Malmsjö och Tennyson, ett omaka par

”Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten
mot rymdens norrskenssky och markens snö;
det gamla året lägger sig att dö…
Ring själaringning över land och vatten!”

Så har det låtit från Skansen i TV sedan 1977, då Georg Rydeberg deklamerade Lord Alfred Tennysons dikt. Rydebergs fallna mantel övertogs av Jarl Kulle, därefter Margareta Krook och sedan snart tio år tillbaka är det Jan Malmsjö som står där i nyårsnatten. Och han stortrivs uppenbarligen med uppdraget.

”Får jag själv välja så läser jag ‘Nyårsklockan’ tills jag dör”, säger Malmsjö till Expressen (30/12). 

Fast det har knappast med någon kärlek till Tennyson att göra. Snarare är det själva egotrippen att glänsa i TV-rutan inför hela svenska folket.

Under min tid som kulturjournalist på Borås Tidning skrev en kulturkollega till mig ett reportage om lyrikens kraft. I artikeln fick ett antal svenska kulturpersonligheter resonera kring poesi. Bland dem som lade ut texten fanns Jan Malmsjö. 

Kollegan satt bredvid mitt skrivbord och gjorde denna intervju per telefon. Lite sådär i förbigående ställdes frågan om Tennysons nyårsalster. 

”Tycker du att det är en bra dikt?”

Jan Malmsjös svar var kort, rappt och mycket bestämt.

”Det vägrar jag att svara på!”

Om tidningen, marknaden och publicistiken

En tidning. Det är ett mycket speciellt sorts företag. De driftiga personer som låg bakom den moderna dagspressens framväxt under 1800-talet startade sina verksamheter utifrån två lika ädla syften. 

Att påverka samhället. Att tjäna pengar.

Spänningsfältet mellan bokstäverna och siffrorna, mellan publicisten och ekonomen, gav prov på en fascinerande laddning. 

Den skrivande tidningsmakaren och den räknande tidningsmakaren kunde baktala, gräla och misstro varandra. Alltid väl medvetna om sitt ömsesidiga beroende. De tillhörde samma värld men ändå inte. Det hela skapade en kreativ konflikt, som inte sällan fick trycksvärtan att glimra. 

Så länge balansen varade, vill säga. Numera har ekonomen fått övertaget, publicisten trängs tillbaka och tidningarna fått dåligt självförtroende. Ledarsidans långsiktiga uppgift att bilda idéburen opinion hamnar i skuggan av trendkänsliga tyckarkolumnister, vars åsikter skiftar med dagsformen.

Kultursidans tillstånd är än värre. Dess fritt prövande, fördjupande och problematiserande vandring möter allt större hinder från lättviktsmaterial av nöjeskaraktär.

Ledarsidan och kultursidan, tidningens hjärna och hjärta – detta som gett karaktär och identitet åt bokstäverna har svårare att hävda sig när ekonomen regerar. Räddhågad granskar denne sin bokföring med pekfingret i vinden, oroad att utmana den flyktiga marknaden med något tuggmotstånd.

”Kultursidan bör inte integreras med nöjessidan. I Dagens Nyheter har till exempel udden och särarten i kulturartiklarna försvunnit i en oklar glidning mot nöjesjournalistik”, varnade Expressens dåvarande kulturredaktör Per Svensson redan 2002. 

När 00-talet övergår i 10-talet har läget knappast förbättrats. Kulturskribenten Anders Mildner gör följande iakttagelse i SvD den 29/12: 

”I dag finns knappt en enda svensk landsortstidning som inte har en kultursida som är satt på ekonomiskt undantag…

…när vi om tio år blickar tillbaka på den här tiden, kommer vi antagligen att fråga oss varför ingen ens brydde sig om att en hel journalistisk genre under denna tid sopades bort från majoritetens tidningssidor, utan att någon ens ställde frågan till chefredaktörerna om varför de valde att ta bort just det material som de skulle kunna konkurrera med i en tid av 140 tecken långa statusuppdateringar.”

Balansen är bruten, spänningsfältet svagt. I det tredje årtusendets tilltagande kakafoni av osorterad information och vilt åsiktsskrän, vilar kanske ändå möjligheten för den kvalificerade publicistens återkomst. 

Om Rushdie och ayatollorna

”Det är tjugo år sedan man i Iran utfäste en väldig belöning åt den som mördade en av vår tids främsta författare. Hur kunde människor reagera med sådant hat mot Salman Rushdie i länder där de i stället bort reagera mot att homosexuella torterades, otrogna stenades, kvinnor vägrades utbildning?

Fatwan mot Rushdie är fortfarande i kraft, det har bekräftats från Teheran. Det beror på att han behandlar Det heliga ordet som myt och inte som orubblig sanning, ett för alla giltigt facit. Humor och barmhärtighet är två egenskaper som trivs bra ihop, dock inte hos fundamentalistiska himmelstolkare.”

Per Wästberg, tal vid Svenska Akademins högtidssammankomst den 20/12. 

”Bara” 93 procent av SD:s väljare ogillar invandring

Har invandringen som skett till Sverige de senaste 20 åren varit bra eller dålig för landet? Sifo har ställt frågan och folket har sagt sitt. Svaret är: bra! 

En majoritet på 53 procent gillar invandringen, 30 procent är negativa och 14 procent vet inte. Vidare ger en partipolitisk nedbrytning av undersökningen guldplats åt… (trumvirvel)

Vänsterpartiet!

76 procent av deras väljare tycker att invandring är finfina grejer. Vilket faktiskt i sin tur bekräftar sociologiska studier där vänsterpartister ofta visar sig vara människor med påfallande öppna och liberala attityder. Varför de sedan tycker att marxism och gammal surkommunism är att föredra ideologiskt är en gåta. Nåja, livet är fullt av paradoxer. 

Bland liberalerna som samlas i Folkpartiet gillar 69 procent invandringen. Motsvarande siffra för Moderaterna är 55 procent. Övriga partier skiljer sig lite åt. Frånsett Sverigedemokraterna där resultatet självklart är givet. Eller? Men vilken överraskning…

Bland SD:s sympatisörer ansåg 93 procent att invandringen var av ondo. Hmm. Bara 93 procent? Med tanke på att SD bildades utifrån en enda fråga och fortfarande bara brinner för en enda fråga – avskyn mot människor från andra kulturer – så är väl det en konstig  siffra. Varför inte hundra jämt?

Jimmie Åkesson & Co måste uppenbarligen ha krismöte och kräva inpiskning i leden. Annars finns nog risk för att det bildas en utbrytarfraktion av snälla, toleranta och generösa personer i partiet. Dramatiska sex procent av SD-väljarna tycker nämligen att invandring är utmärkt.

Oj, oj. Hur ska detta sluta?  

Vilka är IOK att slå moraliska golfbollar på Tiger Woods?

Att golfens superstar Tiger Woods ertappats med brallorna nere är naturligtvis pikant. Men att hans schabbiga otrohetsaffärer utlöst en sådan enorm våg av pöbelaktigt snaskeri och upphetsad indignation känns rent ut sagt motbjudande. I vår upplysta del av världen borde rimligen vuxna människors sängkammarmoral betraktas som en privatsak. 

Istället tycks vi fått en ny variant av den mosaiska lagen, som faktiskt formellt sett gällde ända in på 1700-talet i Sverige. Äktenskapsbrott – eller ”hor” som det uttryckligen hette – straffades där enligt den drakoniska paragrafens bokstav obönhörligt med döden. Omsatt i modern praktik dras den skyldige samlagsslusken inför medias domstol och åläggs global stenkastning för sina moraliska tillkortakommanden (givet att syndaren är tillräckligt känd, förstås).  

Nu sällar sig även Internationella olympiska kommitténs ordförande Jacques Rogge till de nykonservativa hyenorna. Golf är visserligen ingen OS-gren ännu, men det hindrar inte Rogge från att offentligt svinga klubban mot Woods:

”Vi vill att idrottarna ska vara förebilder för ungdomar och det är uppenbart inte fallet när det gäller Woods… En idrottare på den här nivån måste förstå att privatlivet utan tvekan är sammankopplat med yrkeslivet.”

Fore! Snacka om att slå golfbollen rakt in i glashuset. IOK borde snarare vara de sista att försöka sätta sig på några höga hästar. Den organisation som Rogge representerar har ju under decennier varit ett ormbo av korruption, girighet och ogenerat hyckleri. 

Avsaknaden av moralisk anständighet står i skrikande kontrast till de söndagsskoleaktiga olympiska ideal som IOK annars påstår sig hylla. Att man lät sina senaste sommarspel bli en propagandafestival för världens största diktatur och människorättsbrottsling bär syn för sägen. OS i Kina 2008 visade med all önskvärd tydlighet att IOK inget lärt av varken nazisternas Berlin-OS 1938 eller kommunisternas Moskva-OS 1980.

Eller rättare: IOK vill inget lära, ty IOK bryr sig inte. Att Jacques Rogges företrädare på den olympiska tronen var en gammal fascistbandit från Francotyranniets Spanien är talande. Denne Juan Antonio Samaranch avgick 2001, men adlades samtidigt till IOK:s hedersordförande på livstid (bakgrund här). Just ett snyggt sällskap att se upp till för idrottsintresserade ungdomar kring jordklotets alla hörn…

För övrigt lät sig många IOK-delegater villigt mutas med tjänster från prostituerade i utbyte mot att Salt Lake City skulle få vinter-OS 2002. Och så ska vi förfasa oss över Tiger Woods oförmåga att behålla kalsongerna på?

Yeah, right. 

Mer att läsa:
Nöjesguidens Malmöredaktör Isabelle Ståhl skrev nyligen en intressant artikel på Newsmill om spektaklet kring Woods ur ett feministiskt perspektiv. Länk här.

USA spelar högt och naivt om Irans kärnvapen

”The Iranians who need support now are the democrats in prison, in the streets, and increasingly in the mosques as the regime loses its legitimacy even among many clerics. Please do them no more harm, Senator.”

Med dessa ord uppmanar Wall Streets Journals ledarsida (26/12) demokraten John Kerry, ordförande i senatens utrikesutskott och tidigare presidentkandidat, att inte åka på statsbesök till mullorna i Iran. Tidningen avslöjade tidigare i veckan att Kerry planerar att resa dit – som Barack Obamas särskilda sändebud – för att inleda en dialog om islamisternas kärnvapenprogram.

Kerry skulle i så fall bli den högst uppsatte amerikanske representanten som besöker landet sedan gisslandramat på USA:s ambassad i Teheran 1979. Ayatollornas välde ser dock ut att äntligen vara på fallrepet, då massiva inhemska protester mot diktaturen pågått i månader. En spektakulär visit av Kerry i detta läge vore praktiskt taget liktydigt med att skänka prestige och legitimitet åt en brottslig regim, vilken alltmer desperat slåss mot sin egen befolkning. 

Det är inte svårt att hålla med Wall Street Journal om att ett sådant statsbesök vore rena stolpskottet. Sedan uppgifterna läckt ut i pressen, har en talesman för John Kerry officiellt förnekat senatorns resplaner. Fast trovärdigheten tycks begränsad. Dylika dementier är snarare regel än undantag i dessa känsliga diplomatiska sammanhang. Ett klassiskt exempel är Nixons historiska Kinaresa 1972, som föregicks av ett synnerligen avancerat hemlighetsmakeri. 

Men Nixons Kinainitiativ var komplett väsensskilt från vad som idag är fallet med Obama och Iran. Duon Kerry och Obama förefaller minst sagt naiva, ja direkt omdömeslösa. Vad tror de sig kunna uppnå genom att resonera på hemmaplan hos ett gäng extremt hårdhudade, religiösa fanatiker? Varken fagert tal eller inlindade hot om sanktioner lär kunna rubba islamisternas nukleära fixering en ringaste millimeter. 

Den bästa – och sannolikt enda – garantin för att avveckla Irans kärnvapenambitioner är att mullorna störtas från makten och att landet blir en demokrati. Därför bör omvärlden, inklusive USA, göra allt för att stödja oppositionen. Inte bevärdiga deras förtryckare med en kontraproduktiv propagandaploj.

Obama nära samma triumf som Kennedy nekade Nixon

Mycket snack och lite verkstad. Så kan man sammanfatta den främsta kritiken mot Barack Obamas första år i Vita Huset. Trots all sin vältalighet och sina glänsande kampanjlöften, har han inte lyckats åstadkomma några större resultat i praktiken.

Presidentens oförmåga att leverera blev föremål för en lika rolig som träffsäker satirisk sketch TV-programmet Saturday Night Live den 3/10. SNL:s ”Barack Obama” sa där bland annat:

”There are those on the right who are angry. They think that I’m turning this great country into something that resembles the Soviet Union or Nazi Germany, but that’s just not the case. Because when you look at my record it’s very clear what I’ve done so far and that is nothing. Nada. Almost one year and nothing to show for it.” (Se sketchen här.)

Men nu verkar Barack Obama kunna slå tillbaka med besked. På självaste julafton röstade senaten igenom ett lagförslag som kan betyda att Obamas viktigaste vallöfte är i hamn: en reformering av den amerikanska sjukvården. Till priset av 871 miljoner dollar under tio år ska – nästan – alla amerikaner garanteras vård framöver. 

Representanthuset har redan antagit sin version av Obamas sjukvårdsplan. Återstår således att sy ihop de bägge förslagen. Därefter ska kongressen rösta på nytt. Tanken är att Obama ska presentera den färdiga reformen i sitt State of the Union-tal någon gång under slutet av januari (datum ej fastställt ännu). Det vore i så fall en triumf av historiska dimensioner för presidenten. 

Inte sedan Lyndon B Johnson fick Medicare antaget på 60-talet har ett mer betydande genombrott skett inom amerikansk sjukvårdspolitik. En allmän, nationell sjukförsäkring har funnits på det demokratiska partiets agenda i åratal.

Men inte ens den store sociale reformatorn och sluge tricksaren Franklin D Roosevelt lyckades baxa igenom en sådan reform. Den siste demokratiske presidenten innan Obama som verkligen försökte var Bill Clinton – och han misslyckades som bekant nesligen. 

Faktum är dock att USA kunde fått en nationell sjukförsäkring redan 1971. Fast då var presidenten republikan och hette Richard Nixon. Hans förslag var i sina grunddrag slående likt allt vad demokraterna lagt fram sedan dess. 

Nixons plan utgick från att företagen skulle åläggas att teckna en sjukförsäkring för samtliga sina anställda, de fattigaste fick premien subventionerad av staten. Precis som nu innebar det inte att alla amerikaner omfattades. Men nära nog. Och även på den tiden hade kongressen en demokratisk majoritet – som dessutom var tämligen radikalt sinnad (med amerikanska mått mätt i alla fall). Framgången tycktes given, eller hur? 

”Det här är för min vän Ted Kennedy”, sade senatorn Robert C Byrd när han röstade ja till Obamas vårdreform under julaftonskvällen. Byrd, demokrat från West Virginia, fanns också med i senaten 1971 (han valdes in så tidigt som 1958!). Röstförklaringen var ett fint sätt att hedra den nyligen avlidne senatskollegan Kennedy, som under hela karriären outtröttligt kämpade för en allmän sjukvårdsförsäkring.

Men Byrds ord innehöll också en dos oavsiktlig ironi. Han lär knappast ha glömt att det var just Ted Kennedy som ledde motståndet mot Nixons sjukvårdsplan i kongressen för snart 40 år sedan.

Kennedy ansåg nämligen inte att Nixons reform var tillräckligt progressiv, utan ville ha ännu mer. Han fick med sig Byrd och övriga demokrater på noterna och sänkte hela rasket. Fast – tuff luck. Sitt eget grandiosare lagförslag fick han sedan inte antagen!

Den bästa chansen USA sannolikt haft att reformera sjukvårdssystemet gick därmed upp i rök. Ted Kennedy lär bittert ha ångrat sin oöverlagda iver under återstoden av sitt liv.

Låt oss hoppas att kongressen lyckas få ordning på torpet den här gången.

Mer att läsa:
Last Lion. The Fall and Rise of Ted Kennedy, red. Peter S Canellos (2009)

Bli mer kreativ med lego

”Det är synd att människor slutar leka när de blir vuxna. Att leka är utvecklande på så många vis.”

Jørgen Vig Knudstorp, vd för danska Lego, vars direktörsrum är fullt av olika legobyggen – som han knåpat ihop själv (DN 23/12).

På bolagets huvudkontor brukar ledningen dessutom bygga lego under sammanträdena, eftersom det anses stärka kreativiteten. Kanske något att ta efter både inom näringslivet och politiken? 

Förtäta staden med förnuft och omtanke

Under efterkrigstiden blev det högsta mode i Sverige att ”sanera” stadskärnorna. Mest känd – eller ökänd kanske – är den så kallade citysaneringen av Stockholm. Men även så gott som varenda landsortsstad av betydelse utsattes för omvandlingstrycket. Gamla kvarter revs och ersattes med P-hus och Domuslador (se gärna Anders Wahlgrens dokumentärfilmer Staden i mitt hjärta och När Domus kom till stan).

I Blekinge gick varken Karlskrona eller Ronneby förskonade ur denna våg av ibland alltför okänsligt genomförd arkitektonisk modernism. 

Numera är trenden bland stadsplanerare och arkitekter att förtäta städerna. Inte bara i Sverige, företeelsen är internationell. Föga förvånande har Karlskronas nya översiktsplan för 2030 också förtätning som ledstjärna.

Inget principiellt fel i detta – lika lite som modernismen under de svenska rekordåren per automatik bör ses som förkastlig. Precis som stadsbyggnadsexperten Alexander Ståhle skrev i marsnumret av tidskriften Arkitekten gäller inte frågan om staden ska förtätas. Utan hur. 

Det är när fartblindheten drabbar lokala tjänstemän och politiker som problemen uppstår. Städer är kollektiva mänskliga avlagringar, som växt fram organiskt under successiv förnyelse i många generationer. Alltför omdanande ingrepp på kort tid tenderar att slita sönder stadsmiljöernas unika karaktärer, och kapa invanda kulturband bakåt som för invånarna varit viktiga källor till trygghet, identitet och trivsel.

Eftersom förändringarna är irreversibla (det som förlorats kan inte återskapas) är det viktigt att gå fram med eftertänksamhet, hänsyn och reell demokratisk förankring. 

Förtätningsprocessen av Karlskrona får ytterligare perspektiv genom en intressant artikel i BLT den 21/12. Där återges en rapport från SCB, som konstaterar att Karlskrona bland svenska tätorter tillhör bottenligan när det gäller tillgång till gröna ytor. ”Sämst närhet till parker och gräsmattor har Karlskronaborna, 30 procent saknar närbelägna grönområden”, heter det. 

Ur den synvinkeln förefaller förslaget till förtätning av området kring Långö som än mer huvudlöst. Att med asfalt, bilar och betong utplåna den idag fridfulla naturön Kålö, belägen ett stenkast från höghusen på norra Långö, vore närmast liktydigt med ett övergrepp. Jag har personligen varit i kontakt med flera Långöbor som sagt sig vara beredda att flytta om Kålö skulle exploateras, eftersom de upplever att deras inrotade hemkänsla då försvinner.

Ska vi lära oss något av historien bör alltså slutsatsen bli: Förtäta gärna Karlskrona. Men med förnuft och omtanke. 

Aftonbladet står fortfarande kvar vid den judefientliga skampålen

I en nästan tio år gammal intervju erkänner rättsmedicinaren Yehuda Hiss, verksam vid Abu Kabir-institutet utanför Tel Aviv, att han under 90-talet stulit organ från avlidna människors kroppar. En otäck historia, utan tvekan. Fallet har förvisso redan varit känt sedan länge. Men återaktualiserades i en dokumentär som israelisk TV sände den 19/12.

När uppgifterna i den israeliska rutan sedan förmedlades vidare till Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg gick hon naturligtvis i spinn. Här kom tydligen bekräftelsen på att hennes publicering av frilansjournalisten Donald Boströms beryktade alster i Aftonbladet den 17/8 om israeliska organstölder var rätt och riktig. 

Triumferande skriver hon nu:

”Publiceringen av Donald Boströms artikel har stärkt svensk kulturjournalistik. Vi har visat att kultursidorna kan vara en yta för viktiga saker – här finns plats för skribenter som skriver om liv och död, på liv och död.” 

Stärkt svensk kulturjournalistik? Ursäkta. Donald Boström påstod, utan andra belägg än lösa rykten, att den israeliska försvarsmakten medvetet och systematiskt mördat oskyldiga palestinier i syfte att karva ur deras organ. Anspelningen på uråldriga judefientliga blodsmyter var uppenbar. Skandalen nådde sådan stormstyrka att det blev ännu en diplomatisk kris mellan Sverige och Israel. 

Vad bevisar då Yehuda Hiss’ dubiösa hantering av operationskniven? Hur motbjudande detta fall än är, så inte stärker det varken Aftonbladets eller Donald Boströms aktier. Påståendena rörde alltså att den judiska statens soldater var sanktionerade att mörda just palestinier för att plundra kroppsdelar.

Hiss har däremot på eget bevåg tagit organ från redan döda människor som passerat genom hans institut – oavsett om de avlidna varit judar, palestinier eller av annan nationalitet. Brottet är av etisk natur, eftersom Hiss struntat i att fråga några anhöriga om lov. Ändamålet – att rädda liv – har helt enkelt helgat medlen. Det gör inte saken mera rätt. Men mellan verklighetens Hiss och Donald Boströms skrönor är det förstås en himmelsvid skillnad. 

Faktum kvarstår. Det enda Åsa Lindeborg visat är att hennes egen kultursida kan vara en yta för texter av antisemitisk karaktär. Men där slår hon tyvärr in redan öppna dörrar. Aftonbladet har ju alltid haft märkvärdigt lätt för att släppa in judefientliga alster i sina spalter (bakgrund här). Som själv kulturjournalist skäms jag över hur Aftonbladet drar min yrkeskår i smutsen.