.

Att vara fast anställd – för många drömmen i dagens mediebransch – stred förstås mot Rådströms notoriskt rastlösa och flyktbenägna natur. Han slutade på Expressen i samma veva som andra världskriget slutade och gränserna åter öppnades. Rådström ville ut, iväg, bort. Resa, resa, resa. Och det gjorde han flitigt i ett Europa som under 40- och 50-talen var större och avlägsnare än nu.

Författarkollegan och konstnären Stig Claesson, Slas, var ofta Rådströms följeslagare på de kontinentala äventyren. Till folkhemmets tidningar och radioapparater rapporterade duon om sällsamma upplevelser. Som upptäckten av denna märkliga maträtt i Italien: ”en egendomlig hybrid mellan en pannkaka, omelett och bröd vilken täcks med olika ting och gratineras i ugn. Det är mycket gott, mycket mättande och kostar omkring en krona”.

Vad var det? Om inte pizza, sedermera hyfsat populärt även i Sverige. En annan av Rådströms journalistiska bragder var när han i Paris, denna gång med poeten Lars Forssell som kompanjon, sökte upp legendaren Erich von Stroheim.

Den världsberömde skådespelaren och filmregissören var dock på allt annat än tillmötesgående humör. Forssell berättade hur Rådström klarade skivan och fick von Stroheim att öppna sig i en flera timmar lång intervju:

”Det var Pär som bröt den mulna tystnaden och framförde en generös hälsning från Victor Sjöström, om vilken Sjöström givetvis var totalt ovetande… Därmed bröts inte bara isen, det skedde en formlig islossning… ’Sjöström’, mumlade han och han var rörd. ’Vi grät i varandras armar i Hollywood, vi grät i varandras armar’”.

Ett scoop var i hamn! Mindre lyckat avlöpte det i Finland, dit Rådström på tidningen Folket i Bilds uppdrag reste 1955 för att intervjua Väinö Linna. Mannen bakom den stora romanen Okänd soldat bodde i enslig landsbygd och talade ingen svenska. Biltransport och tolk hade därför rekvirerats åt Rådström – som framme vid målet dessvärre fann tolken ”till medvetslöshet berusad”.

”Han somnade sedan han stammande sökt översätta ’Goddag, goddag’. Sedan tillbringade intervjuoffret och jag tre tysta timmar i väntan på den bil som skulle föra mig till Åbo och båten och i väntan på att tolken skulle komma till sans. Bilen kom. Hur det gick med tolken vet jag inte”.

Ändå kunde Folket i Bild strax därpå publicera ett stämningsfullt hemma-hos-reportage med Rådströms intervjuoffer vältaligt småpratandes om ditt och datt: ”Vi skulle egentligen haft en finsk söndag, säger Linna. En finsk söndag med bastu där nere på stranden, ro lite grand på sjön och se oss omkring. Men det regnar ju så.”

Först flera år efteråt avslöjade Rådström sanningen. Uppenbarligen hade han den gången klarat skivan genom att helt sonika lägga en rad påhittade intervjucitat i Linnas mun. Eller?

Visst är den dråpliga storyn om den stupfulla tolken och tigandet i stugan mycket bättre. Misstänkt bättre, faktiskt… Vilken version är verklighet, vilken är fiktion? Typiskt Pär Rådström, den ständigt svårfångade och mytomspunne eleganten. Med skönlitterära författare som honom i journalistrollen kan man aldrig så noga veta. Men historierna blev alltid bra.

Djurrättsextremismens förryckta världsbild

Skrivit i Corren 22/10:

Tala om trollen. Som Corren rapporterat slog radikala djurrättsaktivister under onsdagen till igen mot HK Scans anläggning i Linköping och försökte med en olaglig blockad sabotera verksamheten.

Flera deltagare greps för brott mot ordningslagen och vägran att hörsamma polisens anvisningar. Vid visitation fann polisen aktivister beväpnade med kniv och rökgranater.

”Dessvärre har vi under de senaste åren sett allt fler militanta aktioner från djurrättsaktivister där vi ser blockader, smygfilmning, intrång, hot och situationer där de äventyrar andras, djurs och sin egen säkerhet”, kommenterade HK Scan i ett pressmeddelande.

Hur ska vi förstå detta fenomen, egentligen? Sveriges djurskyddslagar tillhör världens mest ambitiösa. Ändå eskalerar djurrättsterrorn. ”Ett för oss växande problem som oroar oss väldigt mycket”, skriver Jeanette Blackert, LRF:s ordförande i Östergötland, i ett mejl till ledarredaktionen.

Magnus Ranstorp, terrorforskare på Försvarshögskolan, har tidigare beklagat att den militanta djurrättsaktivismen inte fått uppmärksamheten den förtjänar: ”Det här är en väldigt allvarlig samhällsutveckling” (GP 23/2 2019). Först helt nyligen har regering och myndigheter börjat komma till insikt.

Center mot våldsbejakande extremism tog i somras fram en övergripande sammanställning av forskning och kunskap om djurrättsrörelsen, såväl på svensk botten som internationellt. Vid sidan av vänsterextremism, högerextremism och islamism har nu även militant djurrättsaktivism klassificerats som del av extremistmiljön i Sverige. På tiden, obestridligen.

Kerstin Jacobsson, professor i sociologi vid Göteborgs universitet, har sedan 90-talet följt den svenska djurrättsrörelsen. Hon menar att de mer fanatiska anhängarna omfattas av en närmast religiös väckelse kring djurens lidande och drivs av en traumatisk världsbild som för majoritetssamhället är mycket främmande.

Djuren betraktas som utsatta för ett institutionaliserat förtryck av massmordskaraktär, vilket förpliktigar de militanta aktivisterna till handling i en befrielsekamp som – enligt deras aparta logik – är fullt jämförbar med exempelvis motståndet mot Sydafrikas forna apartheidregim. ”De drar också paralleller mellan koncentrationsläger för människor under nazismen och koncentrationsläger för djur”, säger Kerstin Jacobsson (Svensk Jakt 11/2 2017).

Företag som HK Scan i Linköping. Lantbrukare i Östergötland med kor, grisar, höns och andra djur. Jägare som håller viltbeståndet i schack. De skulle alltså vara bärare av samma gränslösa ondska som historiens värsta våldsverkare, av samma skrot och korn som Hitlertyranniets SS-bödlar.

Hyser man en sådan förryckt verklighetsuppfattning, borde det inte överraska med aktivister som är beredda till vilka gränslösa metoder som helst.

Kloka Beppe

Sätt punkt för djurrättsterrorn!

Skrivit i Corren 21/10:

”Terrorn mot bönderna” hette artikelserien i GP som förra månaden belönades med det prestigetunga journalistpriset Guldspaden för årets främsta grävinsats i kategorin storstadstidning.

GP:s undersökande reporter Michael Vericchio avslöjade svart på vitt hur den organiserade djurrättsrelaterade våldskriminaliteten tilltagit de senaste tre åren. Det har rört sig om minst 200 fall av mordhot, skadegörelse, brandattentat och trakasserier riktade mot svenska mjölkbönder och lantbrukare, inkluderat deras barn.

Som inte det vore skrämmande i sig, har terrorvågen på landsbygden gått nästan helt under övriga samhällets radar. Som Michael Vericchios granskning visade har polisanmälningarna rutinmässigt avskrivits.

Trots att det bland gruppen av militanta djurrättsaktivister cirkulerar rena terrormanualer med handgripliga brand- och bombinstruktioner, har varken polis eller myndigheter intresserat sig för någon kartläggning av denna grova och systematiska, ideologiskt drivna brottslighet.

Dock, tack vare uppmärksamheten i GP började såväl politiker som ordningsmakt äntligen vakna (onekligen en belysande illustration av den professionella journalistikens viktiga roll i demokratin). Regeringen tillsatte en utredning om skärpta straff för dem som begår övergrepp mot landsbygdens djurhållare och matproducenter. Någon gång framöver, eventuellt till sommaren 2021, kan den tuffare lagstiftningen vara på plats.

Det är bra. Men de styrande politikerna är sent ute och agerar alldeles för långsamt, menar Arla Sveriges vd Patrik Hansson på debattplats i tisdagens Expressen (20/10). Hans inlägg andas en fullt begriplig frustration över en situation som tillåtits urarta som följd av rättsstatens svek.

”Bönderna är en hårt arbetande yrkesgrupp som bidrar till våra öppna landskap, biologisk mångfald och en levande landsbygd där folk kan hitta arbete”, skriver Hansson och redovisar en ny undersökning om hur Arlas 2300 mjölkbönder lönats för detta i sin vardagsverklighet.

2 av 10 har personligen drabbats av hot och trakasserier. 6 av 10 mår dåligt på grund av samhällets och aktivisters attityd. Nästan lika många upplever otrygghet på sina gårdar på grund av risken för aktivister. 14 procent av mjölkbönderna funderar på att ge upp och sluta. Vart fjärde barn har känt sig utsatt på grund av föräldrarnas yrke.

Chockerande siffror, utan tvekan. Djurrättsextremisternas skara är liten. Men de orsakar i sin fanatiska hänsynslöshet stor skada och mycket lidande. Det borde inte vara någon oöverstiglig svårighet att få bukt med dem – förutsatt att samhället är tydligt solidariska med bönderna och polisen prioriterar ett krossande av aktivistterrorn mot våra livsmedelsförsörjare.

Det blåser hårt från vindkraften

Skrivit i Corren 20/10:

”Jag blir förfärad när någon talar om för mig att vi måste bygga ut vindkraftsparkerna i massiv skala för att klara energiomställningen. Vindkraften gör jorden visuellt obeboelig”, säger Alain Finkielkraut.

Han är filosof, ledamot av Franska akademien och en flitig röst i fransk samhällsdebatt. Miljöforskningens främsta uppgift, menar han, är att ”rädda det som återstår av skönheten i världen”.

Konträrt intellektuella av Finkielkrauts kaliber är vi inte bortskämda med i vårt eget land. Men i en nyutkommen bok från Timbro – Kriget mot skönheten. Ett reportage om förfulningen av Sverige – blir han kongenialt åberopad av författaren och journalisten Fredrik Kullberg som inte heller är odelat förtjust i vindkraft.

Under senare år har svensk vindkraft, pådriven av staten och industrikapitalet, utvecklats i rasande takt. Numera finns drygt 4000 vindsnurror installerade som 2019 gav oss 20 TWh, vilket motsvarar 12 procent av Sveriges totala elproduktion. Och mer ska det bli.

Energimyndigheten och Naturvårdsverket vill skapa förutsättningar för att öka vindkraftens elproduktion till 100 TWh år 2040 (jämförelsevis producerade den idag dominerande kärn- och vattenkraften vardera cirka 64 TWh fossilfri el 2019).

Det kanske låter som en fin idé. Som energikälla har vindkraften också populär status bland allmänheten. Men är vi beredda på vad det i praktiken innebär med den gigantiska utbyggnad som krävs och planeras? Uppenbarligen verkar den partipolitiska överheten ha sina dubier.

Talande nog har regeringen annonserat en snabbutredning med syfte att avskaffa det kommunala vetot mot vindkraftsbyggen, ett direkt övergrepp mot det lokala självstyret enligt den maktfullkomliga principen att ändamålet helgar medlen.

Boende och friluftsvänner som får en modern vindkraftspark inpå knuten upptäcker snart, som Fredrik Kullberg skriver, att den sannerligen inte är någon idyll, utan: ”en bullrande, blinkande industrizon med kluster av två hundra meter höga turbintorn. Vidsträckta produktionsytor genomkorsade av spindelvävsliknande underhållsvägar och kraftledningar, prickad av vändplaner, transformatorstationer och upplag”.

Det är vad 4500 kvadratkilometer av Sveriges territorium – ett helt Bohuslän! – väntar på att omvandlas till, visar Kullbergs granskning av Energimyndighetens scenario för den yta som vindkraften framöver måste ta i anspråk.

Det betyder väldiga ingrepp i känsliga miljöer och en svensk landskapsbild som estetiskt knappast förändras till det vackrare. Men människor i berörda kommuner kan glömma att protestera. Staten vill bara storskaligt kunna blåsa på och inte låta sig hindras av något lokalt tjafs. Tycker ni det är acceptabelt i en liberal demokrati som vår?