”Richard Nixon” har åkt dit för inbrott – igen

Skådespelaren Rip Torn, bland annat känd för sin medverkan i Men in Black-filmerna, har ertappats med att bryta sig in i en bank. Tydligen en ren fyllegrej. 

Men Rip Torn har ju åkt dit för inbrott förr. Som rollfiguren Richard Nixon, alltså. Torn porträtterade honom i Blind Ambition, en miniserie för TV som CBS gjorde 1979 med John Deans memoarer som förlaga (Dean spelades där för övrigt av president Jed Bartlet, Martin Sheen).  

Konstigt nog har det aldrig blivit klarlagt varför Watergateinbrottet egentligen skedde – eller vem som beordrande det. Det mest utmärkande med skandalen är att den förefaller så skandalöst och oförklarligt korkad. 

Måhända är sanningen i vanligt ordning alltför genant och enkel. Den verklige Richard Nixon, som likt sin uttolkare Rip Torn gärna tog sig ett glas, kanske också bara gjorde en ”dum grej på fyllan”. Med historiens i särklass tuffaste baksmälla som resultat. Man lockas att gå med i IOGT-NTO för mindre. 

Deep Purple in Politics

”Boken är en politisk thriller. Mycket kretsar runt mitt förakt för den europeiska unionen.”

Ian Gillan, sångare i Deep Purple, kommer ut som författare mot EU. Vilket väl i synnerhet borde glädja den inbitna EU-nejsägaren Lars Ohly i Vänsterpartiet – som också är en hängiven Purplediggare (se exempelvis här).

Och Ohly är i gott sällskap. Hans företrädare, partiledarevikarien Ulla Hoffmann, är en stor Deep Purplefan. Liksom Rysslands president Dmitrij Medvedev! Ännu har vårt gamla blågula kommunistparti vissa gemensamma band med Kreml… 

Men Vänsterpartiet kan nog inte räkna med att försöka engagera Purple som musikaliskt dragplåster under valrörelsen. Mr Gillan himself lär nämligen vara libertarian. 

Ilmar Reepalu är en moralisk och intellektuell ruin

”Jag står för det jag sagt.”

Ilmar Reepalu, ledande politiker (S) i Malmö, håller fast vid sina tidigare uttalanden i Skånska Dagbladet, där han bland annat jämställer antisemitism och sionism som lika onda ting.

Har den övriga Socialdemokratin något att säga i frågan – eller tänker Mona Sahlin & Co bara tiga och hålla med? Malmö, arma stad…

Ingen räddare för Trollhättan

”Under sitt företags hittills nioåriga existens har han aldrig lyckats få det att gå med vinst, och inte desto mindre förvärvar han nu en betydligt större och lika förlustbringande biltillverkare. I mångt och mycket är det som när den lame hjälper den blinde.”

Maarten van der Pas & Robert van den Oever, ekonomijournalister i Holland, varnar på Expressens debattsida för att sätta Spykers vd Viktor Muller bakom ratten på Saab.

Judehatet frodas i Malmö

”Det känns legitimt att ge sig på judar”

”Davidsstjärnan är som ett rött skynke”

”Polisen: Hatbrott mot judar har fördubblats”

”Judehatet får dem att lämna Malmö”

Fyra rubriker som kunde varit hämtade från 30- eller 40-talen. Men samtliga är från en av våra dagstidningar anno januari 2010. 

I veckan har Skånska Dagbladet publicerat en serie artiklar (se här, här, här och här), vilka borde få det att isa i ådrorna hos hela svenska folket. Samma illvilja, ondska och rasistiska diskriminering, som för dryga halvseklet sedan kulminerade i Auschwitz och historiens värsta massmord, har slagit klorna i Sveriges tredje största stad. 

Vittnesmålen som återges i Skånskans spalter är förfärande, och tecknar ett mönster vi känner igen från tiden då hakkorsets mörka skugga föll över Europa. Tillmälen, hot, trakasserier och en ständigt närvarande rädsla har blivit del av vardagen för Malmös judar.

De törs inte bära Davidsstjärnan öppet av rädsla för bråk, ej heller kippan, den lokala rabbinen kan inte längre sitta fredad på en vanlig buss, judiska begravningsplatsen utsätts för brandattentat och klottras ned av antisemitiska slagord, inte ens under gudstjänster i synagogan kan besökarna känna sig trygga utan stort säkerhetspådrag, etc. 

Det är dock inte främst högerextremister som står bakom dåden. Utan den militanta avgrundsvänstern i sällskap med muslimska fanatiker, vilka dras till islamismens överhettade konspirations- och våldsideologi. De förenas samtliga i oresonlig avsky mot Israel, betraktad som roten till alla Mellanösterns olyckor. 

Som så ofta tidigare visat sig sedan Israel återuppstod 1948: hatar man den judiska staten och förnekar eller ifrågasätter dess existensberättigade, är steget sannerligen inte långt till att också låta dessa känslor spilla över i hat mot det judiska folket som sådant. 

I arabvärlden är distinktionen mellan Israel å ena sidan, och judar å andra sidan, numera utsuddad. I de statskontrollerade tidningarna, tidskrifterna, TV- och radioprogrammen sprids dagligen en antisemitisk propaganda som lika gärna kunde bära Joseph Goebbels signatur. 

Vad än Israels regering eller dess försvarmakt gör, ses judar – oavsett bostadsort i världen – som kollektivt ansvariga. Och dessa ruvar förstås alltid på de lömskaste avsikter och motiv. 

På sätt och vis är det ironiskt. Antisemitism är en uråldrig europeisk biprodukt av kristendomens genomslag. Judarna ansågs vara ”Kristusmördare” och skulle för evigt tvingas bära detta Kainsmärke. Under seklernas gång fick judehatet även en etnisk, rasbiologisk dimension.

Efter 1945 laddades antisemitismen om till ”antisionism” när Israel kom i brännpunkten. Antisemitiska stereotyper som exporterats till arabvärlden genom de gamla europeiska kolonialmakterna, Nazityskland och senare även Sovjetunionen, studsade tillbaka till Europa. Cirkeln fullbordad.

Det är detta vi ser effekten av i Malmö, som ju har en betydande grupp muslimska invandrare – varav en del uppenbarligen låter sig eldas av judefientligheten i parabolsändningarna från sina forna hemländer. Kombinera det med urspårade vänsterextremisters skall mot Israel och skaran av nazianstrukta element och blandningen blir explosiv. 

Händelserna kring förra årets Davis Cup-match i tennis mot Israel bär syn för sägen. Strax därpå anordnades en judisk manifestation på Stortorget för fred i Mellanöstern, med anledning av tragedin i Gaza. Det räckte för att en rasande pöbel skulle gå till attack.

Dessa hemska stämningar är egentligen ingen nyhet. Det har kokat länge i Malmö. Vid en Israelfientlig demonstration på Möllevångstorget för tio år sedan brändes en docka, försedd med Davidsstjärna. Signalen gick knappast att ta fel på. De uppretade demonstranterna löpte därefter amok och angrep en judisk affärsinnehavare på klassiskt Kristallnattsmanér. 

Vad säger då Malmös ledande politiker om situationen? Ombedd att kommentera Skånska Dagbladets artikelserie tar kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) inledningsvis rutinmässigt avstånd från rasism i svepande standardfraser:

”Varje form av hot och förtryck riktat mot en enskild etnisk grupp är totalt oacceptabelt. Det gäller för alla grupper.” 

Men det är chockerande tydligt att Reepalu är mycket obekväm när det specifikt gäller judar – och Israel. I vad som måste vara ett rekord i komplett ignorans om vilka hotfulla krafter som härjar i hans egen stad, påstår Reepalu bland annat:

”Jag känner inte till om extremvänstern driver de frågorna”.

Intervjun utvecklar sig till rena katastrofen när denne man i praktiken lägger skulden för judarnas utsatthet på… judarna själva! Israels ingripande mot Hamasterroristerna i Gaza betecknas som en ”varblöd”. Att Malmös judar får ta smällen är tydligen inte mer än rätt:

”Självklart har konflikten i Gaza förra året spillt över på Malmö… Vi accepterar varken sionism eller antisemitism. Det är ytterligheter som sätter sig över andra grupper och anser att de är mindre värda”.

Sionism och antisemitism som likställda, jämförbara ting? Ska vi ta Ilmar Reepalu på orden röjer uttalandet en person vars värdegrund och fördomar borde göra honom fullständigt omöjlig som politisk ledare – eller ens vanlig medlem – i vilket anständigt, demokratiskt parti som helst.

Ty vad är sionism? Låt oss fråga en ansedd auktoritet på området, professor Yehuda Bauer:

”Sionismen är den judiska nationella rörelsen, vilken definierar judarna som ett folk spritt över jorden men med ett gemensamt arv och med ett politiskt centrum i Israel, som de judar vilka så önskar kan identifiera sig med.”

Vad är då motsatsen till sionism, antisionism? Yehuda Bauer igen:

”Förnekandet av judarnas rätt att vara en del av en världsomspännande folkgrupp eller att utgöra en självständig politisk enhet i Israel.”

Där står alltså Ilmar Reepalu. Och att vägra erkänna judar rätten till en egen gemensam identitet och döma ut sionismen som rasistisk, är ett av den moderna antisemitismens överlägset mest förekommande uttryck. Inte undra på att ondskan fått fäste i Malmö med ett sådant kommunalråd.

Mer att läsa:
”Reepalu hycklar om judehatarna” av Neos chefredaktör Paulina Neuding på Expressens debattsida, här.
”Varför flirtar Ilmar Reepalu med antisemitiska krafter?” av journalisten och debattören Dilsa Demirbag-Sten på Newsmill, här.
”Det förnekade hatet. Antisemitism bland araber och muslimer i Sverige” av Mikael Tossavainen (rapport från Svenska kommittén mot antisemitism, 2003), här.

Tyvärr – Saabaffären luktar ruffel

Det till synes omöjliga blev plötsligt verklighet. Spyker får köpa Saab av GM. 

Den hårt prövade personalen på fabriken i Trollhättan, som tvingats åka en känslomässig berg- och dalbana mellan hopp och förtvivlan, jublar förståeligt nog. Spykers vd Viktor Muller sprudlar av optimism. Näringsminister Maud Olofsson skiner som vore sommarsolen redan här. 

Och GM? Drar väl en suck av lättnad och tvår sina händer.

Det känns trist att vara glädjedödare. Men den här affären måste räknas som en av bilbranschens absolut mest osannolika. En förlusttyngd holländsk marginaltillverkare köper en ännu mera förlusttyngd svensk (eller rättare: amerikansk) nischtillverkare, som aldrig varit lönsam ens under högkonjunktur.

När lilla Saab varken fick snurr på hjulen med draghjälp från Wallenbergsfärens Scania, eller som integrerad del av biljätten i Detroit, vad kan då pytte-Spyker bidra med? Glada tillrop? Den industriella logiken är minst sagt svår att greppa. 

Upplägget på dealen mellan Spyker och GM känns inte heller vidare övertygande. Snarare ter sig finansieringen som ett äventyrligt gungfly. I praktiken lånar GM ut pengar till Spykers köpeskilling i form av preferensaktier. Återbetalningen ska ske inom en fyraårsperiod. Inga problem, påstår Viktor Muller. Han hoppas klara skivan genom att Saab då ska ha börjat leverera plussiffror i bokföringen. Oddsen på det?

Ur ett vidare perspektiv osar det hela även katt rent politiskt. Eftersom GM de facto gjort upp med Spyker, hamnar Alliansregeringen i en sorts utpressningssituation. Vad kan man nu göra, annat än att gå i god för det där maffiga lånet från Europeiska investeringsbanken (EIB) till Saab på dryga fyra miljarder kronor? Detta är ju ett avgörande villkor för affären.

Möjligheten att säga nej är obefintlig. Såvida man inte har lust att stämplas som Saabs dödgrävare. Och det är knappast något Alliansregeringen har råd med under ett valår, då borgerligheten – och i synnerhet näringsminister Olofssons Centerparti – redan hänger på repen opinionsmässigt. 

Men för väljarna är risken överhängande att det kommer surt efter. Garantin för EIB-lånet är ju utskrivet på oss svenska skattebetalare. Statssekreterare Jöran Hägglund (C) intygar att han har ”trovärdiga säkerheter” som pant. Vilka är då de? Reservdelslagret? Skrotvärdet på fabriken?

Pengarna från EIB är dessutom öronmärkta för utvecklingen av ny miljövänlig teknik, som motorer. Varifrån Spyker ska få resurser till övrig produktutveckling, för att inte tala om den dagligt löpande driften, är inte klarlagt. Det handlar om många miljarder. Viktor Muller säger sig dock ha finansiärer i kulisserna. Okända, hemliga personer… 

Frågetecknen är många. Besvärande många. En nykter bedömning måste komma till slutsatsen att det inte luktar så lite ruffel om alltihop. Rimligen förlängs bara plågan för Saabs anställda när de kalla realiteterna obevekligen sätter in. Därutöver skadas samhällsekonomin, näringslivet och framtidens jobbtillväxt då den nödvändiga strukturomvandlingen i Västsverige fördröjs ytterligare ett antal år. 

Folkpartiet vädrar ut epoken Leijonborg?

”Folkpartiet liberalerna kommer inte att följa trenden att anpassa budskapet efter opinionen utan vi ska möta väljarna med en tydlig förändringsagenda i höstens val.”

Erik Ullenhag, partisekreterare (FP), skriver på Aftonbladet Debatt om sin plan för hur folket ska vinnas 2010. 

Intressant. Ska vi tolka detta som en markering att FP nu förändrar agendan från Lars ”Leijonkungen” Leijonborgs dagar med utspel i stilen språktest för invandrare, övergångsregler mot ”social turism” från EU-staterna i öst, sänkt straffmyndighetsålder och automatisk utvisning av människor utan svenskt medborgarskap som begår brott?

Borgerligheten behöver mer kött och blod

Det var ett politiskt tungviktsmöte i SVT:s Agenda under söndagskvällen när Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin drabbade samman i ringen. Någon vidare nivå på matchen blev det väl dock inte.

De jabbade tämligen torrt och förutsägbart med boxhandskarna. Bägge höll sig till sina programmerade budskap, tog inga risker som hade kunnat ge debatten lyster och hetta. Särskilt ur ideologiskt perspektiv. Men Reinfeldt är en utpräglad pragmatiker och Sahlin gjorde inga försök att bryta den mittenorienterade, administrativa diskurs som så tydligt präglar svensk rikspolitik numera. 

Ska vi ta Agendadebatten som riktningsvisare för årets valkamp, så bekräftade den snarare rådande trend där partierna inte tävlar om väljarnas gunst med idéer och berättelser om framtiden. Utan främst om teknokratiska lösningar.

Som bekant gör Reinfeldt och Sahlin anspråk på statsministerposten för nästkommande mandatperiod. Men deras möte påminde snarare om en duell mellan två statssekreterare. Fredrik Reinfeldt klassades till och med som en ”vandrande promemoria” av retorikexperten Katti Sandberg i SvD. 

Nå, även om debatten inte tillförde någonting nytt utöver redan kända ståndpunkter, kan vi dock klart och tydligt konstatera följande om dessa två huvudområden:

A) Skatterna.
Med Reinfeldt får vi i alla fall behålla mer av våra egna pengar. Det får vi inte under Sahlin, som lovar att driva upp skattetrycket något. Därmed riskerar hon även att försvåra återhämtningen av nya arbetstillfällen.

B) Sjukskrivningarna och förtidspensionerna. 
Med Reinfeldt har lavinen under föregående S-period vid makten hejdats och börjat rullas tillbaka. Socialförsäkringssystemen hotade att knäckas. En uppstramning var helt nödvändig. Sahlin är också mycket medveten om detta och tycker inte annorlunda i sak. Men hennes alternativ till regeringens åtgärder känns ofullgånget och mindre robust. Därmed finns en fara att fler människor ånyo blir institutionaliserade i sjukskrivningssvängen. 

Ändå brottas Reinfeldts regering med vissna opinionssiffror och har nederlaget grinande i ögonen. Med tanke på hur många borgerliga PR-experter som det dräller av, är det häpnadsväckande hur uselt Alliansen skött marknadsföringen av sin egen politik. 

Jobbavdraget, juveln i Reinfeldts krona, tycks man inte ens ansträngt sig för att effektivt sälja in hos väljarkåren. Istället har Socialdemokraterna lyckats skjuta in sig på ”pensionärsskatten” och tryckt Alliansen på defensiven. Samma sak när Sahlin gång på gång trummar in att regeringen ”lånar till skattesänkningar”. Ingen slagkraftig, pedagogisk kontring där heller.

Som lök på laxen har Alliansen även klampat på minan i sjukskrivningsfrågan. Man tänkte rätt, men slarvade förbluffande illa i det politiska genomförandeledet. Vilket fick det rödgröna blocket att flina i mjugg och kamma hem massor av gyllene gratispoäng på kuppen. 

En viktigt förklaring till denna borgerliga kräftgång är just det teknokratiska perspektivet, som hittills tillåtits dominera från regeringskansliets fönster i Rosenbad. Sköter man bara statsmaskineret ordentligt, smörjer dess kugghjul och drar i korrekta spakar, kommer utfallet säkert få folk att fatta galoppen – förr eller senare. 

Men nu är det senare. Och behovet av att formulera en övertygande idépolitisk ram kring maskinisten Reinfeldts fixande vid kontrollpanelen ter sig skriande. Politik är trots allt inte enbart administration. Det handlar även om känslor, förväntningar, lidelse, inspiration, kött och blod.

Handen på hjärtat, när visade borgerligheten prov på sådant sist? 

Vad Sahlin bör ha i handen

Vad kan inte en bild betyda? I veckan lyckades SvD fånga in samtliga partiledare på ett arrangerat fotografi för att illustrera det begynnande valårets kamp mellan blocken. Snyggt jobbat. 

Bilden fick också ordentligt med uppmärksamhet. Eller rättare sagt, en liten detalj av den – Mona Sahlins väska av märket Louis Vuitton. Ajaj! Vilken skandal. En sån lyxig accessoar kan väl inte en sosse ha?! 

Vänsterrabulisten Göran Greider chockades förstås av åsynen och satte den intellektuella ribban på debatten med följande indignationsnummer på Newsmill:

”För en socialdemokratisk partiordförande borde kampen mot social ojämlikhet vara det centrala. Så uppfattar de flesta väljare det. Hennes dyra handväska ger precis motsatt meddelande.”

Klasskamp reducerad till en väska. Nyp mig i armen, är detta på allvar? Eller en satir iscensatt av diverse kommentatorer som fått nog, och vill medvetandegöra oss om den påfrestande ideologiska torftigheten i svensk politik? 

Men om Socialdemokraterna verkligen står och faller med Louis Vuitton, gör Mona Sahlin bäst i att fortsättningsvis sända den enda korrekta märkessignalen: en gammal plastkasse från Konsum. 

Militären ska inte vara fångar på fortet!

”Fasta befästningar är inget annat än monument över människans stupiditet”, lär den rörliga krigföringens mästare general George S Patton ha yttrat.

Nivån på dumheten blir knappast lägre om de aktiva befästningarna också är uppenbart antika. Kungsholms fort i Karlskrona skärgård är ett sådant exempel. Det byggdes på slutet av 1600-talet och har stått i marinens tjänst under 350 år. Men det enda fortet numera förmår försvara är sitt eget rekord som världens äldsta befästningsverk i kontinuerlig drift. 

Marinen har föga förvånande länge önskat avveckla alltihop och lägga sina begränsade resurser på nyttigare ting. Av outgrundliga skäl som rationella människor kan grubbla länge över, finns dock ett gammalt riksdagsbeslut om att militären måste hålla den nostalgiska showen igång. Kanske för att hedra minnet av stormaktskungen Karl XI som lät uppföra fortet och hela flottbasen i Karlskrona – vad vet jag? 

Nå, professionen har nu i alla fall tröttnat på charaden och börjar packa sina väskor ändå. ”Försvaret överger fortet”, larmar lokaltidningen BLT:s rubrik på nyhetsplats (ej online). Marinbaschefen Per Jenvald säger frankt att utvecklingen gjort Kungsholmen överspelad. Andra politiska och ekonomiska förutsättningar gäller: 

”Det finns inga styrningar om att vi ska vara kvar på Kungsholmen. Istället har myndigheten direktiv om att vara kostnadseffektiv och det blir vi om vi lämnar fortet.”

På Blekinges riksdagsbänk är emellertid konservatismen lika stenhård på bägge sidor blockgränsen. Kvaliteten på argumenten är också därefter. Peter Jeppsson (S), ledamot av försvarsutskottet, tar strid för fortet med följande tänkvärda ord: 

”Jag tycker helt enkelt att man ska vara försiktig med att lägga ner verksamhet”. 

Moderaten Annicka Engblom, även hon i försvarsutskottet, är inte sämre: 

”Kungsholmen är en del av Unesco och världsarvet. Det är viktigt att vi bevarar verksamhet i den här miljön.”

Hade sådana snillen fått bestämma på riktigt över Sveriges försvar, skulle väl fortfarande fästningarna i Varberg och Marstrand räknas som oumbärliga för rikets säkerhet, stridsfartygen drivas med segel och soldaterna använda pilbågar. 

Vad hela denna fråga i grunden illustrerar – på ett närmast parodiskt övertydligt sätt – är den mentala tröghet och snäva horisont som både Karlskrona och Blekinge tyvärr handikappas av. Det är ett ingrott kulturellt tankemönster som i mycket skyr de dynamiska omvandlingsprocesser, vilka är naturliga och nödvändiga i ett modernt samhälle. 

Vilket är oerhört synd, mot bakgrund av att Blekinge ruvar på massor av potential – om man i högre grad förmådde ställa möjligheterna framför problemen. Som då Kungsholms fort. Militärt må dess bäst-före datum ha passerat med råge. Än sen?

Anläggningen är inte mindre fantastisk för det. Tvärtom. Byggnadshistoriskt är det en gnistrande pärla i havsbandet, som rätt utnyttjad och marknadsförd kan bli ett av den lokala besöksnäringens starkaste ess. Tänk bara vilken underbar gästhamn för fritidsseglare. Komplettera med restaurang, hotell, vandrarhem, museum, konstgalleri – you name it. Vips, ett sommarparadis med få motstycken i Östersjön.

Vad är det att gnälla om?

Mer om Kungsholmen och Karlskrona:
Gå med i Facebookgruppen Låt Kungsholms fort bli civilt, länk här. 
Besök även fotobloggen Suddenly in Karlskrona, länk här.